POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Resereportage del 2: En galen, eller helt normal dag i södra Italien

Tarantino pezzo di merda!

Ett antal utav fansen på Stadio Simonetta Lamberti gormar om att dagens gäster är skithögar. Men det är inte den amerikanske stjärnregissören med italienska rötter som de åsyftar.

De skriker åt fansen till Taranto FC, rivaler till deras eget lag Cavese. Jag befinner mig i Cava de´ Tirreni, en stad med runt 50 000 invånare som ligger femton kilometer utanför Salerno. Cavese mot Taranto betyder toppmöte i Serie D mellan två av seriens formstarkaste lag. Det betyder också ett känslomässigt möte mellan två fanskaror som verkligen inte gillar varandra.

När Tarantospelarna lämnar uppvärmningen rusar några män mot stängslet nedanför långsidan där jag befinner. De ropar skällsord och spottar mot gästernas spelare ett tiotal meter bort. De som gör det är män mellan 40 och 65 år gissar jag.

Jag kan inte låta bli att förundras över det jag ser. Vad är det för ställe jag hamnat på? Varför alla dessa känslor mellan två obskyra lag i Serie D?

Det är dagen efter Napoli-Milan. Jag och polaren Emil har bestämt oss för att ta tåget söderut till Salerno, 35 minuter bort på andra sidan Sorrentohalvön. På agendan står ovanstående match i Serie D. Men också Salernitana-Cremonese i den näst högsta divisionen.

Framme på Salernos centralstation går vi till en spelkiosk för att först köpa biljetter till Salernitana-matchen. Den utdragna biljettjakten två dagar tidigare i Neapel skulle inte upprepas tänkte vi. Det gjorde den inte heller, däremot stötte vi på andra problem på stationen.

När Emil halade fram sin 50-eurosedel uppmärksammade kassapersonalen oss snabbt på att sedel var falsk. En falsk 50-eurosedal, hur stor är chansen?! I kontanternas förlovade land fick vi betala matchbiljetterna med mer moderna medel istället. Men när Emil skulle kompensera för kontantbristen kom nästa motgång.

Uttagsautomaten på centralstationen spottade ut hans betalningskort men inga sedlar. Automaten slocknade och blev svart, därefter kom en Windows XP-liknande startsida upp på den lilla skärmen. Omstarten hjälpte inte den stackars maskinen och den förblev ”tillfälligt ur funktion”. Som tur var drogs aldrig pengarna från Emils konto.

Vi tog en snabb måltid på ett ställe längs med hamnpromenaden (bilden nedan). Redan under den korta promenaden dit märktes de stora skillnaderna mellan Kampaniens två största städer. Lugnare tempo, renare och inte lika gammal stadskärna som i Neapel.

Tillbaka på centralen skulle vi ta tåget till Cava de’ Tirreni. Men det kom aldrig något sådant. Med 50 minuter kvar till avspark i Cavese-Taranto fick vi besluta om det istället skulle bli taxi till grannstaden. Förmodligen är jag inte helt normal som bestämde att vi skulle åka dit, när vi ändå var i Salerno. 15 euro per skalle blev det. Men i bilen sa jag att vi i alla fall fick sköna vyer på den bergiga kampanska landsbygden.

Salerno

USD Cavese är något av en minion inom italiensk fotboll. Senast de var uppe i Serie B var under tidigt 80-tal, sex decennier efter den förgående vistelsen i näst högsta divisionen. Det blev tre raka säsonger i Serie B på 80-talet med en sjätteplats som bästa placering, kryddat med en 2-1-vinst på San Siro mot Milan den säsongen.

2010-talet har gått tyngre. 2011 skickades Cavese ner till femtedivisonen efter ekonomiska problem, liknande trubbel som drabbar många mindre italienska lag. Nu i Serie D låg ”de små örnarna” bara en poäng bakom Potenza på direktuppflyttningsplatsen.

Desto rikare historia har Taranto FC med 32 säsonger bakom sig i Serie B. Taranto ligger mitt i hålfoten geografiskt, i regionen Apulien, och är en betydligt större stad med dess 200 000 invånare. Taranto åkte ur Serie C i våras och mötet med Cavese skulle bli ”delfinernas” första möte med dem på flera år.

Men det är till synes inte på planen Cavese har gjort sig ett namn. Det är på internet. Läktarramsan Dale Cavese har sedan den laddades upp på Youtube nått över fyra miljoner visningar. Den har blivit något av en global fotbollsanthem tack vare den svängiga rytmen, och tack vare att den är inte innehåller någon text och därmed kan sjungas av alla.

Supportar till lag som Ajax och Beşiktaş har adopterat den. Ramsan har spontansjungits även på min hemmaplan, ståplatstorget på Nya Malmö Stadion, i euforin efter MFF:s historiska CL-avancemang 2014.

Melodin till Dale Cavese kommer från den venezuelanska 50-talslåten Moliendo Café och gjordes mest känd i Julio Iglesias version från 1976. Argentinska Boca Juniors fans var först med ”Dale Boca” på läktarna, när en Cavesesupporter besökte Buenos Aires för tio år sedan.

Supportern köpte en skiva med Bocalåtar och fastnade för melodin till Moliendo Café. Han spred ramsan på Curva Sud Catello Mari, den första provsjungningen fastnade på dåtidens nya fenomen Youtube, och resten är supporterhistoria.

Cavese1

Vi skymtade samma kortsida när taxin blev invinkad av en polis. Taxichauffören saktade in, konstapeln böjde sig mot bilen och undrade var vi skulle. ”Tågstationen” svarade chauffören, ”stadion” svarade jag. Polismannen blev något konfunderad och han frågade oss var vi kom ifrån. ”Sverige” svarade jag, och då vinkade han oss vidare. Tydligen skulle vi nekats tillträde om jag svarat ”Taranto”.

Jag och Emil släpptes av utanför Curva sud, på en gata med låga hus som mer såg ut att vara hemmahörande i Storbritannien än Italien. Trafiken verkade avstängd och gatan kantades av ett gäng hårdföra typer i Caveses marinblå färger.

Jag vet inte om det var en grupp avstängda, vanliga ultras eller några som letade efter bråk (matchen skulle börja om 30 min). Men de kollade på oss med blickar som väldigt tydligt sa: ”ni är inte härifrån”. Jag visste att detta var en fet provinskurva, men deras stolta uppenbarelse ramade in matchen till något större än vad jag någonsin kunde vänta mig.

”Acid Boys” stod det på en väggmålning bakom några av grabbarna. Det behövdes dock ingen syra för att tagga igång dessa supportrar till ett möte med Taranto. Det ryckte i mig, men jag insåg att denna gata inte var ett ställe att stanna upp och ta kort på. Vi gick vidare och köpte biljetter för tio euro var till ena långsidan.

Stadion tog 7000 åskådare och jag uppskattar att kanske 2000 var på plats. Långsidan fungerade som en levande sittplats där alla stod upp matchen igenom, vilket också tre fjärdedelar av stadion gjorde.

Jag trodde att Taranto skulle komma med en större klack trots det relativt långa avståndet till Kampanien. Men 30-40 tarantini räckte för att maximera hetsnivån och folk klättrade upp på stängslet som skiljde bortaläktaren åt för att kivas med gästerna.

Spelet på planen höll inte lika hög klass som underhållningen på läktarna. Det märktes att majoriteten av spelarna är amatörer och ljusår skiljde från matchen vi bevittnade på San Paolo kvällen innan.

Det påverkade ändå inte upplevelsen på något sätt. Snarare förstärkte det något som man sällan ser på matcher live i vanliga fall. En sliten stadion, engagerad publik på flera läktare och extremt tydlig lokal stolthet. Enklare supporterval som Napoli, Salernitana eller Juventus skulle aldrig gälla för dessa människor på plats. De var Cavese, oavsett vilken division laget låg i.

Denna stolthet fångade mig och jag njöt av varje sekund på denna Serie D-match. Och när felpassningarna blivit för många och skotten för skeva kunde man bara kolla upp mot bergen bakom ena läktaren för att fyllas av värme. En vidunderlig utsikt som förstärkte det oförstörda i tillställningen.

Matchens enda mål gjorde Cavese strax innan pausvilan, mot Curva sud. Folk blev alldeles till sig och en man sprang över hela långsidan bort mot Tarantoklacken för att håna. Målet innebar Caveses åttonde raka seger och en dröm om Serie C som lever.

cavese2

Under pausen gick jag fram till två killar i 25-årsåldern som uppenbart inte såg ut som några locals. De kom från Helsingforsområdet och var supportrar till Jokerit och FC Honka, två lag som för övrigt inte ens spelar i finska högstaligan.

