Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Topp 15: Säsongens bästa nyförvärv

Det är hög tid att kora de bästa rekryteringarna i Serie A denna säsong. Jag har vägt in prislapp, förväntningar och prestation i förhållande till detta när listan skrivits. Efter transferfönstret stängde i augusti tippade jag femton nyförvärv som skulle göra succé under 2017/18 och inom parantes återfinns dessa spelares plats på den listan.

15. Jasmin Kurtić, Atalanta → SPAL, lån + 4,8 miljoner euro (-)

Den offensive mittfältaren fick trots många starter under 16/17 en roll i periferin när Atalanta förstärkte och breddade truppen till hösten. Lösningen blev att flytta till Ferrara i januari och en nykomling som inte fick det att lossna under höstsäsongen.

Jasmin Kurtić har efter övergången spelat samtliga minuter för SPAL och laget har tagit sig ovanför nedflyttningsstrecket efter åtta poäng på de fyra senaste matcherna. En tillfällighet att det skett med Kurtić på planen? Skulle inte tro det. En indikation får vi i lördagens ödesmatch mot Genoa, då SPAL för första gången klarar sig utan den avstängde slovenen.

14. Rafinha, FC Barcelona → Inter, lån + köpoption 35+3M (-)

Listans andra januariförvärv. Brassen matchades försiktigt in av Spalletti efter den svåra knäskadan i Barcelonatröjan förra våren. Det dröjde en månad innan Rafinha fick sin första start i Inter och vi har fortfarande inte sett honom spela en hel match än.

Det är ändå uppenbart att Rafinha är en spelare som gjort och kommer göra ännu mer skillnad. Äntligen har nerazzurri fått en spelare som kan lugna ner, våga gå framåt med bollen och samtidigt diktera tempot. Mannen som kan rädda Inters säsong.

13. Germán Pezzella, Real Betis → Fiorentina, lån (-)

La Violas sportsliga ledning med Corvino och Freitas i spetsen gav sig ut och letade i hela vida världen när en hel centrallinje försvann i somras. Med sig fick de en drös spelare som presterat olika bra, men ett guldkorn i den spanska södern fann de i Real Betis argentinare.

Pezzella har gjort det förträffligt i landsmannen Gonzalo Rodriguez fotspår, i en backlinje helt nykoponerad undantaget Davide Astori, och fick under hösten debutera i Argentinas landslag. En större utmaning väntar under återstående del av säsongen efter mittbackskollegan Astoris tragiska bortgång. Ledaransvaret i backlinjen är nu Pezzellas och det är upp till Fiorentinaledningen att försöka behålla försvarsklippan i sommar.

12. Duván Zapata, Napoli → Sampdoria, 20M (-)

Colombianen fick det aldrig att stämma i Neapel och lånades ut med köptvång till den Liguriska kusten. Där har Duván Zapata både funnit sig själv och målet. Nio fullträffar har det blivit hittills och tillsammans med Fabio Quagliarella bildar de ett klassiskt anfallspar.

Den senare en smart och rörlig målskytt, den förre en targetspelare som erbjuder fysik och huvudspel. Trots den höga prislappen hade jag inte förväntat mig den här omedelbara succén. Än mindre trodde jag att Zapata skulle göra ett av säsongens snyggaste mål.

11. Rodrigo Palacio, Inter → Bologna, gratis (12)

Centerkonkurrenten Mattia Destro har visserligen gjort sex mål kontra Palacios fyra, men har också varit ett mer opålitligt anfallsalternativ än argentinaren. 36-årige Palacio har istället tagit med sig både entusiasm och rutin till detta unga Bologna.

Hatten av för Bolognas sportchef Roberto Bigon som såg vad Palacio kunde tillföra även vid denna ålder. Faktum är att anfallaren redan fördubblat de två senaste säsongernas målskörd i Serie A.

10. Antonin Barak, Slavia Prag → Udinese, 3M (-)

Säsongens fynd i Serie A. 23-åringen vann ligan under sin enda säsong i den tjeckiska storklubben Slavia Prag och flyttade för ynka tre miljoner euro till Friulien. Väl framme i 2018 har marknadsvärdet fyrdubblats och Barak lär gå för minst 150 miljoner kronor vid nästa flytt.

En innermittfältare som märks på planen med den blonda kalufsen, fysiken (1.90 lång) och ett spelfördelande som börjar ge eko. Mot slutet av förra året var Barak en av Serie A:s formstarkaste spelare men har precis som resten av Udinese tappat fart efter nyår. Med den prislappen är en plats på listan ändå given. Udinese har gjort det igen.

Barak

9. Leonardo Bonucci, Juventus → Milan, 40M (1)

Inledde säsongen sämst av alla i ett Montelladeprimerat Milan. Sedan tränarbytet har dock Leo Bonucci ryckt upp sig och börjat infria de högt ställda förväntningarna. Ett byte från tre- till fyrbackslinje under Gattuso var det som skulle förändra saker till det bättre för den hårt kritiserade lagkaptenen.

Numera fungerar partnerskapet med mittbackskollegan Romagnoli utmärkt, och är det någon som kan ta sig ur en sådan usel säsongsinledning är det Bonucci med sitt speciella psyke. Likadan var karriärskurvan även i Juventus och den nionde maj kan Bonucci bärga sin första Milantitel mot sitt gamla lag.

8. Salvatore Sirigu, Paris Saint-Germain → Torino, gratis (-)

Efter fjolårets misslyckade Joe Hart-försök är stabiliteten tillbaka i Torinomålet. Den förre landslagsmålvakten kom som free agent från PSG:s frysbox och har varit en av säsongens bästa målvakter.

Till hans fördel har Torino visserligen blivit ett tråkigare och mer pragmatiskt lag ju längre säsongen har lidit. Men Sirigu har också tagit konkurrensen från den lovande Vanja Milinković-Savić på ett bra sätt och bara låtit serben vara förstaval i Coppa Italia.

7. Leonardo Pavoletti, Napoli → Cagliari, lån+12M (5)

Pavoletti är inte den som utmärker sig i spelet alltid och har förmodligen lagt ner tankarna på att representera en storklubb igen. Men mål har han gjort, åtta stycken, och det kan vara precis tillräckligt för att rädda kvar ett på pappret mediokert Cagliari.

Som understöd har centern haft två ovanligt målfarliga mittfältare i João Pedro och Niccolò Barella. Men Pavoletti har i princip ensam stått för målen bland sardernas anfallare, dessutom har han gjort flest nickmål av alla hittills i Serie A.

6. Aleksandar Kolarov, Man City → Roma, 5M (7)

Serben inledde säsongen strålande och gav Napolis Ghoulam en hård fajt om epitetet ”Serie A:s bästa vänsterback”. Under 2018 har formen dippat och är inte alls på samma höga standard längre. Med det sagt är Kolarov ändå den försvarare som spelat fram till flest mål hittills i serien.

I hemmamatchen mot Sjakhtar Donetsk klev Kolarov fram som ledare och påminde oss hur mycket erfarenhet Roma fick för fem miljoner euro i somras. Kolarov kommer bli otroligt viktig för Roma i CL-kvarten mot Barcelona med sitt lugn, löpförmåga och uppspelsfot.

5. Douglas Costa, FC Bayern → Juventus, lån+40M (2)

Började försiktigt i höstas och känslan var att brassen inte vågade utmana eller skjuta så ofta som under tiden i Bayern. Costa tog mer plats under fortsättningen av säsongen och har blivit en viktig del av Juves anfallsspel, särskilt när Cuadrado varit skadad har ytterns genombrottskraft behövts.

Känslan är ändå att Costas bästa tid ligger framför oss. Jag tror att 27-åringen har ytterligare en växel att ge och kan bli ännu mer poängproducerande. Sex assist är bra men Douglas Costa har mer än de två ligamål han gjort hittills i sig.

costa

4. Blaise Matuidi, Paris Saint-Germain → Juventus, 20M (-)

Vintage Beppe Marotta, en klasspelare till ett överkomligt pris. Visst är den franske landslagsmannen en väldigt bra mittfältare men hade han spetsen som Juves motorrum efterfrågade? Svaret är att 30-åringen integrerat sig på Juventus mittfält med styrkor som ingen annan vitsvart har på positionen.

Med Marchisio allt som oftast borta och Khedira mer långsam än tidigare har Matuidis fysik och bollvinnaregenskaper redan blivit i det närmast ovärderliga. På det lägger vi en erfarenhet från europeisk toppfotboll som smälter fint in i Juventus. Trots rutinen är Matuidi en positiv överraskning i Juventus.

3. Lucas Leiva, Liverpool → Lazio, 5M (-)

På tal om överraskningar, vem trodde att en Lucas Leiva på nedgång i Liverpool skulle uppleva en ny vår i Rom? Jag var inte en av dem, men värvningen är ett av många bevis på fingertoppskänslan hos Lazios sportchef Igli Tare.

Särskilt uppenbart blev det i höstas när Leiva inte behövde någon anpassningstid alls på mittfältet och hans föregångare Lucas Biglia var en av många Milanspelare med floppstämpel på sig. Förhållandet mellan brassen och argentinaren har sedan jämnat ut sig under säsongen.

Där Lazio förlorade en passningsfot i Biglia fick de defensiv styrka i Leiva. På köpet har de tjänat 15 miljoner euro efter bytet med 30-plussarna. Och fortfarande leder Leiva över sin namne klart på poäng.

2. Josip Iličić, Fiorentina → Atalanta, 5,5M (-)

Äntligen har 30-åringen skakat av sig ojämnheten som präglade åren av oförlöst potential i Fiorentina. Och som det har släppt. 14 mål och nio assist har det blivit i Serie A och Europa League, allt som oftast från en offensiv mittfältsposition.

Hela Atalanta har profiterat på slovenens second coming och är inte längre det lag som var beroende av Papu Gomez kreativitet förra säsongen. Att Iličić på ett tveksamt sätt backade ur en överenskommelse med Sampdoria är numera förlåtet. Iličić skrattar igen hos Gasperini och Atalanta gör det åt övergångssumman som nu är att betrakta som ett fynd.

1. Milan Škriniar, Sampdoria → Inter, 23M (6)

Tidigt gick det att urskönja vilket bra köp 23-åringen skulle bli för Inter. Slovaken behövde bara en säsong i Sampdoria innan han visat att han var redo för Serie A-toppen. I svartblått behövde Škriniar bara en höst innan han övertygat fansen om att nästa stora mittback anlänt. En som kan komplettera Miranda och till och med göra brassen bättre.

Inters balansgång under 17/18 har sannerligen svajat men Milan Škriniar är en av väldigt få inslag i elvan som stått pall hela säsongen. Trots Inters alla bekymmer under året går det inte att säga att försvaret med Škriniar i spetsen varit något sådant.

Efter denna succé kanske det bara blir en säsong för Škriniar i det skuldtyngda Inter. Penningstinna klubbar i Premier League kommer snart kunna buda uppemot det dubbla av sommarens övergångssumma. Eller så stannar Škriniar och bildar ett potentiellt ännu starkare mittbackspar med Stefan de Vrij i höst. Där Milan Škriniar är kommer framtiden vara ljus.

skriniar

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Klubbdöden och den sinande ekonomin

Pengarna rullar in i italiensk fotboll också. Omsättningen ökar och nettoresultatet har inte varit så här positivt sedan år 2000. Samtidigt ökar klubbarnas skulder i en ännu snabbare takt och är över två-miljardersstrecket för första gången. Måndagens Gazzetta dello Sport kartlägger ekonomin hos de 20 Serie A-deltagarna säsongen 2016/17 och det är ingen munter läsning.

Inte nog med att skulderna är de högsta på länge, över två miljarder kronor jämfört med 1,5 miljarder säsongen 07/08, skulder mot bankerna är stadigt ökande också. På samma sätt ökar också lönerna i Serie A för varje år.

Av intäkterna till ligan kommer 56 procent ifrån tv-rättigheter. Till marknadens stora elefant, engelska Premier League, är det som bekant fortfarande långt upp till. Serie A drog förra säsongen in en femtedel av det Premier League får in på tv-rättigheter mellan 2016-2019, det räknat enbart från den brittiska marknaden.

Segmentet ”commerciale” (sponsorpengar bland annat) står för 22 procent av inflödet och arenaintäkter ger endast tio procent till lagen. I den senare kategorin är Juventus överlägset. 63,4 miljoner euro under 16/17 är mer än det dubbelt som både Inter och Roma tjänar på hemmamatcherna.

De ligger strax under 30 precis som Milan, och Napoli når nästan 20M euro. Långt ifrån toppkvintetten ligger lag som Lazio och Fiorentina under 10M-strecket euro och i botten kommer Empoli och Crotone inte ens upp i 2M euro på en säsong.

