Måndagen började kanske inte helt lysande gällande nya värvningar för Newcastle när Bruno Guimaraes fick för sig att göra det traditionella för att inte säga obligatoriska utspelet i sin nya klubb dels om att han minsann tackade nej till Arsenal för att istället gå till Newcastle, dels om hur han valde Newcastle för att de minsann är på väg att bli en global superklubb.
Det där sång- och dansnumret har vi naturligtvis hört oändligt många gånger förut. Hur det egentligen kommer sig att dessa spelare, eller möjligen snarare deras agenter eller publicister, ännu inte förstått hur genomskinligt detta är som ett sätt att säga dels vad man vet att supportrarna vill höra, dels det som klubben som betalar dem stora pengar vill att de ska säga, är onekligen ett av livets stora mysterium.
Bruno Guimaraes är följaktligen långt ifrån den enda att göra sig skyldig till den där typen av tomt publikfrieri, och förmodligen är det väl heller inte på något sätt det allra värsta exemplet på detta som går att hitta, men det gör naturligtvis inte saken i sig särskilt mycket bättre. Varje gång man hör sådana där saker vill man egentligen helst av allt bara himla med ögonen. Man lyssnar hellre på dansbandsmusik.
Därefter blev däremot ljudet under måndagen betydligt bättre för Newcastle. Dan Ashworth sa plötsligt upp sig som Brightons så kallade technical director. Vilket så klart inte är bra alls för Brighton men desto bättre för Newcastle eftersom det låter som en närmast förgången slutsats att anledningen att Ashworth säger upp sig från Brighton är för att han tackat ja till att bli Newcastles technical director istället.
Ashworth har varit en av engelsk fotbolls mest framstående technical directors, directors of football eller kort och gott sportchefer de senaste tio-femton åren. Han fick mycket beröm redan för sin första tjänst i West Brom mellan 2007 och 2012, ett jobb som gjorde att han utsågs till FA:s director of elite development. Väl där lade han grunden för den satsning som resulterat i det engelska landslagets framgångar de senaste tre-fyra åren.
Kort efter VM-semifinalen 2018 valde emellertid Ashworth att säga upp sig från FA, och istället ta jobbet som Brightons technical director. Med Brighton har Ashworth visat sina förmågor på allra bästa sätt, har närmast revolutionerat Brightons mål och metod när det gäller att värva spelare, samt ligger bakom den spelidé som resulterade i anställningen av Graham Potter och som nu får anses ha etablerat Brighton i Premier League.
Kort sagt känns det både som en kupp och som något av en kanonanställning av Newcastle. Och hade det inte möjligen kunnat uppfattas som något patroniserande av Newcastle hade jag möjligen kunnat säga något egentligen rätt dumt som att ett bevis för Ashworts duglighet är att han för några år sedan sågs som en kandidat som Man Utds sportchef. Men detsamma kan väl snart sägas om alla med någon form av puls.
Trycket kommer självfallet vara enormt på Newcastle att värva spelare. Så var det redan nu i januari och så kommer det självfallet fortsätta se ut under åtminstone de närmaste åren. Vi såg även svårigheterna som följer på detta och på Newcastles situation nu under januari. Alla vet eller anser sig veta att Newcastle är rikare än gud. Antingen vill klubbar alls inte sälja till Newcastle av ett eller annat skäl, eller så kräver de enorma premiums.
Alltså säger det kanske sig självt att nyckeln till framgång inte kommer ligga så mycket i att värva spelare som hur man väljer att värva spelare, uttryckt annorlunda kanske hur bra man lyckas värva spelare. Med andra ord är det kanske på lång sikt viktigare för Newcastle att värva någon som verkligen vet hur man värvar spelare än vad det är att faktiskt värva spelare.
Vill man ha någon fundering eller möjligen något frågetecken gällande Newcastles anställning av Dan Ashworth så vore det möjligen att Newcastles ambitioner att bli en global superklubb inte nödvändigtvis matchar Ashworths befintliga profil, där han alltså huvudsakligen gjort storverk för klubbar med betydligt mer blygsamma såväl resurser som ambitioner. Även engelska landslaget kanske kan ses lite på samma sätt.
Kravprofilen är rimligtvis en annan i klubbar som West Brom och Brighton, där ambitionen normalt sett inte varit så värst mycket större än att ta sig till Premier League och hålla sig kvar i Premier League, än vad den är i ett Newcastle som säger sig sikta mot något slags nytt världsherravälde. En annan kravprofil kan även innebära krav på andra kompetenser och andra sätt att tänka.
Nu finns för all del ingenting som säger att Ashworth inte är kapabel till att anpassa sig och i någon mening lyfta sig till en helt annan kravprofil. Det är en allmän svaghet i vårt sätt att se på världen att vi så ofta bedömer människor enbart utifrån deras historiska bedrifter och inte deras framtida potential. Egentligen borde man lika gärna kunna vända på frågan: Varför skulle Ashworths metoder inte kunna anpassas också till Newcastle?
Dessutom är det ju ofrånkomligen även så att även om Newcastle nu vill bli den där globala superklubben på den absoluta toppen av världsfotbollen så innebär ju inte det att de faktiskt befinner sig där ännu. Newcastle är fortfarande, på samma sätt som West Brom och Brighton, en klubb som så att säga måste kämpa och slåss ur ett underläge, även om detta underläge möjligen är som mest temporärt.
Viktig match ikväll för Newcastle hemma på St James Park. Dessutom en högintressant match mot ett Everton som inte bara är ett av lagen som Newcastle faktiskt kan ta sig ifatt i nedflyttningsstriden utan dessutom ett just nu högintressant lag som åtminstone ser ut att ha fått en slags nytändning både mentalt och sportsligt med Frank Lampard som ny manager.
Om inte annat artar det sig väl till en intressant showdown vad som är värt mest i en av Premier Leagues bottenstrider, saudiarabiska stålar eller poppigt, engelskt managernamn. Även om nu Newcastle med Eddie Howe som manager och Dan Ashworth som technical director knappast kan sägas ha det tomt på det engelska poppighetskontot.