Reseblogg: Juventus, Nizza och Verrattidrömmen

På torsdagen flög vi ner till Nice i vad som var den enda fotbollsfria dagen under resan. Det var mitt första besök i staden som heter Nizza på italienska, och ja vad ska man säga, Nice är förmodligen min favoritstad i världen just nu. Stadens lag går som de flesta vet väldigt bra just nu och ligger på en tredjeplats med en realistisk chans till guld i vår.

Eftersom jag är typ svensk nummer 15 000 på bollen att se nya Allianz Riviera (efter Sverige-Belgien i somras) behöver jag inte berätta så mycket om arenan. Den är häftig, ligger nära flygplatsen i stadens utkanter och därmed var det inte så lätt att ta sig tillbaka till Nice centrum efteråt.

Montpellier tog tidigt ledningen och hemmalaget uppträdde otroligt krampaktigt i första halvlek. Jag hade sett fram emot att se Mario Balotelli när biljetterna bokades. Men omgången innan fick italienaren, såklart, ett direkt rött kort för några väl valda ord mot domaren. Jag blåstes på chansen att se Balotelli som istället ersattes av Domis längst fram.

Denna hade ingen lyckad afton och byttes ut mot Mickaël Le Bihan efter en timme. Vi märkte på publikens reaktion att bytet var uppskattat och det visade sig att Le Bihan gjorde comeback efter 17 månaders skadefrånvaro. Han behövde bara åtta minuter på sig att göra 1-1, och segermålet gjorde Le Bihan i den 86:e minuten. Nice dröm om ligatitel lever och klarade sig även utan Balotelli.

På lördagsmorgonen tog vi tåget till Turin, med byte i Savona vid Liguriska kusten. Ett par av timmarna under uppladdningen spenderades på den kombinerade vinbutiken och restaurangen Signorvino längs en av stadens shoppinggator. Ett ställe att rekommendera för Turinresenären. Precis som i de andra städerna vi besökte rådde lågsäsong för turism även i Turin.

Staden har en hård konkurrens om besökare som oftast väljer Rivieran, Alperna eller Milano före. Men Turin är en trevlig stad som är väl värd ett besök. Staden är mindre och inte lika grå som Milano, med vackrare byggnader men utan modecentrumets spektakulära gator. Juventus Stadium ligger dock i stadens utkanter och vi missade visningen i klubbmuséet med några minuter när vi kom fram.

Vi tillbringade tiden fram till match på ett shoppingcenter som låg i anslutning till ena långsidan. På vägen dit passerade vi ”J medical” och jag kunde inte låta bli att tycka det var lustigt att Juventus har en sådan avdelning på arenan. I klubbshopen var det otroligt mycket folk 1,5 timme innan match och det förstärkte intrycket av Juventus ställning som Italiens mest moderna fotbollsklubb. Inför-match-ölen tog vi också på köpcentrumet. Något som onekligen andas ”modern fotboll” men alternativen var inte många.

Våra platser var på ena långsidan. Detta var mitt andra besök på arenan. Det första var också min debutmatch på italiensk mark, Juventus-Malmö FF i Champions League. Då kändes det otroligt speciellt att insupa allt ifrån arenans bortasektion, men den typen av känslor var  Juve-Empoli inte i närheten av att framkalla.

Mitt största intryck av Juventusmiljön då var att det var en klubb som mådde väldigt bra. Det verkar den fortsatt göra och det syntes främst i det stora antalet barnfamiljer som var på matchen. Den första halvleken var mållös och det dröjde några minuter efter pausvilan innan Mandžukić stressade fram ett Skorupskisjälvmål.

Just Mario Mandžukić var den Juventusspelare jag blev mest imponerad av under kvällen. Han verkar komma till sin rätt på kanten med hårt arbete och inspel som oftast hittar lagkamraterna i straffområdet. Dessutom kunde han smyga med vid inläggssituationer och vann nästan alltid nickduellerna mot ytterbacken. Paulo Dybala verkade mest poppis på läktaren och hoppade in med en kvart kvar.

Den korta tiden räckte för att se vilka kvalitéer argentinaren sitter på och hans touch gjorde ingen besviken. Empoli? Jo, de hade definitivt sina sidor och gjorde inte på något sätt en dålig match. Att Toscanagänget är ett av de lag som gjort minst mål bland Europas toppligor var inte alls märkbart i matchen.

De såg trygga ut i speluppbyggnaden, skapade några halvchanser, men hade som väntat svårt att stå emot en längre tid fastän hemmalaget gick på halvfart. Överlag höll denna match en klart högre nivå än den franska, både tekniskt och taktiskt. Lite mer dramatiskt skulle det bli efter matchen.

På väg ut från arenan stötte vi på en man som kommenterade ”Jaså är det fler svenskar här ikväll?” i förbifarten. Tydligen så var det den gamle Hammarbykaptenen Hasse Eskilsson kom vi fram till i efterhand. Gissningen är kvalificerad eftersom Eskilsson numera far runt och ser matcher överallt i Europa.

Jag lyckades sen vinna kampen om en av få taxibilar som kom till arenaområdet. Det dröjde inte många sekunder innan chauffören gormade cazzo vuole?! och gestikulerade mot en bilist som inte skötte sig så som han borde i trafikkön. Taxichauffören, en juventino, hade show på vägen men verkade inte särskilt avslappnad trots vinsten. Taxins instrumentpanel hade han inrett som ett multimediautrymme med dubbla små skärmar. Medan han öste på och skapade sig egna filer i trafiken kunde vi samtidigt se Max Allegris efter-matchen intervju. Till chaufförens försvar så var det inte många gånger han kollade på skärmarna.

Hälften av sällskapet skulle jobba på måndagen och fick flyga hem från Turin på söndagen. Jag och min kompis satte oss på bussen mot Marseille istället för resans verkliga godbit, OM mot PSG.

Det var vårt första besök i Frankrikes näst största stad. Skillnaden mot Nice och Turin kunde knappast varit större. Marseille är både lugnt och intensivt på samma gång. Brokigt, slitet, krävande, extremt mångkulturellt och bitvis helt underbart. Att staden är en av de platser som lever mest för fotboll i Europa tog inte lång tid att förstå. Big Match förvisso, men överallt på stan hade folk OM-kläder på sig.

Fotbollsintresset speglades dessutom i ett klädmode som jag inte stött på någon annanstans tidigare. Här var det vanligt att gå runt med träningsoverall från topp till tå. Inte en vanlig förortsuniform med mjukisbyxor, utan de var klädda med de europeiska gigantklubbarnas (och Newcastles) loggor.

Vi var inne på arenan mer än en timme innan avspark, med platser högt upp på ena långsidan ovanför pressläktaren. Vyn över Stade Vélodrome var grym trots att vi satt så högt upp. När växelsången mellan de båda kortsidorna nästan kom upp i orkanstyrka under uppvärmningen, då insåg jag att det förmodligen skulle bli min fetaste fotbollsupplevelse som neutral åskådare.

Bullret och den höga ljudnivån från läktarna skulle hålla i sig någon timme. För på planen var det klasskillnad. PSG startade med fem spelare med bakgrund i Serie A. En av dessa, Marquinhos, gjorde 1-0 efter sex minuter. Javier Pastore visade sen att han fortfarande har fotboll kvar i kroppen och skarvade delikat fram till Cavanis 2-0 efter en kvart. Det stod tydligt klart att Marseille nästan bara förlitade sig på Dimitri Payets genialitet i anfallsväg.

Matchen var avgjord efter 50 minuter när Lucas Moura gjorde 3-0. Draxler och Matuidi fyllde på, däremellan reducerade odågan i OM: s mittförsvar Rod Fanni. 1-5 var både en förnedring av Marseille och uppvisning i effektivitet av parisarna. Jag skulle inte säga att någon i PSG stack ut mer från mängden. Spelarna gjorde sitt jobb och visade klass mot ett virrigt försvar, då kan det sluta 1-5 även i en sådan här stor match.

Mest imponerad blev jag kanske ändå av Marco Verratti. Italienaren avslutade med en assist till sista målet, och var sitt vanliga lugna och totalt bollsäkra jag. Med ytorna han bjöds på kunde han lägga fram passningar lite som han ville.

Verratti har varit Juventus drömersättare till Andrea Pirlo ett bra tag. Ifall han någon gång lämnar Paris SG är det långt ifrån säkert att det blir hem till Italien. Spelaren har sagt att han trivs och vill stanna i Paris, om inte är Barcelona en annan trolig kandidat i kön av klubbar. I veckan läste jag sen att PSG kan tänkas lyssna på bud från 85M euro på Verratti. Diskussionerna och drömmarna om registan kommer med andra ord fortsätta under året.

Dagen efter hann jag med lite sistaminuten-shopping innan flyget hem. På adidasbutiken hittade jag en person som kunde binda ihop både Marseille och Juventus. En hel trappuppgång i butiken tillägnades stadens store son, och det närmaste jag kom en förebild inom sport när jag var yngre. Jag är glad att jag även fick lite Zinedine Zidane innan jag for hem.