Vilket naturligtvis i slutänden spelar ingen som helst roll. Arsenal, på samma sätt som exempelvis Liverpool, kan självfallet bara spela mot och besegra de lag som faktiskt står på andra sidan planen. Inte några andra lag så som de teoretiskt skulle kunna vara. Men det är klart att för Tottenham, som för egen del har fått möta helt andra Chelseas och Man Utds, känns det kanske lite surt. Men detta är ju delvis ligaspelets natur, när det går in i slutomgångarna har olika lag olika mycket att spela för.
Ikväll är det däremot en match där inga sådana ursäkter eller undantag existerar, en match som potentiellt kan komma att bli direkt avgörande för hela säsongen, eller i alla fall för Arsenals och Tottenhams säsonger, hängmatchen och Norra London-derbyt mellan de båda på White Hart Lane. Upp till bevis för båda lagen. Det lag som vinner kommer förmodligen i Arsenals fall eller eventuellt i Tottenhams fall sluta fyra och gå till Champions League.
En stundtals framförd uppfattning under säsongen är att Arsenal skulle vara på gång att sluta fyra utan att ha ett lag som egentligen ska kunna sluta fyra. Som bevis för sin tes lyfter man då fram spelare som Eddie Nketiah, Mohamed Elneny och Nuno Tavares som inte ska vara bra nog för något sådant lag. Jag kan bara förmoda att detta är ett sätt att haussa Arsenals och Mikel Artetas bedrift om Arsenal faktiskt slutar fyra, alternativt baissa Arsenals misslyckande om de slutar femma eller sämre.
Att ta det där på allvar är ärligt talat rätt svårt. Att påstå att Arsenal har ett lag för dåligt för att kunna sluta fyra stämmer inte överens med vad som sagts vare sig inför säsongen eller under stora delar av säsongen. Det överdriver betydelsen av tre enskilda spelare, som därtill underskattas allihopa. Arsenal har självfallet ett lag som under de rätta förutsättningarna är bra nog att sluta topp fyra. Problemet är bara att det finns minst fem-sex andra klubbar som också har lag bra nog att sluta fyra eller bättre.
Oavsett om Arsenal slutar fyra eller femma den här säsongen, jag utgår från att det nästan måste bli någon av de båda placeringarna, så har Arsenal tagit ett fall framåt den här säsongen. Mycket av det kan förklaras med att Mikel Arteta verkligen rensat rejält i spelartruppen och inte bara pratat om högre krav, utan också genomfört dem. Av de fyra gamla spelar-managers som anställts i Premier League de senaste åren är Arteta den som lyckats bäst. Därmed inte sagt att det har varit bra nog.
Vad behöver då falla på plats för att Arsenal ska sluta fyra? Naturligtvis att Arsenal inte faller ur ramen igen som de gjorde för någon månad sedan. Arsenal måste även vinna matcherna de ska vinna, inte bara vinna matcherna ingen riktigt tror att de ska vinna. Det är en Champions League-strid som inget av de inblandade lagen riktigt har gett intryck av att vilja vinna, varje gång de fått övertaget har de slarvat bort det, men följande faktorer talar ändå för att Arsenal till sist slutar fyra och går till Champions League:
Kontinuitet
Det kan diskuteras om Mikel Arteta är rätt manager för Arsenal för närvarande, ännu mer om han är rätt manager för Arsenal att ta nästa nödvändiga kliv härifrån, men han har i vilket fall som helst varit Arsenals manager hela säsongen, inklusive försäsong.
Varken Antonio Conte eller Ralf Rangnick kan säga detsamma i Tottenham eller Man Utd, även om det nog är mest relevant för Conte och Tottenham. Tottenham velade med Conte i somras, anställde Nuno Espirito Santo, och inledde säsongen extremt svagt.
Man Utd å sin sida fortsatte med att dröja med beslutet att säga tack och adjö till Ole-Gunnar Solskjaer och dribblade därmed bort hela säsongen. Arsenal har alltså haft en kontinuitet som både Tottenham och Man Utd har saknat.
