Återigen en fredagsmatch i Premier League och återigen så är det en fredagsmatch inte inför en kommande Champions League-vecka utan istället inför en vecka helt utan europeisk cupfotboll. Detta har nu ett närmast perfekt facit och gör naturligtvis parodi utav det där påståendet att anledningen varför man skulle införa matcher även på fredagar var för att hjälpa engelska klubbar i Europa.
Fredagen serverar Arsenal mot Aston Villa i vad som har alla förutsättningar att kunna bli en rätt puttrig kvällsunderhållning. Det är en oviss match på förhand. Arsenal såg ut att vara på gång igen med tre raka vinster men har därefter tagits ned på jorden igen med två oavgjorda i rad. Först mot Brighton och nu senast mot Crystal Palace där de i själva verket räddade sig själva från förlust i slutminuten.
Aston Villa är en motståndare väl i paritet med Crystal Palace, kanske till och med en aning farligare. Vad man däremot kan säga om Aston Villa för närvarande är att de är rätt ojämna eller oförutsägbara. Aston Villa är ett lag som kan vinna både mot Everton och mot Man Utd, men Aston Villa är också ett lag som kan förlora mot Watford och tappa 2-0 med tio minuter kvar av matchen till 2-3 hemma mot Wolves.
Just detta är självklart en av de stora frågorna inför den här matchen. Hur har Aston Villa lyckats hantera den käftsmällen? Det är en typ av resultat som kan sabotera en hel säsong om det vill sig riktigt illa. Ännu en förlust direkt efter det tappet kan göra ont värre. Samtidigt skulle en vinst borta mot Arsenal räcka ganska långt för att lindra de psykologiska såren efter matchen mot Wolves.
Det är svårt att på förhand säga exakt hur matchen mellan Arsenal och Aston Villa ska sluta. Ett påstående som säger en hel del både om Arsenals svagheter och om Aston Villas relativa styrka. Men kanske mest ändå om Arsenal. Det här är rimligtvis en match som Arsenal helt enkelt ska vara favoriter i. Men det skulle de självfallet vara även mot Crystal Palace, och vi såg ju där att riktigt så glasklart var det inte.
På något sätt har Arsenals och Mikel Artetas besvär förpassats till någon slags anonymitetens skamvrå. Uppmärksamheten har riktats mot andra saker. Först och främst Steve Bruces tillkortakommanden i Newcastle, som nu efter många om och men har slutat med sparken. Men även Man Utds och Ole-Gunnar Solskjaers misslyckanden de senaste veckorna har resulterat i hetare rubriker, förståeligt nog.
När nu Bruce så att säga är ute ur diskussionen så är det självfallet rätt hög risk att en stor del av strålkastarljuset flyttar tillbaka mot Arteta. Vilket för all del känns motiverat. För om kritiken med all rätt är hård mot någon som t ex Solskjaer så är det ju knappast så att Arteta rosar marknaden i någon större utsträckning. Tvärtom ser det väl i själva verket minst lika illa ut eller till och med ännu värre för Arsenal och Arteta.
Sedan är det väl för all del inte svårare än så att det hänger ihop med den ordning i vilken lagen förlorar sina respektive matcher. Arsenal förlorar matcherna i början av säsongen och då riktas all kritik mot Arteta. Man Utd har förlorat sina matcher mer under de senaste omgångarna så självklart leder detta till att kritiken i hög utsträckning riktas om mot Solskjaer. Ibland har sådana här saker rätt enkla förklaringar.
Mikel Arteta hoppade däremot in i debatten som just nu pågår i England gällande den verbala misshandel som managers i engelsk fotboll utsätts för. Han gjorde det för all del med anledning av vad som nu kommit fram om allt som har sagts om Steve Bruce, men det var väl ändå ganska uppenbart att Arteta pratar minst lika mycket om sig själv. Han har naturligtvis hunnit med att få höra både ett och annat han också.
Kan jag påstå att jag tycker särskilt synd om dem? Nej, egentligen inte. För all del tycker jag väl att det är ruggigt onödigt av supportrar, oavsett om det är på nätet eller ej, att ägna sig åt rent personliga tillmälen, så det är klart att det i sig är fel. Men det är också något som faktiskt går att strunta i, det är definitivt något man får räkna med, och har man inte förmågan att tränga bort sådant är det kanske något annat man bör göra.
Problemet är naturligtvis att det är stoltheten som såras och tar sig en törn. Men det grundläggande skälet varför det är så är egentligen inte dessa personliga tillmälen, utan att resultaten och prestationerna helt enkelt inte håller nivån, att managern kort sagt håller på att misslyckas och alla de tvivel och självtvivel detta ger upphov till. Enkelt uttryckt kan man säga att påhoppen träffar en redan väldigt öm punkt.
En öm punkt borde det vara både för Arsenal och för Aston Villa att kvällens match är ett möte på Premier Leagues nedre halva. Båda lagen borde vilja ge sig själva chansen ikväll att vinna och ta sig upp på övre halvan. Om inte annat så för att enda sättet att inte få spela på fredagar i Premier League verkar vara att faktiskt ta sig till europeiskt cupspel, då blir det minsann aldrig något spel på fredagar.
Vilket ju är raka motsatsen till det hur det skulle vara.