Lördagens derby blir annorlunda på flera sätt. Det urtråkiga spelet från cupfinalen 2013 kommer inte upprepas med två så kvalitativa lag som Roma och Lazio är i dagsläget. Dessutom är det för ovanlighetens skull två lag som mår extremt bra- samtidigt.
Med Roma utan Totti och ett Lazio där kollektivet är den stora stöttepunkten hittar jag istället två lysande och kommande stjärnor på tränarbänken. Romas Eusebio Di Francesco och Lazios Simone Inzaghi.
En behöver bara gå drygt 1,5 år tillbaka för att se hur långt Lazio kommit under denna korta tidsperiod. Den tredje april förra året vann Roma derbyt med förnedrande 4-1. Lazio hade kommit trea säsongen 14/15 under Stefano Pioli men hade ramlat ner på en åttondeplats med samma tränare bara ett knappt år senare.
Några timmar senare blev det klart att Pioli skulle sparkas och Simone Inzaghi ta över tränaruppdraget i biancocelesti. Den yngre Inzaghibrodern var en färsking på denna nivå som tränare. Men han hade arbetat metodiskt under sex framgångsrika säsonger i klubbens akademilag. Det skulle visa sig räcka mer än väl för att förbereda sig inför vad som komma skulle.
För en klubb i disharmoni våren 2016 var derbyförlusten den berömda bägaren som rann över för många laziali. Klubbens ultras hade precis som Romas dito bojkottat hemmamatcherna och publiksnittet 15/16 låg på ynka 21 000, lika mycket som klubbar som Genoa och Sampdoria.
Hundratals ultras tog sig istället ut till träningsanläggningen Formello efter derbyförlusten och hamnade i bråk med polisen där. Dagen efter hade Simone Inzaghi flytt med laget och gjorde sitt första träningspass i de umbriska bergen, en bra bit ifrån Rom. Men efter några dagar hade fansen hittat även dit och konfronterade denna gång spelarna.
Hundhuvudet fick ändå presidenten Claudio Lotito bära. När jag gjorde mitt första och enda Rombesök i september förra året var jag inte alls beredd på den stora avsky som nästan alla Laziofans jag pratade med kände mot den irrationelle presidenten.
Samma president valde förra sommaren att anställa det mer glamorösa namnet Marcelo Bielsa som tränare och skicka Inzaghi till Lotitos ”andra” klubb Salernitana i Serie B. Äktenskapet med den ännu mer irrationelle argentinaren höll i fyra dagar. Inzaghi kallades tillbaka av Lotito och resten är som vi alla vet historia.
Tränaren såg till att Lazio avslutade 15/16 på ett snyggt sätt. Förra säsongen blev det en fin femteplats före lag som Inter och Milan, och en cupfinal mot Juventus. Den här hösten har inletts än mer imponerande. 4-1-segern mot Milan i tredje omgången signalerade att Lazio skulle mena allvar även denna säsong.
Sedan kom den monumentala 2-1-vinsten borta mot Juventus för några veckor sen. Den som bröt Juventus två år långa svit av förlustfriamatcher på Allianz Stadium. ”Örnarna” har fortsatt flyga högt och ligger på en fjärdeplats, en poäng före Roma.
Jag tror jag talar för många laziali när jag påstår att framtiden i Lazioland inte sett så här ljus ut på tio, kanske femton år. Truppen består både utav spelare som är mitt i karriären och landat rätt i Rom (Immobile, Leiva) och unga juveler som inte ser ut att ha bråttom till nästa destination (Milinković-Savić, Strakosha). Viktigast av allt är Lazio har en så spännande och skicklig tränare i Simone Inzaghi.
41-årige Simone under hela sin spelarkarriär varit i skuggan av den tre år äldre Filippo. Även inledningsvis under deras tränarbana fick storebror mer uppmärksamhet med jobb i Milan bland annat. Även om Filippo Inzaghi gjort det bra i Venezia med uppflyttning till Serie B och en tredjeplats förnärvarande där råder ingen tvekan om att han vilar i lillebrors stjärnglans.
Det är lätt av titta på Simone Inzaghis elva år i Lazio och peka på en spelare som mest användes som avbytare och hade ett par lånesejourer till andra klubbar. Men Inzaghi var faktiskt med och vann lo scudetto 1999/00 under sin första säsong i ljusblått och fyllde en inte helt oviktig roll i det stjärnspäckade Laziolaget.
Vidare vann han även Coppa Italia två gånger och den europeiska supercupen med Lazio. Att Inzaghi fört med en stor dos vinnarmentalitet till dagens upplaga är otvivelaktigt. Det kommer behövas i lördagens derby, då han inte är den ende på Olimpicos tränarbänk som vunnit ligan som spelare.
![inzaghis]()
För året efter Inzaghis Lazio vann deras andra scudetto i historien vann Roma sin tredje. På mittfältet fanns den då 32-årige Eusebio Di Francesco, inne på sitt fjärde och sista år i Roma innan han flyttade vidare till Piacenza. Det var dock inte färdigjobbat i den italienska huvudstaden för ”DJ”.
