Patrick Vieira kan sin fotboll, det råder knappast någon tvekan om. Det räcker för att ha sett några av ITV:s studiosändningar under sommaren för att veta det. Men som de flesta vet, och som inte minst Gary Neville skulle kunna intyga, så är det en helt annan sak att prata fotboll i TV och att göra fotboll som manager i en av de stora ligorna.
Helt renons är nu inte Vieira på managerjobbet. Han har två jobb i bagaget. Först två år med New York City, vilket kanske mest får ses som något slags internship inom Man City-gruppen. Därefter två år med OGC Nice, där han 2018 ersatte den till Dortmund flyttade Lucien Favre.
Nu verkar det alltså vara Crystal Palace på gång för Patrick Vieira. Jag säger verkar än så länge, fastän det låter som om det är mer eller mindre klart, eftersom den här sommaren har varit närmast hopplös på det sättet. Men vad jag förstår är det nu bara Vieiras arbetstillstånd som ska gå igenom.
Jag vet inte om Crystal Palace helt enkelt fick slut på idéer, efter att både Nuno Espirito Santo och Lucien Favre mer eller mindre varit klara för att sedan vända i dörren, eller om de bara kände att tiden flyktade i och med att försäsongen är på väg att börja. Eller om de har någon slags sentimental koppling till just OGC Nice jag inte riktigt förstår.
Utmaningen för Crystal Palace denna sommar var att våga stå fullfölja den strategi de ville tillämpa redan för några år sedan, men samtidigt undvika de misstag som gav dem Frank De Boer som manager. Detta blev ett okvalificerat misslyckande, landade i Roy Hodgson som livräddare, och flera års fördröjelse av strategin.
Lucien Favre var ett lysande exempel på hur Crystal Palace skulle ha klarat av den utmaningen med flygande färger. En etablerad och taktiskt välskolad manager med ett omfattande facit av att spela och utveckla unga spelare. Som kontrast framstår Vieira snarare som ett exempel på motsatsen.
Vieira kan inte beskrivas som en etablerad manager, han kommer tvärtom från två rätt svajiga jobb med New York City och Nice. Vieira har heller inte något större track record av att lyfta fram unga spelare. Vieira har i själva verket en profil som i väldigt mycket, även som en gammal spelare, påminner om just Frank De Boer.
Där finns däremot vissa skillnader. Patrick Vieira vet hur Premier League fungerar, han har tillbringat många år där som spelare och som coach. Vieira känns progressiv men inte därför nödvändigtvis lika dogmatisk som en Ajaxskolad De Boer kunde göra. Kanske är Vieira bättre rustad att hantera Crystal Palaces utmaningar.
Men lite svårt är det ändå att förstå att om nu Crystal Palace ändå skulle denna managerväg vandra, med en gammal spelare som är relativt färsk som manager, varför de i så fall inte gick med Frank Lampard. Lampards profil och meriter känns på ytan som en betydligt bättre fit för Crystal Palace än Vieira.
Men kanske visar det sig att Crystal Palace och Patrick Vieira faktiskt blir en succé i Premier League. Ibland händer det ju faktiskt att man blir även glatt överraskad.
:::
Frank Lampard eller Steven Gerrard?
Den frågan har plågat engelsk fotboll i nära nog 20 år, och vad det verkar så var det en fråga som högst konkret plågade även Sven-Göran Eriksson, förbundskapten för England i en svunnen men kanske något lyckligare tid.
Eriksson fick frågan igen i samband med ett event nyligen och hade då följande att säga så här 15 år sedan han tackade för sig i England:
”The discussion in the media was always whether Frank Lampard and Steven Gerrard could play together, and of course they could. They had to play together. I would have liked to have seen the press if I would have put one of them on the bench; they would have killed me!”
Svårt att säga om Eriksson gör sig själv några tjänster här när han mer eller mindre öppet medger att hans laguttagningar baserades i hög utsträckning på media och politik. Men detta är så klart något vi alltid sett och fortfarande ser med Englands landslag.
Kanske säger det också något om Erikssons brist på taktisk fantasi och flexibilitet eftersom detta fick konsekvensen att Paul Scholes slutade i landslaget efter 2004, efter att ha blivit uttryckt på vänsterkanten.
Just den saken har ju framförts som något slags argument för varför Gerrard och Lampard skulle ha varit bättre än Scholes. Men om detta säger Eriksson så här: ”But overall, the most talented player I worked with during my time at England was Paul Scholes. It was a pity that he retired after 2004.”
Läget var kanske mer så att Scholes dels var mångsidig nog att i alla fall kunna fungera på vänstern, dels och förmodligen framför allt att Scholes inte gjorde lika mycket väsen av att bli petad eller förflyttad som Gerrard eller Lampard hade gjort.
:::
TRANSFERKOLLEN
Patson Daka, Red Bull Salzburg till Leicester. Ung men riktigt spännande värvning av en anfallare som fullständigt öst in mål för de österrikiska mästarna de senaste säsongerna. Leicesters imponerande scoutingarbete fortsätter, och det är förmodligen inte det enda exemplet vi kommer få se på det under sommaren. Väl godkänd – (+++)