De berättade att de även mött fans till Hansa Rostock under matchen. Det bisarra i att åka på en Serie D-match förstärktes när man insåg att ytterligare 5-10 turister gjorde samma sak. Finnarna skulle också se Salernitana och vi kom överens om att dela en taxi tillbaka till Salerno.

För att vara säkra på att hitta en sådan gick vi strax innan slutsignalen. Cava de´Tirreni verkade öde under den tio minuter långa gången till tågstationen. Och lika öde som folket var på gatorna innan stationen, lika frånvarande var taxibilarna på dess parkering.

Det var en timme kvar till avsparken 17 kilometer bort på Stadio Arechi. Inget av två nummer på taxiskylten gick att nå. Jag frågade på stationens cafeteria om hjälp men fick bekräftelsen att det verkligen inte fanns några taxibilar i staden, samma varning som våra finska vänner fått inför Cavese-Taranto.

Nu började det bli nervöst på riktigt. Det var ändå Salernitana som var resans fotbollsmässiga höjdpunkt efter Napoli, och tåget till Salerno skulle inte gå inom en överskådlig tid.

Jag googlade ”Taxi Salerno” och beställde en bil som skulle hämta oss i Cava de’ Tirreni. 25-30 minuter sa mannen i andra linjen och föreställ er lättnaden när taxibolaget höll den tidsprognosen. Alla fyra var på väg till Salerno, mörkret hade lagt sig över Sorrentobukten och vi kunde njuta av ännu vackrare kustvyer.

Salernitana

Salernitana är en klubb jag alltid tittat extra efter i tabellerna av en enkel anledning; de var uppe i Serie A en säsong i slutet av 90-talet när jag började titta på Uno Kryss Due (deras blott andra säsong i A). Sedan dess har Salernitana pendlat mellan Serie B och D efter både finansiella och juridiska problem.

Hoppet om uppflyttning är dock tillbaka i den kampanska kuststaden. Förra säsongen kom Salernitana tia och inför matchen mot Cremonese låg granata på en playoff-plats. Delägare i klubben är Lazios president Claudio Lotito och möjliggör därför ett utbyte av spelare mellan klubbarna.

Nykomlingen Cremonese har börjat ännu bättre och låg på en femteplats inför mötet på Arechi. I våras hämtade laget in Alessandrias stora försprång och vann Serie C:s norra division. Därmed avslutade laget från Lombardiet i norr en elva år lång ökenvandring i tredjedivisonen.

Jag, Emil och killarna från Finland kom till fram till ett Stadio Arechi i elljus några minuter efter avspark och missade en pyroshow från Curva Sud Siberiano. Vi gick upp och satte oss högt på ena långsidans branta läktare. Från mina Uno Kryss Due-minnen kommer jag väl ihåg just denna arena och närheten till planen.

Till skillnad från de två övriga arenorna vi besökte på resan finns inga löparbanor på Arechi. Men precis som de andra två är den väldigt sliten och saknar dessutom tak. Arechi är dock sliten på ett charmigt sätt som vissa äldre italienska arenor fortfarande är.

Mindre charmig var toaletten på stadion med ett rum där man fick vada i vatten som av någon anledning sprutades ut i höjd med skosulorna. Försäljningsstånden bestod av mindre bord på läktaren fyllda med uppställda saker. Plus var att de sålde Peroni där, minus att jag inte kunde avgöra om det var folk- eller starköl.

Curva Sud var välfylld och stod för en ordentlig sånginsats, med minst lika hög nivå där som deras rivaler i Napoli om man bara jämför matcherna jag såg. Budskapet stod målat på en banderoll: “Med modet att våga, fortsätt få oss att drömma!”

Och visst märktes det att vi besökte en klubb i medgång. Deras dröm blev än mer realistisk när Romaägde mittfältaren Matteo Ricci sköt ledningsmålet efter dryga halvtimmen. I superjämna Serie B kan ett mål eller en vinst betyda flera hopp i tabellen. I nuläget skiljer endast sex poäng mellan tvåan Parma och Pescara på 14:e plats.

Cremonese tog över initiativet efter paus och fixade fram en rättvis kvittering genom Mariano Arini i den 70:e minuten. De dryga 50 personer som gjort den långa resan från Cremona fick jubla över ett resultat som skulle stå sig matchen ut. Kvalitetsmässigt var skillnaden markant jämfört med den tidiga matchen. Jag skulle säga det motsvarade nivån på en allsvensk toppmatch.

I den kalla Salernokvällen tog vi tåget tillbaka in mot centrum. Vi hade ett par timmar att slå ihjäl innan hemfärden till Neapel. Det blev ett restaurangbesök där vi serverades pasta alla puttanesca och en lokal fisk. När vi förklarade att halva sällskapet kom från Sverige gjorde kyparen en lurig min och gestikulerade med handen. “Sweden…”, sa kyparen och det var uppenbart vilket landslagsfiasko han syftade på.

Salerno kändes helt annorlunda jämfört med Neapel och mer turistvänligt på något sätt. Kanske för att den ligger närmare den populära Amalfikusten, kanske för att Salerno verkade mer som en “vanlig” italiensk stad än det speciella Neapel.

Jag och Emil sa hejdå till våra finska vänner och tåget tillbaka norrut. Dramatiken stannade där. Inga mer falska sedlar, inga platsbyten, bara en lugn färd in mot Neapels stadskärna.

Kanske var allt vi upplevde något av normaltillståndet i södra Italien. Det är inte ett lika väloljat maskineri som det rika norr, än mindre som hos oss i Norden. Det är att ta dagen som den kommer, bokstavligen, och inget mer med det.

Klart är att passionen för fotboll inte svek oss någonstans i denna region. Jag kan inte ens ställa mig tveksam till en Serie D-match längre. Fotboll utan filter, det är vad fotboll i Kampanien handlar om.

cavese3

Efter en fin premiärkväll är Angolo Greco tillbaka på fredag. Då bjuds det på Roma-Spal och höstens stormatch Napoli-Juventus. Kom och häng med andra intresserade, ät god medelhavsmat och missa inte höstens match! Varmt välkomna!

Vad: Angolo Greco med tidiga kvällsmatchen Roma-Spal och senare Napoli-Juventus.

Var: Restaurang Kamaki, Roslins väg 19, Malmö.

När: Fredag 1 december, 18:00- (avspark 18:30 & 20:45).

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Gattuso är inte lösningen på Milans säsong

Efter en dyster oktobermånad kunde Milan se fram emot november med ett klart beskedligare spelschema. Sassuolo och Napoli borta, följt av Torino hemma. Inför dessa matcher höll jag sex poäng som ett minimum, annars skulle tränaren Vincenzo Montella ligga riktigt pyrt till.

Efter helgens 0-0-match mot Torino, Milans fjärde raka mållösa på San Siro, stannade månadens poängantal på fyra. Mycket riktigt skulle det inte räcka för Montella som fick sparken i förmiddags.

Diskussionerna om 43-åringens Milanframtid har pågått ändå sedan den stora satsningen i somras. Milans sportsliga ledning med Mirabelli och Fassone i spetsen valde att satsa på Montella även denna säsong, med ansvaret att styra en trupp full av inköpta spelare för över två miljarder kronor i rätt riktning.

Det var en chansning då, men Milanledningen kunde falla tillbaka på Montellas jobb under 2016/17 som var ett fall framåt jämfört med senare säsonger. Men i själva verket vilade beslutet på en bräcklig grund.

Milans höga poängantal under första halvan av 16/17 maskerade många av de brister som fanns i laget redan då. Spelargenombrott som Susos, Donnarummas, och Locatellis vann uppmärksamheten från en spelidé som inte såg flytande ut. Dessutom kom supercupvinsten mot Juventus före nyår som en ytterligare boost för lagets självbild

Sedan kom nyckelspelaren Bonaventuras skada i februari som höll landslagsmittfältaren borta resten av säsongen, och Milans flax försvann. Våren såg klart beskedligare ut men Montella lyckades lösa sjätteplatsen och Europa League-spel – efter att Inter verkat pinsamt ointresserat av samma placering större delen av våren. Vilka som profiterat på den prioriteringen under hösten är glasklart.

Vincenzo Montella har under hösten misslyckats med att dels sätta ett fungerande grundspel med alla dessa nyförvärv, dels inte klarat av att lyfta de nya spelarna till fungerande roller. Spelare som jag såg som självklara förstärkningar till laget, Biglia, Bonucci och Kessié, har överhuvudtaget inte kommit upp till nivån från förgående säsong.

Unga spelare med en hög prislapp som André Silva och Hakan Calhanoglu har ofta placerats på bänken och inte levererat några avtryck när de fått spela i ligan. Det är symboliskt att sommarens mest oglamorösa nyförvärv Fabio Borini, en italiensk James Milner, har varit en av rossoneris bästa spelare.

