Det är inte lätt att heta Ralf i Premier League dessa dagar. Det hjälper inte ens att fuska till stavningen till Ralph. Southamptons bortafans skanderade mot slutet av 0-3-förlusten mot Brentford senast tämligen unisont att Ralph Hasenhüttl skulle få sparken kommande morgon, och det är ju aldrig något särskilt bra tecken när det är de egna supportrarna som börjar sjunga sådana saker.
Annars har det nästan varit lätt att glömma bort både Southampton och Hasenhüttl den här säsongen. De har liksom inte riktigt synts till i något meningsfullt sammanhang. De har inte varit med i någon titelstrid, inte slagits om europeiska cupplatser, aldrig riktigt varit aktuella för den övre halvan men heller aldrig riktigt inblandade i nedflyttningsstriden. Kort sagt har Southampton varit väldigt anonyma.
Rent rationellt går det att hävda att detta är bra nog. Ralph Hasenhüttl kan åtminstone inte anklagas för att ha gjort ett dåligt jobb i Southampton. Southampton har investerat £14m netto i spelartruppen under hans snart tre år i klubben, Southampton har ligans fjortonde högsta lönebudget och laget slutar i genomsnitt på fjortonde plats i ligan. Med andra ord kan man se Southamptons position som fullt logisk.
Men fotbollen drivs mer av känsla än logik. Och vad som får supportrar att dra igång är inte logiska nyttokalkyler lika mycket som drömmar och ambitioner. Och man kan självfallet förstå Southamptons supportrar om de kanske inte är riktigt lika lyckliga med lagets nuvarande anonymitet som klubbens ägare och ledning säger sig vara. Ett fenomen vi så klart känner igen från flera andra klubbar.
Möjligen har det även att göra med förväntningar.
Southampton inledde de senaste tio åren med fyra raka topp åtta-placeringar i ligan, med europeiskt cupspel och med finaler. Utan att bli orealistiska i vad man hoppades på kändet det som om Southampton byggde något spännande för framtiden. Men på denna grund har Southampton inte lyckats bygga vidare utan de senaste åren förväntas Southamptons supportrar istället vara nöjda med att laget undviker nedflyttning.
Att följa Southampton säsong för säsong ger ett liknande mönster. Southampton har haft en tendens att starta säsongen relativt starkt, och börja på övre halvan, bara för att under säsongen sakta tappa luften och falla nedåt i tabellen. Vi har sett det den här säsongen och vi har sett samma sak under tidigare säsonger. Detta är regeln för Southampton snarare än undantaget.
Lustigt nog går det att se något liknande match för match med Southampton under den här säsongen. Southampton har lyckats vinna färre än hälften av ligamatcherna de tagit ledningen i under säsongen. Southampton har tappat 26 poäng från så kallade vinnande positioner vilket är överlägset mest i ligan. Hade Southampton tappat endast hälften av dessa poäng hade de nu slagits om europeiska cupplatser.
Lads, det är Southampton!
Här finns självfallet någon slags gemensam nämnare. Oavsett om det är på riktigt lång sikt eller på väldigt kort sikt så har Southampton en tendens att så att säga lova runt men hålla tunt. Southampton börjar bra men håller aldrig riktigt hela vägen. Matcher, säsonger, längre tidsperioder börjar många gånger i dur men slutar nästan ofrånkomligen i moll för Southampton. Detta skapar ett förståeligt missnöje.
Det är väldigt svårt att se några framsteg med Southampton, vilket brukar vara nödvändigt för att behålla förtroendet och engagemanget för en viss manager eller ett visst lag. Ralph Hasenhüttl har hållit Southampton kvar i Premier League under sina tre år som manager men det är ytterst tveksamt om Hasenhüttl verkligen har lyckats göra Southampton bättre, mer konkurrenskraftigt eller mer spännande.
Om något tyder kanske siffrorna på motsatsen. Southampton gjorde 51 ligamål under Hasenhüttls första säsong som Southamptons manager. Förra säsongen gjorde Southampton 47 mål. Hittills den här säsongen, med två matcher kvar att spela, har Southampton gjort 41 mål. Detta är en rätt tydlig tillbakagång för Southampton, ned till vad som är närmast nedflyttningsnivå i den egna målproduktionen.
Cupspelet har inte inneburit några större höjdpunkter det heller. Vid fem av sju tillfällen har Southampton åkt ut redan i de första omgångarna av Ligacupen eller FA-cupen med Hasenhüttl som manager. Endast vid ett enda tillfälle, FA-cupen förra säsongen, har Southampton gått längre i cupspelet då de gick till semifinal. Men i semifinalen mot Leicester lyckades Southampton inte prestera ett enda skott på mål.
Alltså är det kanske inte så underligt om Southamptons supportrar har börjat tröttna på Ralph Hasenhüttl som manager. Man vet vad man har men inte vad man får brukar det ju heta, men i det här fallet börjar det förmodligen mer tala till Hasenhüttls nackdel än till dennes fördel. Southamptons supportrar vet helt enkelt vad de får med Hasenhüttl, och de börjar bli redo att pröva på något nytt.
Inte heller går det precis att anklaga Southamptons supportrar för att vara alldeles för otåliga eller illojala. Två gånger har Southampton förlorat med 0-9 under Hasenhüttl, resultat som normalt sett hade fått vilka som helst supportrar att vända sig mot honom och kräva avgång. Southamptons supportrar stöttade istället Hasenhüttl, men varje sådant resultat tär naturligtvis på goodwill och på förtroendekapitalet.
Sedan finns där självfallet den gamla sanningen att stillastånd är detsamma som tillbakagång. Rör man sig inte framåt så rör man sig snart bakåt. Så ett Southampton som möjligen upplever sig som nöjda med att befinna sig på trygg plats från nedflyttning i tabellen kan tämligen omgående komma att upptäcka att den tryggheten vilar på mycket lös sand. Och då kan det vara alldeles för sent att göra något åt.
Vad vill Southampton?
Den frågan har Southampton att brottas med efter den här säsongen. Enbart att vilja hålla sig kvar i Premier League duger inte som svar. Även detta har vi lärt oss av flera andra klubbar genom åren. Anonymitet är bara det första stadiet för klubbar som i alltför hög utsträckning börjar tänka på det sättet. Nästa stadie tenderar vara irrelevans, i alla fall utifrån ett Premier League-perspektiv.
Southampton var för cirka tio år sedan en av Premier Leagues friast tänkande och mest profilstarka klubbar. Tio år senare är det ingen överdrift att säga att Southampton är Premier Leagues just nu mest anonyma klubb.