När Harry Maguire presenteras på Wembley, spelandes för England i en landskamp mot Elfenbenskusten, så buar alltså en försvarlig andel av publiken på plats. Vilket alltså i det här fallet är helt och hållet liktydigt med att bua åt en egen spelare. Dessutom utan några som helst rationella skäl att göra det.
Buandet väckte starka och omedelbara reaktioner. Dels från press och media som desaouverade beteendet och uttryckte förvåning över detsamma. Dels från Gareth Southgate och övriga Englands spelare som i minst sagt rätt hårda och tydliga ordalag fördömde beteendet.
Argumenten var de självklara. Utöver den självklara attityden att man absolut aldrig buar åt egna spelare så är förhållandet rätt glasklart så att oavsett vad man än väljer att anse om Maguires insatser för Man Utd så har Maguire aldrig varit något annat än väldigt bra när han spelat för England.
Med Maguire som nyckelspelare i backlinjen har England nått sina allra största landslagsframgångar i modern tid, med en VM-semifinal och en EM-final. Jag skulle kanske inte gå så långt som vissa och säga att de tagit sig dit på Maguires axlar, men han har i alla fall varit en stor del i det.
Samtidigt måste jag säga att jag svårt att bli särskilt upprörd över fenomenet. Definitivt inte upprörd på samma sätt som Southgate med flera har lyckats bli. Jag har till och med rätt svårt att känna mig särskilt överraskad eller förvånad av det. Tvärtom förvånar det nog mig mer att många verkar vara förvånade.
För låt oss inte låtsas som om det är några direkta ljushuvuden som buar. För självfallet är det samma begåvningsreserv som gör detta som ägnat de senaste åren åt att bua åt enkla manifestationer mot rasism med påhittad marxism som svepskäl, och som dessutom själva alltmer börjat ägna sig åt våldsamheter på och utanför arenan.
Sedan tycker jag inte man ska kokettera med varför det buas. För naturligtvis handlar det inte om någon särskilt rationell eller kalkylerad tankeprocess. Man buar åt Maguire till stor del eftersom det för närvarande råkar vara högsta mode i den engelska fotbollen att bua åt och skälla på Maguire. Gammal fin konformism med andra ord.
Inte heller ska man väl blunda för att många kommer bua åt Maguire också av rena klubbskäl. Å ena sidan självfallet eftersom Maguire spelar för Man Utd, vilket nog många ser som gott nog skäl att bua. Å andra sidan eftersom de kanske, möjligen med viss rätt, anser att något av det egna lagets mittbackar borde spela före Maguire.
Det kan väl som exempel nämnas att det veckorna innan landslagsuttagningen till dessa matcher var en vanligt framförd åsikt att Arsenals Ben White borde få en plats och spela före Maguire, och att det minsann på något sätt vore skämt och skandal om så inte blev fallet. Den typen av strömningar med andra ord.
Inte heller detta kan komma som någon särskild överraskning för de som förstår sig på engelsk fotboll. Klubbkänslorna har alltid trumfat landslaget, eller i alla fall alltid i modern tid. Det där kommer naturligtvis inte bara att försvinna av sig självt eller på kort tid, alldeles oavsett vad Southgate inbillar sig eller möjligen hoppas på.
Sedan är det så klart varje människas rätt att bua åt Harry Maguire om de nu vill det. Om det är smart att göra det eller ej har kanske inte med saken att göra. Men jag har svårt att se att göra stor sak av det hela kommer vara till någon större hjälp. Snarare riskerar det väl sända signalen att man låter sig störas av det.
Visst kan man också tycka att nog borde Harry Maguire kunna hantera det där. Samtidigt är det självfallet lättare sagt än gjort, inte minst för en spelare som helt säkert redan har svårigheter med självförtroendet just nu.
:::
Klubbarna i Premier League har redan tre gånger röstat nej till fem avbytare, men nu ska det alltså röstas igen. Det är med andra ord femåringstaktiken, får man nej om och om igen så fortsätt bara tjata tills ingen längre orkar säga nej.
Skillnaden nu är kanske framför allt att IFAB, fotbollens regelskapande myndighet, har lagstadgat detta med fem avbytare. Jag misstänker att det kommer göra det svårare för motståndarna att hålla fast vid sin ståndpunkt.
Men som vanligt förtjänar det ju att nämnas varje gång detta kommer upp att de varmaste förordarna för fem byten, det vill säga framför allt Jürgen Klopp och Pep Guardiola, alltså sällan ens använder sig av de tre avbytare de redan har.
Det är enbart den gamla klassikern att mycket alltid vill ha mer.
:::
VM-lottningen imorgon alltså. Den svenska upprördheten det senaste dygnet säger mig att snacket om att inte spela på grund av Qatar nog vägde rätt lätt ändå.