Efter att spelarkarriären avslutades började Di Francesco som team manager i Roma. Genombrottet kom under de fem säsongerna i lilla Sassuolo, där han faktiskt blev sparkad halvvägs in för att åter tas till nåder. Historiska avancemang till Serie A och Europa League gör att Di Francesco för alltid kommer vara en Sassuolos största.
Men AS Roma är något helt annat. Det visste Di Francesco när han återvände till Rom för att ta över tränarsysslan i somras. Den här medvetenheten om situationen och erfarenheten av Roma som piazza lyser starkt när tränaren ställs inför medier, fans och spelare som oundvikligen blir pressade av att bära den gulröda tröjan.
Jag fick en stark positiv känsla runt Di Francesco och hans sätt att agera utåt redan under den första presskonferensen. Det intrycket har förstärkts under hösten. Det här en tränare som vet vilken balans saker och ting bör vara i för att framgångstörstande Roma ska lyckas.
På planen har det hittills gått över förväntan. Med en match mindre spelad har Roma vunnit alla matcher utom två (förluster hemma mot Napoli och Inter) och släppt in minst mål av alla. Dessutom har de slagit nytt rekord i antal bortasegrar i rad i ligan.
Det på förhand största orostecknet, försäljningen av Mohamed Salah, har lösts mer än väl så här långt. Detta trots att nyförvärven Defrel och Schick varit skadade. Då har istället El Shaarawy klivit fram under de senaste veckorna och brassen Gerson har börjat visa glimtar av sin stora potential.
Sportchefen Monchi ser också ut att anammat livet i Rom och läktarplatsen bredvid direktör Totti på ett bra sätt. Med Monchis intåg och Di Francescos positiva energi ser den närmsta tiden väldigt ljus ut för Roma. I denna konstant oroliga klubb kommer dessa herrars lugn som en välsignelse från ovan.
![EDF]()
Allt detta gör att lördagens Romderby kan bli fascinerade på så många sätt. Det är på riktigt ett fifty-fifty läge, en match utan någon favorit. Något som väldigt sällan är fallet i huvudstadsderbyna. Rivalerna riskerar dock varsitt avbräck. Immobile respektive Nainggolans medverkan är högst tveksam.
Några som definitivt kommer vara på plats är båda lagens kurvor. Oddsen för att nå den fantastiska inramningen som tidigare ramat in dessa matcher sänks därmed betänkligt. Det blir också första gången på flera säsonger som derbyt går på kvällstid, vilket också innebär att strålkastarljusen kommer riktas mot Lazios Curva nord. Efter Anne Frank-skandalen blir det första gången supportrarna samlas tillsammans på ”rätt” kurva efter avstängningen.
Il Derby della Capitale är enligt mig Italiens största och mest känsloladdade match, och därmed en av de hetaste i hela Europa. Alla känslor, galenskaper och all briljans har gjort dessa matcher till stundom enorma och stundom under gränsen för vad en klarar av. Den här gången är Romderbyt tillbaka på sin plats bland Europatoppen. Vi kan bara avundas alla som kommer vara där.
****
Stövelns mest impopuläre tränare heter Gian Piero Ventura och är nyss sparkad förbundskapten i Italien. Haveriet med landslaget har gått långt när en själv inte blir förvånad över att Sverige kan försvara hem en 1-0-ledning på självaste San Siro.
Ventura har under detta dubbelmöte visat prov på taktisk stelhet och usel matchcoachning, vilket är den största anledningen till att landet missar sitt första VM på sextio år. Hans relation med spelargruppen har också förödmjukats offentligt som i fallet med De Rossis och Insignes protester mot tränaren.
Ventura kommer bli ihågkommen som den kanske sämste italienske förbundskaptenen genom alla tider mer än något annat. 69-åringen kan glömma jobb på Serie A:s övre halva under de få år han har kvar att träna. Kanske dröjer det innan han ens får ett jobb i högstadivisionen.
Man ska inte undervärdera känslan av skam som italienarna känner för detta misslyckande och frågan är vilken klubbledning som vågar anställa en så avskydd person som Ventura är nu.
På sin höjd blir han möjligen en traghettatore, en färjedragare som endast har som uppgift att rädda sjunkande klubbar ifrån nedflyttning till Serie B. I grunden har inte Ventura glömt bort att träna fotbollspelare. Men en negativ spiral som började med förlusten mot Spanien i september blev en orkan som utplånade miljoner italienares VM-drömmar. För detta får Ventura ta konsekvenserna under resten av tränarkarriären.
En som borde ta sitt ansvar och avgå är förbundsbasen Carlo Tavecchio. Det har han som utnämnde Gian Piero Ventura förra året och är därmed högst delaktig i detta praktfiasko. I nuläget verkar inte så bli fallet utan framtiden ska räddas med ett stort namn som ny förbundskapten.
Det irriterade läget bland höjdarna inom italiensk fotboll sprider sig bara. Spelarförbundets representant Damiano Tommasi lämnade ett möte med bland andra Tavecchio efter några minuter och Torinopresidenten Urbano Cairo kräver förändringar i förbundet för italiensk fotbolls skull. Underförstått betyder det att Carlo Tavecchio måste lämna sin post.
****
Jag själv åker till södra Italien för att ta del av vad fotbollen i regionen Kampanien har att erbjuda. Bloggen tar därmed paus och är tillbaka om någon vecka med reseskildringar från il Sud.
På återseende.