Spelet har hackat, få målchanser har skapats mot kvalificerat motstånd, och när de väl kommit har spetsen varit för trubbig. 200-miljonersförvärvet Nikola Kalinić bara mäktat med tre ligamål och kroaten blev delvis utbuad när han byttes ut senast mot Torino. Symboliken i hans säsong speglas i två missade frilägen från matchen – avslut som båda kom efter offsideavblåsningar.

Den som ska rädda Milans säsong heter Gennaro Gattuso och var fram tills idag klubbens Primaveratränare. 39-åringen gjorde 13 säsonger som spelare i rödsvart och kan klubben utan och innan. Men tränarkarriären har hittills hållit långt ifrån samma standard.

Tränaradresserna har förutom Milan varit schweiziska FC Sion, grekiska OFI Kreta, Palermo och Pisa. Egentligen har Gattuso bara lyckats i Pisa av dessa av klubbar, som han förde upp till Serie B under 15/16. Säsongen i Serie B blev tyngre för ett Pisa som brottades med poängavdrag och hamnade sist i tabellen.

Poängstraffet kom efter ekonomiska problem i klubben, samma anledning som låg bakom uppsägningen från OFI Kreta. Gattuso fick sparken efter sex Serie B-matcher i Palermo, men vem har inte blivit uppsagd därifrån liksom?!

Vid bästa möjliga utfall kan Rino Gattuso elda igång Milan och få spelarna att komma till insikt om deras roller på planen. Det är lätt att dra paralleller till Milans senaste ”grinta-tränare” Siniša Mihajlović. Skillnaden är att Gattuso under Pisatiden visade att han även kan sätta ett försvarsspel, något som serben haft återkommande svårigheter med.

Problemet handlar däremot inte bara om försvarspel eller en avsaknad av grinta. Milans starka moral var det som kännetecknade lagets spel under fjolåret och har inte försvunnit bara för att mer än tio nya spelare tillkommit sedan sommaren.

Anfallsspelet och bristen på kreativitet (Suso undantaget) är det stora frågetecknet och jag ställer mig högst frågande om Gattuso är skicklig nog att räta ut det. Att låta Montella fortsätta hade blivit ohållbart i längden, men kunde inte Milan med all den attraktionskraften hittat ett mer beprövat namn än Gattuso?

Den tidigare mittfältarens roll blir att vara en caretaker säsongen ut, möjligen som en lösning i väntan på att Antonio Conte anländer i sommar. Det scenariot vore fantastiskt för klubben, men inte utan att det får mig att fundera på om de redan gett upp en positiv andra halva av säsongen? Milan har budgeterat för en Champions League-plats men de är långt ifrån på den sjundeplats som de placerar sig på.

Klubben är pressad från alla håll och sommarens optimism och framtidstro har bytts ut mot något helt annat på några få månader. Det sägs att sportchef Mirabelli undvek avskedssamtalet med Montella och överlät det till en annan anställd idag. Om uppgiften stämmer säger det rätt mycket om den nervösa och ångestfylla stämning som Milan befinner sig i.

Mino Raiolas örfil mot Milanledningen tidigare i höstas är orden som ringer i mitt huvud när jag ser den rådande situationen. Men ska örfilar delas tillbaka mot agenten kan det trots allt vara bra att ha Gennaro Gattuso på sin sida.

****

Efter en fin premiärkväll är Angolo Greco tillbaka på fredag. Då bjuds det på Roma-Spal och höstens stormatch Napoli-Juventus. Kom och häng med andra intresserade, ät god medelhavsmat och missa inte höstens match! Varmt välkomna!

Vad: Angolo Greco med tidiga kvällsmatchen Roma-Spal och senare Napoli-Juventus.

Var: Restaurang Kamaki, Roslins väg 19, Malmö.

När: Fredag 1 december, 18:00- (avspark 18:30 & 20:45).

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Resereportage del 1: Det kaotiska Neapel i allas blickpunkt

– Per vincere, PER VINCERE! (För vinsten!)

Jag och min vän Emil hade knappt klivit ur pendeltåget innan vi noterade en kort, snaggad man runt 40-strecket sjungandes på Napoli-ramsor för sig själv. Mannen bar snabba solglasögon och hann ikapp oss, samtidigt som han passade på att fråga Emil något. Emil, vars italienska är högst begränsad, kunde inte besvara supportern som dundrade vidare och drog av ett koppel andra ramsor tillägnade hans lag.

Vi var i Fuorigrotta, Neapelstadsdelen där mäktiga Stadio San Paolo är beläget. Engagemanget hos supportern vi mötte delades även av andra på väg mot SSC Napolis hemmaarena. Med över tre och en halv timme till kvar till avspark i Napoli-Milan fanns redan ett folkmyller runt San Paolo. Folk började ställa sig i köerna till arenan. Högljudda säljare ropade ut likörerna Borghetti och Sambuca (fast neapolitanarna uttalar inte den sista vokalen) för ett par euro stycket.

Atmosfären runt San Paolo är inte den typiska för en match i en av Europas största fotbollsligor. Men så är Neapel inte någon vanlig stad heller, än mindre dess fotbollslag. Efter ett dygn i staden hade både jag och Emil slutat att förvåna oss över någonting alls här.

Under hösten märkte jag att staden Neapel var inne i ett uppsving. Inte bara för att Napoli var laget på allas läppar som serieledare i ligan. Staden hade också attraherat andra, mindre fotbollsintresserade, genom olika populärkulturella faktorer.

Författarna Elena Ferrante och Roberto Saviano har bidragit till att turister söker sig till platsen där flera av deras böcker utspelar sig (den förstnämndas romaner lockar förmodligen fler Neapelbesök än den andras dock…). Savianos Gomorra har både filmatiserats och blivit en hyllad tv-serie, där brutaliteten från stadens mörka sidor ger en realistisk påminnelse om alla problem som finns i Neapel.

På radio och strömmingsplattformar spelas artisten Liberato flitigt i Italien. Liberato är en mystisk crooner som sjunger på napulitano och döljer ansiktet i hans ursnygga musikvideos. Typsnittet på hans enda tre singlar är samma som de allra flesta italienska ultrasgrupper använder sig av när de skriver budskapsbanderoller.

Fotbollen är aldrig långt det övriga samhället i Neapel. Än mindre tycks det vara så när hela staden drömmer om en tredje ligatitel i vår.

I jakten på den stod alltså Milan i vägen. Vi anlände dagen för en match och fick instruktionen att köpa matchbiljetter mer eller mindre direkt. I förväg hade jag skrivit ner att biljetter såldes på Galleria Umberto i centrala Neapel. När vi kom fram dit visade det sig inte stämma. Kassapersonalen hänvisade till en tobakshandel runt hörnet men inte heller där fanns det vi sökte.

Vi fick rådet att kolla på tobakshandeln vid Piazza Dante längre upp i centrum. När vi promenerat dit i den allt mörkare Neapelkvällen kom ytterligare en skakning på huvudet från butikspersonalen.

Nu smög en viss oro in. Det är klart att vi visste att matchen inte skulle bli slutsåld. Samtidigt kunde vi både förundras och bli nervösa över de enorma logistiska problem som biljettförsäljning verkade innebära i denna fotbollstokiga stad. Vi fick de tydliga direktiven att snabbt ta oss till en Napoli Store inuti centralstationen.

Efter en rask halvtimmes-promenad var vi framme, bara för att mötas av ett nytt negativt besked. Hur är det möjligt att en officiell supporterbutik inte har tillgång till biljetter dagen innan match?! Säljaren hänvisade oss till två lika vilsna kanadensare i affären som befann sig på samma jakt och som fått ett nytt tips.

Det ledde oss till en ny tobakshandel precis bakom centralen. Jag räknade verkligen inte med någon framgång där heller, men vår snabbintroduktion till staden tog faktiskt slut där. Efter tre timmars letande hade vi hittat stället. Trött och villrådig köpte jag till fel långsida för 65 euro stycket. Men i våra händer fanns två matchbiljetter, allt vi behövde för att denna resa skulle bli lyckad.

Neapel

Två ord som börjar på M har under decennier betytt mycket för neapolitanarna. Mat och Maradona. Det går att argumentera för att denna tripp lika mycket var en matresa som fotbollsresa. Färsk buffelmozzarella, skaldjurspasta, himmelskt god pizza från rättens ursprungsstad. Jag har aldrig ätit godare än under dessa fyra dagar i Kampanien. Och så kaffe i världsklass på det, eller en negroni för fem euro drinkglaset.

Maradona vet ni redan vad han betyder för staden. Argentinaren uppnådde helgonstatus efter att ha fört Napoli till lo scudetto både 1987 och 1990. Det märks i högsta grad fortfarande. På väggmålningar, på kaféer, bland souvenirstånden. Överallt påminns en om att detta är Diego Armando Maradonas stad.

