Det tog ett bra tag innan jag förstod vad som höll på att hända. Men efter några dagar där tanken om Neymar i PSG marinerats, och brassen presenterats i ett bubblande Paris, finns ett efterspel i en italiensk kontext att ta tag i.
Övergången har inte bara rubbat det system och de övergångssummor vi tidigare kände som det europeiska transferfönstret. Den har skadat Barcelonas image. Barcelona har visat sig kunna vara en säljande klubb och ett guldglittrande fotbollskort som Neymar måste ersättas med ett annat skinande namn. Och det helst snabbt, innan övergångsfönstret stänger.
Av förklarliga skäl har ryktena om Paulo Dybala till Barça börjat virvla med högre hastighet den senaste veckan. Argentinaren vore en logisk ersättare till Neymar och kan rentav vara en än större talang än Santosprodukten. Här har Juventus satt hårt mot hårt och förklarat att Dybala inte är till salu under några omständigheter alls.
Jag tror inte heller på Dybala i en Blaugranatröja inom de närmsta ett-två åren. Men att avfärda det som osannolikt vore att göra det väldigt enkelt för sig. Det kommer alltid finnas en speciell dragningskraft i namnet FC Barcelona för en sydamerikan (för andra nationaliteter med för den delen), som gör att sannolikheten för en övergång aldrig kan ligga nära noll. Inte minst har det bevisats i sättet Beppe Marotta och kompani skeppat iväg tunga namn från Juventus för stora pengar.
En annan effekt av övergången är PSG-spelarna som ska iväg på grund av Financial Fair Play. I parisarnas trupp finns en hop av namn som kan tänkas vara intressanta för topplagen i Serie A. Allt ifrån Italienbekantingar som Javier Pastore till fjolårsfloppar som Krychowiak, Ben Arfa och Jesé. Här finns också spelare som mer otippat kan ligga på marknaden, som Di Maria och Draxler.
Den PSG-spelare som visats mest konkret intresse från italienskt håll heter Blaise Matuidi. Den energiske mittfältaren har varit på Juventus radar i över ett år och har ett kontrakt som går ut sommaren 2018. Juventus vill därför inte lägga mer än 15-20 miljoner euro på den franske landslagsmannen men PSG vill ha mer.
Med ett innermittfält som redan består av Pjanić, Marchisio och Khedira kan en ifrågasätta vilket tillskott Matuidi hade inneburit till truppen. Matuidi är en väldigt bra mittfältare men hade i dagsläget inte gått före någon av ovanstående tre.
Det är förståeligt att Juventus klubbledning ser lockelsen i denna spelare med en rimlig prislapp över sig. Men någon problemlösare kan de inte räkna att Matuidi skulle bli. Trots hans fysiska förmåga är det ingen Pogba vi pratar om.
Ur denna PSG-samling är jag istället mest entusiastisk kring Julian Draxler och ryktet som blossade upp om Inter. Ett just nu väldigt vagt rykte ska sägas, men inte alls otänkbart för det. Tysken spelar på samma position som Neymar och kan offras efter bara ett halvår i klubben.
I London är Antonio Conte sugen på sin förre landslagsadept Candreva, och vad vore då bättre än att ersätta honom med Julian Draxler? Egentligen spelar det ingen roll om Candreva försvinner, för vilken uppgradering hade inte Draxler inneburit jämfört med den ojämne italienaren? Inte minst av nostalgiska skäl vore det kul med en tysk i Inter efter Matthäus, Klinsmanns och Brehmes guldepok där för 25-30 år sedan.
En tredje aspekt av Neymarövergången är oundvikligen det finansiella. En ny ribba har monterats upp på en skyhög höjd och för att få kvalitet kommer klubbar få betala allt mer i övergångssummor. En som inte vill följa den utvecklingen dock är Romas sportchef Monchi.
Monchi säger sig vara ”lite rädd och obekväm” över Neymarsumman och ser ett samhälleligt ansvar i att inte spendera för mycket pengar på fotbollsspelare. Monchi spenderade aldrig mer än 15 miljoner euro på en enskild spelare i Sevilla, vilket låter häpnadsväckande med tanke på alla framgångar klubben nådde under hans långa sportchefsgärning.
Ett tydligt exempel på Monchis inställning till affärer har vi fått i de senaste veckornas turer med Riyad Mahrez. Roma har lagt två bud till Leicester där det senaste på 35M euro förkastades av Midlands-klubben. Monchi ser ut att ge upp algeriern nu, helt enkelt för att han inte anser honom vara värd mer än det senast förslagna beloppet.
Leicester gör inget fel som står på sig och Mahrez har visat sig vara professionell i situationen trots lockelserna om spel i den eviga staden. Leicester vill ha minst 40M euro och hade kunnat få ännu mer från en Premier League-klubb.
Det är lätt att sympatisera med Monchis förhållningssätt där han framstår som en Don Quijote i den moderna fotbollen. Monchi ska berömmas för sin envishet och idel som han bevisligen inte tummar på, trots en större pengakista i Roma och mer press på att lyckas.
Men i detta fall borde Monchi bara svälja stoltheten och betala det Leicester City vill ha. Efter att ha sålt Mohamed Salah finns ett stort hål att fylla i startelvan. Den positionen ska både producera mål och hitta skytteligavinnaren Edin Džeko med bollar. Allt detta kan ju Riyad Mahrez.
Frågetecken finns dock kring vilken som är den riktige Mahrez. Den briljante som var Premier Leagues kanske bäste spelare säsongen 16/17? Eller den mindre produktive som aldrig riktigt lyfte under förra säsongen? Jag tror mer på det förstnämnda alternativet.
Det sista ordet har nog inte sagts i den här affären. Men Monchis envishet kan bli förödande mot våren för Roma. Med flera konkurrenter som rustar upp kommer striden om Champions Leagueplatserna bli hård och utrymmena för misstag på mercaton vara små, även om Roma har en solid grund att vila på sen förra säsongen.
Med en överhängande risk för ett mellanår, trots en hittills fin mercato, vore det synd om Roma inte kunde optimera sig själva genom att inte hitta en ersättare till Salah.