Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

15v

Spanien och Italien – ett omaka par, eller?

Texten kunde på grund av tekniska problem inte publiceras förens efter matchen.

Spanien och Italien möts på lördag kväll i VM-kvaldrabbning avgörande för direktplatsen i gruppen. Sydeuropas två största och mest framstående fotbollskulturer är inte bara rivaler i mästerskapssammanhang. På klubbnivå tampas allt som oftast de båda ländernas storlag om förstaplatsen i Champions League.

Ändå finns bilden av att fotbollskulturerna håller sig bäst för sig själva. Länge var spanska spelare och tränares rykte inte det bästa i Italien. Att ta in en spanjor sågs som en chansning då de oftast aldrig lyckades fullt ut på andra sidan Medelhavet.

Hur är det egentligen, gäller den regeln fortfarande? Och hur är italienarnas ställning i Spanien? Jag lät forma två ”drömelvor” med spanska spelare som satt avtryck i båda länderna och vice versa.

Jag har fokuserat mer på spelare som avslutat gästsejourerna, då det är enklare att bedöma deras ”legacy” när den kan ställas mot karriären i hemlandet. För att göra elvorna mer dynamiska finns också exempel på spelare som aldrig levde upp till förväntningarna.

Spanien (3-5-2)

Målvakt: Pepe Reina, Napoli 2013-14, 2015-

Spanska burväktare har aldrig rosat den italienska marknaden. Pepe Reina är inget självklart undantag, utan en bra målvakt med sin beskärda del av svagheter. Tårarna rann nedför Reinas kinder framför San Paolo-publiken i söndags, vilket fick honom att tänka om och stanna i Neapel ett år till.

Backar: Raúl Albiol, Napoli 2013-

För att vara en så meriterad spelare är Raúl Albiol förvånansvärt ifrågasatt. Mittbacken har vunnit La Liga med Real Madrid, Uefacupen med Valencia, och tre raka internationella mästerskap med Spanien. I Napoli har han gått den hårda vägen för att vinna fansens förtroende. Efter en stark fjolårssäsong är skeptikerna betydligt färre.

Iván Helguera, Roma 1997-98

Den då 22-årige mittbacken/defensive mittfältaren värvades från Albacete till den eviga staden. Hade en tuff säsong under Zdenek Zeman och spelade bara åtta matcher. Gick vidare till Real Madrid där han blev en stöttepelare i ”Galacticos-laget” och vann två Champions League-titlar.

Marcos Alonso, Fiorentina 2013-2016 (utlånad 2014 till Sunderland)

Ett av fotbollsvärldens mest märkliga öden de senaste åren. Hånen var många bland fotbollsälskare när Marcos Alonso offentliggjordes som Chelseaspelare förra sommaren. Ett år senare står 26-åringen på toppen efter att ha gjort två mål och avgjort på Wembley mot Tottenham. Visade upp ett stabilt ytterspel i Fiorentina under en stormig period i klubbens historia.

Mittfältare: Iván de la Peña, Lazio 1998-2002 (utlånad 99-01)

Den skallige talangen hade precis börjat varva upp i Barcelona när Louis van Gaal dök upp och visade honom dörren. Lazios dåvarande president Sergio Cragnotti tog emot på andra sidan med en check på tio miljoner pund till Barcelona.

Men den lille Buddhas psyke klarade inte Rom. Mannen med den gudomliga högerfoten spelade bara 15 matcher i ett urstarkt Lazio, och lånades ut till både Marseille och Barcelona. De la Peña flyttade tillbaka till Katalonien och blev en legendar i Espanyol istället.

Gaizka Mendieta, Lazio 2001-02

Om i laziali tyckte att De la Peña var en flopp, Dio mio vad ska man kalla Mendieta då? Basken Mendieta var en av kontinentens mest hyllade mittfältare när Lazio köpte honom för 30 miljoner pund, historiens sjätte dyraste spelare då.

Lazio satsade mot scudetton som Roma övertagit samtidigt som de sålde både Juan Verón och Pavel Nedvěd. Mendieta fasades försiktigt in under Dino Zoffs ledning men saker skulle bli värre när Zoff fick sparken. Nye tränaren Alberto Zaccheroni spelade återkommande mittfältare som Fabio Liverani och Stefano Fiore före nyförvärvet, och säsongen slutade i finansiellt Cragnotti-kaos och missat CL-spel.

Den tillbakadragne jazzälskaren Mendieta blev syndabock. Gazzetta dello Sport beskrev honom som en ”kroniskt sjuk patient”. Mendieta lånades ut till Barcelona och sen Middlesborough, innan engelsmännen värvade honom gratis från Lazio.

Josep Guardiola, Brescia 2001-02, 2003, Roma 2002-03

Barcelonas store nummer fyra testade som trettioåring vingarna i Serie A-klubben Brescia, som ersättare till den Milanflyktade Andrea Pirlo. Sejourerna i Brescia och sedermera Roma blev ingen succé. Guardiola testade positivt för nandrolon och stängdes av i fyra månader. Katalanen blev flera år senare frikänd vid två olika instanser.

