Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

30v

Resereportage del 1: Det kaotiska Neapel i allas blickpunkt

– Per vincere, PER VINCERE! (För vinsten!)

Jag och min vän Emil hade knappt klivit ur pendeltåget innan vi noterade en kort, snaggad man runt 40-strecket sjungandes på Napoli-ramsor för sig själv. Mannen bar snabba solglasögon och hann ikapp oss, samtidigt som han passade på att fråga Emil något. Emil, vars italienska är högst begränsad, kunde inte besvara supportern som dundrade vidare och drog av ett koppel andra ramsor tillägnade hans lag.

Vi var i Fuorigrotta, Neapelstadsdelen där mäktiga Stadio San Paolo är beläget. Engagemanget hos supportern vi mötte delades även av andra på väg mot SSC Napolis hemmaarena. Med över tre och en halv timme till kvar till avspark i Napoli-Milan fanns redan ett folkmyller runt San Paolo. Folk började ställa sig i köerna till arenan. Högljudda säljare ropade ut likörerna Borghetti och Sambuca (fast neapolitanarna uttalar inte den sista vokalen) för ett par euro stycket.

Atmosfären runt San Paolo är inte den typiska för en match i en av Europas största fotbollsligor. Men så är Neapel inte någon vanlig stad heller, än mindre dess fotbollslag. Efter ett dygn i staden hade både jag och Emil slutat att förvåna oss över någonting alls här.

Under hösten märkte jag att staden Neapel var inne i ett uppsving. Inte bara för att Napoli var laget på allas läppar som serieledare i ligan. Staden hade också attraherat andra, mindre fotbollsintresserade, genom olika populärkulturella faktorer.

Författarna Elena Ferrante och Roberto Saviano har bidragit till att turister söker sig till platsen där flera av deras böcker utspelar sig (den förstnämndas romaner lockar förmodligen fler Neapelbesök än den andras dock…). Savianos Gomorra har både filmatiserats och blivit en hyllad tv-serie, där brutaliteten från stadens mörka sidor ger en realistisk påminnelse om alla problem som finns i Neapel.

På radio och strömmingsplattformar spelas artisten Liberato flitigt i Italien. Liberato är en mystisk crooner som sjunger på napulitano och döljer ansiktet i hans ursnygga musikvideos. Typsnittet på hans enda tre singlar är samma som de allra flesta italienska ultrasgrupper använder sig av när de skriver budskapsbanderoller.

Fotbollen är aldrig långt det övriga samhället i Neapel. Än mindre tycks det vara så när hela staden drömmer om en tredje ligatitel i vår.

I jakten på den stod alltså Milan i vägen. Vi anlände dagen för en match och fick instruktionen att köpa matchbiljetter mer eller mindre direkt. I förväg hade jag skrivit ner att biljetter såldes på Galleria Umberto i centrala Neapel. När vi kom fram dit visade det sig inte stämma. Kassapersonalen hänvisade till en tobakshandel runt hörnet men inte heller där fanns det vi sökte.

Vi fick rådet att kolla på tobakshandeln vid Piazza Dante längre upp i centrum. När vi promenerat dit i den allt mörkare Neapelkvällen kom ytterligare en skakning på huvudet från butikspersonalen.

Nu smög en viss oro in. Det är klart att vi visste att matchen inte skulle bli slutsåld. Samtidigt kunde vi både förundras och bli nervösa över de enorma logistiska problem som biljettförsäljning verkade innebära i denna fotbollstokiga stad. Vi fick de tydliga direktiven att snabbt ta oss till en Napoli Store inuti centralstationen.

Efter en rask halvtimmes-promenad var vi framme, bara för att mötas av ett nytt negativt besked. Hur är det möjligt att en officiell supporterbutik inte har tillgång till biljetter dagen innan match?! Säljaren hänvisade oss till två lika vilsna kanadensare i affären som befann sig på samma jakt och som fått ett nytt tips.

Det ledde oss till en ny tobakshandel precis bakom centralen. Jag räknade verkligen inte med någon framgång där heller, men vår snabbintroduktion till staden tog faktiskt slut där. Efter tre timmars letande hade vi hittat stället. Trött och villrådig köpte jag till fel långsida för 65 euro stycket. Men i våra händer fanns två matchbiljetter, allt vi behövde för att denna resa skulle bli lyckad.

