Det är i den väldigt populära TV-serien The Crown, i det sjunde avsnittet under dess allra första säsong, som en då ung blivande Elizabeth II lär sig skillnaden mellan ”the Efficient” och ”the Dignified”. Att Efficient är den konstitutionella regeringen, som svarar inför folket som röstar på den. Liksom att Dignified är monarken, som legitimerar regeringen och landets lagar, och som svarar inte inför folket utan enbart inför Gud.
Här går det självfallet att börja ställa en hel rad rätt besvärliga frågor. Hela systemet bygger till exempel på idén att en kung eller drottning skulle vara utsedd av Gud, det vill säga ha någon slags särställning och således i direkt kontrast till sådant som demokrati, folkstyre etc som alltså anses vara odignifierat. Härifrån går det ganska lätt att spåra rötterna till det klassamhälle som även i dessa dagar präglar och plågar England.
Men här finns även spår av något annat mer värdefullt. Nämligen idén att ”the Dignified” skulle kunna fungera som någon slags check och balans för den tendens till populism som ”the Efficient” ofrånkomligen kommer präglas av, och fungera som ett skydd för hela samhällets lagar, traditioner och värderingar. Någon som representerar det bästa i oss och som står över personliga och politiska motiv.
Någon större anhängare av monarki har jag aldrig varit, i alla fall inte den ärftliga varianten av monarki, men det är samtidigt svårt att inte titta på det politiska pack som under nu rätt många år har utgjort den brittiska regeringen, och kastat landet in i kaos, och inte se det teoretiska värdet med en ”Dignified”. Problemet är så klart att drottningen i det här fallet hela tiden hellre har valt att hålla låg profil.
Åtminstone vid några tillfällen hade man önskat att Elizabeth II tagit till orda och tagit dagens politiker i örat. Det hade onekligen kunnat haft en explosiv effekt. Men kanske fanns inte den personliga energin eller viljan i systemet, kanske är hon fortfarande bränd från när hon gjorde något liknande med Margaret Thatcher i början av 1980-talet. Är det något man kanske kan kritisera Elizabeth II för så är det en viss institutionell feghet.
Däremot går det knappast att kritisera Elizabeth II för hennes känsla av plikt och tjänstgöring för sitt samhälle. Hon blev under tumultartade former kronprinsessa 1936 när hennes far oväntat tog över kungakronan från sin abdikerade bror, och knappt 16 år senare drottning under sorgliga omständigheter när fadern dog. I över 70 år har Elizabeth II varit Englands, Storbritanniens och på sätt och vis hela världens drottning.
Ingen hade kunnat vara det med större värdighet. Vad man än anser om monarkin som princip måste det vara möjligt att se det hela också på den nivån. Elixabeth II bad inte om sin position utan påtvingades den i hög utsträckning. Väldigt få av oss som lever idag har levt i en värld där Elizabeth II inte varit Englands drottning. Naturligtvis är det en uppskakande upplevelse.
Därmed uppstår eller uppstod frågan hur man ska hantera denna upplevelse.
Premier League, och snabbt därefter även EFL, bestämde sig för att skjuta upp helgens omgångar och matcher. Ingenting har ännu sagts om kommande helgs omgångar och matcher, men givet att Storbritannien nu befinner sig i en sorgeperiod, och begravningen är planerad till måndagen den 19 september, så pekar kanske tecknen mot att matcherna ställs in även då.
Om detta kan man ha olika åsikter. Personligen tycker jag kanske det hade varit bättre att spela vidare och låta människor samlas. Svarta armband, tysta minuter och andra kanske mer spontana former av hågkomst och respekt hade varit fullt möjliga och tillräckliga, och kanske även vackra på sitt sätt. Var Elizabeth II en person som verkade tycka att världen skulle stanna för hennes skull? Nej, knappast.
Andra menar att det mest respektfulla är att ställa in. Historien ger oss ingen större vägledning, åtminstone inte åt det hållet. När George VI dog 1952, alltså Elizabeth II:s far, så pausade viss idrott men inte fotbollen. Detta i en tid när respekten och underkastelsen förmodligen var mycket mer ingrodd än i dessa dagar. Hur som helst är det kanske en åsikt man måste respektera.
Något undrar man kanske om vi med detta ser samma typ av socialt fenomen som vi såg under pandemin. Det vill säga att människor trycker på åt ett visst håll mer för att ”se bra ut” och framstå som ansvarsfulla och respektfulla, snarare än att det är något de verkligen tror på. Känslan runt Premier League är att deras beslut att ställa in präglas minst lika mycket av rädsla för kritik som av rationalitet.
Till skillnad från pandemin är detta däremot betydligt mycket mer tillfälligt, och därmed mycket mindre skadligt. Därmed spelar det alls inte samma roll. Det blir en eller två helger utan engelsk fotboll och därefter kommer en redan otroligt trunkerad engelsk ligasäsong behöva bli ännu mer hoppressad. Något helt säkert Jürgen Klopp kommer gnissla tänder över, men vem vet?! – den här gången kanske han håller tyst.
Om den engelska ligafotbollen blir inställd även nästa helg, så återkommer Premier League och Football League först den 1 oktober.