Brescias sportchef Gianluca Nani tog ”Pep” till Italien och tror att mittfältaren lärde sig mycket på ett taktiskt plan av tränaren Carlo Mazzone. ”Du ser hur han använder händerna mycket på sidlinjen idag- han gjorde det alltid under träningarna för att lära unga spelare att placera kroppen i rätt position när de tar emot bollen”, säger Gianluca Nani. Ett tränarfundament lades där, och Serie A-publiken fick i några matcher njuta och se Guardiola spela ihop med Roberto Baggio i Brescia.

Luis Suárez, Inter 1961-70, Sampdoria 1970-73

Ballon d’Or vinnare 1960 under demontränaren Helenio Herrera i Barcelona. Luis Suárez blev den dyraste spelaren i världen när han följde med Herrera till Inter för priset av 142 000 pund. Den offensive spelaren blev i Italien omvandlad till en playmaker och var en del av Il Grande Inter, som vann tre scudetti, två Europacuper och två Interkontentinalcuper.

Efter att Suárez gjorde hattrick mot Genoa 1963 dröjde det till 2016 innan en spanjor skulle göra tre mål i en Serie A-match igen, när Suso upprepade bedriften för Genoa. Suárez avslutade karriären i Sampdoria och fick senare tränaruppdrag i båda sina italienska klubbar.

Víctor Muñoz, Sampdoria 1988-90

En allround mittfältare som bland annat gjorde sju säsonger i FC Barcelona innan han flyttade till dåtida storklubben Sampdoria, där han blev en av de första spanjorerna i ligan. Vann Coppa Italia under sin första säsong och Cupvinnarcupen året därpå.

Anfallare: José Mari, Milan 1999-02

Kom fram som en lovande anfallare i Atlético Madrid och såldes för dyra pengar till AC Milan 1999. José Mari levde aldrig upp till förväntningarna hos de regerande scudettohållarna och gjorde totalt bara fem mål på 52 matcher. Återvände sedan till Atlético på lån och är nuförtiden en tatuerad hunk.

Fernando Llorente, Juventus 2013-15

Llorente gjorde över 20 mål säsongen 11-12 när ett Bielsa-lett Athletic stormade fram till en final i Europa League. Llorente kontraktsbråkade och bänkades i Bilbao säsongen därpå innan han såldes till Juventus sommaren 2013. Under Antonio Contes sista säsong blev det 16 mål i Serie A.

Juventus hade sex (!) etablerade anfallare under våren 2014. När Max Allegri kom under sommaren försvann flera av dem och Alvaro Morata hämtades från Madrid för att spetsa offensiven. Llorentes prestationer sjönk i den hårdnade konkurrensen och det blev bara sju ligamål 14/15. ”Lejonkungen” fortsatte karriären i Sevilla efter bara två år i Turin.

Bänken: Diego Lopez (Milan), Borja Valero (Fiorentina, Inter), Alvaro Morata (Juventus), José Callejón (Napoli), Suso (Genoa, Milan)

****

Italien (3-4-3)

Målvakt: Stefano Sorrentino, Recreativo de Huelva 2007-08

Sirigu, De Sanctis, Abbiati. Alla är de italienska toppmålvakter som försökte i La Liga men aldrig riktigt lyckades. Den som kom närmast var nuvarande Chievoettan Stefano Sorrentino. Målvakten lånades ut från AEK Aten till lilla Huevla inför deras blott tredje säsong någonsin i La Liga.

Sorrentino spelade alla ligamatcher och Recreativo undvek nedflyttning i och med sextondeplatsen. Klubben utnyttjade dock inte köpklausulen och Sorrentino såldes från AEK till Chievo.

Backar: Christian Panucci, Real Madrid 1996-1999

Snedluggen Panucci slog sig fram i en mördande Milankonkurrens under mitten av 90-talet. Efter att ha etablerat sig i deras kända backlinje flyttade han till Madrid och bildade ytterbackspar i Real med Roberto Carlos.

Panucci vann också sin andra Champions League-titel 1997-98 med Real Madrid. Den tredje säsongen i spanska huvudstaden blev tyngre, och högerbacken flyttade hem till Italien och Inter sommaren 1999. Nuförtiden tv-expert och albansk förbundskapten.

Fabio Cannavaro, Real Madrid 2006-09

Neapelsonen Cannavaro stod på toppen av världen när han ledde Italien till VM-guld, vilket belönade honom med Ballon d’Or det året. I sviterna av Calciopoli, ”som förstörde allt”, valde Cannavaro att lämna Juventus för Real Madrid.

Cannavaro följde med tränaren Capello dit och vann två raka ligatitlar, i Zidanes gamla tröjnummer fem. Precis som för Panucci tappade han under den tredje Real-säsongen och världsmästaren återvände till Juventus 2009 i en infekterad hemflytt. Den turbulenta sista säsongen i Turin slutade med en sjundeplats.

Amadeo Carboni, Valencia 1997-2006

Dåvarande Romakaptenen Carboni valde efter sju säsonger i den italienska huvudstaden att flytta till Valencia 1997. Carboni fick där vara med om klubbens resa från spansk uppstickare till en europeisk storklubb. Två Champions League-finaler, två ligatitlar och en Uefacup bland annat blev det för Carboni i Valencia.