Kontinuitet är inte allt i fotbollen, men det tenderar ge en trygghet och en stabilitet som kan visa sig värdefull över en längre tid. Man skulle kunna säga att kontinuitet normalt sett höjer ett lags lägstanivå och reducerar de riktiga bottennappen.
Om vi tittar på Arsenals säsong jämfört med Tottenhams och Man Utds respektive säsonger känns det som en hyfsat aktuell förklaring för varför Arsenal slutar fyra och går till Champions League, om nu detta blir fallet.
Konfidens
Självförtroende med ett annat ord, men det allittererar ju inte lika väl med övriga punkter, är även det en förklaring. Mycket av detta menar jag handlar om Mikel Artetas management av spelartruppen som helhet.
Laget känns mer harmoniskt. Mycket av detta tror jag har att göra med att stjärnor och störande element har rensats från spelartruppen. Laget drar åt ett och samma håll, alla jobbar för laget, och Artetas auktoritet är etablerad.
Men det har även att göra med Arsenals många unga spelare, som har klivit fram och hittat sina roller i laget, spelare som spelar med glädje och utan någon större rädsla, kanske inte på samma sätt färgade av tidigare års fiaskon som andra spelare.
Det känns ironiskt på något sätt att säga detta om Arsenal som slösade så många år på att prata om alla sina unga spelare och om en lysande framtid som aldrig kom. Men utan ungdomarna och Artetas satsning på dem slutar inte Arsenal fyra i år.
Kanske hör det ungdomen till att kunna spela rätt fritt och obekymrat, att inte bry sig så mycket om pressen och låta den störa, möjligen för att man är för ung och dum för att riktigt förstå sig på pressen.
Kontroll
Mikel Arteta har på många håll framställts som Pep Guardiolas lärjunge. Vilket är lite latmansanalys kan tyckas men ändå inte helt saknar poäng. Guardiola eftersträvar kontroll, och Arteta har lyckats ge Arsenal ett större mått av taktisk kontroll.
Vi kanske ser det framför allt i på pappret tuffa bortamatcher, där Arsenal har haft en uddamålsledning och lyckats hålla den ledningen. Detta hade nog annars varit matcher som Arsenal under tidigare säsonger tappat kontrollen, ledningen och poängen.
Bortamatchen mot West Ham för någon vecka sedan är ett bra exempel på just detta, men inte det enda. En match där Arsenal nästan förväntades tappa poäng, men i och med att de tog tre poäng vände över fördelen i Champions League-striden till sig själva.
Konklusion
Utan att det sägs rakt ut går det kanske att ana av bloggrubriken att jag nu gissar att det blir Arsenal som slutar fyra och går till Champions League. Vilket skiljer sig från min prognos från några veckor sedan, då jag trodde Tottenham.
Inget konstigt med det, när omständigheterna och förutsättningarna förändras behöver även bedömningarna förändras och förnyas. Märkligare vore kanske om jag envist höll fast vid Tottenham bara för att.
Kickern blev Arsenals vinst mot West Ham.
Att Tottenham inte skulle vinna bortamatchen mot Liverpool var ändå väntat, liksom att Arsenal skulle vinna mot Leeds. Men Arsenals vinst mot West Ham gör att de nu leder med fyra poäng över Tottenham.
Även om Arsenal med andra ord förlorar mot Tottenham ikväll så har de fortfarande en poängs försprång. Hade inte Arsenal vunnit mot West Ham hade Tottenham passerat dem ikväll vid vinst.
Arsenals återstående matcher är Newcastle (b) och Everton (h). Det är inga självklara poäng, men ändå matcher Arsenal tack vare punkterna ovanför mycket väl borde kunna vinna.
Newcastle har inget att spela för, vilket brukar kunna vara betydelsefullt. Och det är tämligen troligt att inte heller Everton kommer ha det i sista omgången.
Tottenhams enda uppgift ikväll är att ge sig själva chansen att gå till Champions League, och ge Arsenal chansen att misslyckas i sina två sista omgångar. Enda sättet Tottenham kan göra det är genom att vinna derbyt.
Vilket Tottenham är favoriter att göra! Oavsett om och i vilken utsträckning detta påstående sårar Arsenalsupportrarnas självkänsla.
Men Arsenal är favoriter att gå till Champions League.