Tidigt på matchdagen gav vi oss ut till en av dessa väggmålningar. Den ligger inne i de ruffiga spanska kvarteren, Quartieri Spagnoli. Detta område präglas av kriminalitet, anti-Juventusbanderoller som hänger mellan de gamla husen, och misstänksamma blickar mot utomstående som går på de trånga gatorna.

För att nå den kanske mest kända väggmålningen går man längs en av stadens huvudgator, Via Toledo, som precis som kvarteren intill är en påminnelse om det långsträckta spanska styret i Neapel. Militär med automatvapen kantar folkvimlet på Via Toledo. Men när man tar höger och svänger två meter in i de spanska kvarteren, då är känslan uppenbar att den italienska säkerhetsapparaten struntat i detta område.

Efter fem-tio minuters promenad var vi i alla fall framme vid konstverket. Maradonas ansikte genomgick en ommålning nyligen och täckte ett helt fönster bara det. Som de turister vi är tog både jag och Emil bilder med varandra framför den store Diego.

Diego

Ett sätt att förklara Maradonas storhet i staden är genom att titta på statistiken från en av Neapels centrala stadsdelar. Under argentinarens tid i staden döptes 25 procent av bebisarna till ”Diego”. Det går även att kolla på den europeiska proffsfotbollen för fler bevis. Nästan på dagen tre år efter Napolis första scudetto föddes en Diego Armando Contento i München, av föräldrar från Neapel. Contento skulle gå vidare till att bli ytterback i FC Bayern, skaffa sig två Maradonaanknutna tatueringar, och sitta på tyskarnas bänk i mötet på San Paolo hösten 2011.

Det går också att förklara passionen som Maradona lockade fram ur folket genom sättet som staden firade ligatiteln den tionde maj 1987. Den italienska antropologen Amalia Signorelli tog en promenad på stadens gator under scudettomatchen på San Paolo mot Fiorentina och kunde inte tro tystnaden som lagts som ett filter över Neapel. En hel stad satt och bevakade fotbollsmatchen.

– Världen hade förändrats. Den mest högljudda, folktrånga och kaotiska staden i Europa var deserterad, beskrev Signorelli.

Diego Maradona har till och med ett kapell tillägnat honom. Jag och Emil skulle bara in och äta en lätt frukost på ett café nära hotellet, när vi hamnade framför en hel vägg som dekorerats för stadens store fotbollshjälte.

Det här kapellet är en sak som verkligen kan få mindre fotbollsintresserade att höja på ögonbrynen och ställa sig frågande till allvaret i fotbollen. Vi som förstått charmen med sporten och är mer, eh, förstående, kan bara le och skratta med den här typen av symboliska handlingar.

Klart är att ingen levande Napolispelare kommer uppnå den status som Maradona har. Inte Lorenzo Insigne eller lagkaptenen Marek Hamšik, inte ens om de vinner Serie A i vår. Maradona var med och bröt en skyhög barriär och rubbade “palatset”, de randiga klubbarna i norr, och gav södra Italien dess två enda ligaguld. Att dagens Napolispelare har långt mera sunt leverne utanför planen än Diego Maradona och därmed agerar som bättre förebilder är dock en annan diskussion.

D10S

Trots biljetthetsen förgående kväll var det bara halvfullt på San Paolo. När vi gick in över en och halv timme före matchstart var det visserligen mycket folk på plats redan då, men publiksiffran stannade på 36 500.

Våra biljetter var i hörnet på Nsidia-långsidan. Här verkade numrerade platser gälla till skillnad från stadions övriga läktare, där principen är först till kvarn eller outtalat “egna” platser. Trodde vi.

Efter att jag besökt toaletten strax innan matchstart mötte jag en förvånad resekompis mitt i gången. Emil berättade att en medelåldersman kommit fram på läktaren och börjat prata på italienska. Han gick sedan över till engelska och höll sig kort.

This is my seat… Go!, var supporterns iskalla konstaterande.

Emil kände inte att det var typen att tjafsa emot och vifta med biljetterna framför. Vi gick helt enkelt upp några rader och tog nya platser – med några stolars mellanrum till närmaste granne.

Båda förväntade oss en riktigt bra atmosfär på San Paolo. Så blev det också, men bara stundtals. De höga ljudtopparna kom och gick, annars var läktartrycket bara på en okej nivå. Jag har de senaste åren hållit Napoli tillsammans med Hellas Verona och Roma som en ganska klar topptrio i kategorin högljuddast hemmastöd i Serie A. Efter att nu ha sett alla tre på hemmaplan kanske man ska plocka bort Napoli från pallplatsen, i alla fall under vanliga ligamatcher.

För det verkade som fansens inställning speglade min egen. Milan var en storklubb på besök men också en match Napoli bara skulle vinna. Lojheten och bekvämligheten jag mötte hos många neapolitanare verkade återspeglas även i kurvorna.

Mot Milan höjdes biljettpriserna jämfört med mindre attraktiva matcher och gav ett manfall på plats, vilket blev ännu tydligare i CL-mötet mot Sjakhtar Donetsk tre dagar senare. Ännu dyrare biljettpriser resulterade i ännu tommare läktare – bara 10 500 slöt upp den tisdagskvällen.

Höjdpunkten stämningsmässigt var att få höra Un giorno all’improvvisso, en ramsa som numera sjungs i matchernas slutskede och enligt mig är den mäktigaste läktarramsan från Europa de senaste sex-sju åren. Ursprungsversionen kommer från provinsklubben L’Aquilas kurva men gjordes internationellt känd i en omarbetad neapolitansk version. Självklart har ramsan också blivit en hitlåt, av lokale rapparen Clementino.

CurvaB

I matchen som Napoli vann med 2-1 var det mest uppenbara skillnaden i spets som skiljer lagen åt. Den oerhört höga nivån i passningsspelet som Insigne och Hamšik visar när de luckrar upp försvarslinjer, den har inte Milan.

Tydligare blev det när Vincenzo Montella plockade av Suso på tilläggstid i första halvlek. Då förlorade Milan sitt största offensiva hot och den som ska servera Nikola Kalinić med passningar. Att kroaten inte skapar mycket på egen hand är allmänt känt.

Milan inledde matchen bra men inte utan känslan att Napoli lät de göra det. Efter 25-30 minuter bestämde Napoli sig för att varva upp och då var klasskillnaden uppenbar. Sedan borde hemmalaget gjort fler mål i andra halvlek och slutet blev onödigt nervöst för Napoli i och med Romagnolis fina reduceringsmål. Napolis bekymmer med att stänga matcher mot storlagen har inte försvunnit.

Jag reagerade också på hur mycket bättre Riccardo Montolivo ser ut live än på tv. I alla fall i den här matchen rörde han sig på ett sätt som jag inte sett på länge med trygga och fina fötter. Sedan noterade jag också Franck Kessiés ojämnhet. Hur mycket han fortfarande blandar viktig fysisk närvaro med bortslagna passningar. Ett råämne som behöver skärpa sig om prislappen på närmare 30M euro ska kunna motiveras framöver

pizzeria

Besöket på San Paolo var en upplevelse precis som med staden som sådan. Det är något speciellt med platser som inte känns helt säkra och där en ibland får överväga rutterna som väljs på Google Maps i mobilen.

Neapel erbjuder otroligt mycket i form av mat, skönhet och passion för fotboll. Det är också en stad där folket inte är särskilt service-minded, utan att vara otrevliga för den sakens skull. Jag fick se många konstiga saker i den högintensiva trafiken och även allvarligare misär som inte borde höra ett industriland till. Likväl var det ett nöje att uppleva denna speciella plats.

När jag och Emil var tillbaka på hotellet märkte han att hans rakblad var borta. Alltså inte hela rakhyveln, utan bara själva bladet. Allt är som vanligt, och ändå inte i Neapel.

Del två kommer imorgon, med två andra upplevda matcher i regionen Kampanien.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Tränarhjärnornas kamp i decenniets Romderby

För att förtydliga rubriken avser jag givetvis bara derbyn i ligaspel under 10-talet. Finalmatchen på Olimpico i Coppa Italia 2013 var av en annan, mer stratosfärisk karaktär. Eftersom det ter sig orimligt med två Romlag i en europeisk cupfinal är det inte säkert vi får se ett häftigare Derby della Capitale än matchen den 26:e maj 2013 de närmaste decennierna.

Lördagens derby blir annorlunda på flera sätt. Det urtråkiga spelet från cupfinalen 2013 kommer inte upprepas med två så kvalitativa lag som Roma och Lazio är i dagsläget. Dessutom är det för ovanlighetens skull två lag som mår extremt bra- samtidigt.

Med Roma utan Totti och ett Lazio där kollektivet är den stora stöttepunkten hittar jag istället två lysande och kommande stjärnor på tränarbänken. Romas Eusebio Di Francesco och Lazios Simone Inzaghi.

En behöver bara gå drygt 1,5 år tillbaka för att se hur långt Lazio kommit under denna korta tidsperiod. Den tredje april förra året vann Roma derbyt med förnedrande 4-1. Lazio hade kommit trea säsongen 14/15 under Stefano Pioli men hade ramlat ner på en åttondeplats med samma tränare bara ett knappt år senare.

Några timmar senare blev det klart att Pioli skulle sparkas och Simone Inzaghi ta över tränaruppdraget i biancocelesti. Den yngre Inzaghibrodern var en färsking på denna nivå som tränare. Men han hade arbetat metodiskt under sex framgångsrika säsonger i klubbens akademilag. Det skulle visa sig räcka mer än väl för att förbereda sig inför vad som komma skulle.

För en klubb i disharmoni våren 2016 var derbyförlusten den berömda bägaren som rann över för många laziali. Klubbens ultras hade precis som Romas dito bojkottat hemmamatcherna och publiksnittet 15/16 låg på ynka 21 000, lika mycket som klubbar som Genoa och Sampdoria.

Hundratals ultras tog sig istället ut till träningsanläggningen Formello efter derbyförlusten och hamnade i bråk med polisen där. Dagen efter hade Simone Inzaghi flytt med laget och gjorde sitt första träningspass i de umbriska bergen, en bra bit ifrån Rom. Men efter några dagar hade fansen hittat även dit och konfronterade denna gång spelarna.

Hundhuvudet fick ändå presidenten Claudio Lotito bära. När jag gjorde mitt första och enda Rombesök i september förra året var jag inte alls beredd på den stora avsky som nästan alla Laziofans jag pratade med kände mot den irrationelle presidenten.

Samma president valde förra sommaren att anställa det mer glamorösa namnet Marcelo Bielsa som tränare och skicka Inzaghi till Lotitos ”andra” klubb Salernitana i Serie B. Äktenskapet med den ännu mer irrationelle argentinaren höll i fyra dagar. Inzaghi kallades tillbaka av Lotito och resten är som vi alla vet historia.

Tränaren såg till att Lazio avslutade 15/16 på ett snyggt sätt. Förra säsongen blev det en fin femteplats före lag som Inter och Milan, och en cupfinal mot Juventus. Den här hösten har inletts än mer imponerande. 4-1-segern mot Milan i tredje omgången signalerade att Lazio skulle mena allvar även denna säsong.

Sedan kom den monumentala 2-1-vinsten borta mot Juventus för några veckor sen. Den som bröt Juventus två år långa svit av förlustfriamatcher på Allianz Stadium. ”Örnarna” har fortsatt flyga högt och ligger på en fjärdeplats, en poäng före Roma.

Jag tror jag talar för många laziali när jag påstår att framtiden i Lazioland inte sett så här ljus ut på tio, kanske femton år. Truppen består både utav spelare som är mitt i karriären och landat rätt i Rom (Immobile, Leiva) och unga juveler som inte ser ut att ha bråttom till nästa destination (Milinković-Savić, Strakosha). Viktigast av allt är Lazio har en så spännande och skicklig tränare i Simone Inzaghi.

41-årige Simone under hela sin spelarkarriär varit i skuggan av den tre år äldre Filippo. Även inledningsvis under deras tränarbana fick storebror mer uppmärksamhet med jobb i Milan bland annat. Även om Filippo Inzaghi gjort det bra i Venezia med uppflyttning till Serie B och en tredjeplats förnärvarande där råder ingen tvekan om att han vilar i lillebrors stjärnglans.

Det är lätt av titta på Simone Inzaghis elva år i Lazio och peka på en spelare som mest användes som avbytare och hade ett par lånesejourer till andra klubbar. Men Inzaghi var faktiskt med och vann lo scudetto 1999/00 under sin första säsong i ljusblått och fyllde en inte helt oviktig roll i det stjärnspäckade Laziolaget.

Vidare vann han även Coppa Italia två gånger och den europeiska supercupen med Lazio. Att Inzaghi fört med en stor dos vinnarmentalitet till dagens upplaga är otvivelaktigt. Det kommer behövas i lördagens derby, då han inte är den ende på Olimpicos tränarbänk som vunnit ligan som spelare.

inzaghis

För året efter Inzaghis Lazio vann deras andra scudetto i historien vann Roma sin tredje. På mittfältet fanns den då 32-årige Eusebio Di Francesco, inne på sitt fjärde och sista år i Roma innan han flyttade vidare till Piacenza. Det var dock inte färdigjobbat i den italienska huvudstaden för ”DJ”.

Efter att spelarkarriären avslutades började Di Francesco som team manager i Roma. Genombrottet kom under de fem säsongerna i lilla Sassuolo, där han faktiskt blev sparkad halvvägs in för att åter tas till nåder. Historiska avancemang till Serie A och Europa League gör att Di Francesco för alltid kommer vara en Sassuolos största.

Men AS Roma är något helt annat. Det visste Di Francesco när han återvände till Rom för att ta över tränarsysslan i somras. Den här medvetenheten om situationen och erfarenheten av Roma som piazza lyser starkt när tränaren ställs inför medier, fans och spelare som oundvikligen blir pressade av att bära den gulröda tröjan.

Jag fick en stark positiv känsla runt Di Francesco och hans sätt att agera utåt redan under den första presskonferensen. Det intrycket har förstärkts under hösten. Det här en tränare som vet vilken balans saker och ting bör vara i för att framgångstörstande Roma ska lyckas.

På planen har det hittills gått över förväntan. Med en match mindre spelad har Roma vunnit alla matcher utom två (förluster hemma mot Napoli och Inter) och släppt in minst mål av alla. Dessutom har de slagit nytt rekord i antal bortasegrar i rad i ligan.

Det på förhand största orostecknet, försäljningen av Mohamed Salah, har lösts mer än väl så här långt. Detta trots att nyförvärven Defrel och Schick varit skadade. Då har istället El Shaarawy klivit fram under de senaste veckorna och brassen Gerson har börjat visa glimtar av sin stora potential.

Sportchefen Monchi ser också ut att anammat livet i Rom och läktarplatsen bredvid direktör Totti på ett bra sätt. Med Monchis intåg och Di Francescos positiva energi ser den närmsta tiden väldigt ljus ut för Roma. I denna konstant oroliga klubb kommer dessa herrars lugn som en välsignelse från ovan.

EDF

Allt detta gör att lördagens Romderby kan bli fascinerade på så många sätt. Det är på riktigt ett fifty-fifty läge, en match utan någon favorit. Något som väldigt sällan är fallet i huvudstadsderbyna. Rivalerna riskerar dock varsitt avbräck. Immobile respektive Nainggolans medverkan är högst tveksam.

Några som definitivt kommer vara på plats är båda lagens kurvor. Oddsen för att nå den fantastiska inramningen som tidigare ramat in dessa matcher sänks därmed betänkligt. Det blir också första gången på flera säsonger som derbyt går på kvällstid, vilket också innebär att strålkastarljusen kommer riktas mot Lazios Curva nord. Efter Anne Frank-skandalen blir det första gången supportrarna samlas tillsammans på ”rätt” kurva efter avstängningen.

Il Derby della Capitale är enligt mig Italiens största och mest känsloladdade match, och därmed en av de hetaste i hela Europa. Alla känslor, galenskaper och all briljans har gjort dessa matcher till stundom enorma och stundom under gränsen för vad en klarar av. Den här gången är Romderbyt tillbaka på sin plats bland Europatoppen. Vi kan bara avundas alla som kommer vara där.

****

Stövelns mest impopuläre tränare heter Gian Piero Ventura och är nyss sparkad förbundskapten i Italien. Haveriet med landslaget har gått långt när en själv inte blir förvånad över att Sverige kan försvara hem en 1-0-ledning på självaste San Siro.

Ventura har under detta dubbelmöte visat prov på taktisk stelhet och usel matchcoachning, vilket är den största anledningen till att landet missar sitt första VM på sextio år. Hans relation med spelargruppen har också förödmjukats offentligt som i fallet med De Rossis och Insignes protester mot tränaren.

Ventura kommer bli ihågkommen som den kanske sämste italienske förbundskaptenen genom alla tider mer än något annat. 69-åringen kan glömma jobb på Serie A:s övre halva under de få år han har kvar att träna. Kanske dröjer det innan han ens får ett jobb i högstadivisionen.

Man ska inte undervärdera känslan av skam som italienarna känner för detta misslyckande och frågan är vilken klubbledning som vågar anställa en så avskydd person som Ventura är nu.

På sin höjd blir han möjligen en traghettatore, en färjedragare som endast har som uppgift att rädda sjunkande klubbar ifrån nedflyttning till Serie B. I grunden har inte Ventura glömt bort att träna fotbollspelare. Men en negativ spiral som började med förlusten mot Spanien i september blev en orkan som utplånade miljoner italienares VM-drömmar. För detta får Ventura ta konsekvenserna under resten av tränarkarriären.

En som borde ta sitt ansvar och avgå är förbundsbasen Carlo Tavecchio. Det har han som utnämnde Gian Piero Ventura förra året och är därmed högst delaktig i detta praktfiasko. I nuläget verkar inte så bli fallet utan framtiden ska räddas med ett stort namn som ny förbundskapten.

Det irriterade läget bland höjdarna inom italiensk fotboll sprider sig bara. Spelarförbundets representant Damiano Tommasi lämnade ett möte med bland andra Tavecchio efter några minuter och Torinopresidenten Urbano Cairo kräver förändringar i förbundet för italiensk fotbolls skull. Underförstått betyder det att Carlo Tavecchio måste lämna sin post.

****

Jag själv åker till södra Italien för att ta del av vad fotbollen i regionen Kampanien har att erbjuda. Bloggen tar därmed paus och är tillbaka om någon vecka med reseskildringar från il Sud.

På återseende.

Erik Hadzic

90 minuter mellan en VM-plats och Apokalypsen

Efter den dåliga och idéfattiga insatsen i Solna har Italiens landslag kniven mot strupen. En hel nation kräver att 0-1-underläget vänds i returmatchen i Milano. Det är inte första gången gli azzurri känner pressen och kraven över sig. Men den här gången finns en negativ stämning kring situationen som gör allt ännu svårare.

För att kasta omkull dessa strömningar väntas förbundskaptenen Gian Piero Ventura göra tre ändringar i startelvan. En tvingas han till när avstängde Marco Verratti byts ut mot Napolimittfältaren Jorginho. Den Brasilienfödde 25-åringen blir då bunden till Italiens landslag, ett land han har blodsband till sedan några generationer bakåt.

Daniele De Rossi kliver också av mittfältet med ett ömmande knä och ersätts med romerske allt-i-allon Alessandro Florenzi. På topp väntas också Andrea Belotti petas till förmån för Manolo Gabbiadini. Spelsystemet förblir detsamma som senast, 3-5-2.

För att förstärka allvaret i situationen kan en kolla på rubrikerna i italiensk press från helgen. Ett ord återkommer, Apokalyps. Det må vara överdrivet att använda det i sportsammanhang men det är också så många italienare hade känt om landslaget missat sitt första mästerskap sedan EM 1992, och första VM sedan 1958. Gemensam nämnare för båda turneringarna? Sverige var värdnation.

Överdrivna reaktioner har också folk inom den italienska fotbollen stått för i helgen. Serie B-laget Ternanas tränare Sandro Poschesci förvaltade en stolt italiensk tradition med presskonferens-ilska (minns Trapattoni och Malesani) när han kommenterade att ”ett Serie C-lag hade vunnit mot Sverige, eftersom de är lika dåliga som ett sådant”.

54-åringen bad senare om ursäkt och förklarade att han uttryckte sig känslomässigt i egenskap som supporter till landslaget. Men Poschesci la stor vikt vid ordet rädsla och menade att den känslan hindrar landslaget från att nå vettiga resultat.

Att våga spela sitt eget spel blir en avgörande faktor för Italien ikväll, med hållhaken att själva grundspelet inte alls sitter för stunden. Ett nästintill fullsatt San Siro kommer titta på när Italien ska göra allt för att undvika en sportslig katastrof. Det kommer bli väldigt intressant att följa hur laget tacklar matchen rent psykologiskt.

Italiens backlinje och målvakt består till hälften av världsmästare från 2006. Trots deras enorma erfarenhet behöver det inte betyda att just de har en fördel i detta svåra läge. Kanske är de för medvetna om vad som händer vid missat avancemang? Kanske är det vettigt att spela yngre killar med hjärnor som inte är fullt lika medvetna om stundens allvar?

Den tredje världsmästaren De Rossi går i alla fall ut och i hans ställe får Florenzi chansen. En duktig spelare som är bättre offensivt än hans klubbkamrat men också ett namn som inte skrämmer några svenskar. Med Verratti out kommer Italien sakna dennes avgörande passningar men får istället in Jorginhos bolltrygga fötter.

Det är rätt att låta den matchotränade Belotti börja på bänken. Valet av Gabbiadini är dock svårbedömt. Att spela med Éder bredvid Immobile hade inneburit mer löpstyrka och rörlighet framåt. Gabbiadini är dock en bättre avslutare, i och utanför straffområdet. Men huvudet då? Vi minns alla hur tyngd av situationen Gabbiadini blev när han inte klarade av att ersätta Milik för ett år sen i Napoli, och hur det påverkade honom i spelet.

Vid det här laget märker ni att jag inte nämnt en spelares namn, Lorenzo Insigne. Återigen finns det ingen plats för honom i 3-5-2-systemet trots att ett helt fotbollsetablissemang skriker efter honom som någon sorts frälsare. Insigne får med största sannolikhet agera superinhoppare, kanske i ett 4-2-4, som Italien lär gå över till om de behöver jaga mål i andra halvlek.

Det finns en stor risk att de behöver göra just det. I det här läget tänker nog många att de azurblå ikväll visar var skåpet ska stå och kör över Sverige. Jag tror inte det händer eftersom grundspelet såg så dåligt ut i den första matchen. Jag litar inte på att Italien är kapabla till en anstormning som gäckar den svenska backlinjen.

Italien verkar hindras av något ända sedan 0-3-förlusten mot Spanien för två månader sen. Den har gjort något med självförtroendet och bara inneburit två vinster (1-0 mot Israel och Albanien) på fyra matcher sedan dess. Kommer de inte över dessa mentala barriärer blir det förväntade trycket på San Siro en börda, snarare än fördel.

Det scenariot kommer innebära att kvällens match blir den sista i landslaget för världsmästarna Barzagli, Buffon och förmodligen också De Rossi. För 20 år sedan debuterade en 19-åring Buffon i kortärmat under playoff-matchen mot Ryssland i Moskva. Italien fick 1-1 och vann med matchens enda mål i returen.

Två decennier senare kan landslagscirkeln slutas eller få ytterligare elixir för Buffon. Som den stora man Buffon är har han påpekat att hans karriär inte är relevant nu, ikväll gäller bara Italiens bästa. Det gäller att njuta av stunden i San Siros eljus, en uppmaning till både blågula och italienare. Det kommer bli 90 minuter pendlandes mellan himmel och helvete.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Miljoner skäl för Italien att inte missa VM

Sverige har tidigare ställts mot svårt motstånd i avgörande playoff-matcher. Den här gången är det inte bara motståndet på planen som väcker oro. Det gör också traditionen och kunnandet i det maktcentrum som Italien är på ett fotbollsplan.

Men oro känner också italienarna i detta läge. Ändå är de vana vid att krångla sig vidare även när spelet inte alltid stämmer. Landslag som England och Nederländerna har i modern tid missat VM, det har Italien lyckats undvika. Men skulle det hända riskerar det att lamslå stora delar av stöveln.

Klart är att den motsatta effekten, det vill säga framgång, får nationen att hoppa på ett kollektivt glädjerus. Under 2006 ökade Italiens BNP med 2,2 procent när gli azzurri vann VM den sommaren.

Skulle de gå vidare till Ryssland frigörs en procent av marknadskrafterna i landet till konsumtion under nästa sommar. I runda slängar är det 70 miljoner euro mer som fotbollsintresserade italienare då förväntas lägga på mat, dryck och alkohol bland annat,

VM i Ryssland blir det mest penningstinna någonsin och kommer omsätta 791 miljoner dollar. Det italienska fotbollsförbundet får då 9,3 miljoner dollar bara för att kvalificera sig till gruppspelet. Så pengar kommer att trilla in och snurra både i det italienska samhället och i deras fotboll.

I gårdagens Gazzetta dello Sport publicerades en undersökning gjord av opinionsinstitutet SWG. Tusen italienare deltog i frågor rörande landslaget och gav sin syn på matcherna mot Sverige.

69 procent av dessa tror att Italien kommer lida under dubbelmötet men till slut klara sig. Elva procent tror att Italien går vidare utan några större problem. Nio procent tror istället att Sverige blir för svårt och elva procent vet inte.

Förbundskaptenen Ventura råder det delade meningar kring. 18 procent har en positiv inställning till Venturas ledarskap. 30 procent har varken en positiv eller negativ uppfattning utan menar att det finns mer tid för utvärdering.

Gian Piero Venturas ändringar i spelsystemet och annorlunda approach jämfört med föregångaren Conte märks också i svaren. 22 procent av intervjuobjekten blir besvikna av att se Italien spela och 18 procent saknar en tydlig identitet i denna azurblåa upplaga.

När det kommer till Venturas spelarval tror 72 procent tror att uttagningen av Jorginho blir värdefull i dubbelmötet. Det är första gången brasseitalienaren kallas upp av Ventura, Jorginho har tidigare bara två träningslandskamper under bältet.

EM 2016 års stora syndabock Simone Zaza har mindre förtroende, men har ändå 70 % av de tillfrågades stöd. Den formstarke Valenciaanfalleren är dock knäskadad och missar kvällens match.

Och hur var det nu, är det otänkbart med ett VM utan Italien? 47 procent skulle se det som en katastrof att missa VM. Hela 64 procent av de mellan 18-34 år svarade så. Bland det äldre är känslorna svalare. Bara 35 procent av 55-plussarna delar samma uppfattning. Däremot svarade 45 procent att de ser VM som ett normalt sportevenemang, där en misslyckad kvalifikation snart skulle glömmas.

Med allt detta sagt, trots all tvivel och oro, tror 28 procent tror på en pallplats i VM. Flest (73 procent) tror att Tyskland kommer minst trea, följt av Spanien med 63 procent och Brasiliens 48.

De flesta italienare tror på några lidelsefulla dagar, men kan heller inte blunda för tanken att stordåd sker väl i Ryssland. Det är trots allt ingen tillfällighet att Italiens två senaste VM-guld kommit i svallvågorna av diverse skandaler. När tvivlen är som starkast och landslaget som mest bespottat, då brukar Italien hitta något sätt att lyfta sig och segra.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Fem italienska frågetecken inför playoffen

Dubbelmötet Sverige-Italien är en match där sydeuropéerna går in som ganska klara favoriter. Vi är ändå i ett läge där italienarnas självkänsla är stukad och de bär med sig vetskapen att Sverige var det oseedade lag de minst ville ställas mot. Gian Piero Venturas landslag har i detta favoritskap några frågetecken som måste räta ut för att det ska bli en VM-plats.

Systemfrågan

Ventura ser ut att överge sitt älskade 4-2-4 som användes i kvalet och formera ett 3-5-2. En uppställning som Ventura flitigt använde i Torino och som föregångaren på förbundskaptenposten Antonio Conte spelade med i EM senast med ett lyckat resultat.

3-5-2 ger en defensivare balans och större stabilitet än 4-2-4. Taktiskt väldigt slipade italienare ska inte ha några större övergångsproblem till detta nygamla system. Det ska dock inte uteslutas att oklarheter kommer uppstå på planen. Personligen tycker jag att 4-3-3 passar det här laget och spelarmaterialet bättre, men något sådant lär vi inte få se.

Ventura

En andraplats bakom Spanien i gruppen kan tyckas vara en acceptabel placering. Det är inte utan att förbundskaptenen blivit ifrågasatt på allvar. Främst är det sättet laget genomförde gruppfinalen i Madrid på (0-3) och det onödiga poängtappet mot Makedonien på hemmaplan som kritikerna åsyftar till.

Ventura är absolut en kapabel coach och var på flera sätt ett logiskt val när Conte slutade förra året. Det frångår ändå inte det faktum att valet gjordes när flera av de största italienska tränarna inte var tillgängliga för landslagsuppdraget.

Gian Piero Ventura vill inte bli ihågkommen som mannen som misslyckades med att leda Italien till VM, något som inte hänt sedan 1958. Ett mästerskap som spelades i Sverige, som bekant.

Insignes plats

Lorenzo Insigne är Italiens vassaste anfallsvapen, låt vara att Serie A:s skytteligaledare Ciro Immobile befinner sig i en hysterisk målform (sex mål på tio kvalmatcher). Ingen italiensk spelare når den höga frekvensen av kirurgiska passningar till medspelare i målchanslägen lika ofta som Insigne. Ändå verkar det inte finnas någon plats i elvan för neapolitanaren.

Insigne har operarat från en ytterroll under kvalet men är inte aktuell att spela som en av två renodlade strikers. Han är heller inte någon som ska spela som trequartista i det 3-5-2-system som Ventura verkar använda på fredag.

Det har inte lossnat för Insigne i landslaget än och förtroendet är långt ifrån lika grundmurat som i klubblaget Napoli. Frågan är om Italien har råd att inte använda sig av denne briljante lille ytter från start.

Jorginho

Insignes lagkamrat från Napoli Jorginho är en så kallad oriundo, en naturaliserad italienare. Som namnet antyder är mittfältaren född i Brasilien och aktuell för spel i båda landslagen. För Italien har 25-åringen bara spelat i träningsmatcher och är inte bunden för spel i den azurblå tröjan framöver än.

Brasilien planerar att kalla Jorginho till träningslandskamperna i mars nästa år, men då kan det vara för sent. Chanserna till spel i detta dubbelmöte är dock fortfarande små. Ventura menar att Jorginho inte passat in i spelsystemet 4-2-4 och det är anledingen till att mittfältaren ignorerats tidigare.

Jorginho är dock minst lika bra som Daniele De Rossi och de båda Marco: na som väntas starta på mittfältet, Verratti och Parolo. Precis som med Insigne kan detta bli en spelaruttagning som spelar Sverige i händerna till slut.

Formen på backarna

Juventus ”BBC” löstes upp i somras när det ena B:et flyttade till Milan. I landslaget får de tidigare lagkamraterna Barzagli, Bonucci och Chiellini spela tillsammans, men formen på de tre är långt ifrån vad den varit tidigare.

Leo Bonuccis inledning i Milan har varit floppartad. Andrea Barzagli, en av tre världsmästare i truppen tillsammans med De Rossi och Buffon, har under hösten visat att åldern börjar ta ut sin rätt.

36-åringens har tappat i snabbhet och blir allt oftare avslöjad för det. Som tur var för honom och Italien är Barzagli bäst lämpad att spela i en trebackslinje nu, och inte som ytterback eller en av två mittbackar.

Men även Juvekollegan Giorgio Chiellinis form går att diskutera i efterdyningarna av att Bonucci lämnade det ramstarka samarbetet. Denna trebackslinje behöver inte vara så ”italienskt stark” som den ser ut på ytan.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Kaos mot kontroll i Genuaderbyt

Ikväll smäller det i den liguriska hamnstaden. Il Derby della Lanterna, efter fyren i stadens hamn (Europas äldsta fyr), är en av höjdpunkterna i Serie A-kalendern. Det hör till de fyra stora stadsderbyna i Italien tillsammans med de i Turin, Milano och Rom. Men sällan har det varit så stor skillnad i både dagsform och välmående mellan Genoa och Sampdoria.

Tabellmässigt skiljer det 14 poäng mellan sexan Sampdoria och Genoa, de senare parkerar just under nedflyttingsstrecket. Då har Sampdoria en match mindre spelad och vid vinst i derbyt distanserar de även lag som Fiorentina och Milan med sju poäng.

I blucerchiati har charmat hela ligan med sina unga spelare och flödande fotboll trots att de i somras blev av med en halv centrallinje. Playmakern Bruno Fernandes försvann, likaså anfallarna Muriel och Schick, och succéköpet från Slovakien Milan Škriniar. Inte mycket av deras frånvaro har märkts än så länge.

Tränaren Marco Giampaolo har istället finjusterat spelet och hittat ytterligare växlar sedan den fina vårsäsongen. En spelare som lagkaptenen Fabio Quagliarella har tagit ännu mer ansvar sedan Muriel och Schick försvann och lett styrkorna offensivt. Resultatet hittills är imponerande sex mål och tre assist av 34-åringen.

Under våren gick Quagliarella ut och förklarade hur en stalker, en polis, trakasserat spelaren och hans familj i flera år. Efter att ha lyft den stora stenen från hjärtat ser jag inte det som en tillfällighet att anfallaren nu presterar sin bästa fotboll på många säsonger. Så pass bra att Napoli ryktas vilja locka tillbaka Quagliarella till hans älskade Neapel i januari.

Jag tror dock inte alls att den affären kommer inträffa i januarifönstret. Med tanke på hur mycket Samp sålde av i somras är det mer troligt att de inte släpper någon spelare i nästa transferfönster. En ytterligare faktor till höstens framgångar är också hur klubben skötte värvningarna in i somras.

Anfallsbesättningen löstes på ett bra sätt har det visat sig med tillkomsten av Dúvan Zapata, Gianluca Caprari och unge Dawid Kownacki. Hålet på det offensiva mittfältet har fyllts igen av Gastón Ramirez som bevisat att hans höga Serie A-nivå inte försvann efter åren i England. Sassuoloägde Gian Marco Ferrari har täckt upp i Škriniars frånvaro.

Jag var försiktig i mitt omdöme till Sampdorias sommarmercato, men under hösten har klubbledningens arbete burit ett starkt signum. Faktum är att de jobbat på ett sätt där truppen ståtar med nästintill två bra spelare på varje position.

