Det är en dokumentär som knappast har väckt någon större förtjusning i England då det är många som menar att den är alldeles för ytlig, skönmålar vissa saker och missar att ta upp helt andra saker. En personlig iakttagelse vore kanske att är svårt att begripa hur det blir en dokumentär i fyra delar om ett ämne som hanterat med samma djup med lätthet hade kunnat behandlas under en enda timme, det vill säga ett avsnitt.
Dokumentären tar dock fasta på Premier Leagues första år, och fokuserar på grovt räknat en tioårsperiod av den engelska fotbollen, närmare bestämt 1990-talet. Den börjar med de framväxande planerna på en utbrytningsliga i början av 1990-talet och slutar ganska precis vid millennieskiftet. Här kan man alltså säga att det är Premier Leagues födslovärk som skildras, det är inte en beskrivning av Premier Leagues hela historia.
Journalister, klubbledare och spelare från den tiden intervjuas, eller om det kanske snarare känns som att de ger korta kommentarer på befintliga filmklipp. Det blir aldrig särskilt djupt, även om det för all del är en imponerande samling människor de ändå har lyckats få med i bild. Den ofrånkomliga känslan är ändå att det är en dokumentär om fotboll gjord av personer som inte är särskilt intresserade av fotboll.
Dokumentären är knappast omistlig men duger naturligtvis att titta på. Var man med på den tiden så påminner den om sådant som man kanske delvis glömt. Var man inte med på den tiden är det för all del ett inte ointressant tidsporträtt. Här är hur som helst några av mina reflektioner från dokumentären, i ett försök till kronologisk ordning.
(8) Football League var en samling tomtar
En stor del av det första avsnittet ägnas åt klubbarna som ville modernisera och bryta sig ur Football League. Dessa får i någon mening stå relativt oemotsagda, här finns inget större ifrågasättande om motiven bakom dessa planer.
Om något får dessa klubbar och deras beskrivning draghjälp av hur Football League framstår som ett gäng där tomtar, där dess ordförande vid tiden närmast bekräftar bilden av Football League som en mossig, omodern och bakåtsträvande organisation genom att bland annat säga att fotboll bara handlar om att några ”sparkar på en boll”.
Att komma från den här dokumentären utan en känsla av att förändringen var direkt nödvändig är väldigt svårt för att inte säga omöjligt. En bättre fundering hade kanske varit exakt vilka former denna förändring hade kunnat ta.
(7) Hybriden mellan gammalt och nytt
Här framstår även som rätt uppenbart att Premier Leagues skapare såg framför sig en sport baserad och inspirerad på amerikanska förebild, där sport och underhållning går helt hand i hand.
Detta var i någon mening pinsamt tydligt under Premier Leagues första år där vi såg många saker vi inte längre ser. Cheerleaders, musikuppträdanden, karnevalinslag, allting genomfört mer med brittisk mossighet än med amerikansk flärd.
Kulturkrocken var tämligen uppenbar och demonstrerade tämligen väl hur Premier Leagues skapare i själva verket visste mycket lite om vad deras tänkta publik faktiskt var intresserade av. Men med åren försvann de största vulgariteterna, och sådant överlevde som ändå hade någon slags förankring i folkdjupet.
(6) Om Eric Cantona hade varit svart
Mycket har redan sagts om den kulturellt ikoniska händelsen när Eric Cantona sparkar och slår en skitstövel till supporter på Selhurst Parks läktare. Det var en chockerande händelse som ledde till tämligen drakonisk bestraffning.
Dokumentären sätter Cantonas agerande i dess för all del korrekta sammahang, det vill säga hur spelare fick utstå spott och spe och alla möjliga påhopp från publiken på läktarna. Till slut brast det helt enkelt, och förståeligt, för Cantona.
Här görs emellertid en poäng som inte riktigt gjorts förut, och den kommer framför allt från Les Ferdinand. Svarta spelare på den här tiden fick fortfarande utstå mängder med rent rasistiska tillmälen. Detta är aktuellt än idag, men var betydligt mer mainstream på den tiden.
Ferdinand gör den rätt enkla poängen, angående att Cantona ändå slapp fängelsestraff och ändå senare under året kom tillbaka till fotbollen: Vad hade hänt om Cantona varit en svart spelare? Hade han då behandlats så pass relativt milt?
(5) Kenny Dalglishs enastående brist på självinsikt
När Cantona spöade upp Matthew Simmons och blev avstängd resten av säsongen av Man Utd, därefter ytterligare ett antal månader av FA, befann sig Man Utd mitt i en titelstrid med Blackburn Rovers. Manager för Blackburn var Kenny Dalglish.
Här görs naturligtvis en poäng av att om Cantona inte blivit avstängd så kanske den titelstriden slutat annorlunda. En inte precis orimlig tankegång. Dalglishs bedömning även så här långt i efterhand verkar vara att Man Utd bara borde ha accepterat den avstängning som ändå kom och att de borde ha ”got on with their job”.
Detta säger alltså samma Dalglish, rimligtvis intervjuat detta år eller förra året, som drygt 15 år efter Cantonas incident beklagar sig högljutt över en betydligt mildare bestraffning av Luis Suarez, och skämmer ut både sig själv och klubben med sitt hanterande av den frågan.
Den fundamentala skillnaden mellan Luis Suarez och Eric Cantona, åtminstone i detta fall, är naturligtvis att där en bestraffades hårt för rasism så bestraffades den andra ännu hårdare för att kraftfullt och våldsamt ha reagerat mot rasism.
(4) Bristen på stöd för mental hälsa
Dokumentären rullar vidare in på sitt tredje avsnitt och här avhandlas mycket av den berömmelse och det kändisskap som följde på Premier League, när spelarna blev alltmer som rockstjärnor. David Beckham, David Ginola, Keith Gillespie och Jamie Redknapp förekommer flitigt.
Slående är här hur fundamentalt oförberedda Premier League och dess klubbar faktiskt var på att hantera denna utveckling. Spelare kastades ut på tidningarnas både framsidor och baksidor och gick snabbt från en relativt anonym tillvaro till att befinna sig mitt i det mediala strålkastarljuset.
Vissa klarade detta hyfsat bra. Andra fick det naturligtvis betydligt svårare. Men som kulturen var på den tiden så var det där ingenting man ens pratade om. Sådant höll man helt enkelt för sig själv. Spelarna saknade helt ett skyddsnät.
(3) Gamblingkulturens fäste inom fotbollen
Keith Gillespie intervjuas flitigt i dokumentärens tredje avsnitt. Detta med stor anledning av hans omfattande och efterhand väldokumenterade spelmissbruk. En varnande historia om vad som kan hända när unga människor får nästan oändligt med pengar utan någon struktur runt omkring sig.
Gillespie berättar bland annat en fascinerande historia om hur han spelat på att hans Newcastle ska vinna en match i Ligacupen mot Stoke med 3-0 eller 3-1. Newcastle går prompt fram till 3-0 med över en halvtimme kvar av matchen. Gillespie spelar resten av matchen på halvfart, i förhoppningen att Newcastle inte ska göra fler mål.
Newcastle gör dock 4-0 i slutminuterna, Gillespie förlorar över £50,000 på detta och kommer ihåg sig varandes förbannad på spelaren som gjorde målet. En bisarr historia, kanske till och med lite lustig så här i efterhand, men naturligtvis djupt störande. Inte minst när man betänker att Gillespie knappast var ensam.
(2) Globaliseringen av ligan
Det fjärde och sista avsnittet av dokumentären tittar närmare på Premier Leagues globalisering och spridning över världen. Den tar sin utgångspunkt i Arsenals beslut att anställa en vid den tiden okänd fransman som manager.
Dokumentären driver här tesen att det var den brutala rivaliteten mellan Arsenal och Man Utd, många gånger framställd och framhävd i klassiskt medialt såpaformat, som började sprida Premier League över världen, som fick intresset för Premier League att explodera.
Rivaliteten mellan Arsenal och Man Utd var arguably Premier Leagues främsta rivalitet någonsin. Den hade exakt alla ingredienser. Den pushade också lagen framåt, och var helt säkert ett skäl till Man Utds vinst i Champions League 1999.
Där slutar dokumentären med den uttryckta tankegången att det var här som globaliseringen verkligen tog fart, med allting i form av nya ägare och köp av klubbar som skulle följa på detta. Förenklat utan att vara helt felaktigt.
(1) Den obligatoriska nostalgitrippen
Dokumentären började med att ge de utbrytande klubbarna mer eller mindre helt rätt i sina ambitioner. Dokumentären avslutar däremot med ett helt annat tonläge. Här framställs det mer som att någonting har gått förlorat till det sämre.
Här pratas om hur den engelska fotbollen har tagits från de som den ursprungligen faktiskt tillhörde. Detta lyfts fram som något dåligt. Kanske är det en ofrånkomlig slutkläm i en sådan här dokumentär, det är ju definitivt det politiskt korrekta att komma fram till.
Men behovet av moderniseringen försvinner ju liksom inte, bara för att utvecklingen har tagit en sväng man eventuellt inte såg komma på förhand, eller som man i efterhand mer eller mindre uppriktigt anser vara beklaglig.
Vad globaliseringen i själva verket medför är egentligen bara att den engelska fotbollen har kommit att tillhöra många fler. Här finns supportrar, och i förlängningen även ägare, inte bara i England utan också långt utanför England.
Engelsk fotboll formas idag precis som förut av sina supportrar, de kommer däremot inte bara från England utan från hela världen. Engelska klubbar ägs av olika former av kapitalister med olika sociala motiv, precis som engelska klubbar alltid har ägts.
Detta är inget nytt, det är på samma sätt som det egentligen alltid har varit, möjligen med lite nya aktörer inblandade. Utifrån det perspektivet, och egentligen alla perspektiv, var det alltså inte bättre förr.
Premier League grundades inte utan skäl, och dessa skäl var i huvudsak goda skäl. Därmed inte sagt att det inte hade kunnat genomföras på ett bättre sätt. Men på vilket sätt och vilkas ansvar detta var är en fundering denna dokumentär aldrig gav sig in på.
Vilket är synd, eftersom det hade kunnat ge den någon slags relevans för framtiden.