Ett återkommande tema eller problematik för West Ham har varit deras svårigheter att framgångsrikt värva en anfallare som matchar klubbens uttryckta ambitioner. Oavsett om detta har handlat om anfallare som ryktats till klubben utan att komma, som exempelvis Carlos Bacca för några år sedan, eller om det handlat om anfallare som likt till exempel Sebastian Haller och Simone Zaza aldrig riktigt lyckades i West Ham.
West Ham har på något sätt alltid befunnit sig i ett dilemma eller ett slags moment-22 i brist på bättre ord. Pengarna har nog funnits för att kunna värva riktigt bra anfallare men de har varit tveksamma att gå till ett West Ham som nog mest och med viss rätt sågs som ett lag närmare bottenstriden i Premier League. Istället har mindre pengar slängts om och om igen på mindre kvalificerade anfallare.
Kanske är det viktigt att se West Hams europeiska cupframgångar den här säsongen även utifrån detta ljus. Även i kombination med West Hams mer framskjutna position i ligan där de alltjämt slåss om europeiska cupplatser. Europa League är på många sätt ett skyltfönster för West Ham och den dominanta gruppsegern tillsammans med vinsten i åttondelsfinalen mot Sevilla ställer West Ham i ett annat och större ljus.
Plötsligt är West Ham inte längre ett bottenlag i Premier League. West Ham är en klubb på Premier Leagues övre halva, en klubb som besegrar Sevilla i Europa League och som om de vinner även mot Lyon är en klubb som spelar europeiska cupsemifinaler mot europeiska storklubbar som Barcelona. En betydligt mycket mer intressant klubb att gå till även för mycket framstående spelare.
Värt att hålla i huvudet alltså när West Ham nu ger sig in i slutomgångarna av Europa League, en turnering de måhända inte är favoriter att vinna, i alla fall inte med Barcelona som ett av de återstående lagen, men ändå fullt kapabla att kunna vinna. West Ham spelar för all del för ära och titlar den här säsongen, men West Ham spelar på samma gång för sin profil och sina förutsättningar kommande säsonger.
Någon hemlighet är det heller inte att West Ham återigen letar anfallare. Utöver Michail Antonio saknar West Ham någon renodlad anfallare, och det kan kanske diskuteras exakt hur renodlad anfallare han är. Det saknas inte forwards eller offensiva mittfältare i West Ham, långt därifrån, men anfallare är och förblir något av en bristvara. Mycket tyder nu på att West Ham tittar på Benficas uruguayanske succéanfallare Darwin Núñez.
Onekligen ett väldigt bra val av anfallare av West Ham i så fall. En realistisk värvning inte minst då det borde ses som ett steg i rätt riktning för en anfallare att gå från Benfica till West Ham, eller kanske snarare från portugisiska ligan till Premier League. En meriterad anfallare alltjämt på uppgång. Graden av realism styrs däremot av vilka andra klubbar som också är intresserade av Núñez, där både Liverpool och Arsenal cirklar.
Möjligen är det där något som riskerar få West Ham med supportrar att ana oråd och befara att hamna i ännu en transfersaga med en anfallare som inte riktigt kan bestämma sig om han verkligen ska gå till West Ham eller hellre väntar på större napp. Sådant kan självfallet slösa både tid, energi och resurser för West Ham vars jakt på anfallare många gånger blivit till en slags väntan på Godot.
Den mer cyniske West Ham-supportern hade kanske också påpekat att det ju heller inte vore första gången som West Hams klubbledning lovar runt men håller tunt när det kommer till transfers, där intresse och bud på specifika spännande spelare mer blir till ett slags spel för galleriet, bröd och skådespel om man är av den romerska skolan, opium för folket om man är mer lagd åt det marxistiska hållet.
Men om West Ham vore ute mest på ännu ett försök att blåsa upp sig själva utan någon riktig tanke eller substans bakom så är de ändå väldigt övertygande vad gäller sina planer för klubbens satsning. Utöver en satsning på nya spelare, däribland en anfallare, låter West Ham meddela att de under sommaren kommer investera i en förbättring av den egna arenan liksom en expansion av arenan att ta in 62,500 supportrar.
Jaha, 62,500 tänker ni då, det låter indirekt bekant på något sätt, är den siffran verkligen en ren tillfällighet? Händelsevis en siffra som gör London Stadium till en arena lika stor som Tottenhams nya arena, och något större eller i allt väsentligt lika stor som Arsenals Emirates Stadium. Dessutom bättre anpassad för fotboll. En arenasatsning som skriker ut tankegången att West Ham är lika stora och starka som Tottenham och Arsenal.
Nej, den här gången känns det onekligen som om West Ham verkligen menar allvar, och att de nu har den framgång och det momentum som krävs för att även göra allvar av alla sina stora planer. Det finns naturligtvis inga garantier för att det därför lyckas, men det är hur som helst betydligt lättare att lyckas när laget slåss i toppen av tabellen och spelar europeiska stormatcher än när laget slåss för att undvika nedflyttning.
Kvartsfinalen mot Lyon blir självfallet en tuff match. Dels eftersom Lyon är ett skickligt fotbollslag med mängder av rutin och erfarenhet från europeiskt cupspel på den här nivån. Det som i någon mening alltid kommer vara nackdelen för engelska klubbar av West Hams typ, vars regelbundenhet i europeiskt cupspel av nödvändighet är en helt annan. Dels eftersom West Ham nu börjar på hemmaplan.
Triumfen mot Sevilla kom på ett elektriskt London Stadium. En match som var ett rätt bra bevis på detta att allt snack om dålig stämning på nya arenor mest är snicksnack, att när laget spelar bra, vinner matcher och når framgångar så kommer stämningen vara god på alla arenor, nya som gamla. Stämningen på London Stadium var inte dålig på grund av arenan, utan på grund av att West Ham var en underpresterande klubb.
West Ham är inte längre en underpresterande klubb, och stämningen på London Stadium alltså bättre än någonsin. Vilket kommer vara en av West Hams stora styrkor mot Lyon ikväll. David Moyes har återupprättat West Ham, och därigenom själv fått upprättelse i engelsk fotboll.