Däribland finns ett koppel av unga spelare som vara växer i den tvärrandiga tröjan. Linetty, Praet och Bereszynski är tre ynglingar som varit med sedan förra säsongen och fortsätter göra avtryck. Dessutom har laget klarar sig hittills med andremålvakten Christian Puggioni. Ordinarie ettan Emiliano Viviano gjorde comeback först i senaste matchen.

Marco Giampaolo som förvaltar denna talangfulla trupp får lovord överallt, numera även av sin president Ferrero som märkt att laget hittat en identitet. Giampaolos stabila grund och fyndiga anfallsspel har gjort tränaren aktuell för jobb högre upp i hierarkin. Presterar Sampdoria ”för bra”, det vill säga tar en Europaplats, lär Giampaolos namn var högvilt nästa sommar.

En som också kan vara på väg bort är Genoas Ivan Jurić. Ivriga rykten säger i alla fall det, vilket vore andra gången han skulle få sparken inom loppet av mindre än ett år. I februari fick han gå när Mandorlini tog över Genoa. Men inte heller han fick ordning på de rödblå vars form sakta men säkert drog ner Genoa mot nedflyttningsstrecket. Jurić var tillbaka på tränarbänken efter knappt två månader och landade Genoa på en undermålig 16:e plats.

Då som nu spelade Il Grifone ett spel där man kunde se linjer och intentioner framåt, men där målskyttet svek under våren när Giovanni Simeone hade en tuff andra säsongshalva. Nu ser det om möjligt ännu värre ut. Milanlånet Lapadula har besvärats av skador men står fortfarande mållös.

Bara två av anfallarna i laget har gjort mål under hösten och en av dessa är 16-årige Pietro Pellegri, förmodligen ingen spelare man vill axla ansvar på i en eventuell nedflyttningsstrid. Ett glädjeämne då förutom Pellegri är att Jurić kanske fått igång Adel Taarabts karriär igen. Men talande för trubbigheten framåt är att Genoa för två veckor sen inte ens kunde göra mål på Milan – med en spelare mer i 65 minuter.

I samklang med underprestationerna på planen är det också stökigt på klubbägarnivå. Presidenten Enrico Preziosi vill sälja klubben och såg ut att ha hittat en köpare i affärsmannen och Bolognasupportern Giulio Gallazzi. Men affären brakade samman för en dryg månad sedan och Preziosi får leta vidare med ljus och lykta.

Presidenten är illa omtyckt bland en majoritet av fansen som tröttnat på det nuvarande ägarskapet. De två senaste säsongernas underprestationer har bidragit till missnöjet. Men också sättet som klubben straffades när de inte fick vara med Europa League 2015/16, eftersom klubben hade obetalda skulder och inte var tydliga nog med hur de skulle täcka dessa.

Jag tror det vore förhastat att sparka Ivan Jurić oavsett resultat ikväll. Det känns inte som att ersättarna det snackas om, Ballardini och Oddo, är tillräckligt stabila för att kunna vända den negativa trenden. Jag tror heller inte att en sådan som Walter Mazzarri vill hoppa på Genoa i det här osäkra läget.

Sen har vi också regeln som inte tillåter klubbar i Serie A att ha mer än två olika tränare under en säsong, vilket också var anledningen till att Jurić återanställdes i våras. Sparkar Genoa kroaten och ersättaren inte lyckas, då har finns bara alternativen att behålla ersättaren säsongen ut eller ta tillbaka Jurić igen. Skämtstämpeln vid det senare scenariot vill nog leksakskungen Preziosi helst undvika.

Så, allting talar för en Sampdoriavinst ”borta” på Marassi? Jag tror inte det blir så enkelt. Derbyn lever sina egna liv och Genoaspelarna måste stå upp bakom sin tränare när det blåser som mest, lite som Milan gjorde i andra halvlek under höstens Milanoderby.

Ivan Jurić gjorde många säsonger som spelare i Genoa och förlorade sitt första Lanternaderby, men vann de nästkommande tre. 42-åringen var med och förlorade höstderbyt 16/17, men chansen finns att det blir en ketchupeffekt efter det första lidandet. Bland få ljusglimtar på Genoahimlen kan det vara ett litet men värdefullt omen att med sig till ett kokande Marassi.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Faraonens och DJ:s finaste stund

Länge gick Stephan El Shaarawy och kämpade för att karriären skulle ta fart. Genombrottet i Milan som 20-åring gjorde att italienarna hoppades på ”Faraonen” (hans pappa är egyptier) skulle bli landets nästa anfallsstjärna. En tung sista tid i Milan med utlåningar till Monaco och Roma släckte mångas hopp om det stora genombrottet för El Shaarawy.

Förra säsongen valde Roma ändå att köpa honom och El Shaarawy agerade mest backup till yttrarna Perotti och Salah. Ett lågmält intryck i Romas trupp har under den senaste veckan förändrats till något helt annat.

I lördags gjorde El Shaarawy matchens enda mål mot Bologna och var bäst på planen. Ikväll fick han chansen igen och väntade inte längre än dryga halvminuten med att göra 1-0. Under matchens hysteriska första tio minuter bytte lagen chanser med varandra. Det var spelmässigt jämnare än på Stamford Bridge och Roma hade problem att få grepp om Eden Hazard.

Men en avgörande skillnad mot senast var effektiviteten. Då var det Chelsea som fick Roma att känna sig som de hade förlorat två poäng i London. Den här gången bidrog El Shaarawy till att missarna framåt inte upprepades. Vid 2-0 var det istället förre Romabacken Rüdiger som helt missbedömde situationen och lät El Shaarawy iskallt vricka in bollen förbi Courtois.

Effektivitet är en sak. Romas försvar en annan. I bortamatchen var backlinjens slappa agerande huvudorsak till att laget lät Chelsea göra tre då. På Olimpico växte försvaret och blev stabilare ju längre matchen led. Hackkycklingen Juan Jesus fortsatte sin förvånansvärt stabila säsongsinledning och gjorde en jättematch.

Mittbackskollegan Fazio spelade upp sig efter en tveksam inledning och lyckades tillsammans med Juan Jesus hålla stången mot Chelseas offensiv. Trots uppenbara problemen när Kostas Manolas saknas (ibland även med honom) har Romas defensiv varit överraskande stark, precis som under stora delar av vintern 16/17. Faktum är att Roma hållit nollan i sju av tio ligamatcher hittills och släppt in minst mål av alla i Serie A.

Med El Shaarawys återkomst som avgörande målskytt börjar det se riktigt lovande ut i båda planriktningarna för Roma. Offensivt handlade mycket inför säsongen om betydelsen av Salah-förlusten och tillkomsten av ungtupparna Ünder och Schick. Dessa får dock stå på tillväxt i skuggan av Faraonen. Om El Shaarawy kan fortsätta målproduktionen vore det en enorm avlastning till Džekos målbörda i laget.

Jag funderade på hur bra det vore med två målproducerande spelare längst fram i Roma, kryddat med Diego Perottis kreativitet. För inte är argentinaren någon målskytt tänkte jag. Precis då, halvsekunden senare, tryckte Perotti av ett distansskott och begravde matchen och mina tankar om honom. 3-0 till Roma.

Arkitekten bakom segern heter Eusebio Di Francesco och har bara varit Romatränare i några månader. ”DJ” har redan hunnit placera Roma i förarsätet i stenhårda grupp C och vunnit åtta av tio ligamatcher. I skymundan börjar det se oförskämt bra ut för Roma.

Inte för att spelet är glimrande alltid. Utan för att Di Francesco fått med sig så många poäng i en säsongsinledning de flesta trodde att han skulle behöva tid för att sätta sitt lag. Det talades om ett mellanår för Roma. Men fortsätter det i denna takt finns det ingen anledning att vinka bort dem som utmanare till scudetton i vår. Klart är att detta var Di Francescos största tränarseger hittills, i hans första uppdrag i en storklubb.

På andra sidan stod Antonio Conte och såg så bekymrad ut som bara en person som hatar att förlora kan vara. Återigen hade den jämngamle Di Francesco tagit honom och Chelsea på sängen. Och som flera gånger tidigare hade Conte svårt att ändra matchbilden vid underläge. En svaghet som alltför ofta uppenbarar sig i Champions Leaguematcher hos Conte.

Det finns inget större i europeisk klubblagsfotboll än matcher mellan italienska och engelska lag. Enligt mig de två största fotbollskulturerna i Europa och som engagerar flest människor. Ikväll fick vi ett till bevis på det. Olimpico levde upp och levererade när ett brittiskt lag med tydliga italienska influenser kom på besök. Imorgon kväll kommer nästa chans att njuta av ett sådant möte.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå