Idén är som sagt rätt enkel. Runt egentligen varenda klubb snurrar det ett antal olika myter. Det kan handla om myter som klubben självt eller de egna supportrarna har skapat runt sin egen klubb. Det kan även handla om myter som andra klubbar eller deras supportrar har skapat om klubben. I båda fallen handlar det om felaktigheter eller i alla fall rätt grova förenklingar.
Ändå är dessa myter många gånger en ofrånkomlig del av vad vi tror oss veta om dessa klubbar och av hur vi ser på dem och hur vi beskriver dem. Myterna blir viktiga verktyg för vårt eget meningsskapande och vår egen storytelling. Myten ges därmed samma status som fakta eller verklighet. Ibland kanske till och med större status, för myten är ofta betydligt roligare än både fakta och verklighet.
Att avslöja myter om olika klubbar kan självfallet låta som ett rätt negativt projekt. Det låter ju i alla fall inte positivt. Men många gånger kan det ju faktiskt även handla om att sticka hål på en slags nidbild som finns om olika klubbar. Myter kan med andra ord vara både positiva och negativa, och därmed kan det vara både positivt och negativt att sticka hål på dem.
Vi fortsätter alltså med åtta myter om Arsenal.
(8) Arsenal har aldrig blivit nedflyttade!
Något som lyfts fram i olika sammanhang är att Arsenal aldrig har blivit nedflyttade från Premier League eller från Englands högsta division. Jag vet inte om detta beror på att det var så länge sedan det hände, eller för att Arsenal då hette Woolwich Arsenal.
Oavsett vilket så är det naturligtvis helt fel. Arsenal har blivit nedflyttade från Football Leagues First Division. Det hände 1912-13, det vill säga alldeles innan första världskriget, och man återvände först efter kriget på ett ytterst suspekt sätt.
(7) Arsenal är ”boring, boring!”
Boring, Boring Arsenal är och har varit ett begrepp under egentligen hela Premier League-eran, det vill säga från tidigt 1990-tal och framåt. På något sätt utgjorde även detta en kontrast till vad som skulle komma att bli med Arsene Wenger.
Men detta att Arsenal skulle vara tråkiga är inte något som precis sitter i klubbens DNA, utan snarare handlar väl detta betydligt mycket mer specifikt om några specifika år av Arsenals historia, med George Graham som manager.
Men innan dess var Arsenal i själva verket generellt sett som ett tämligen trevligt fotbollslag, oavsett om man då pratar om några av deras klassiska uppställningar under 1970-talet eller tidigt 1980-tal, eller de revolutionerande idéerna på 1930-talet.
(6) Arsenal vann inte titlar på grund av arenans ekonomi!
När Arsenal nästan omedelbart efter att de obesegrade vunnit ligan för om inte sista så i alla fall senaste gången så var detta något som om och om igen skulle komma att motiveras med den mycket behändiga ursäkten Arsenals arenabygge.
Enligt gällande teori tullade arenan så enormt på Arsenals ekonomi att de helt enkelt inte hade någon som helst möjlighet att konkurrera, på den tiden främst med Chelsea och Man Utd. Men detta var i själva verket en röd strömming, i alla fall en klar överdrift.
Arsenal saknade inte pengar att spendera, vare sig på värvningar eller på löner, Arsenal var sannerligen ingen fattig klubb på något sätt. Vilket de tvärtom och man kan tycka en aning ironiskt mer än gärna skroderade om under den här tiden.
Arsenal slutade vinna titlar under de här åren för att klubben och lagledningen tog ögonen från bollen, prioriterade sin resursfördelning på ett felaktigt sätt, prestigen tog överhanden och ambitionerna växlades gradvis ned.
Att Arsenal slutade vinna titlar på grund av yttre omständigheter utanför Arsenals kontroll är en myt och en ren undanflykt. Arsenal slutade vinna titlar huvudsakligen på grund av inre omständigheter, beslut och prioriteringar.
(5) Arsenal är moraliska segrare!
Kanske är det lätt hänt när en storklubb inte har vunnit på lång tid att det mer och mer börjar pratas om moraliska segrare. Om hur den egna klubben minsann hade vunnit om inte hade varit för att konkurrenter bedrev olika former av tjuv- och rackarspel.
Arsenal och Arsenals supportrar är sannerligen inte de enda som viftat med den där flaggan de senaste tio-femton åren, men de hör definitivt till de som viftat mest med den, där klubbar som kanske framför allt Chelsea och Man City pekats ut som fuskare.
Någon tillfällighet är det naturligtvis inte att några av de mest högljudda kolportörerna i skadeglädje just nu gällande Chelseas ägarproblem bär Arsenals färger. Här råder det minsann ingen brist på moralisk självgodhet gällande den egna klubben.
Vad man kanske då glömmer bort, och det går helt säkert att hitta liknande storys för andra klubbar, är att Arsenal är en klubb som sannerligen inte saknar historik vad gäller tveksamt ekonomiskt stöd, eller rent ut sagt mutor och mygel för att vinna fördelar.
Efter den där nedflyttningen exempelvis så tål nog inte det sätt som Arsenal kom tillbaka till First Division precis något starkare solljus. Som sagt, dylikt är nog inte unikt för Arsenal, men det borde avhålla från att kraxa för mycket gällande sådant här.
(4) Arsenal representerar den fina fotbollen!
Hot take, eller i mina ögon snarare som mest en fesljummen take: Men om Arsenals Invincibles hade spelat under 2010-talet snarare än runt 2004 så hade de med allra största sannolikhet beskrivits som ett defensivt kontringslag.
Naturligtvis stämmer inte detta med den allmänna uppfattningen, det vill säga myten, om detta fotbollslag som enligt vissa är det bästa England någonsin sett. Vad det däremot stämmer med är rådande skönhetsideal inom fotbollen och dess skiftningar över tid.
Arsenals fotboll under Invincibles var en blixtsnabb fotboll och en väldigt vertikal fotboll. Det är ingen tillfällighet att ”va-va-voom!” blev ett slags calling card. Implikationen av detta är emellertid att det är en annan fotboll än den som senare kom att bli så fin.
Oavsett vilka andra engelska lag än Man City som vunnit under de senaste tio åren så har de på ett eller annat sätt beskrivits som defensiva kontringslag, oavsett om det handlat om Leicester, Chelsea eller även i stor utsträckning Liverpool.
Arsenals Invincibles ligger självfallet betydligt mycket närmare dessa lag än vad de ligger den närmast plågsamt possessiva fotboll som kom att bli normen. En norm som för övrigt Arsenal själva under Arsene Wengers andra halva i klubben försökte omfamna.
Naturligtvis är det ingen tillfällighet alls att detta skifte i fotbollsidé sammanfaller närmast exakt med att Arsenal slutade vinna titlar. Ironiskt nog ledde detta skifte också till med tiden alltmer frekventa kommentarer om så kallad antifotboll från Wenger.
På sätt och vis är detta en myt som är på samma gång sann och falsk. Arsenals Invincibles var verkligen fantastiskt fin fotboll. Men det var sannerligen inte den fotboll som väldigt många med tiden har kommit att mena är ”fin fotboll”.
(3) Arsenals Champions League-spel år efter år var framgång!
År efter år tog sig Arsenal till Champions League, och detta både framställdes och beskrevs som både en närmast bragdartad bedrift och ett tydligt mått på framgång för Arsenal och för Arsene Wenger.
Men självfallet var det inte ett mått på framgång, utan tvärtom ett tecken på nedgång och början på ett förfall. Man behöver inte vara efterklok för att kunna konstatera detta, även om det räcker, det var fullt möjligt att se tidigt redan där och då.
Arsenal gick från att vara en klubb som skulle vinna ligor och titlar till att vara en klubb som var rätt nöjda med bara att få spela i Champions League. Detta resulterade i en fullt förståelig nedrustning av ambitioner, krav, standards och kultur.
Någon bragd var det knappast heller frågan om. Arsenals ekonomi och förutsättningar i största allmänhet gjorde Champions League-spel till par för banan. Wengers och Arsenals bedrift ligger i att aldrig ha fallit ur ramen helt och hållet, men det är ingen bragd.
(2) Arsenal spelar på ett bibliotek!
Frestelsen att kalla Arsenals hemmaplan för ett bibliotek är för all del uppenbar, givet den fonetliska likheten mellan det engelska ordet för bibliotek och Arsenals gamla arena Highbury. Plus att det där så klart är något stora klubbar alltid fått höra.
Men för mig är det en överdrift och ett missförstånd. Både Highbury och faktiskt även Emirates kan vara en av Englands mest högljudda och elektriska arenor när ögonblicket gör sig gällande. Då är det sannerligen allt annat än ett bibliotek.
På många sätt skulle man kunna beskriva myten om Arsenals arena som en slags omvänd Anfieldmyt. I själva verket är Emirates och var sannerligen Highbury en av få arenor som faktiskt kan ha precis samma effekt på matcher och motstånd som Anfield.
(1) Arsenals Invincibles var oslagbara!
Det var de naturligtvis inte alls! Möjligen larvar jag mig lite eftersom jag så klart inser att Invincibles syftar till det specifika och avgränsade ”i ligan under en specifik säsong”, men det bygger även lite på hur det framställs och myten som bildats runt laget.
Arsenal förlorade i själva verket flera gånger under den där säsongen. Det faktum att de faktiskt bara vann ligan, vilket naturligtvis inte är så ”bara”, säger oss att de förlorade i FA-cupen, förlorade i Ligacupen och förlorade i Champions League.
Jag råkar väl dessutom vara av uppfattningen att lag som gör anspråk på att vara verkligen stora lag måste bedömas över vad de uträttar över flera säsonger. Och här är det på sin plats att påpeka att dessa Invincibles aldrig försvarade sin ligatitel.
Man kan välja att hävda att detta lag vann två ligatitlar eller enbart en, beroende på om man anser laget som vann ligan två år tidigare vara i grunden samma lag. Faktum är och förblir däremot att Arsenals Invincibles aldrig försvarade sin ligatitel.
Arsenals Invincibles var ett väldigt bra fotbollslag. Det var däremot inte ett oslagbart fotbollslag. Arsenals Invincibles kan absolut vara med i diskussionen om Englands bästa lag någonsin. Själv är jag inte ens säker på att det är Arsenals bästa lag någonsin.