Youri Tielemans på gång till Liverpool har ett rätt stort antal artiklar och tweets dundrat ut under de senaste dagarna. På vilket den egentligen enda spontana reaktionen kunde vara att det kändes väldigt logiskt, nästan självklart. Tielemans är en spelare som skulle passa perfekt in i Liverpools system och inte minst vara en närmast perfekt ersättare till den till Paris flyktade Georginio Wijnaldum.
Det enda som fick mig att egentligen känna viss skepsis till den värvnignen, rättare sagt om värvningen faktiskt skulle kunna bli av eller ej, är den transfersumma den värvningen skulle kräva och det trots allt rätt osannolika att Liverpool, inte minst i dessa tider, skulle ha någon större lust eller möjlighet att hosta upp ett sådant belopp för en spelare. Och mycket riktigt skulle sannolikheten för en flytt komma att dämpas lite senare.
Leicester har under de senaste åren etablerat sig som en toppklubb i Premier League inte minst baserat på sin väldigt skickliga och framgångsrika scouting och rekrytering. De har varit väldigt duktiga på att hitta och värva väldigt talangfulla spelare både i England och ute i Europa. Vad det inte talas riktigt lika mycket om är att en lika stor del i Leicesters framgång och utveckling är deras skicklighet i att (inte) sälja spelare.
Leicester är absolut inte främmande för att sälja sina bästa spelare. Det kan de rimligtvis inte vara, eftersom då skulle många spelare vara ovilliga att skriva på för dem. Leicester har däremot sett till att när de väl säljer spelare så gör de det på deras egna villkor, både i fråga om när de säljer spelaren och hur mycket de faktiskt tar betalt för spelaren. De vet kort sagt sin position på marknaden och är alls inga push-overs.
Chelsea fick betala stora pengar för att få loss N’golo Kanté från Leicester. Man City fick vänta ett år och sedan ändå betala närmast hutlösa pengar för Riyad Mahrez. Man Utd försökte förgäves pruta när de ville köpa Harry Maguire men tvingades till sist ändå göra honom till Englands dyraste mittback någonsin. Om dessa spelare går för sådana summor ger det en ledtråd om vad en 24-årig Youri Tielemans skulle kosta Liverpool.
Leicester har alltså positionerat sig som en klubb som värvar ung talang för rimliga eller relativt låga summor, sedan bygger sitt lag runt dessa talanger och utvecklar dem under ett antal år, och därefter lyckas behålla dem eller i några av fallen säljer vidare dem för mycket höga summor och därmed gör stor vinst på dessa spelare. Vill man hitta en fungerande definition för en väldigt välskött fotbollsklubb så vore det just denna.
Jämförelsen gör sig mer eller mindre självt eftersom beskrivningen i föregående stycke väldigt lätt skulle kunna göras även på Dortmund i Bundesliga. Och vill man titta på hur de båda klubbarna drivs så är det väldigt lätt att hitta likheter men desto svårare att hitta några meningsfulla skillnader. Skillnaderna mellan Dortmund och Leicester hittar man inte riktigt lika mycket i de båda klubbarna som i dess respektive ligor.
Dortmund har valt den här strategin, detta fastän de tämligen obestridligen måste ses som Bundesligas näst största klubb och de rimligtvis borde ha som ambition att utmana om och vinna titlar både i Tyskland och i Europa. Det går knappast att ifrågasätta att de genomför denna strategi på ett väldigt bra sätt. Vad som går att ifrågasätta är valet av strategi, eftersom den värderar pengar över pokaler.
Leicester är mer eller mindre tvingade till den här strategin, den är i själva verket ett krav för att de alls ska kunna vara framgångsrika i en liga bestående av inte bara ett Bayern München utan av minst sex Bayern Münchens. För Leicester är inte den här strategin en fråga om pengar lika mycket som styrka, och under den senaste femårsperioden har ju Leicester dessutom plockat hem fler pokaler än Dortmund, i en tuffare miljö.
Leicesters ställning och styrka är naturligtvis behjälpta av olika omständigheter. Att de regelbundet har börjat slåss i toppen av Premier League och delta i europeiskt cupspel gör dem attraktiva för de allra flesta spelare. Att de är en ekonomiskt stark och välskött klubb tillsammans med intäkterna från Premier Leagues TV-avtal ger dem möjlighet att säga nej när större klubbar kommer och börjar rycka i deras spelare.
Kort sagt skulle man kunna säga att Leicester har vad som i andra sammanhang brukar beskrivas som fuck off-pengar. Men den bästa beskrivningen av Leicesters ställning, styrka och skicklighet som engelsk fotbollsklubb är kanske att det finns fler klubbar som är större än Leicester än det finns klubbar som är bättre än Leicester. Mer än så går det kanske inte att begära av någon klubb.
Detta är varför Leicester inte behöver sälja Youri Tielemans till Liverpool eller någon annan klubb på något annat än sin egna villkor, men det är också därför att Leicester inte anser sig behöva sälja Tielemans på något annat än sina egna villkor. Leicester har insett vad flera engelska klubbar skulle behöva inse, att de faktiskt har makten och kraften att formulera sin egen framtid, de behöver inte vara utelämnade till större klubbars nycker.
Men detta ställer naturligtvis krav på att veta vad man som klubb vill och vad man som klubb ska göra, och på att göra detta på ett väldigt bra sätt. Strategi och kompetens med andra ord, något alldeles för många klubbar lider brist på. Leicester är inte en av dessa klubbar.