Neapel

Två ord som börjar på M har under decennier betytt mycket för neapolitanarna. Mat och Maradona. Det går att argumentera för att denna tripp lika mycket var en matresa som fotbollsresa. Färsk buffelmozzarella, skaldjurspasta, himmelskt god pizza från rättens ursprungsstad. Jag har aldrig ätit godare än under dessa fyra dagar i Kampanien. Och så kaffe i världsklass på det, eller en negroni för fem euro drinkglaset.

Maradona vet ni redan vad han betyder för staden. Argentinaren uppnådde helgonstatus efter att ha fört Napoli till lo scudetto både 1987 och 1990. Det märks i högsta grad fortfarande. På väggmålningar, på kaféer, bland souvenirstånden. Överallt påminns en om att detta är Diego Armando Maradonas stad.

Tidigt på matchdagen gav vi oss ut till en av dessa väggmålningar. Den ligger inne i de ruffiga spanska kvarteren, Quartieri Spagnoli. Detta område präglas av kriminalitet, anti-Juventusbanderoller som hänger mellan de gamla husen, och misstänksamma blickar mot utomstående som går på de trånga gatorna.

För att nå den kanske mest kända väggmålningen går man längs en av stadens huvudgator, Via Toledo, som precis som kvarteren intill är en påminnelse om det långsträckta spanska styret i Neapel. Militär med automatvapen kantar folkvimlet på Via Toledo. Men när man tar höger och svänger två meter in i de spanska kvarteren, då är känslan uppenbar att den italienska säkerhetsapparaten struntat i detta område.

Efter fem-tio minuters promenad var vi i alla fall framme vid konstverket. Maradonas ansikte genomgick en ommålning nyligen och täckte ett helt fönster bara det. Som de turister vi är tog både jag och Emil bilder med varandra framför den store Diego.

Diego

Ett sätt att förklara Maradonas storhet i staden är genom att titta på statistiken från en av Neapels centrala stadsdelar. Under argentinarens tid i staden döptes 25 procent av bebisarna till ”Diego”. Det går även att kolla på den europeiska proffsfotbollen för fler bevis. Nästan på dagen tre år efter Napolis första scudetto föddes en Diego Armando Contento i München, av föräldrar från Neapel. Contento skulle gå vidare till att bli ytterback i FC Bayern, skaffa sig två Maradonaanknutna tatueringar, och sitta på tyskarnas bänk i mötet på San Paolo hösten 2011.

Det går också att förklara passionen som Maradona lockade fram ur folket genom sättet som staden firade ligatiteln den tionde maj 1987. Den italienska antropologen Amalia Signorelli tog en promenad på stadens gator under scudettomatchen på San Paolo mot Fiorentina och kunde inte tro tystnaden som lagts som ett filter över Neapel. En hel stad satt och bevakade fotbollsmatchen.

– Världen hade förändrats. Den mest högljudda, folktrånga och kaotiska staden i Europa var deserterad, beskrev Signorelli.

Diego Maradona har till och med ett kapell tillägnat honom. Jag och Emil skulle bara in och äta en lätt frukost på ett café nära hotellet, när vi hamnade framför en hel vägg som dekorerats för stadens store fotbollshjälte.

Det här kapellet är en sak som verkligen kan få mindre fotbollsintresserade att höja på ögonbrynen och ställa sig frågande till allvaret i fotbollen. Vi som förstått charmen med sporten och är mer, eh, förstående, kan bara le och skratta med den här typen av symboliska handlingar.

Klart är att ingen levande Napolispelare kommer uppnå den status som Maradona har. Inte Lorenzo Insigne eller lagkaptenen Marek Hamšik, inte ens om de vinner Serie A i vår. Maradona var med och bröt en skyhög barriär och rubbade “palatset”, de randiga klubbarna i norr, och gav södra Italien dess två enda ligaguld. Att dagens Napolispelare har långt mera sunt leverne utanför planen än Diego Maradona och därmed agerar som bättre förebilder är dock en annan diskussion.

D10S

Trots biljetthetsen förgående kväll var det bara halvfullt på San Paolo. När vi gick in över en och halv timme före matchstart var det visserligen mycket folk på plats redan då, men publiksiffran stannade på 36 500.

Våra biljetter var i hörnet på Nsidia-långsidan. Här verkade numrerade platser gälla till skillnad från stadions övriga läktare, där principen är först till kvarn eller outtalat “egna” platser. Trodde vi.

Efter att jag besökt toaletten strax innan matchstart mötte jag en förvånad resekompis mitt i gången. Emil berättade att en medelåldersman kommit fram på läktaren och börjat prata på italienska. Han gick sedan över till engelska och höll sig kort.

This is my seat… Go!, var supporterns iskalla konstaterande.

Emil kände inte att det var typen att tjafsa emot och vifta med biljetterna framför. Vi gick helt enkelt upp några rader och tog nya platser – med några stolars mellanrum till närmaste granne.

Båda förväntade oss en riktigt bra atmosfär på San Paolo. Så blev det också, men bara stundtals. De höga ljudtopparna kom och gick, annars var läktartrycket bara på en okej nivå. Jag har de senaste åren hållit Napoli tillsammans med Hellas Verona och Roma som en ganska klar topptrio i kategorin högljuddast hemmastöd i Serie A. Efter att nu ha sett alla tre på hemmaplan kanske man ska plocka bort Napoli från pallplatsen, i alla fall under vanliga ligamatcher.

För det verkade som fansens inställning speglade min egen. Milan var en storklubb på besök men också en match Napoli bara skulle vinna. Lojheten och bekvämligheten jag mötte hos många neapolitanare verkade återspeglas även i kurvorna.

Mot Milan höjdes biljettpriserna jämfört med mindre attraktiva matcher och gav ett manfall på plats, vilket blev ännu tydligare i CL-mötet mot Sjakhtar Donetsk tre dagar senare. Ännu dyrare biljettpriser resulterade i ännu tommare läktare – bara 10 500 slöt upp den tisdagskvällen.

Höjdpunkten stämningsmässigt var att få höra Un giorno all’improvvisso, en ramsa som numera sjungs i matchernas slutskede och enligt mig är den mäktigaste läktarramsan från Europa de senaste sex-sju åren. Ursprungsversionen kommer från provinsklubben L’Aquilas kurva men gjordes internationellt känd i en omarbetad neapolitansk version. Självklart har ramsan också blivit en hitlåt, av lokale rapparen Clementino.

CurvaB

I matchen som Napoli vann med 2-1 var det mest uppenbara skillnaden i spets som skiljer lagen åt. Den oerhört höga nivån i passningsspelet som Insigne och Hamšik visar när de luckrar upp försvarslinjer, den har inte Milan.

Tydligare blev det när Vincenzo Montella plockade av Suso på tilläggstid i första halvlek. Då förlorade Milan sitt största offensiva hot och den som ska servera Nikola Kalinić med passningar. Att kroaten inte skapar mycket på egen hand är allmänt känt.

Milan inledde matchen bra men inte utan känslan att Napoli lät de göra det. Efter 25-30 minuter bestämde Napoli sig för att varva upp och då var klasskillnaden uppenbar. Sedan borde hemmalaget gjort fler mål i andra halvlek och slutet blev onödigt nervöst för Napoli i och med Romagnolis fina reduceringsmål. Napolis bekymmer med att stänga matcher mot storlagen har inte försvunnit.

Jag reagerade också på hur mycket bättre Riccardo Montolivo ser ut live än på tv. I alla fall i den här matchen rörde han sig på ett sätt som jag inte sett på länge med trygga och fina fötter. Sedan noterade jag också Franck Kessiés ojämnhet. Hur mycket han fortfarande blandar viktig fysisk närvaro med bortslagna passningar. Ett råämne som behöver skärpa sig om prislappen på närmare 30M euro ska kunna motiveras framöver

pizzeria

Besöket på San Paolo var en upplevelse precis som med staden som sådan. Det är något speciellt med platser som inte känns helt säkra och där en ibland får överväga rutterna som väljs på Google Maps i mobilen.

Neapel erbjuder otroligt mycket i form av mat, skönhet och passion för fotboll. Det är också en stad där folket inte är särskilt service-minded, utan att vara otrevliga för den sakens skull. Jag fick se många konstiga saker i den högintensiva trafiken och även allvarligare misär som inte borde höra ett industriland till. Likväl var det ett nöje att uppleva denna speciella plats.

När jag och Emil var tillbaka på hotellet märkte han att hans rakblad var borta. Alltså inte hela rakhyveln, utan bara själva bladet. Allt är som vanligt, och ändå inte i Neapel.

Del två kommer imorgon, med två andra upplevda matcher i regionen Kampanien.

Twitter: @ErikHadzic

Publicerad 2017-11-26 kl 13:48

Senaste tweets

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER