Wrexham är en väldigt bra story!

Vilket för all del låter som alldeles utmärkt TV så klart. Om det nu inte vore för det där att vi både vet hur det slutar och att det inte slutar helt lyckligt för Wrexham. Wrexhams säsong, deras första fulla säsong med Ryan Reynolds och Rob McElhenney som ägare, är hur som helst nu TV-serien Welcome to Wrexham, med 18 avsnitt under sin första säsong varav hälften har hunnit släppas så här långt.

Olika former av dokumentärer och realitysåpor med engelska klubbar har ju blivit allt vanligare under senare år. Man City, Tottenham, Liverpool och Sunderland är klubbar vi har fått se inifrån och senast är det ju Arsenal som fått samma ofta lätt komiska behandling. Welcome to Wrexham känns betydligt mer äkta och genuin än dessa andra exempel, kanske för att det är just Wrexham för övrigt, inte samma behov av PR.

Äkta och genuina som ägare framstår för all del både Ryan Reynolds och Rob McElhenney under den här serien. Även om man tar höjd både för att Welcome to Wrexham ändå är en egenproducerad TV-serie, och för att Reynolds och McElhenney är professionella skådespelare vars hela jobb är att framstå som uppriktiga när de spelar sina roller. Men om de fejkar så fejkar de så övertygande att det lika väl kan vara äkta.

Mest talande är kanske Ryan Reynolds förändring. Han medger själv att han aldrig riktigt har haft någon historia som supporter av något lag inom någon idrott, och var från början rätt passivt inställd som ägare i Wrexham. Men det där verkar mycket snabbt ha gått över, och kanske är det just Reynolds som lyckas bäst summera vad det egentligen innebär att vara supporter av en engelsk klubb som Wrexham på den här nivån:

”It is a horrible, cyclical, prophetic hellscape that never ceases or ebbs. I love every second, but it’s torment in equal measure. Every second is pure agony. It’s a new experience for me. I am in awe of people who have survived in that culture their whole lives.”

Sant är emellertid att både Ryan Reynolds och Rob McElhenney gick in i Wrexham med utgångspunkten att göra en TV-produkt, inte driva en engelsk fotbollsklubb. Det första var klart och tydligt målet och det andra lika klart och tydligt medlet. Vad som möjligen har visat sig under dessa första år är att dessa gränser snabbt blev väldigt suddiga, och att det på samma gång likaväl kunde vara det omvända förhållandet.

Idén var från början McElhenneys. Han hade från börjat sett framför allt Sunderlands serie Sunderland ’Til I Die och känt och tänkt att han kunde bidra till denna väldigt speciella TV-genre. Denna serie, liksom övriga serier som tittat på andra engelska klubbar, är dock i första hand någon form av dokumentär, och som därför mer eller mindre noggrant följer grundtanken att observera men inte påverka.

Welcome to Wrexham skiljer sig på sätt i mycket hög grad från dessa dokumentärer, för här är så att säga hela poängen hur Wrexham påverkas som klubb. Wrexham har under närmare ett årtionde befunnit sig flytandes och kanske långsamt sjunkandes i någon form av den engelska fotbollens kvicksand runt mitten av National League, den femte divisionen. En klubb utan något riktigt hopp eller någon större framtid.

Med Welcome to Wrexham vill inte Ryan Reynolds och Rob McElhenney endast berätta en väldigt bra story, de vill även skapa en väldigt bra story. Och om man ska bedöma den utifrån den första säsongen, oavsett om vi då pratar om klubben eller om TV-serien, och även om säsongen inte slutade alldeles lyckligt, så är det något de antingen lyckats med eller är på god väg att lyckas med. Wrexham är just nu en väldigt bra story.

Förra säsongen hann Stockport County med att få ett alldeles för stort försprång i toppen av National Leagues tabell. Ett försprång Wrexham aldrig hann med att hämta upp, och därför tvingades utsätta sig för ett playoffs alla nycker. Wrexham har inlett den här säsongen ungefär som de slutade förra säsongen, man har vunnit sex av nio matcher så här långt, ligger tvåa i tabellen en enda poäng efter Chesterfield på första plats.

Viss chans har Wrexham att överta serieledningen idag när de hemma på Racecourse Ground möter nedflyttningshotade Torquay United, samtidigt som Chesterfield spelar borta mot Maidstone United. Oavsett hur det går idag har Wrexham hur som helst positionerat sig väldigt väl den här säsongen för att lyckas med vad de inte lyckades med förra säsongen, att ta sig tillbaka till Football League och EFL League Two.

Det finns enskilda delar av Welcome to Wrexham som känns olustiga och tveksamma. Kamerorna väljer t ex tidigt att följa Wrexhams åldrande och lokalt uppväxta mittfältare Paul Rutherford. Vi lär känna honom och hans familj, och hans stolthet över att spela för Wrexham. Desto jobbigare blir det då när Wrexham efter några månader väljer att inte ge Rutherford något nytt kontrakt, och kamerorna fortsätter att slita i Rutherfords ansikte.

Kanske hade detta hänt oavsett vilka som var Wrexhams ägare, förmodligen hade det hänt med vilka som helst ägare som börjat driva Wrexham med större ambitioner än förut. Det vore helt fel att påstå att det beslutet fattas för att göra bättre TV, och den här typen av beslut är trots allt väldigt vanliga inom fotbollen, men lik förbannat väljer ändå producenterna att fånga och visa upp allting med sina kameror och göra TV av det.

Huvudsakligen är dock Welcome to Wrexham, liksom Reynolds och McElhenneys ägande av Wrexham, en positiv sak. De har inte belastat klubben med tunga skulder, de har inte gjort Wrexham till ett politiskt projekt för att sporttvätta och legitimisera reaktionära och repressiva nationalstater. De har gett Wrexham, både klubben och staden, nytt hopp om framtiden inte till priset av detta, utan till priset av TV-kameror och en TV-serie.

Content är guld värt i dessa tider. Och Wrexham med Welcome to Wrexham visar på en möjlig marknad även för andra engelska klubbar av ungefär motsvarande storlek. För sådana här verklighetsbaserade serier med sin alldeles egna och omanipulerade dramatik har lätt att hitta sin publik. Det är inte serier som kräver de allra största klubbarna utan som tvärtom kanske till och med vinner på att följa de mindre klubbarna.

Ett helt nytt sätt att istället rikta strålkastarljuset mot den engelska fotbollens mindre klubbar och ligorna längre ned i systemet, att synliggöra dessa klubbar, presentera dem för en helt ny och större publik, ge nya klubbar hopp som kanske inte hade något större hopp förut, ge dem en framtid. Eller, vilket kanske är ett bättre sätt att uttrycka saken i just det här specifika sammanhaget:

Ge fler engelska klubbar som Wrexham en väldigt bra story!