Den extroverte vänsterbacken är också en citatmaskin. Carboni har sagt att ”inga timida spelare är snabba”. Han försvarade brassen Adrianos nattklubbsbesök i Milano med ”att unga spelare behöver sina andningshål”. Och Carboni kan inte komma något bättre fotbollsögonblick än när han, efter vinst, kan vräka i sig ett kilo glass i tv-soffan.

Mittfältare: Enzo Maresca, Sevilla 2005-2009,

I Italien blev Enzo Maresca mest känd för att ha skapat kontroverser efter ett målfirande i Turinderbyt, när Juvemittfältaren formade ett tjurhorn framför pannan och dissade Torinos klubbsymbol. Men i Sevilla är hans anseende långt mycket större.

Under sin första säsong i Andalusien vann Maresca Uefacupen med Sevilla och blev utsedd till matchens lirare i finalen mot Middlesborough. En ny Uefacup-titel vanns året efter och Sevilla hotade Real Madrid om ligatiteln på våren. Konkurrensen runt Maresca skulle dock bli större och spelaren flyttade 2009 till Olympiakos.

Alessio Tacchinardi, Villarreal 2005-07

Den slitstarke innermittfältaren är mest känd för sina 14 år i Juventus. Men säsongen 05/06 gick han på lån till Villarreal och var med när klubben skulle nå sin största framgång någonsin, i och med CL-semin mot Arsenal. Lånet förlängdes ytterligare ett år efter Calciopoli men Tacchinardi fick inte avsluta karriären i Juve, utan i Brescia 2008.

Damiano Tommasi, Levante 2006-08

Efter tio år i Roma tackade slitvargen för sig och flyttade till Levante. Tommasi åkte ur med Levante under säsong två och flyttade vidare till QPR. Numera är han president i det italienska spelarförbundet. En stor spelare och ännu större människa. Förtjänar ett eget blogginlägg framöver.

Gianluca Zambrotta, Barcelona 2006-08

Lika högt anseende har inte yttern Zambrotta, i alla fall inte hos juventini. Zambrotta var en av spelarna som lämnade Juventus efter Calciopoli för Barcelona under Frank Rijkaard. Zambrotta hade en hyfsad tid i Katalonien och spelade 58 matcher. Han återvände till Italien och Milan efter två säsonger. Zambrottas fru var anledningen till flytten då hon inte kunde anpassa sig till livet i Barcelona.

Anfallare: Giuseppe Rossi, Villarreal 2007-2013, Levante 2016 (lån), Celta Vigo 16-17 (lån)

New Jersey-födde “Beppe” Rossi har på grund av sin otroliga skadehistorik haft en mer prominent karriär på andra sidan Medelhavet. Skadeeländet började med ett avslitet ligament hösten 2011 och har sedan dess knappt tagit slut. I april kom den senaste motgången, knät igen, och är den femte allvarliga skadan Rossi haft under karriären. Under storhetstiden i Villarreal gjorde Rossi 54 mål på 136 matcher.

Christian Vieri, Atlético de Madrid 1997-98

24 mål på 24 ligamatcher var ett målfacit som knappt hade någon motsvarighet på den tiden (Ronaldo i Barcelona kunde utmana), och framställer Cristiano Ronaldos och Messis målsnitt senaste fem åren som än mer utomjordiska.

Nomaden Vieri kom från Juventus för tio miljoner euro och skulle säljas vidare efter en säsong till Lazio för 25M euro. ”Bobo” Vieri vann skytteligan i Spanien och ett av målen var denna pärla.

Antonio Cassano, Real Madrid 2006-07

Efter fem kaotiska och stundtals fantastiska säsonger i Roma tröttnade klubbledningen och sålde Cassano för 5M euro till Real Madrid. Under tiden i Rom hamnade Cassano ofta i konflikt med scudettotränaren Fabio Capello. ”Anarki finns alltid runt hörnet när det gäller Cassano”, berättade Capello.

Efter att tränaren lämnat Roma för Juventus skulle de båda återförenas i Madrid. Cassano blev den andra italienaren i Real efter Panucci, men det var inte för spelet på planen rubriker skapades. Tiden i Madrid präglades av sena nätter med mat och sex, ytterligare bråk med Capello och överviktsanklagelser. Klubben bestraffade Cassano för varje gram av övervikt.

När spelet heller inte stämde och Real varken kunde sälja eller låna ut honom, då avvisade Capello Cassano från truppen. Cassano lånades till slut ut till Sampdoria sommaren 2007. Där kunde han börja prestera igen på den nivån som förväntades av honom som tonåring.

Bänken: Marco Storari (Levante), Emilliano Moretti (Valencia), Demetrio Albertini (Atl. Madrid, Barcelona), Thiago Motta (Barcelona, Atl. Madrid), Bernardo Corrardi (Valencia)

Källor: When Saturday Comes, These Football Times, The Telegraph, CNN, Offside, Sport

Publicerad 2017-09-02 kl 15:40

Senaste tweets

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER