Vi har alla ett antal fotbollsögonblick vi aldrig glömmer – den första matchen live, en efterlängtad titel eller ett smärtsamt nederlag. Bland dessa händelser finns också några av sorten som man minns för att ingenting hände. Där försvarsspelet var så bra att målchanser och mål blev sekundärt i matchen.
Ett exempel är EM-semifinalen mellan Nederländerna och Italien år 2000. Juvebacken Zambrotta blev utvisad innan paus, hemmalaget brände två straffar under ordinarie tid och i straffläggningen blev målvakten Toldo hjälte med sina räddningar. Italien hade försvarat sig till EM-final och ramsan som hördes högst från italienarna i Amsterdam var CA-TE-NACCIO, italienska för låskolv. Elvaåringen i mig, som inte nödvändigtvis höll på Italien, var förbryllad över vad som hände på tv:n när jag sedan gick ut och spelade fotboll i den ljumma junikvällen.
Ett annat minne är Inters triumf på Camp Nou i CL-semin 2010. Det säger en del att de starkaste minnena från matchen är Inters försvarsmur och José Mourinhos eskapader innan- och utanför sidlinjen, snarare än Gerard Piques mål. Inter fick Thiago Motta utvisad med tre fjärdedelar av matchen kvar, lade sig ännu lägre, och släppte knappt till en målchans mot dåtidens bästa lag.
Igår kväll fick vi se en ny uppvisning i konsten att försvara, ett bevis på att italienskt fotbollshantverk fortfarande håller på de allra största scenerna. Juventus började den tempofyllda inledningen med att stå rätt och försöka åstadkomma något i de sporadiska anfall de hade under halvleken. Jag tyckte Barcelona tidigt visade att de inte skulle upprepa försvarsmisstagen från Turin och såg mycket alertare ut i man-man-duellerna hemåt.
Mot slutet av halvleken ökade Barça pressen och ställde frågor till Juventus högerkant, där Dani Alves och Cuadrado hade det tufft mot Neymar. Trots det kändes det ändå som att Juve hade bra kontroll på matchen, och visade både finess och smarthet i de kontringslägen som uppstod.
Dessa lägen blev ännu fler ju längre andra halvleken gick. När klockan sedan tickade över 60-65 minuter och Barçaspelarna inte fått in något mål, då förstod man att huvuden skulle börja hänga och det lilla hoppet försvinna bland de blåröda.
På förhand hoppades jag på ett 0-0 resultat och ett Juventus som stängde ner sina motståndare utan att släppa en centimeter på Camp Nous stora gräsmatta. Det blev precis så som jag önskade. Någonstans tror jag inte att varken Allegri eller spelarna själva blev så överraskade med utfallet. De vet att de ståtar med en världens bästa backlinjer, Gigi Buffon i målet och ett bollsäkert mittfält.
Det var en på alla sätt bra insats av Juventus olika lagdelar, om än inte lika fulländad som i hemmamatchen. Som kollektiv var man dock fantastiska. Sen har Juventus spetsen som gör skillnad även på denna nivå.
Dybala blev inte matchavgörande igen men var ständigt spelbar och rörde sig otroligt bra innan han blev utbytt. Mandžukić och hans defensiva slit har vi redan vant oss vid. Han blir en bättre och bättre lagspelare för varje match som går. Cuadrado spelade upp sig efter en tuff första halvlek och var ständigt det största genombrottshotet i Juves omställningar. I andra halvlek trodde jag nästan vi skulle få se ett Cuadradomål i position-från-ingenstans igen.
Pjanić och Khedira gav laget syre med deras bollbehandling när Barcelona la in pressen. Alex Sandro satte knappt en fot fel, förutom vid situationen som ledde till Khediras gula kort (och avstängning). Bonucci och Chiellini var ett tandempar som helt tog bort Luis Suarez, och ständigt störde och fläkte sig så fort en motståndare närmande sig deras mål. Ett mittbackssamarbete som blev ännu stabilare när Barzagli kom in mot slutet.
Dani Alves hade problem inledningsvis, men skulle aldrig vara obekväm i sin comeback på Camp Nou och Allegri gjorde helt rätt som startade med brassen. Buffon kom ut fel på flygtur i andra halvlek och det är talande att man noterade det ens. En sån otroligt hög lägstanivå har Buffon att man ser sådana osäkra ingripanden lika sällan som en sällsynt fågelart i skogen.
Allegri ska ha en enorm eloge för Juventus utveckling under året. Laget ser om möjligt ännu bättre ut än under hans debutsäsong i klubben, den som slutade med en finalförlust mot Barcelona i Berlin.
Nu har hans lag fått revansch för det nederlaget och Juventus är återigen bland Europas fyra bästa. Det finns inget lag som inte fruktar dem längre inför fredagens lottning. Men allt är heller inte perfekt.
Gonzalo Higuaín gjorde inga mål under dubbelmötet och jag kan önska att han var ännu mer spetsig och kvick i sitt targetspel än vad som visades igår. Det kanske är att begära mycket, men mål ska man definitivt kräva från argentinaren. Får Juventus även den pusselbiten på plats under semifinalerna är vägen till Cardiff öppen, och då behöver varken Dybala eller defensiven stjäla rubrikerna.