Är det möjligt att vinna en Champions League-semifinal med 4-3 mot Real Madrid och ändå känna sig som förlorare efteråt, eller åtminstone inte alldeles nöjda? Den retoriska frågan ställdes på sina olika håll efter första semifinalen på Etihad mellan Man City och Real Madrid, en match i vilken Man City i själva verket nog borde ha avgjort den här semifinalen flera gånger om.
Men Real Madrid är onekligen väldigt jobbiga på just det här sättet. Hur utspelade de än är så har de förmågan att ändå på något sätt hålla kontakten och därmed behålla chansen att vinna eller åtminstone inte förlora. Att förlora med 3-4 är kanske inget bra resultat för Real Madrid, Man City är fortfarande favoriter att vinna, men ett bra resultat sett till matchbilden och ett resultat som ger Real Madrid chansen att vinna.
Annars är det en ytterst välbekant bild från mer eller mindre hela 2010-talet. Ett Pep Guardiola-lag som kanske i någon mening borde ha vunnit ett europeiskt cupmöte för länge sedan men som av någon mer eller mindre oförklarlig anledning misslyckats med att avgöra det. Ett Real Madrid som sett till matchbild och målchanser inte borde vara i närheten av att vinna men på något sätt lyckas trolla kaninen ur hatten.
Många verkade helfrälsta efter matchen på Etihad. En fantastiskt bra fotbollsmatch på den allra högsta nivån var en vanlig synpunkt. Vissa gick så långt att kalla det för en av de bästa europeiska cupmatcherna i historien. Någon meddelade mig att man inte kan (!) tycka något annat än att det var en fantastisk fotbollsmatch på den absolut högsta nivån, en match som hade precis allt!
Jag är inte ens i närheten att hålla med om detta. Visst var det en match med många mål och många mål är ju nästan alltid underhållande och många mål skapar lätt en illusion av dramatik och kvalitet, men många mål innebär inte nödvändigtvis att en fotbollsmatch håller hög kvalitet. När man säger att matchen hade precis allt så svarar jag javisst absolut, även några lysande exempel på alldeles fantastiskt uselt försvarsspel.
Man City inledde matchen strålande men verkade själva liksom Etihad som helhet, svårt att säga vad som var hönan och ägget där, därefter mer eller mindre somna in. Detta gav Real Madrid en väg in i matchen igen. Öppna chanser missades offensivt och grova misstag gjordes defensivt. Kort sagt kändes Man City nerviga och obestämda fastän de i mer eller mindre allting på planen var det överlägset bättre fotbollslaget.
En alltmer gnagande misstanke är att Pep Guardiolas egen mimik och kroppsspråk på sidlinjen och på bänken knappast hjälper Man City i detta avseende. Det är eller var i det här fallet inget positivt kroppsspråk, mer ett nervöst sådant. Det var en mimik som mest av allt påminner väldigt mycket om den jobbiga och överkontrollerande pingispappan som viftar vilt med armarna på läktaren när pojken inte spelar som han vill.
Jämför detta med Carlo Ancelottis lugna ”det ordnar sig”-framtoning på bänken och det är kanske inte underligt att Real Madrid själva känner att de kan spela med känslan av att allting ändå ordnar sig till slut. Pep Guardiola är på helheten en bättre manager än Ancelotti, men i Champions Leagues slutomgångar är det små marginaler som avgör, och då kan just detta vara en väldigt avgörande marginal.
Inför matchen förra veckan påstod jag att om Man City behöll kontrollen så skule de vinna matchen mot Real Madrid. Man City lyckades aldrig riktigt behålla kontrollen mot Real Madrid men de vann matchen ändå. Inför kvällens returmatch upprepar jag samma påstående, att om Man City kan behålla kontrollen över matchen så kommer de vinna mot Real Madrid, vinna semifinalen och gå till sin andra raka Champions League-final.
Om det samtidigt är en match som kommer att sätta Man Citys och Pep Guardiolas förmåga att behålla kontrollen på prov så måste det vara just den här matchen. Semifinal i Champions League, på Santiago Bernabeu, mot Real Madrid. Kanske det största testet vi hittills sett av både Man Citys och Guardiolas förmåga att behålla både taktisk och psykologisk kontroll både över matchen och över sig själva.
Det är i dessa matcher Man City tidigare misslyckats med just detta. Det var mot Monaco, mot Liverpool, mot Tottenham, i mindre utsträckning mot Lyon, och till sist mot Chelsea i finalen förra säsongen, som Man City misslyckades med detta. Det är på grund av dessa matcher som folk fortfarande säger att Man City inte kan vinna Champions League. Det är dessa matcher som gjort att Guardiola inte vunnit Champions League på elva år.
Ursäkterna börjar ta slut för Man City och för Guardiola. Om de inte vinner Champions League på sex år fastän de under större delen av den tiden varit världens bästa och rikaste lag har de helt enkelt inte varit bra nog för att vinna. Om de inte vinner mot Real Madrid ikväll är det ingen idé att fortsätta prata om otur och små marginaler, istället måste man till slut börja fråga sig själva vad det faktiskt är man gör för fel.
En gång är ingen gång, kanske kan man säga mer eller mindre detsamma om två gånger eller till och med tre gånger. Men när man förlorar för sjätte gången, och i så fall gör det på snarlika sätt och av snarlika skäl, då måste man ändå någon gång tänka tanken att det kanske inte enbart handlar om rena tillfälligheter. Att göra samma sak om och om igen och vänta sig ett annat utfall är galenskap.
Vi vet att det ligger i Champions Leagues natur att det bästa laget inte alltid vinner. Men det betyder inte därmed att det är en rimlig tankegång eller ett rimligt utfall att det bästa laget därför aldrig vinner.