Arnaud Danjuma från Bournemouth, Francis Coquelin från Arsenal, Alberto Moreno från Liverpool, Etienne Capoué från Watford och Tottenham, Sergie Aurier, Giovani Lo Celso och Juan Foyth, samtliga från Tottenham. Villarreal och Unai Emery har onekligen gjort en imponerande pytt-i-panna utifrån Premier Leagues rester. Vilket återigen sätter fingret på hur spelare väldigt sällan blir bättre än det sammanhang de befinner sig i.
Åtminstone har Unai Emery skapat ett riktigt starkt cuplag med dessa spelare, och då i synnerhet ett europeiskt cuplag. Villarreal vann Europa League förra säsongen och har den här säsongen sensationellt tagit sig hela vägen till Champions Leagues semifinal, efter vinster längs vägen mot Juventus och Bayern München. Det har sannerligen inte varit vackert, men det har varit väldigt effektivt.
Riktigt lika bra gick det kanske inte mot Liverpool i den första semifinalen, som Villarreal förlorade med 0-2. Samtidigt lyckades Villarreal åtminstone under hela första halvleken till hundra procent med sin matchplan att försvara sig extremt lågt med hela laget, att dra ner matchtempot hela tiden och frustrera Liverpool. Det är även så Villarreal har tagit sig till semifinalen. Svårt att klaga på något som faktiskt fungerar!
Eller svårt åtminstone om man har någon form av anständighet i kroppen. Någon sådan anständighet verkar snackepåsen Jason Cundy sakna som omedelbart efter förra veckans match gick ut i TalkSport och förklarade att Villarreal var ett patetiskt fotbollslag och en skamfläck för Champions League. Ironiskt nog avslutat, i ett lysande exempel på arguing from ignorance, med att han inte förstod hur Villarreal kunde ha tagit sig till semifinal.
Genom att försvara sig precis så här defensivt så klart! Det är och har varit Villarreals matchplan längs hela vägen vilket är uppenbart om man sett dem spela. Alla som säger att det minsann inte fungerar bara för att de nu förlorade den första matchen borta mot Liverpool blundar naturligtvis för det alldeles uppenbara, nämligen att de alltså redan besegrat både Juventus och Bayern München. Det fungerade utmärkt mot dem!
Men det passar naturligtvis inte riktigt in med den allmänna bilden av spansk fotboll, och kanske passar det inte heller riktigt in med den spanska självbilden. Guillem Balague fick t ex frågan inför andra halvlek på Anfield om Villarreal är nöjda med matchbilden och har fått den dit de vill. Balagues svar blir att Villarreal nog skulle vilja anfalla lite mer än vad de gjort i första halvlek. Nej, det ville Villarreal naturligtvis inte alls!
Villarreals fotboll passar så klart betydligt bättre i cupspel där det finns mycket mer att vinna på att försöka försvara och förstöra snarare än att skapa. Det är ingen tillfällighet att fastän Villarreal alltså spelar semifinal i Champions League just nu så har de egentligen aldrig klivit över en sjundeplats i ligaspelet under säsongen. Ligaspelet kräver en annan typ av mentalitet, och det är inte riktigt Villarreals mentalitet.
Men en sådan mentalitet måste de illa kvickt skaffa sig om de ska ha någon som helst förhoppning om att faktiskt ta sig till Champions League-final. De startar kvällens match mot Liverpool med ett 0-2-underläge och måste nu naturligtvis ta matchen till Liverpool och sätta en helt annan press på dem än vad de gjorde på Anfield, vad de gjorde mot Bayern München eller de gjorde mot Juventus.
Liverpool klagar sannerligen inte över den saken, det borde passa dem betydligt bättre med ett Villarreal som måste överge sina skyttegravspositioner. Det ger dem fler och större ytor och gör det möjligt för Liverpools betydligt högre kvalitet att få maximal utväxling. Ingenting är omöjligt i europeisk cupfotboll, Liverpool borde veta det bättre än de allra flesta, men skulle Villarreal vinna detta är det en av historiens stora vändningar.
Utmaningen för Liverpool består i att inte redan ta för givet att de befinner sig i Champions League-final utan faktiskt knyta ihop säcken mot Villarreal, och samtidigt göra mesta möjliga av de åtgärder som krävs för att hålla laget så piggt och friskt som möjligt inför helgens tuffa och viktiga match mot Tottenham på Anfield. En match som, likt alla andra ligamatcher, mycket väl kan avgöra titelstriden.
Just den där balansgången är nu, kanske lite som väntat, något kontroversiellt i snacket mellan Liverpool och Man City. Det klagas mycket på vilka som har det tuffaste respektive det lättaste spelschemat och där får man väl säga att båda lagen både vunnit och förlorat så att säga. Liverpool har haft det lättare motståndet, samtidigt är det Man City som haft fyra dagar mellan sina matcher jämfört med Liverpools tre.
Fortfarande klagas det något alldeles fantastiskt på att Liverpool minsann bara har fått möta Benfica och Villarreal i Champions Leagues kvarts- och semifinaler. Vilket för all del bekvämt bortser från att Liverpool i åttondelsfinalen lottades mot Inter och Man City mot Sporting. Återigen är det ju heller knappast Liverpools fel att Villarreal vinner mot Juventus och Bayern München, och att Benfica slår ut Barcelona i gruppspelet.
Men en Champions League-final, om än fortfarande en eventuell Champions League-final, kommer ju bli annorlunda för Liverpool. Där kommer de ställas antingen mot Real Madrid eller Man City. Vilket oavsett motståndare naturligtvis blir en väldigt smaskig final, antingen mot världens kanske största och mest framgångsrika klubb genom alla tider, eller mot världens just nu kanske bästa fotbollslag.
Vilka vill Liverpool helst möta? Jag vågar nästan säkert säga att de skulle föredra Real Madrid i finalen. Dels för att Real Madrid är ett svagare fotbollslag än Man City och därför lättare att besegra. Dels för att få revansch för förlusten i finalen för fyra år sedan. Men kanske också för att i händelse av förlust så vore det nog betydligt mycket mer lättsmält att förlora mot Real Madrid än mot just Man City.
Europeiska cupfinaler mot andra engelska klubbar är ett helvete!