Försöket med videodomare är ett misslyckande

I inledningen blev jag positivt överraskad av den nya teknologin. Visst, det kunde ta tid från det att videodomaren i hytten utanför arenan kom överens med domaren på planen om denne skulle granska situationen på tv-skärmen vid sidlinjen.

Det kunde dröja uppemot en halvminut från det att det berörda laget gjort mål till att huvuddomaren med brådskande steg skulle ta sig till sin lilla skärm. Det irriterade mig att målfiranden ibland blev förgäves, samtidigt som det gladde mig om beslutet var rätt.

För det är den ständiga jakten på rättvisa som gör att vi står med teknologin här. Offsidemål kunde dömas bort och fula efterslängar som i vanliga fall varit nästintill omöjliga att hinna se straffades. Just den rättvisefaktorn fick mig att till en början anamma VAR, trots att teknologin inte var redo för en smärtfri lansering.

Men vad händer om VAR precis som all annan bedömning blir godtycklig? Kan vi någonsin nå den här rättvisan om domarna själva inte använder verktyget på en konsekvent nivå? Bara från den senaste omgången finns två exempel som förklarar problematiken med videodomarsystemet.

I matchen mellan Crotone och Napoli flög en hörna mot Dries Mertens som på ett tydligt sätt dämpade bollen med sin högra arm intill kroppen. Tydligt för alla, förutom domarteamet.

Det kan vara så att domaren Maurizio Mariani inte ser att bollen hamnar på Mertens arm. Alternativet är inte troligt dock eftersom domaren står bra placerad. Eller så är Mariani osäker och drabbas av beslutsångest, och undviker att använda livlinan VAR.

Detta övergår dock mitt förstånd lika mycket som att videodomaren inte kan framföra till Mariani att situationen måste granskas. Det är för att granska lägen som dessa som den nya teknologin överhuvudtaget införts.

Jag vill dock inte förminska huvuddomarens auktoritet och ge VAR-personen mer makt. Det senare har varit fallet i Bundesliga och gjort att huvuddomarna förutom att bedöma alla situationer på planen måste hålla uppe en intensiv dialog med videodomaren under 90 minuter plus. Koncentrationen blir sämre och det blir svårare att vara konsekvent från fall till fall.

Sedan har vi Alessandro Florenzis mål för Roma mot Sassuolo. Ett väldigt fint mål som senare granskades eftersom Florenzi låg i en misstänkt offsideposition. Reprisen visade att så inte var fallet. Däremot hittade domarna en obstruktion från Romas Cengiz Ünder några meter ifrån Florenzi och målet dömdes bort. Då hade Florenzi redan hunnit sätta sig framför kurvan och fira i tron om att han avgjort matchen.

Beslutet i sig är långsökt men korrekt. Det leder oss in på en annan risk, att allt möjligt på planen ska granskas. Det finns en situation från Atalanta-Juventus tidigare i höstas där ett Juvemål döms bort efter VAR-granskningen.

Då hittar domarna felet i uppspelsfasen, i en armbåge från Lichtsteiner på mittplan som rättskiparna först släppte eller inte såg. Hur långt tillbaka i anfallen kan man tillämpa teknologin egentligen? Finns det ens några klara direktiv för det?

Ju mer av bedömningar som de två senare exemplen desto närmare kommer vi det som jag fruktar mest. Nämligen att andra situationer ute på planen ska granskas och inte bara de i avgörande lägen runt straffområdena.

Det blir mer uppenbart för varje vecka att videoteknologin inte varit flygfärdig nog att ge domarna den hjälpen som krävs i deras tuffa jobb. Vi kommer antagligen dras med VAR under en överskådlig framtid och det lär också ploppa upp i andra ligor så småningom.

Fotbollen behöver inte bli sämre eller dö bara för det. Jag hoppas bara att andra domarförbund lär av Italiens och Tysklands misstag under denna försöksprocess. Jag hoppas de själva slipper den ilska som pyrt bland klubbfolk och alla frågetecken som vi åskådare fortfarande sitter med.

Twitter: @ErikHadzic