”Palatset” i norr är i särklass när det gäller det kommersiella med Inter som etta, Juventus och Milan tvåa och trea. Napoli ligger fyra och drar in 45 miljoner euro mindre än Milan i kommersiella intäkter och ligger knappt före Sassuolo. De i sin tur tjänar mer än Roma och Fiorentina och mer än dubbelt så mycket som Lazio.

I kategorin tv-intänkter är det än mer skiktat och ettan Juventus får in över två miljarder kronor mer än jumbon Crotone. Napoli kommer tvåa med 145 miljoner euro, Roma trea med 111M euro och Milanolagen hamnar båda under 100. Inga konstigheter med tanke på vilka lag som deltog i förra säsongens Europaspel. Det dystra börjar när klubbarna enskilt ska synas.

Börjar vi med de som utmärker sig positivt finns lag som Fiorentina, Napoli, Palermo och Sampdoria. Att Napoli hamnar där är logiskt efter Higuaín-försäljningen och det faktumet att de inte lagt över 32M euro på en enskild spelare (Milik), men de har med 122M euro störst eget kapital av alla i granskningen.

Lika snåla har Fiorentinas ägare Della Valle varit. De ligger lite back i nettoresultatet men har det tredje största egna kapitalet med knappt 56M euro. Precis som Napoli fick Viola börja om längre ner i seriesystemet efter ekonomiska problem i början på 2000-talet och det kan förklara försiktigheten. Hunden utan husse Palermo är ett av få lag med ett tydligt positivt nettoresultat trots det senaste årets ägarturbulens.

Tyvärr för italiensk fotbolls del ligger tre av de största klubbarna i det negativt ljus. Där har jag även Genoa som letar nya ägare men har över 76 miljoner euro i skulder. Chievo har varken en stor budget eller gör stora vinster, däremot är skuldberget uppe på 64M euro. Det är dock inget mot de största klubbarna.

Roma är klubben som går tredje mest i vinst men har skulder på över 350M euro och ett nettoresultat på minus 41M. Inter har ännu större skulder, 472M, och dessutom minus 83M i det egna kapitalet. Översatt till ren svenska betyder det att varken Inter och Roma har några pengar. De måste sälja innan de kan köpa spelare och övervakas stenhårt av Uefas Financial Fair Play-organ.

Hos Milan är de flesta staplarna röda och de lyckas göra mindre vinst än klubbar som Bologna och Palermo. De ursäktas förstås med förra säsongens pågående ägarbyte och den sinande energin under Silvio Berlusconis sista år som ägare.

Det är illa nog att så många betydande klubbar kämpar med finanserna, inte minst i ett perspektiv där de ska konkurrera i de europeiska turneringarna. Men tack vare deras starka varumärke och de stora möjligheterna till intäkter har storklubbarna mycket svårare att välta omkull ekonomiskt än mindre lag.

Det bevisas i faktumet att över tjugo italienska klubbar gått i konkurs de senaste fem åren. Ju längre ner i seriesystemet en kommer blir intäktskakan mindre att dela på för fler och fler klubbar. Serie A-klubbarna gjorde exempelvis 347 miljoner i vinst säsongen 15/16 och 690M året efter.

Det är förstås en helt annan verklighet än vad mindre italienska klubbar jobbar med. Crotone och Empoli är två exempel på klubbar med olika stor erfarenhet av Serie A men som har lika svårt att växa och ligger i botten ekonomiskt.

I slutet av förra året blev Serie C-klubben Modena utslängda från seriesystemet efter en period av sällsynt ekonomisk misskötsel. Spelarna hade då strejkat de sista fyra matcherna efter att inte ha fått lön på hela hösten.

Ungdomslaget vägrade att spela i deras ställe och klubben hade tidigare blivit utslängd av kommunen efter att inte ha betalat hyran på Stadio Alberto Braglia. Siktet fick ställas in på en plan i Forli men även där stoppades Modena på grund av ordningsskäl och tre hemmamatcher gick om intet.

Modena FC får nu börja om i Serie D till hösten med nya ägare och ändrat namn, men med bibehållen historia efter ett förbundsbeslut från 2004 som tillåter detta. En klubbhistoria som gett spel i högstadivisionen 28 gånger, senast 03-04, och fostrat spelare som Luca Toni.

Ännu tyngre blev fallet för klassiska Vicenza med 30 säsonger i Serie A, en Coppa Italia-vinst från 96/97 och en semifinal mot Chelsea i Cupvinnarcupen året därpå. Förra säsongen åkte Vicenza ur Serie B efter att ha spenderat medparten av 2000-talet där.

Även Vicenzaspelarnas lön uteblev under hösten och klubben dömdes som bankrutt i mitten av januari. Till skillnad från Modena får Venetolaget spela säsongen klart i Serie C men kommer få börja om i den högsta amatörligan Serie D till hösten.

I Vicenza har Joachim Björklund spelat och laget tränades av namn som Francesco Guidolin och Edy Reja under den senaste perioden i Serie A. Här slog Paolo Rossi igenom innan flytten till Juventus och VM-guldet 1982, och Roberto Baggio upptäcktes av Fiorentina i en rödvitrandig tröja under mitten av 80-talet.

Nyligen blev Serie B-nykomlingen Foggias ägare arresterad för penningtvätt och klubben drivs nu av en förvaltare. De senaste tre åren har klubbar som Siena, Latina, Parma och Como konkursat och fått börja om på amatörnivå.

Serie C innehåller tre regionala serier med 19 lag i varje. Kanske är tiden inne för att strypa lagantalet i tredjedivisionerna eller rent av att göra om seriesystemet på nytt. Just nu är det väldigt svårt att se fall som Foggia försvinna där ägarna misstänkts för kriminellt samröre i jakt på makt och mer pengar.

Eller att situationer som leder till att traditionsrika klubbar som Modena och Vicenza tappar greppet från näringsliv, publik och kommunen försvinner. Detta är italiensk fotboll på gott och ont. Vi är nu framme vid påsken och även för dessa klubbar som dör ut finns en återuppståndelse som väntar på andra sidan.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Topp 15: Snyggaste italienska tröjorna

Egentligen har tanken på att lista mina favorittröjor i Italien funnits ända sedan jag började blogga här. Men först efter jag läste en lista från fina The Gentleman Ultra förra veckan bestämde jag mig för att verkställa idén.

Än mer passande blev det när jag besökte Erik Nivas fotbollströjvernissage “Flowers and football tops” för några dagar sen i Malmö. Tröjnörderiet får därmed komma i uttryck även här och rankingen är högst personlig.

Till skillnad från TGU:s lista har jag knappt med några tröjor som är äldre än mig själv.  Tyngdpunkten ligger istället på dresser under perioden då jag upptäckte och började konsumera italiensk fotboll.

15. Palermo 2012/13

Tröjsponsorerna har inte alltid varit snälla mot Palermo som i övrigt har fantastiska färger att jobba med. Min favorit är Pumatröjan från 2012/13. Har man överseende med bettingbafflan på bröstet är den stilren med en snygg krage och subtila små schackrutor över tröjan. Den säsongens uppsättning från hemma- till tredjetröja är bland det snyggaste Serie A har sett.

Palermo

14. Venezia 1998/99

Fusionen från 1987 mellan Venezia och fastlandets Mestre gav upphov till en av fotbollseuropas mest signifikanta tröjfärger. Venetianskt orange-svart-grönt slog igenom tio år senare när klubben för första gången tog steget upp till Serie A.

Jag har fortfarande minnen av Álvaro Recoba springandes runt i den där speciella tröjdräkten på den lilla stadion i Venedig. Tittar man noga ser man också en av alla ansiktsmasker som är förknippade med staden skymta vid tröjans ena axel, vilket gör dräkten än mer unik.

Venezia

13. Cremonese 1992/93

Vi fortsätter på temat udda klubbfärger. I nordvästra Italien finns Alessandria som klär i grått och svart, och tiotalet mil inåt landet spelar Cremonese sina matcher i grå-rödrandiga dresser. Bortglömda Uhlsport har ur denna intetsägande färgkombination jobbat fram en otroligt läcker tröja som bara känns självklar.

Cremonese bar tröjan säsongen de gick upp till Serie A och vann klubbens enda titel, den numera nedlagda anglo-italienska cupen. Fortfarande inte övertygade om färgerna? Well, kolla då in Gianluca Vialli (med hår!) spotta italiensk hårdost på bröstet.

12. Juventus 1996/97 borta

Säsongen 1994/95 vann den bianconeri deras tjugonde scudetto. För att markera det historiska guldet placerade klubben två gula stjärnor, en på vardera arm, på bortatröjan. Kaxigt och stilsäkert. Jag föredrar bortatröjan från säsongen därpå, när stjärnorna blev blåa och därmed integrerades bättre med resten av matchstället. En värdig utmanare till Newcastles med Brown Ale-loggan i kategorin snyggaste “stjärntröjan”.

juveblå

11. Ternana 2012/13

Det färskaste inslaget eftersom jag såg tröjan för första gången denna vecka. Ternanas randiga tröja hängde snett till vänster om Erik Niva på KB:s scen och fångade mitt fokus. På samma ställe sällskapades den av två Atalantatröjor och det förklaras med den gemellaggio klubbarna har.

Röd-grönrandigt, varför är de färgerna så sällsynta bland Europas klubbar? Laget från Umbrien kan behöva allt stöd de kan få, de ligger nämligen sist i Serie B.

10. Lazio 2015

Till en början var jag inte så förtjust över en tvådelad tröja med en stiliserad örn i mitten. Jag blev mer övertygad när jag såg den i action våren 2015 då Lazio slutade trea i Serie A och tvåa i cupen, klubbens bästa säsong post-Cragnotti.

Helt såld blev jag när jag skulle se Lazio live första gången och märkte att det kryllade av fans runt Ponte Milvio med örnen på magen. Motivet användes på Lazios tröjor under 1980-talet och firade vid tillfället klubbens 115-årsjubileum. Listans självklaraste supporterfavorit.

Klose

9. Hellas Verona 1984-85

Tröjan bars under den sensationella säsongen då Mastini tog klubbens enda scudetto. Med Osvaldo Bagnoli som tränare och Preben Elkjaer på topp stod Hellas Verona för det senaste “miraklet” i Serie A:s guldstrid.

Jag såg denna tröja när jag såg Hellas spela i Verona en gång och slogs av färgerna, de tunna ränderna och den japanska kamerajätten på bröstet. Förnekar inte att jag blev sugen på att skaffa ett eget exemplar då.

8. Fiorentina 2017/2018

Den aktuella säsongens snyggaste tröja. Eller här kan plural användas, samtliga färger på årets Violadräkt är i princip lika snygga. Le Coq Sportif har återlanserat sig som en stilistisk förebild i fotbollsvärlden och fått till några fullträffar under senare år.

Fiorentinas matchtröjor är ett exempel på det. Ren design, klubbfärgerna elegant placerade vid hals och ärmslut, och en sponsor som vilar i bakgrunden. Svårare än så behöver det inte vara.

chiesa

7. Roma 2017 derbyedition

För ett antal år sedan spelade Roma en försäsongsmatch med trycket “SPQR” på bröstet. Förkortningen är latin och står för “senaten och det romerska folket”. Till förra vårens derby valde sponsorlösa (eller letande) Roma att införa mottot till årets hetaste match.

SPQR står inristat på toaletter och gatstenar i huvudstaden och det uppretade många Laziofans att Roma tog sig rätten att använda sig av denna historiska förkortning. Tröjan är ändå ett väldigt snyggt exempel på hur lokal förankring och historia kan knytas samman även i denna genomkommersiella era.

SPQR

6. Napoli 1987/88

Partenopei hade både vunnit deras första scudetto och Coppa Italia. Belöningen blev bland annat att placera dessa två märken på bröstet och knuffa bort klubbloggan till höger arm. Resultatet är Napolis snyggaste matchtröja någonsin, i en perfekt blå nyans.

5. Lazio 2010

10-talets mest underskattade matchtröja? På ett sätt är det inte konstigt eftersom Lazio bara använde den våren 2010 när klubben fyllde 110 år. För mig är det favoriten hos mitt italienska favoritlag.

Det som gör tröjan speciell är Coppa Italia-märket ovanför klubbloggan, den första titeln under president Lotito, och Ajax-randen som går i blått. Eftersom jag har en förkärlek till himmelsblåa klubbar vågar jag påstå att denna till och med är snyggare än originalet från Amsterdam.

lazio

4. Sampdoria 2009/10

Standardsvaret bland många när snyggast matchtröja ska utses. Och det mesta har redan sagts om denna ikoniska design. Tack vare de fyra färgerna, mittenranden och St: Görans-korset (stadssymbolen) spelar det ingen roll om dräkten har basen blått, vitt eller mörkt. Sampdorias tröja är lika snygg ändå.

Vackrast på den här sidan millennieskiftet var den under säsongen 09/10 när laget slutade på kvalplats till Champions League, med en avskalad design som påminner mycket om Italiens mytomspunna Kappadräkter från tidigt 00-tal.

Pazzo

3. Milan 99/00

Under Alberto Zaccheroni vann Milan Serie A 98/99, men hundraårsfirandet började inte förrän på hösten samma år. Milan bar då en jubileumströja som fortfarande står sig starkast i den kategorin.

Den obefintliga passformen till trots (kanske var meningen?) är detta en magiskt vacker dress. Klassisk krage med knäppning, tunna ränder, Milanos stadsvapen på bröstet och lo scudetto även här på armen. 10/10.

Bierhoff

2. Inter 04/05 tredje

Ränder på tvären “rugbystyle” är mer förekommande på de brittiska öarna än på stöveln. När Inter väl provade att lägga om deras klassiska svartblå ränder fick de maxutdelning. Det är till och med svårt att definiera färgerna på tröjan. Beroende på ljuset kan det både vara nyanser av blått och grått.

Det som höjer dräkten till en dröm är de gula detaljerna som hade passat på Vin Diesel under vilket midnattslopp som helst. Tredjetröjan bars under den andra kvartsfinalen mot Milan i Champions League bland annat.

Två derbynederlag i CL:s slutspel på tre år blev för mycket för Inters ultras som bombarderade San Siros gräs med bengaler innan full tid. Det dokumenterades och blev ett av 00-talets mest berömda sportfoton, med Marco Materazzi och Rui Costa betraktandes pyroprotesten och en Intergalenskap som nådde kulmen.

Inter

1. Juventus 97/98

1997/98 var säsongen jag upptäckte och förälskade mig i fotboll. Jag har ett minne av ett MTV-program från den tiden då artister fick berätta om deras låtar. Port Vale-supportern Robbie Williams står i videon till “Angels” och sparkar en boll mot en vägg och berättar att hans utländska favoritlag är Juventus.

Allt i den svartvita videon är rasande vackert och så är även Juventus tröjor från den säsongen. Förmodligen spelar Williams in i mitt val av den tröjan som etta, kanske också för att Juventus var definitionen av framgång. Allt är ändå inte svart och vitt.

Säsongen slutade med att Real Madrids Balkanbackslick Mijatovic rullade in Champions League-finalens enda mål och fortsatte en finalförbannelse som ännu plågar den gamla damen. Stilmässigt är det två detaljer jag fastnade för på dressen.

De böjda, kurvade ränderna på rygg och ärmar som jag varken sett förr eller senare. Och sponsorn, Sony Minidisc. Denna CD-spelare måste ju blivit årets julklapp 1998?! Sedan har vi spelarna som bar tröjan. Det räcker med att kolla på bilden nedan.

juve3

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

SPAL skrällde, Spalletti skällde och Inter svarade

Efterspelet till Inter-Napoli förra söndagen blev uppblåst även med italienska mått mätt. Maurizio Sarri förolämpade en kvinnlig reporter med en sexistisk kommentar och tvingades be om ursäkt. Luciano Spalletti lättade på hjärtat och konstaterade uppgivet att hans lag både saknar kvalité och att han själv inte kan förbättra Inter.

Oavsett hur mycket rätt tränaren har i dessa egocentriska kommentarer så fick han spelarna att svara på ett storartat sätt mot Sampdoria igår. Inledningen var osammanhängande från båda lagen men efter hand tog Inter över på Marassi.

Ivan Perišić stod för sju mål och sex assist under hösten då kroaten var en av seriens bästa offensiva spelare. Men över tre månader hade gått sedan yttern gjorde poäng senast och under tiden har Perišić brottats med ett gravt stukat självförtroende som tagit sig i uttryck på planen.

Igår var plötsligt något förändrat i Perišićs approach på planen. Spelaren verkade åter till sin initiativrika och utmanade stil, och belöningen kom i den 26:e minuten när han gav Inter ledningen med en fin nick.

Det blev starten på fem minuter där allt stämde för Inter och där Samp kollapsade för andra helgen i rad. Några minuter efter målet fick nerazzurri en ganska billig straff när Rafinha gick ner och Mauro Icardi satte sitt första mål sedan den femte januari framför hans gamla hemmapublik.

Icardi skulle inte dröja lika länge med nästa mål. I anfallet efteråt öppnade João Cancelo upp Samp-försvaret med en genomskärare till Perišić vars boll så småningom hamnade framför Icardis fötter. Argentinaren hade ryggen mot mål och hade inga alternativ förutom att klacka bollen i mål, som om det vore världens enklaste grej.

Rafinha försökte sig på samma sak minuten innan paus men Viviano räddade, på returen dök Icardi upp och rakade in 0-4. Några minuter in i andra halvlek hade anfallaren gjort sitt 103:e mål i Serie A, och dök självsäkert upp med skor på Marassi med siffran ”100”.

Just João Cancelo hade Spalletti riktat personlig kritik mot helgen innan när Valencialånet klagade över ett kantbyte med D’Ambrosio mot Napoli. ”Varje spelare gnäller men Cancelo är värst av alla” beklagade tränaren men fick svar på tal även från denna spelare.

Det var Cancelo som slog inlägget till Perišićs 1-0 och hans högerfot har blivit ett fruktat anfallsvapen i uppspelsfasen. Den har allt som oftast tvingat mer defensivt stabile Danilo D’Ambrosio till vänsterbacksplatsen, också i brist på dugliga alternativ på den kanten.

Men när Inter kommer in i ett flow som det under första halvlek är det ett riktigt vasst lag offensivt. Främst skickade mittfältet som lagdel ett styrkebesked. Jag har tidigare varit inne på Gagliardinis nytändning som bollvinnare och Rafinhas påverkan som den som lugnar ner Inters spel. Den vars förändring är mest tydlig är Marcelo Brozovićs dock.

Den lynnige kroaten har för ovanlighetens skull gjort två bra matcher i rad. Det som slagit mig och som jag inte sett tidigare är vilken defensiv höjd Brozović visat dessa matcher. 25-åringen har en arbetskapacitet och placeringssäkerhet som kompletterar hans övriga offensiva styrkor.

Med Brozović i denna form håller jag nuvarande mittfältsuppsättning som Inters starkaste. Givetvis kommer ändå både Matías Vecino och Borja Valero få sina startchanser, särskilt mot motstånd där Inter äger lite av bollinnehavet. Men de som gnällt över att Inters mittfält är för tunt eller saknar kvalité har fått sig en tankeställare. Om även Spalletti hör till dessa låter jag vara osagt.

0-5 mot Inter och 1-4 mot Crotone dessförinnan, Sampdoria bör också fundera över vad de vill. Den här gången kan de klaga över några olycksaliga minuter som påverkade matchen åt fel håll för dem. Men problemet ligger i en backlinje som andas osäkerhet, ett mittfält som förlorar initiativ och en obefintlig offensiv för stunden.

När bästa målskytten Fabio Quagliarella är ur form går det inte att lita på en humörspelare som Gaston Ramirez ska backa upp anfallsduon. Mot Crotone gjorde mittfältaren Dennis Praet comeback efter en månadslång skada och kommer behöva injicera ny energi i ett Samp som tappat hoppet om en CL-plats.

Efter att Juventus högst oväntat tappat poäng i Ferrara gavs Napoli chansen att knappa in fyrapoängsledningen som Juve skaffat under veckan. Ett märkbart nervöst Napoli skulle inte övertyga på något sätt dock på San Paolo mot broderklubben Genoa.

Som tur var för Partenopei slarvade gästerna bort flera av de kontringslägen som bjöds. Oscar Hiljemark var en av flera som inte hade ordning på fötterna och fick nästan bara koncentrera sig på defensivt arbete sedan. Ju längre tiden gick desto mer fick Genoa jaga boll och Napoli började efter en trög inledning skapa chanser.

Insigne nickskarvade en hörna i stolpen precis innan paus, efter den träffade Mertens Perrins andra stolpe med ett skott. Skulle det bli en sådan kväll för Napoli, trots att SPAL gett laget chansen att komma närmare Juventus? Svaret blev nej och det kom från en ovan matchhjälte.

Raúl Albiol gör ungefär ett mål var femtionde Serie A-match och denna gång valde han det perfekta tillfället. Den spanske mittbacken förlängde en hörna i den 72:a minuten med skallen och lättnaden efter målet bland honom och övriga lagkamrater gick inte att ta miste på.

Det blev matchens enda mål. Napoli kom från två stormatcher där de spelat ganska bra men inte fått med sig resultat. Nu lyckades de vinna utan att imponera, en egenskap som Napoli under hösten visade upp flera gånger på vägen mot korandet som vintermästare.

Efter Juventus 2-0-vinst mot Atalanta trodde jag att momentumet skiftat helt och att titeln bara var Juves att förlora. Nu öppnas en lucka för en spännande guldstrid när Turinlaget har ett svårare spelschema än syditalienarna och dessutom är kvar i Champions League.

****

Annat från omgång 29:

Mållöst blev det i den chansfattiga matchen mellan SPAL och Juventus. Hemmalaget underordnade sig defensiven, trebackslinjen fångade effektivt upp Juves Dybala och Higuaín och tvingade gästerna till spel på kanten.

När matchen var slut firade folket runt SPAL på planen som om de hade vunnit. På sätt och vis gjorde de också det. Resultatet blev en stark markör för ägarfamiljen Colombarinis tillit till tränaren Leonardo Semplici. Han som tog över Ferrara-klubben 2014 och ledde klubben till två raka uppflyttningar från Serie C till A.

Under stora delar av säsongen har något fattats i laget, främst i resultatväg. Vinsterna kom i en takt som knappast skulle räcka för nytt kontrakt men klubbens tålamod med Semplici belönade sig.

Under senvintern vann SPAL mot både Crotone och Bologna och följde upp det med 1-1 i Sassuolo innan helgens match. Fortfarande ligger de bara en poäng ifrån säker mark men SPAL har gett sig själva en bra chans att stanna i den serie som de lämnade och uteblev från i nästan femtio år.

Max Allegri intalade sig att denna motgång skulle hjälpa laget att hålla fokus under guldstriden. Det kan de behöva med tanke på att koncentrationen snart kommer övergå till Champions League igen och möten med Real Madrid.

Vad som kan vara värre än de tappade poängen är skadan på Giorgio Chiellini. Mittbacken drog baksida lår i helgen och är tveksam för stunden till spel i CL-kvarten. Att hinna få Chiellini tillbaka kommer bli fundamentalt för Juves chanser, som minskar rätt rejält ifall de måste klara sig utan både honom och avstängde Benatia den första matchen.

Stefano Sensi har haft det tungt sedan skadorna som höll honom borta under nästan hela debuthösten i Sassuolo 2016. De senaste månaderna har det 22-åriga storlöftet varit bänkad eller skadad men vändningen kanske är kommen för Sensi.

Mittfältarens mål med kvarten kvar gav Sassuolo en massiv vinst i Udine. Andningsutrymmet till Crotone på nedflyttningsplats är nu tre poäng och det kan vara nog så viktigt att få igång lagets lille regista eftersom Sassuolo bara gjort 18 mål, minst antal av alla lag i Serie A.

För Udinese hjälpte inte Fofanas dunderskott till kvittering efter paus. Massimo Oddos gäng har fått se säsongen bryta av tvärt i en negativ kurva och laget har bara en vinst under 2018. Av drömmar om Europa återstår bara tio omgångar att spela av i mittskiktets ingenmansland.

Det satt långt inne för Milan när de tog emot krisande Chievo på San Siro. Ett tidigt mål kom från Hakan Çalhanoğlu men Chievo vände matchen på två minuter genom Stepinski och ett superskott av Inglese.

Cutrone stod rätt igen och kvitterade strax efter paus innan avgörandet från André Silva kom. Portugisen avgjorde för Milan för andra helgen i rad med ett sent mål, hans två första Serie A-mål kunde inte ha kommit vid några bättre tillfällen.

Milan tog sin femte raka seger för första gången sedan 2014. De är nu ordentligt inblandade i kampen om CL-platserna när de ska förbereda sig för möten med Juventus, Inter, Sassuolo och Napoli inom loppet av 16 dagar efter uppehållet.

Chievo kan inte ha varit förberedda på en nedflyttningsstrid dock. De har fortfarande bara en vinst i år och härnäst väntar Sampdoria och Sassuolo i matcher där trepoängaren måste komma. Veronalaget är bara en poäng från nedflyttningsplats och kommer behöva ta sig upp från diket, istället för att bromsa in och backa som de brukar ägna vårarna åt.

Torino tangerade också ett rekord från 2014, men i negativ bemärkelse då 1-2 hemma mot Fiorentina innebar granatas fjärde raka förlust. Gästerna dominerade matchen och tog ledningen efter en timme genom Veretout.

I Torino fick Adem Ljajić göra ett sällsynt inhopp och serverade Andrea Belotti till kvitteringen fyra minuter före full tid efter en frisparksvariant välkänd från en svensk VM-sommar. Men fyra minuter efter klockan slagit 90 förlorades matchen ändå.

En straff till Fiorentina och fram klev petade och formsvage Cyril Thereau och sköt bollen i nättaket. Starkt av Viola men frågan kvarstår var Torinos säsong är på väg? Åtta poäng är det upp till EL-plats och Toro är snart i ett läge där de inte har något att spela för.

Hamnar Mazzarri där med laget är risken stor av säsongsavslutningen får en negativ eftersmak. Då kommer hela 17/18 kännas som ett bortslösat år för Torino.

Ny vecka, ny känsla av VAR-diskriminering från Laziohåll. Hemma mot Bologna gick det bara tre minuter innan Dzemailis vådaskott tvingade Strakosha att släppa returen rakt ut och Verdi rakade in sitt sjunde mål för säsongen.

Lucas Leiva kvitterade kort därpå och men det skulle inte komma något segermål för Lazio. VAR-motståndarna i Lazio fick deras något paranoida konspirationsteori bekräftad när Felipe Anderson drogs ner av Donsah i straffområdet – utan någon reaktion från domare Damato.

Laziosupportrar som anser att VAR missgynnat laget till den grad att det fått stora proportioner i tabellen demonstrerade utanför fotbollsförbundets huvudkvarter i Rom med budskapet ”respekt eller krig”.

Mer relevant än videogranskningens eventuella onda öga till huvudstadsklubben är de tappade poängen för Lazio. Återigen misslyckades de med att vinna på Olimpico mot ett lag i mittskiktet och det har kostat Lazio en plats i topp-fyra under landslagsuppehållet.

Värt att nämna är också att Josip Iličić stod för ett äkta hattrick som offensiv mittfältare/ytter i Atalantas 5-0-seger borta mot Hellas Verona. La Dea är nu förbi Sampdoria på den sista Europa League-platsen.

Benevento hade ledningen hemma mot Cagliari och flera chanser att avgöra matchen. Men på stopptid kvitterade först seriens målfarligaste huvudspelare Pavoletti och sedan gav Barella sarderna en blytung seger på straff.

I Beneventotränaren De Zerbis första match förlorade de mot Cagliari även då på tilläggstid. Nu är tiden ute för Beneventos hopp om nytt Serie A-kontrakt efter det smärtsammaste av scenarion. Cagliari i sin tur har fem poäng till godo på strecket.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Pepe Reina till Milan, men varför?

Napolis spanske målvakt är på väg att bli den storsatsande klubbens första nyförvärv inför nästa säsong. Kontraktet med Napoli går ut i sommar och 35-åringen har fritt fram att förhandla med andra klubbar.

Förra veckan bekräftade Milan att de kontaktat Napoli om Pepe Reina och det enda som återstår är läkarundersökningen rapporteras det. Det har spekulerats om en Milanoflytt under en längre tid för Reina och vi kan kallt räkna med att den blir av. Det är inte utan att dealen väcker många frågetecken.

Affären kan tolkas som att Milans Gianluigi Donnarumma är på väg bort. Relation mellan hans agent Mino Raiola och Milan är som bekant dålig och redan tidigt i höstas tydliggjorde stjärnagenten att han inte tror på klubbens satsning. Nu verkar även familjen Donnarumma med pappa Alfonso i spetsen tröttnat på klubbledningen med sportchef Mirabelli i spetsen.

Paris Saint-Germain sägs ligga i förarsätet för en signatur och en försäljning kan vara oundviklig för Milan. Personligen hade jag gärna sett 19-åringen stanna ytterligare en säsong, få regelbunden speltid och utvecklas vidare. Donnarumma har hittills varit en bra bit ifrån den fantastiska formen under 16/17-säsongen.

Om han stannar då? Då har han en rejäl konkurrenssituation att vänta med Reinas närvaro. Men med tanke på den spanske landslagsmålvaktens karisma och pondus kan det bli en hälsosam sådan och göra ”Gigio” till en bättre målvakt.

Mer tveksamt är vad Reina skulle tycka då som flyttar från ett scudettoaspirerande lag till en klubb som slåss de sista Europaplatserna? Jag förstår inte övergången ur det perspektivet och det är ytterligare ett argument för att Donnarumma kommer lämna.

Å andra sidan, Pepe Reina har spelat andrafiol tidigare i en storklubb. Säsongen 14/15 var han backup till Manuel Neuer i Bayern München innan han lämnade för Napoli. Denna konstiga transferhistoria kan dock sänka drömmarna om ett nytt Grande Milan hos fansen ifall den uttalade supportern Gianluigi Donnarumma tar sitt pick och pack i sommar.

I sådana fall kan de åtminstone glädjas över en skicklig ersättare. Om inte Reinas Napoli mot alla odds motbevisar folk och vinner lo scudetto så är flytten logisk ur en synvinkel. Pepe Reina har gjort en bra säsong men är ingen världsklassmålvakt för ett titelvinnande lag. Där är inte Milan och därför kommer den arbetsmiljön passa Reina bättre än Napolis.

****

Under gårdagskvällen föll Milan med 1-3 på Emirates mot Arsenal och åkte ur Europa Leagues åttondelsfinal med dunder och brak. Dundrade gjorde det med all sannolikhet i rossoneris omklädningsrum i paus också.

I den 39:e minuten föll Danny Welbeck i straffområdet när han kände vinddraget av Ricardo Rodriguez bakifrån. Domaren Jonas Eriksson konsulterade med straffområdesdomaren Stefan Johannesson som gav klartecken för straff till Arsenal.

Welbeck tog själv hand om den och dödade de rödsvarta förhoppningar som väckts tre minuter tidigare efter Hakan Çalhanoğlus 1-0. Ur det som verkade vara en billig straff i realtid synliggjordes en solklar filmning av Welbeck på reprisen.

Milanspelarna blev med rätta vansinniga men efter matchen behöll Gennaro Gattuso lugnet. Tränaren hävdade att domaren som alla andra kan göra misstag och att matchen inte förlorades där utan på San Siro.

Likväl är det väldigt bittert för Milan som hade Arsenal i brygga efter ledningsmålet. Även efter straffen fortsatte Gunners försvar att uppträda konstigt och Milan saknade inte målchanser när tempot vreds upp. Dessa förvaltades inte och istället gjorde Xhaka 2-1 efter ett märkligt Donnarumma-agerande och 3-1 kom med några minuter kvar av antagonisten Welbeck.

Jag kan tycka att det såg alldeles för passivt ut första halvtimmen i Milan trots något som liknade en 4-2-4-uppställning. Ofta på senare tid går det för långsamt i Milan offensivt och spelaren som förkroppsligar det är Hakan Çalhanoğlu.

Turken är varken en ytter som går på genombrott eller någon som tekniskt manövrar ut en ytterback. Çalhanoğlu litar väldigt mycket på sitt skott och tillslag och fullträffen igår belönade allt skjutande.

Jag hade ändå velat se en mer traditionell ytter testas på positionen som André Silva exempelvis. Den försiktiga taktiken kunde ändå lönat sig precis som den gjorde för Di Francescos Roma häromkvällen.

För att återgå till straffen är det inte förvånande att just Rodriguez blev otursgubbe. Även om straffen är feldömd är det schweizarens val att springa mot Welbeck som gör det möjligt för forwarden att filma. Till skillnad från ytterplatserna har Milan inga andra alternativ för omväxling där.

De som får bära den italienska fanan i turneringen är istället Lazio. Örnarna vann på ett mycket övertygande sätt i Kiev mot Dynamo med 2-0 efter 2-2-resultatet förra torsdagen. Lazios olycksförföljde spelare den senaste tiden heter Luiz Felipe, en 20-årig brasiliansk mittback.

I Coppa Italias semifinal var det Felipe som missade den avgörande straffen i straffavgörandet mot Milan. I helgen orsakade han straffen som föranledde Cagliaris 2-1-mål men räddades av Ciro Immobiles fantastiska klacklobb i 95:e minuten.

Luiz Felipe fick starta igen och bättre gick det den här gången. I den 83:e minuten kom han högst på en hörna som skarvades till Stefan de Vrij. Nederländaren stötte in sitt femte mål för säsongen och visade återigen upp förmågan att göra viktiga mål.

I första halvlek hade Lucas Leiva gett gästerna ledningen, också då på hörna. Efter de Vrijs 2-0 blev Simone Inzaghi så glad att han på ett komikeraktigt sätt halkade vid målfirandet. Inzaghi hade fog för det. Segern är urstark mot ett lag som inte förlorat på hemmaplan i Europa sedan hösten 2016.

I kvartsfinal får Lazio möta Red Bull Salzburg och börjar på Olimpico. Biancocelesti slapp de värsta lotterna och får sägas vara ganska klara favoriter mot ett lag som aldrig nått så här långt under nuvarande ägarförhållande.

För första gången sedan säsongen 98/99 kommer båda Romlagen spela i europeiska cupkvartsfinaler. Den här säsongen ser också två Red Bull-lag vidare till kvarten i samma turnering. Något säger mig att det senare inte kommer dröja 19 år tills nästa gång. Jag ger ändå Lazio en 70-procentig chans att nå semifinal.

****

Francesco Totti har haft svårt att hålla ansiktet som klubbdirektör i Roma. Under lottningen till Champions Leagues gruppspel i augusti drog Romaikonen Barcelona till Juventus grupp och brast ut i ett garv när blicken mötte Gigi Buffons ögon i salen.

Igår fick Totti själv stå på nitlottsidan. Tottis min när Romas drogs som Barcelonas motståndare i CL-kvarten sa det mesta om vad 41-åringen tyckte om utsikterna. Roma får möta turneringens huvudfavorit i mitt tycke och börjar på Camp Nou.

Försvarsspelet som sett bra ut under stora delar av säsongen ställs mot absolut svårast tänkbara offensiva motstånd. Prövningen kommer bli enorm och att endast förlora med uddamålet vore ett bra resultat till returen för Roma.

Desto mer positiv är jag till Juventus chanser att slå ut Real Madrid. Historien talar för Juve som inte förlorat ett dubbelmöte mot marängerna under turneringens nuvarande format. Finaler lagen emellan är en annan sak dock.

Mycket kommer handla om hur Juventus tacklar frånvaron av Benatia och Pjanić som är avstängda till matchen i Turin. Kommer Allegri våga ge Rugani chansen bredvid Chiellini? Spelas det säkra kortet Barzagli istället, och hur kommer han klara löpduellerna mot Ronaldo?

Juventus utan Pjanić kan få problem med kreativiteten på hemmaplan. De borde spela ett tremannamittfält för att matcha Reals dito. Samtidigt är Khedira i riskzonen att bänkas efter prestationerna mot Tottenham där tysken hade svårt att hänga med.

En sådan som Bentancur är heller inte en mindre chansning till en sådan här match. Känslan är ändå att Juventus är ganska nöjda att få Real Madrid i detta läge när spanjorerna visat allt annat än osårbarhet under säsongen.

Procentchanser? Barcelona-Roma 85-15 och Real-Juve 55-45. Men jag tror på avancemang för Juventus.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Segern kan ha räddat Romas säsong

Ett 1-2-underläge hade Roma att vända på Olimpico och det började inte bra i CL-åttondelen. Sjakthtar Donetsk kom dit med deras sedvanliga upplägg, defensiva grunden bestående av ukrainare och offensiven av brassar.

Det väckte nästan största möjliga respekt inledningsvis hos Roma som agerade märkbart passivt. Sjakhtar trivdes med bollinnehavet och deras sydamerikanska snidare fick massor av frihet offensivt. Fred såg ut som dröm på sittande mittfält, yttern Bernard var hal som vanligt och Taison lika rapp i både fötter som hjärna.

Roma försökte med crossbollar från backlinjen mot ytterforwards men under hela första halvlek kom inte högersidan med Ünder och Florenzi fram en enda gång egentligen. Så småningom blev Roma något mer bekväma och vågade pressa Sjakhtar högre, omedelbart började gästernas backlinje få problem med bollen.

Roma pustade ut med mållöst i paus och kom aggressivare ut i andra. Kevin Strootman hade dittills känts långsam och varit stabbig med bollen vid fötterna. Från ingenstans kom därför en intuitiv direktpassning i djupled mot Edin Džeko som löpt sig fri. Målvakten Pjatov rusade ut av ingen anledning och bosniern skickade bollen mellan benen på honom med en kall yttersida.

Nu var Roma heta och inne i matchen, dock fortfarande utan att ha kontroll på spelet. Men ju längre tiden gick desto mer uppenbart blev att Sjakthtar trots det fina passningsspelet inte förmådde att skapa målchanser.

Än klarare blev kontrasten mot träfötterna i egna backlinjen som slog bort boll efter boll. Det inkluderar veteranmålisen Pjatov men inte fine vänsterbacken Ismaily, som är brasse förstås. Samtidigt verkade bollpojkarna på Olimpico skapat en gemensam WhatsApp-grupp för matchen.

Under slutkvarten var nyckelordet i chatten ”BRB” och de tog inte en decimeter i onödan när värdefull tid skulle slösas. Skådespelet kulminerade när argentinaren Ferreyra knuffade omkull en lat ungdom och tumult utbröt för en stund mellan lagen.

Den drällande bollpojken fick plåstras om av sjukvårdspersonal (!) vid sidlinjen och det var nog för att reta upp Donbasslaget. Elva minuter innan full tid drog deras mittback Ordets ner Džeko och åkte på en frilägesutvisning.

Nu är inte Roma laget som defilerar hem slutspelsmatcher i Champions League trots en man mer. Giallorossi fick sina kontringslägen men Sjakhtarspelarna fortsatte att svärma runt Alissons straffområde. Men för en gångs skulle behövde inte han göra några avgörande parader. Ukrainarna sköt inte ett enda skott på mål under matchen. Roma vann med 1-0 och går vidare på bortamål.

Trots den tveksamma inledningen är segern rättvis. En stor anledning till det är lagets försvarsspel och det kan romanisti tacka tränaren Di Francesco för. Laget har hållit nollan i samtliga hemmamatcher i säsongens Champions League och alla vet att det inte är dussinlag som besökt Olimpico.

Bäst var mittbacken Fazio. Visserligen inte med alla rätt, men han var den som först av alla vågade sätta press på bortaspelarna. Till vänster om honom bidrog Kolarov med precis det lugn och rutin han köptes in för att göra dessa matcher.

Matchhjälten Džeko tog sitt ansvar och ledde Roma framåt på ett självklart sätt. Numera är han inte bara mannen som vinner skytteligor. Džeko klarar av att göra både viktiga och snygga mål i stora matcher, trots att säsongen varit upp och ner. Nainggolans tempo och tacklingar ska också äras likaså Diego Perottis värdefulla driv och bollkontroll.

Romas första kvartsfinal i Champions League sedan 2007/08 är bokad och det kan i förlängningen rädda deras säsong. En hel del återstår fortfarande i Serie A och risken finns att Lazio petar undan rivalen från CL till hösten.

Men med denna seger har Eusebio Di Francesco inte bara köpt tid. Den kommer stå som en merit från ett år som på förhand skulle bli svårt med alla förändringar. Den visar att Roma har en höjd som i förlängningen kan visas ännu mer frekvent om DJ får tid att bygga vidare.

Inte minst är detta en prestigeseger med tanke på Di Francescos offensiva läggning. Ikväll visade han att det går att stänga ner ett så offensivt skickligt lag som Sjakthar med spelare som inte förknippas med defensiv stabilitet. För en tränare som kallats för en lightversion av Zdenek Zeman är det värt en trofé i sig.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Tystnaden som kom och tåget som gick

En söndag utan Serie A-spel blev en ny söndag som avslutade en vecka av sorg för många. I alla 20 Serie A-lagen finns någon med en koppling till avlidne Davide Astori och som skulle behöva gå igenom 90 minuter av fotboll som inte bara handlade om poäng och prestation.

Värst var det förstås för Astoris klubb Fiorentina. Hemma på Artemio Franchi tog de emot jumbon Benevento tre dagar efter att hela laget och tiotusen fler tagit farväl av lagkaptenen i Santa Croce-basilikan.

Framför teven upplevdes en atmosfär jag aldrig sett på en fotbollsmatch. Efter att Fiorentinas inmarschlåt spelats färdigt följde en tystnad som total att en kunde tro att matchen spelades inför tomma läktare.

Tystnaden bestod över en lång tyst minut (det kändes som två) och bröts först när Artemio Franchi började skandera Davide Astoris namn i kör. Hyllningen fortsatte i minut 13, Astoris pensionerade tröjnummer, när spelarna stannade upp och lät Curva Fiesole veckla ett avskedstifo till deras lagkapten.

Denna enorma prövning för Fiorentinaspelarna tog sig i uttryck på planen. Giovanni Simeone missade tre frilägen på bara några minuter. Regnet började vräka ner och det hela började se ut som en sorgescen från ett tragiskt regisserat drama.

Men eftermiddagen skulle få ett lyckligt slut för hemmapubliken. Brassebacken Vitor Hugo knoppade in matchens enda mål på hörna i den 25:e minuten. På ryggen bär Vitor Hugo nummer 31, Astoris omvända, och gjorde igår sin trettonde match i den lila tröjan. För att addera mer symbolik kan nämnas att han bär nästan samma namn som Davide Astoris dotter Vittoria. Efter Astoris bortgång valde tränare Pioli att spela med tre mittbackar istället två och byta system till 3-5-2.

Benevento försökte och hade sina lägen men kom inte längre än Massimo Codas stolpträff i slutet. Frågan är om de kunnat vara så obarmhärtiga och sno åt sig poäng ens? På tilläggstid sköt den nye lagkaptenen Milan Badelj ett distansskott som tog i stolpen framför Curva Fiesole. Kort därefter gick slutsignalen och Badelj brast ut i tårar tillsammans med Vitor Hugo och flera andra.

Den här ögonblicksbilden förklarar slutsignalen på ett sätt som tv-bilderna inte fångade. En tyngd lättade från viollila hjärtan på planen och tre poäng var bärgade. Det må komma i andra hand en sådan dag. Men för att gå vidare i sorgearbetet under våren kan det vara viktigt att omstarta med en vinst och känna att laget inte behöver ha ett poängmässigt berg att bestiga också.

När det gäller viktiga poäng stod mera på spel i söndagens stormatch på San Siro. Gästande Napoli behövde vinna för att inte låta Juventus segla iväg med serieledningen. Men 110-årsfirande Inter dukade upp för fest och tänkte inte låta uppstickarna komma undan med något gratis.

De två första månaderna i detta jubileumsår har varit dystra för Inter men äntligen kunde en ljusning skymtas. Laget jobbade stenhårt för att få bukt på Napolis passningsspel i defensiven. Stundtals skymtades den avancerade tekniska nivån som gjort att Napoli lett serien nästan hela säsongen.

Interspelarna var dock på hugget och för ovanlighetens skull vaknade både Antonio Candreva och Marcelo Brozović på rätt sida. Den senare var en del av ett Intermittfält som framgångsrikt stängde ner ytorna för Napoli att komma förbi.

Alla vet att kroaten har allting i den offensiva verktygslådan när han väl får med den ut till match och igår visade Brozović att det defensiva jobbet även kan skötas mot det svåraste av motstånd. Roberto Gagliardini slet och vann bollar och längre fram kunde Rafinha kontrollera tiden med sin oklanderliga touch på bollen.

Inter skapade omställningslägen men behövde tid för att förvalta dem till målchanser. Bättre blev det efter paus när Milan Škriniar kom närmast med en stolpnick på en frispark. Den slovakiska mittbacken var en jätte i försvaret tillsammans med Miranda och lät inte Napoli komma till särskilt många målchanser. När de väl dök upp för Partenopei fanns inte skärpan där, framförallt inte hos skottglade Lorenzo Insigne.

Napoli tappade två blytunga poäng i guldstriden och på onsdag kan Juventus rycka åt sig en fyrapoängsledning vid vinst hemma mot Atalanta. Håller scudetton på att glida Napoli ur händerna?

Personliga har jag väldigt svårt att se dem komma ikapp Juve om de senare vinner hängmatchen på onsdag. För Juventus återstår flera tuffa matcher men de har också en helt annan vinnarvana från slutspurter, vilket med all tydlighet visades i bortasegrarna mot Lazio och Tottenham. Napoli visade ändå på ett spelmässigt plan igår varför de och Juve är i särklass gällande spelkvalitet i Serie A.

Det höll även Inters Luciano Spalletti med om. Tränaren gav efter matchen besk kritik åt spelarna och menade att ”Napoli har kvalitéer, jag ser inte det hos oss”. Spalletti påstod även att han ”inte längre kan förbättra detta lag”, en tydlig passning till sportchefen Ausilio och hans januarimercato.

Spalletti är en udda fågel på många sätt men det hindrar inte honom från att ha rätt i sak. Däremot känns tajmingen för kritiken väldigt tveksam, särskilt den mot spelargruppen. Spalletti hann även stämpla ytterbacken João Cancelo som lagets gnällspik efter matchen, eftersom portugisen klagade på kantbytet han fick göra med D’Ambrosio i paus.

Well, grattis i efterskott Inter, fortsätt att underhålla och charma oss!

****

Annat från helgen:

Underhållande går det inte att säga att Milans insats borta mot Genoa var på något sätt. Första halvlek var en uppvisning i passivitet från båda lagen och Milans två bästa chanser skapades efter slarv av Genoabacken Biraschi.

Det blev bättre fart i andra halvlek och det framförallt på formstarke Diego Laxalts vänsterkant i Genoa. Uruguayanen vållade Milans högersida stora problem men Genoa kom inte närmare än Ervin Zukanović nickmiss från öppet läge.

Hemmalaget hade lärt av Arsenals försvarsspel i veckan och tog bort Suso från händelsernas centrum. Mot slutet av matchen fick dock spanjoren mer utrymme på sin högerkant och i matchens absoluta slutsekunder serverade han till Milans segermål.

Den som nickade in Susos inlägg heter André Silva och han gjorde sitt första Serie A-mål vid det allra bästa tillfället. Med en prislapp på 380 miljoner kronor över sig har portugisen axlat Leo Bonuccis hösttitel som säsongens floppförvärv i Italien.

Det återstår att se om detta kan vända Silvas trista inledning i klubben. Många frågetecken förblir obesvarade i Milans anfallsuppsättning fortfarande. Igår startade Nikola Kalinić och stod för en insats som gör att nästa startchans kan dröja länge för 250-miljonersköpet.

Patrick Cutrone ersatte honom efter en timme och måste ses som förstavalet framöver. Samtidigt går det inte att hänga upp så mycket ansvar på en 19-årings axlar. Dessa frågor lär få sina svar så småningom, det viktigaste för Milan var att de kunde studsa tillbaka efter besvikelsen mot Arsenal och fortsätta få betalt för den urstarka moralen.

Juventus tog över serieledningen efter 2-0 hemma mot Udinese. Paulo Dybala stod för ett nytt avgörande mål när han magnifikt skruvade in ledningsmålet i första halvlek. Strax efter paus var det dags för kombinationen som tog Juve vidare i Champions League, Higuaín spelade fram Dybala och 2-0. Dessförinnan hade Higuaín missat en straff (igen).

Som på många andra arenor var det spelare som hade svårt att hålla känslorna tillbaka under den inledande tysta minuten. På Juventus Stadium satt Gigi Buffon med blanka ögon när han såg Davide Astori hyllas på storbildskärmen.

Det i Florens så avskydda Juventus anlände till begravningen under morgonen efter Tottenhammatchen. Florentinarna applåderade de svartklädda antagonisterna och flest applåder fick såklart den stora Buffon. Ett ytterligare exempel på Kung Fotbolls kraft under svåra tider.

Bottenstriden tätades till rejält efter resultaten från omgång 28. Hellas Verona vann Derby della Scala mot Chievo efter att Antonio Carracciolos gjort matchens enda mål på lördagskvällen. Chievo fick åter betala priset för trubbigheten längst fram när både Inglese och Meggiorini missade klara målchanser.

De flygande åsnorna svävar väldigt lågt ovanför marken och är endast en poäng före SPAL på nedflyttningsplats. SPAL i sin tur fick 1-1 borta mot ett Sassuolo som närmar sig krisstämpeln. Mellan Hellas Verona på 19:e plats och Cagliari skiljer endast fyra poäng och kampen i botten är snart mer spännande än guldstriden.

Två besynnerliga lag möttes i en match således full av märkliga händelser. Jag talar förstås om Crotone mot Sampdoria. Hemmalaget hade tidigare missat två matchbollar i kampen om nytt kontrakt med 2-3-förlusterna mot Benevento och SPAL. Efter en halvlek mot Samp hade Crotone gjort 3-0.

Dúvan Zapata reducerade efter paus innan omgångens parodi till mål inträffade. Crotones Simy löpte sig loss och sköt i stolpen. Returen…äh, kolla själva. Sampdoria har högst höjder och djupast dalar i hela Serie A. Officiellt seriens ojämnaste lag efter detta debacle.

Simone Inzaghis och hela Lazios korståg mot VAR fortsätter. Borta mot Cagliari fick biancocelesti en straff emot sig när olycksfågeln Luiz Felipes försvarsingripande tvingade domare Guida att kolla videon och Nicolò Barella sköt 2-1 till sarderna med kvarten kvar.

VAR användes däremot inte tidigare under matchen när Ciro Immobile klämdes mellan två hemmaförsvarare. ”Jag vet inte vad videodomarna sa till honom (Guida), lika lite som jag vet hur de kommunicerade förra helgen mot Juventus”, konstaterade Inzaghi cyniskt.

Som tur var har han hela Serie A:s hetaste anfallare i laget. I den 95:e minuten stod Ciro Immobile för ett av säsongens mål när han på Zlatan-manér lobbklackade in kvitteringen. 28-åringen ses ofta som enkelspårig i sitt anfallsspel men Immobile har det senaste året breddat avslutsvariationen på ett imponerande sätt. En poäng för Lazio som kan bli oerhört viktig inför slutomgångarna, inte minst moraliskt.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Vad har hänt med Andrea Belotti?

Från att ha varit nära att vinna Serie A:s skytteliga till en tillvaro där allt fler ifrågasätter Andrea Belotti. Torinoledningen satte en utköpsklausul på en miljard kronor efter succén för att avskräcka andra klubbar, men denna säsong har Il Gallo bara producerat fem mål på 21 ligamatcher.

Till Belottis försvar har knäbesvär gäckat honom från och till under säsongen. Men uppenbart är han inte är inne i stimmet för att upprepa fjolårets genombrott. Belotti löper kopiöst som tidigare men touchen sitter inte, varken i spelet eller vid avslutslägena.

Det blev uppenbart igår kväll när han fick Torinos bästa chans i första halvlek borta mot Roma. Belotti styrde Iago Falques inlägg över ribban från nära håll och det kändes symptomatiskt för en anfallare som brottas med självförtroendet.

Den inneboende kvalitén hos Andrea Belotti är ändå odiskutabel. Det vittnar denna kraftrusch och avslut mot Udinese, som kom bara för en månad sen. Men Belotti behöver precis som alla anfallare få sina mål på regelbunden basis.

Hans lag var närmast ledningen mot ett Roma som på nytt var osammanhängande. Oftast räckte en lång boll förbi den högt stående Romabacklinjen för att skapa farligheter för gästerna, det var inte tal om några längre anfall för Torino.

Men som så många gånger förr räddade Alisson Roma med räddningar och vaket agerande som libero. 0-0 stod sig i halvtid och det är inte bara Belottis fel. Walter Mazzarri har inte använt truppens bästa passningsfot Adem Ljajic överhuvudtaget sedan tillträdet efter nyår.

Serben är lynnig som få och en schism kan anas med Mazzarri, dessutom är Torinos nummer tio skadad för tillfället. Men frånvaron av kreativitet i Mazzarris 4-3-3 leder till att en sådan som Iago Falque får för stort ansvar offensivt när nyckelspelarnas form sviktar.

Till dessa hör också M’Baye Niang som flyttades ut på kanten efter att Belotti kom tillbaka från senaste skadan. Niang har inte gjort många glada i de senaste matcherna på ytterpositionen och tränaren valde igår Alex Berenguer före på vänsteryttern.

Spanjoren är mer defensivt slipad än Niang men spelarvalet är också ett tydligt tecken på Mazzarris inverkan. Mittfältet är fullt av kraft och frenesi men saknar kreativiteten att förse Belotti med bollar. Det skulle också straffas i andra halvlek.

Kostas Manolas nickade utan markering på sig ett inlägg från Alessandro Florenzi efter tio minuter paus. Greken dedikerade målet till Davide Astori som spenderade en säsong på lån i Roma 2014/15.

Än mer berörd såg Daniele De Rossi ut att vara efter hans 2-0-mål i den 73:e. Romakaptenen, en nära vän till Astori, firade återhållsamt på ett sätt som var smärtsamt tydligt. Innan avspark brast Radja Nainggolan ut i gråt efter den tysta minuten tillägnad Astori, som kom tillsammans med belgaren till Roma från Cagliari.

Just Nainggolan var en avgörande faktor till Romas uppryckning i andra. Di Francesco flyttade fram honom till en offensivare position och fick i belöning två assist från Nainggolan och flera fina löpningar. Den andra framspelningen kom till inhoppande Pellegrinis kontringsmål på tilläggstid.

Ingen romanista kommer vilja minnas hemmalagets första halvlek och 3-0 är stora siffror sett till hela matchen. Patrik Schick var ingen hit som central anfallare igår heller, och hela anfallslinjen med Cengiz Under och El Shaarawy kändes bleka.

Istället var det Nainggolan som blåste liv i Roma bakifrån tillsammans med De Rossis bollvinster och Florenzis ständiga offensiva utflykter. I avstängde Dzekos frånvaro finns fortfarande frågetecken men fokus kan nu helt riktas mot Sjakhtarmatchen på tisdag.

För Torino innebar detta en tredje raka förlust, efter att Mazzarri inlett obesegrad och spelat in elva poäng på de fem första matcherna. Sedan kom derbytorsken mot Juventus och ett pinsamt nederlag mot Hellas Verona för två helger sen.

Låter mönstret bekant? Jo, Mazzarris företrädare Mihajlovic fick också en bra start på säsongen men förlorade höstderbyt stort och fick bara en poäng mot Verona i omgången efter. Det blev början på en negativ spiral som Mihajlovic aldrig kunde ta sig ur från.

Efter förlusten i Verona har fansen protesterat mot laget på träningsarenan Filiadefia och skrivit banderoller mot presidenten Urbano Cairo med budskapet att sluta med “prat och illusioner”.

Den pragmatiske Mazzarri anlände inte med ett älskvärt rykte och kommer behöva ge väl valda spelare mer kärlek för att tina upp dem. Den här breda och fina Torinotruppen förtjänar bättre än detta.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

INTERVJU: Filip Helander

Sju svenska spelare i Serie A har blivit sex efter januari. Samuel Armenteros försvann till MLS, Samuel Gustafson lånades ut till Serie B. In kom Oscar Hiljemark och tog direkt en startplats när han återvände till Genoa. Tillsammans med Filip Helander i Bologna är dessa två de enda svenskarna som spelar regelbundet i Serie A säsongen 2017/18.

– Det är kul, men saker kan ändras fort. Lagen som befinner sig i tabellens ingenmansland har råd att rotera friskt, säger Filip Helander när Fotbollskanalen ringer upp honom.

Dit kan både Bologna och Genoa räknas, på tolfte respektive trettonde plats i Serie A. Bägge med ett ouppnåeligt avstånd till Europa League-platserna men betryggande långt ifrån bottenstriden. I sin tredje Serie A-säsong håller Filip Helander på att etablera sig som en ordinarie mittback.

Han inledde säsongen på bänken men fick hoppa in redan i andra matchen efter en skada på veteranen Maietta (nu i Empoli). Filip Helander behöll startplatsen, blev petad ur elvan ett par gånger därefter, men har alltid lyckats komma tillbaka och återta en mittbacksplats i Bolognas 4-3-3.

Är det den växande Serie A-erfarenheten som gör att du studsar tillbaka in i startelvan?

– Jag vet inte, det är fortfarande en konkurrenssituation i laget som råder. När laget inte tar poäng byts spelare ut och någon annan får chansen. Ju längre tid man spelar desto mer utvecklar man delen att vara redo när chansen kommer. Det har bidragit till att detta är min bästa säsong i Italien hittills, säger Filip Helander

Med offensiva stjärnor som Simone Verdi, Rodrigo Palacio och Mattia Destro ligger Bolognas styrka framåt i banan. Lagets försvarsspelare har dragit på sig ett rött kort i två av de senaste fyra matcherna, men Filip Helander känner ingen extra press över att hålla ihop försvaret av den anledningen.

– Den är bara positivt med den offensiven vi har. Släpper vi inte ett mål vet vi att vi att göra ett framåt. Desto bättre lag man har desto större chans är det att vinna. Sen får ju ett offensivare lag mer rubriker på det sättet. Men tränaren Roberto Donadoni tillbringar tiden lika mycket åt taktisk träning både offensivt och defensivt, säger 24-åringen.

I försvaret finns också jämnårige högerbacken Emil Krafth som kom till Bologna ett år innan Helander. Krafth har åkt mer ut och in ur startelvan under säsongen och jag frågar mittbacken om hans syn på att allt fler svenskar tar steget direkt till Serie A och skippar diverse ”mellanstationer”.

– Det är upp till var och en, jag litar på att var och en tar rätt beslut att flytta. Sen odlas det myter om att den belgiska ligan exempelvis skulle vara dålig för svenska spelare. De som kommer hit kan lära sig mycket av det italienska spelet.

Vad var tuffast för dig?

– Språket, och det taktiska fokuset. Första halvåret i Hellas Verona fick jag väldigt mycket speltid dock. Men var man än kommer till länder som är icke-engelskspråkiga blir det sociala svårast och tar tid. Italienskan har blivit bättre, jag önskar att jag kunde talat bättre men jag tar mig runt, säger Filip Helander.

Mittbacken var tydlig med att han skulle utvecklas som försvarare i Serie A. Debutsäsongen i Hellas Verona 2015/16 blev också en prövning. I Butei vann deras första match först efter nyåret och slutade sedermera sist i Serie A. Filip Helander lånades därefter ut till Bologna och köptes loss från Verona för två miljoner euro i somras.

Under tiden hann den 192 cm långe Helander få en plats på A-landslagets bänk efter EM-guldet med U21 sommaren 2015. Det dröjde till den motsvarande tidpunkt förra året innan han fick chansen från start för första gången i 3-2-vinsten borta mot Portugal.

Det har blivit ytterligare en 90-minutare i en träningsmatch sedan dess och ett kort inhopp i VM-kvalet mot Luxemburg. Filip Helander är försiktig med målsättningen när jag ber honom blicka framåt mot sommarens VM.

– Jag hoppas självklart komma med först och främst. Den enda målsättningen är att det ska gå bra för laget, det är klart att alla får bidra inom det. Jag ser mig själv som fjärde mittback i truppen, sen när vi är där får vi se vad som händer.

Känner du dig närmare en plats i startelvan trots dina sporadiska starter?

– Jag hoppas att Janne (Andersson) fått en bra bild av mig. Det är svårt att säga. De som spelat har gjort det väldigt bra, det är svårt att hitta anledningar till att byta spelare då, säger Filip Helander.

Mannen från Husie i Malmö har inte tappat kontakten med svensk fotboll och Malmö FF som han vann SM-guld med både 2013 och 2014.

– Jag läser alltid om MFF men har inte sett så mycket. Jag såg matchen mot BP i cupen senast och det såg bra ut. De hade bra kontroll och verkade rätt överlägsna. Jag tror de hamnar i toppen igen med AIK som den största utmanaren.

Hur är det att verka som svensk i Italien efter deras fadäs i VM-playoffet?

– Den generella jargongen har varit att folk gratulerat mig och Emil, de har mer varit besvikna på deras eget landslag och förbundskaptenen där. Jag har inte upplevt något negativt. Förutom Verdi är det heller ingen som är involverad i deras A-landslag från vår trupp. Folk har sagt grattis till mig men jag vet inte om dem gömt ilskan någonstans, säger Filip Helander.

Utländska ägare har fått långt ifrån lika stort fäste i Italien som på andra ställen i Europa. Det är på väg att luckras upp och bland de första klubbarna att bryta ny mark var Bologna. Efter säsongen 2013-14 där klubben åkte ur Serie A och brottades med finansiella problem var det dags för maktskifte. Ett konsortium lett av affärsmannen Joey Saputo och New York-advokaten Joe Tacopina tog över de sjufaldiga italienska mästarna.

Det dröjde inte länge innan de båda nordamerikanerna splittrades och Tacopina istället tog över hårdsatsande Venezia ännu längre ner i seriepyramiden. Bologna gick upp till Serie A omedelbart och har hållit sig kvar sedan dess. Under kanadensaren Saputo, som också äger Montreal Impact i MLS, är visionen att forma I Rossoblu till ett ambitiöst lag på övre halvan.

Vad är din bild av presidenten Joey Saputo?

– Jag har svårt att jämföra med hur det är i andra klubbar. Här är det bra ordning nu men det var kaos tidigare som jag har förstått det. Han är här en del och kollar på matcherna, han var faktiskt här idag. Klubben har ambitioner på sikt, men jag vet inte hur de ska nå dem annat än med framgångar på ett sportsligt plan, säger Filip Helander.

Ett tecken på det kan vara att Bolognas bästa spelare Simone Verdi tackade nej till ett bud från Napoli i januari, en nobb som väckte stor uppmärksamhet. Filip Helander verkar heller inte ha bråttom ifrån norra Italien.

– Just nu känns Bologna som rätt plats att utvecklas på. Jag trivs bra och kommer bra överens med allihop. Jag trivs bra i staden med flickvännen och laget går okej. Målsättningen är en plats i topp-tio och det är ungefär där vi ligger.

I en vardag fylld av övernattningar på hotell även inför hemmamatcher och otaliga timmar av taktiska genomgångar och videoanalyser blir det mycket fotboll. Filip Helander kollar Serie A på helgerna men under samtalet får jag upplysa honom om att Paris Saint-Germain och Real Madrid ska mötas i Champions League senare under kvällen.

Avslutningsvis, vilken är den svåraste anfallaren att möta i Serie A?

– Vem är den svåraste… Higuaín, eller Dybala. Higuaín om jag måste välja. Han spelar i laget som är bäst och gör mest mål där, alltid.

Higuaín har tonat ner kroppsspråket sedan han flyttade till Juventus, hur är han på planen?

– Han ser väldigt sur ut och tycker inte om när man sparkar på honom. Men han sticker inte ut i det avseendet, säger Filip Helander.

Med tanke på vad som hände i onsdagens Champions League finns inga anledningar till att ifrågasätta mittbackens val av Juventus två argentinare.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Milan har en lång väg kvar till toppen

Milan mot Arsenal i Europa Leagues åttondeldelsfinal. Ett möte som kändes fifty-fifty när lottningen kom men där favoritskapet helt svängde över till rödsvart efter en vecka av miserabla Arsenalprestationer.

I alla fall i min värld. Jag kunde inte se ett Gattuso-uppumpat Milan misslyckas mot ett motstånd som slits inifrån och där vissa spelare inte verkar vilja kämpa för managern. När Arsenal är på botten (där har de befunnit sig mest hela tiden 2018) brukar de studsa tillbaka och svara med en vinst som plockar ner några #WengerOut-skyltar till kommande helg och inbillar övriga fans att läget är okej.

Arsenal befann sig dock vid ett sådant lågvattenmärke att jag inte kunde se vändningen komma. Och såklart så gjorde den det, mycket tack vare ett generöst Milan.

Det var två lag med vidöppna försvar som inledningsvis spelade på San Siro. Arsenals av förklarliga skäl efter den senaste tiden med darriga ben på Mustafi och Chambers. Men också med ljuspunkter i Koscielnys prestation och sättet som Kolašinac och inbytte Maitland-Niles tog bort Suso.

Milan däremot misslyckades med allt i försvarsväg. Calabria började göra misstag med bollen, Bonucci såg ut som höstversionen och Rodriguez var Rodriguez. Längre fram var pressen helt frånvarande från mittfältarna med Biglia i spetsen.

Arsenal kunde med bara snabba bollförflyttningar såga sig igenom hemmalagets försvar gång på gång. Mkhitaryan sköt in 1-0 efter en kvart, Ramsey rundade Donnarumma och satte tvåan just innan paussignalen. Det kunde och borde varit ännu fler Arsenalmål.

När det var dags att forcera fram en kvittering plockade Gattuso ut den anonyme Cutrone och satte in både Kalinić och André Silva med dryga halvtimmen kvar. Den tiden skulle inte bli någon vidare reklam för någon av anfallarnas lämplighet i Milan. Vilket är ett problem, det går inte att ha en 19-åring längst fram med pressen att leverera och sedan inte ha några kapabla ersättare redo.

Arsenal kunde till slut komfortabelt bevaka ledningen och se fram emot ett gyllene utgångsläge i returen. Milan straffades för allt slarv i första halvlek, även med boll. Kanske blev de för bekväma och underskattade svårigheten att möta ett Arsenal under isen, men med betydligt större erfarenhet av stora matcher?

Det var kul att se Gattuso ställa upp med den bästa elvan men alla unga spelare blev också en plågsam påminnelse över hur mycket rutin de saknar på denna nivå. Precis som det oavgjorda resultatet i Gattusos första match mot Benevento kan det dock varit bra att få denna uppenbara hemläxa.

Allt under 2018 har flutit på så bra, försvaret höll nollan i 599 minuter fram till ikväll, men nu tvingas laget jobba ännu hårdare för att ta nästa steg. Åtminstone har Milan blivit medvetet om brister som inte försvunnit trots segerrika vintermånader.

0-2 till returen på Emirates är inget omöjligt uppdrag. The Gunners märkte att det inte var ett intensivt pressande Man City de mötte igen och kunde fokusera på att göra det Arsenal är bäst på, att rulla boll.

Milan tvingas köra för fullt från början om en vecka och inte lämna utrymmen för misstag likt ikväll. Det lär inte lyckas, men Arsenal har stått för så många besvikelser i år att de är omöjliga att lita på.

Dubbelmötet ger Milan värdefull europeisk erfarenhet som de kommer ha nytta av i framtiden. Men ikväll blev de brutalt påminda om hur mycket jobb som är kvar för att åter bli ett topplag.

****

Lazio ställde upp med en mer reservbetonad elva på Olimpico mot Dynamo Kyiv. Hemmalaget skapade tillräckligt med chanser för att ta ledningen i första halvlek, istället klackade gästernas Tsygangov retfullt in ledningsmålet från nära håll efter paus.

I Lazio kan dock inte Ciro Immobile sluta göra mål och kvitterade bara två minuter efteråt. Sedan slog Felipe Anderson till med 2-1, men tio minuter innan full tid kvitterade ukrainarnas Júnior Moraes med ett drömskott från distans. På tilläggstid petade Immobile bollen förbi en utrusande målvakt men bollen tog i stolpens insida.

Det fick avsluta Lazios senaste tuffa åtta dagar som präglats av just stolpe-ut-sekvenser sent i matcherna. Utgångsläget inför returen är tufft såklart men Lazio måste ställa upp med den bästa elvan då. Och är det något lag som visat att de inte räds svåra utmaningar är det Simone Inzaghis mannar.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Juventus vinner, går det ens att bli förvånad längre?

För andra gången på några dagar hamnar Juventus i ett kritiskt läge. Spelet stämmer inte, resultatet är inte det rätta. Båda tillfällena baxar sig Juventus ur brottargreppet. I lördags mot Lazio drog Paulo Dybala halvliggandes in ett vänsterskott i krysset i 93:e minuten.

Igår kväll satte han återigen vinstmålet. Denna gång stående, men minst lika graciöst och i ungefär samma nätmaska. Vad är det som gör att Juventus plockar fram denna bestående vinnarmentalitet gång på gång? Kan en sluta att bli förvånad längre?

Precis som mot Lazio imponerade inte Juventus under stora stycken av matchen. Första halvlek var inte lika välspelad som matchen på Juventus Stadium men intensiteten vreds upp ytterligare något snäpp.

Tottenham var både hetare och bättre, belöningen kom sex minuter innan paus när Son stötte in Trippiers högerinlägg. Tidigare under halvleken hade Juventus blivit blåsta på en straff när domare Marciniak tolkade Douglas Costas fall efter Verthongens tackling på ett väldigt märkligt sätt. Tottenham hade dessförinnan också ett case med handsen på Chiellini men den är långt ifrån lika solklar.

Det hade kunnat bli en sådan afton för Juventus. Bortdömda och dessutom bortknuffade på planen. Tottenhams metodiska passningsspel hyllas med all rätt ofta, vad som inte uppmärksammas lika mycket är deras fysiska sida. Oj, så många dueller Dier, Dembélé och de andra vann på mittfältet.

Khedira och Pjanić hängde inte med i erövringsfasen och då hjälpte det inte att Allegri satt in en extra mittfältare i Matuidi sen sist. Följden blev att varningarna söktes som magneter mot de för kvällen gulklädda Juvespelarna (Pjanić och Benatia är avstängda till kvarten).

Tottenham hade lika mycket kontroll efter paus och var 25 minuter ifrån klubbens riktiga europeiska genombrott i modern tid. Det behövdes bara tre minuter för att förgöra den drömmen, när Juventus bestämde sig för att det inte korrelerar med den egna självbilden att åka ut i åttondelsfinal.

När Khediras ben inte hängde med fick han använda huvudet istället. Tysken nickskarvade Lichtsteiners inlägg mot Higuaín som på mästerligt målskyttsmanér hittade ett sätt att med yttersidan vinkla in kvitteringen.

Argentinaren iklädde sig senare framspelarrollen, och vem är bättre att frispela än (om inte sig själv då) landsmannen Dybala? Juventus nummer tio gjorde inga misstag och vändningen var fullbordad.

Det tog tio minuter eller så innan Tottenham hittade sig själva efter denna chock. Juventus hade fått ny energi och äntligen börjat vinna lite boll efter ledningsmålet. Med laget tätt packat framför Gigi Buffons straffområde blev det enklare att försvara Spurs attacker. Hemmalaget blev inte riktigt farliga förrän ex-bianconero Llorente kom in och hotade med sitt huvudspel. Den oreda som spanjoren orsakade ledde inte till mer än en nick i stolpens insida av Harry Kane.

Matchen var över. Tottenham var det bättre laget över 180 minuter men åkte ut likväl. Juventus hade varit Juventus och gått vidare på deras speciella sätt. Vinnarmentalitet såklart, men lika mycket tack vare de speciella spelarna Paulo Dybala och Gonzalo Higuaín. Igår var de skillnaden mellan två jämbördiga lag.

Max Allegri ska förstås hyllas som väcker dessa vinnarskallar till liv gång efter annan. Igår lyckades han med bytena sånär som till hundra procent. Lichtsteiner var klockren för matchbilden med sin attityd och löpförmåga. Barzagli hade det svårt mot Sons snabbhet på samma position, ändå var italienaren kvickast som rensade bollen på mållinjen framför Lamelas huvud efter Kanes stolpnick.

Asamoah kom in samtidigt som Lichtsteiner med halvtimmen kvar och bidrog till en defensiv trygghet som den allroundlösning han är kan ge. Bara Sturaros korta inhopp kändes tveksamt med ett par bortslagna passningar, bland annat innan Kanes stolpträff.

Kapten Buffon hade en argumentation med just Sturaro mitt i segerfirandet och en kan undra vad de egentligen dividerade om. Kanske var det om Sturaros oaksamhet, kanske var det över en till i raden av liknande vinster som Juventus bygger sin karaktär runt. Frågan är om Max Allegri, arkitekten över detta lagbygge, själv kan bli förvånad fortfarande?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

En superhelg som betyder precis ingenting

Fotbollsfesterna avlöser varandra på flera håll i Europa, inte minst i Italien. Vi såg fram emot en helg fylld till bredden med viktiga matcher. Derby del Sole, Milanoderby, Emilia-Romagnaderby och Udinese-Fiorentina, ett möte mellan två lag som inte ville se chansen till Europa League-spel försvinna.

Det blev ingen match i Udine. Vid lunchtid kom ett av alla oräkneliga pling i mobilen, den här gången av den allvarliga sorten. Flashen löd att Fiorentinas lagkapten Davide Astori inte vaknat upp i hotellrummet och dött i sömnen.

Det är så ofantligt tragiskt och lägger direkt ett skymningsmörker över hela fotbollshelgen. Serie A har tagit det enda rätta beslutet och ställt in alla söndagens matcher. I varenda Serie A-lag finns någon med en relation till Davide Astori, spelare som istället för att förbereda sig inför match ska inleda ett sorgearbete till en pappa som lämnar sin fru och jordelivet endast 31 år gammal.

Astori

Davide Astori slog igenom i Cagliari för drygt tio år sedan efter att ha jobbat sig upp från Milans akademi till A-laget. I Cagliari var Astori ett av affischnamnen utåt tillsammans med Albin Ekdal och Radja Nainggolan. Han fick en ny chans i en storklubb säsongen 14/15 i Roma, återvände till ön efter ett år och spelade sedan sommaren 2016 i Fiorentina.

Astori blev aldrig den högklassiga mittbacken han spåddes bli efter genombrottet i Cagliari. Trots det fick han 15 A-landskamper på meritlistan och var med så sent som i förra november mot Sverige. Det var en välförtjänt uttagning till Gli Azzurri.

Tillsammans med nyförvärvet German Pezzella hade Astori potentialen att bilda ett riktigt bra mittbackspar. Astori har känts stabil och viktig med sina ledaregenskaper som aldrig tidigare under Fiorentinakarriären.

Vi kommer aldrig få veta vilket riktning karriären tagit honom och Astoris lagkamrater har två och en halv enormt tuffa månader framför sig att bearbeta sörjandet och personligheten som försvararen lämnar.

För trots hans yrkesskickligheter berättar röster återkommande vilken fin människa Davide Astori också var. Det gör hans livsöde ännu mer tragiskt. Riposa in pace, capitano.

RIP-Astori

****

Fotbollen känns inte viktig när vi nås av besked liknade detta. På ett tabellmässigt plan inträffade ändå två resultat igår med en möjligen stor påverkan i scudettoracet. Det som sticker ut är förstås Romas högst oväntade 4-2-vinst borta mot Napoli.

Napoli kändes ovanligt slarviga i uppspelsfasen från början. Samtidigt hade Roma problem på sin högersida, där en viss Lorenzo Insigne härjar. Yttern var nästan överallt i anfallsväg för Napoli och gav hemmalaget ledningen redan efter sex minuter.

Repliken från Roma kom i anfallet efter. Formstarke Cengiz Ünder sprang loss på sin högerkant och sköt med vänsterfoten via Mario Rui ett skott som gick i en båge över Pepe Reina. Napolis furiösa inledning såg ut att bädda för den trepoängare alla krävde, men halvvägs in i halvleken hade Edin Džeko nickat in ledningsmålet för Roma.

Efter det målet fick Napoli svårare att sy ihop sina trianglar samtidigt som Roma växte. Kontrasten mot det likgiltiga spel som giallorossi visade mot Milan kunde inte varit större. Roma kontrade sällan men smart och utnyttjade lägena som skapades. Defensiven växte och den högersida som Insigne lekt på förblev bara delvis öppen resten av matchen.

Och så klev lagets ledare och nyckelspelare äntligen fram. De Rossi, Strootman och Nainggolan gjorde ett storartat jobb på mitten. Längst fram motbevisade Džeko återigen kritikerna och gjorde en grym insats, viktig inte minst på defensiva fasta.

Džeko gjorde också 1-3-målet, mästerligt placerat i bortre hörnet med fel fot från distans. Tio minuter innan full tid avgjordes matchen definitivt när Mario Rui fick hjärnsläpp och försökte klacka ett inlägg ut från straffområdet, men inte längre än att han serverade en fristående Diego Perotti och 1-4.

Dries Mertens snyggade till siffrorna på stopptid med ett otagbart skott. Det var just sådant som krävdes för att Alisson Becker skulle överlistas i Romamålet. Återigen gjorde brassen en briljant målvaktsinsats och bidrog lika mycket till Romas seger som dubble målskytten Džeko.

Det måste vara konfunderande för romanisti att se laget spela så dåligt ena veckan för att sedan visa upp denna höga höjd och slå serieledarna borta. Insatsen kan också ses som ett bevis på att Eusebio Di Francesco behöver tid med detta lag. De tilltagande ropen på tränaravsked är inget annat än överdrivna med tanke på att Roma gick in med vetskapen om att säsongen var ett ombyggnadsår.

Di Francesco köpte sig tid på ett effektivt sätt och gav laget en rejäl dos av självförtroende inför CL-returen mot Sjakhtar om nio dagar. Just effektivitet var skillnaden mellan Napoli och Roma igår och Partenopei bör inte ta denna förlust alltför tungt. Men det är lätt att gå runt i början-på-slutet-tankar som blå supporter från Neapel om man ser till lördagskvällens andra resultat.

Matchen mellan Lazio och Juventus var befriad från målchanser tills bollen hamnade framför Paulo Dybalas fötter i den 93:e minuten. Argentinaren vände bort Luiz Felipe, höll undan den framrusande Parolo, och trots att Dybala var på väg ner lyckades han nästan liggandes få iväg ett skott i krysset med sin magiska vänster.

Juventus har visat upp den här typen av vinnarmentalitet hundratals gånger tidigare men jag blir lika häpen varje gång. Förmodligen blev Max Allegri också det när han fyrade av sitt speciella leende under målfirandet. Allegri hade bytt formation till 3-5-2 med Dybala och Mandžukić längst fram men Juventus såg mycket på grund av systemet väldigt fantasilösa ut.

Lazio höll bianconeri stången och reagerade överraskande bra på den slitsamma strafförlusten mot Milan i veckan. 0-0 kändes därför logiskt och något som Lazio kunde vara väldigt nöjda med, samtidigt som möjligheten till Napoli att rycka kunde getts senare under kvällen.

Efter ett av La Joyas moment av briljans blev det ingetdera. Juventus tog jackpotten hem från Olimpico istället. De vann en bortamatch mot Lazio som inte förlorat mot Juve i säsongens två möten. De gjorde det utan att förta sig, spilla onödig energi, och hade råd att rotera på flera positioner inför onsdagens CL-retur.

Momentumet i kampen om lo scudetto tog möjligen en avgörande sväng den tredje mars 2018. Juventus kan återta serieledningen vid vinst i hängmatchen mot Atalanta om någon vecka. Napoli kommer inte ge sig för det. De får bara ännu en nödvändig prövning på om laget är redo att vinna serien.

I den andra änden av tabellen har SPAL tagit sex blytunga poäng i de senaste två matcherna. Först efter 3-2 i förra helgens ödesmöte borta mot Crotone. Igår blev det även vinst i regionderbyt mot Bologna och nykomlingen har tagit sig över strecket.

På den regnsjuka planen i Ferrara fick Bologna mittbacken Giancarlo Gonzalez frilägesutvisad med bara tio minuter spelade. Efter flera missade chanser kom det förlösande målet i minut 48. Filip Helanders undannick hamnade inte längre än hos Alberto Grassi som med en snygg volley avgjorde för hemmalaget och satte säsongens första mål.

Bologna skulle få sin stora kvitteringschans dock. På övertid hittade Riccardo Orsolini en fristående Mattia Destro som från två meters håll lyckades skjuta över öppet mål. Missen kan SPAL:s anhängare både skratta och njuta av efter vinsten i detta sällan återkommande derby.

Två segrar kan vara det som lägger det avgörande fundamentet för nytt kontrakt i SPAL. Det har funnit rop även på tränare Semplicis avgång men med dessa vinster har han förnyat förtroende åtminstone säsongen ut. Tålamod lönar sig ibland.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Juve på Netflix förklarar existensen där bara vinsten räknas

En gång varje sommar samlas hela Juventus på en herrgård i Villar Perosa, en liten stad utanför Turin. Platsen för denna slags upptaktsträff är inte slumpmässigt vald. Det är härifrån familjen Agnelli härstammar, Juventus ägare sedan nästan hundra år tillbaka.

Med en tydlig stämma pratar klubbpresidenten Andrea Agnelli framför spelartruppen. VD:n Beppe Marotta och vicepresidenten Pavel Nedved som står lite vid sidan, nästan för att förstärka bilden av att Agnelli bestämmer i Juventus FC.

Presidenten talar om målet att vinna Champions League samtidigt som de ska segra i Serie A för sjunde året i rad. Han förklarar traditionen med att samlas på Villar Perosa och betonar framtidens målbilder med att poängtera att spelare som Bettega, Platini och Del Piero stått på samma grusuppfart. Historik och vision som binds ihop på ett effektfullt sätt, där den enda gemensamma nämnaren är kravet på att vinna.

A-laget: Juventus är en Netflixproducerad dokumentärserie i tre delar där tittarna erbjuds en unik inblick i Italiens största klubb. Det är en bakom-kulisserna-serie främst där vi följer med det vitsvarta tåget från det traditionsenliga försäsongsmötet med Primaveralaget i Villar Perosa över den höstsäsong som nyss spelats.

Matchklipp varvas med spelarintervjuer, hemma-hos-besök och samtal med tunga aktörer som Allegri, Marotta och Nedved. Även tidigare spelare kommer till tals i serien och förklarar essensen i klubben. Hur de motiverar sig själva till att orka med pressen från fansen, och framförallt att ha vetskapen om att Juventus bara existerar för att vinna.

Mitt i detta välprogrammerade och extremt resultatmedvetna maskineri är det befriande att se andra sidor av spelarna som lever under dessa krav på framgång. Gonzalo Higuaín förkarar rådet han fick från sin fotbollsspelande pappa när han flyttade till Real Madrid som 18-åring, att spelarna där också är varelser med två ögon, en näsa och en mun.

Giorgio Chiellini tar sig tid att besöka det italienska basketlandslaget, Daniele Rugani letar julklappar som en annan på stan, och Claudio Marchisio förklarar varför mockabryggt på traditionellt sätt är det enda kaffe som ska drickas.

Den som förväntar sig utläggningar om Calciopoli eller svårigheterna efteråt med Agnellis ägarstrid mot bröderna Elkann kommer bli besviken. Den typen av självreflektion finns det ingen plats för, mer än tränare Max Allegris samtal om behovet att förnya sig själv och laget.

Det är för mig helt okej i denna form. Vi får ändå bilder från ett Neapel draperat i Juventushat inför höstens seriefinal, där Higuaín förklarar känslorna han har mot sin förra klubb. Napoli tar också en överraskande tydlig plats som Juventus antagonist i scudettoracet.

Tydlig är också frånvaron av Leonardo Bonucci i serien. Han syns enbart under förra vårens guldfirande och benämns aldrig med namn. På ett subtilt sätt slinker Bonucci ändå med i presentationen av Blaise Matuidi, där nyförvärvets försvarsegenskaper nämns som viktiga eftersom ”när några av de viktigaste försvarsspelarna lämnat laget”.

Dokumentärserien är en trevlig och inte alltför tillrättlagd inblick i en storklubb. Ödmjukheten i att kunna öppna sig själva syns även på spelargruppen som kollektiv, som till synes bekymmerslöst ställer upp på diverse sidogig för klubbens räkning. Det råder ingen tvekan om att namnet Juventus är störst och ingen spelare har några mandat att sätta sig emot det.

Att vinna sitter i väggarna i Juventus och mentaliteten överförs på alla plan från generation till generation. Det är denna inställning som får mig att tro att Napolis chanser att vinna ligan inte ökar efter jag tittat klart det sista avsnittet, trots tio raka vinster.

Samma känsla får mig att tro att en vinst på Wembley nästa vecka inte bara är en svår uppgift. Det är något Juventus ska klara av.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Bilderna av ett lag i total harmoni

Ibland räcker det med att betrakta något för att förstå. Ibland blir ord bara överflödiga. Under två matcher på Stadio Olimpico har vi bjudits på ögonblick som väldigt tydligt sätt förklarar sakerna tillstånd i Milan. De mötte både Roma och Lazio inom loppet av tre dagar och kom ännu starkare ur besöket i snökaosets Rom.

Främst tänker jag på målen i söndagens match mellan Roma och Milan. Det första strax efter paus när ett inlägg från Suso hittade Patrick Cutrone som på något sätt styrde bollen förbi Alisson i Romamålet.

Det andra med kvarten kvar, efter ett mönsteranfall som avslutades med att högerbacken Davide Calabria frispelad chippade in bollen på ett otroligt läckert sätt. Målen som sådana var snygga. Men mer glädjande för milanisti måste reaktionerna under målfiranden vara.

Cutrone och Calabria, båda egna produkter, sprang efter deras mål mot den stora bortaklacken på Olimpico. Båda pekade på klubbmärket och njöt av vara en del av AC Milan. Deras klubb, en sak som de brinner för och ett ögonblick de ville dela med alla tusentals tillresta Milanfans.

Lika talande var segerjublet efter slutsignalen. Lagsammanhållningen som Gennaro Gattuso byggt upp gick att ta på under glädjescenerna, lika mycket som betydelsen av att äntligen slå ett av Serie A:s bästa lag (första segern borta mot Roma sedan 2011).

Missförstå inte, det var starkt att slå Lazio hemma för en månad sedan. Men att gå ut och diktera en match mot Roma på Olimpico är ännu tyngre. Gennaro Gattuso verkar ha auran av en urkraft för stunden.

Tränaren lyckades till och med reta upp Aleksandar Kolarov vid ett inkast på sidlinjen. Det säger något att han lyckades få Romaspelaren att komma ur balans och börja munhuggas, och säger väldigt mycket om tillståndet i Roma efter förlusten mot Milan och 1-2 i Ukraina tidigare förra veckan.

Igår kväll var det dags för returmötet i Coppa Italias semifinal. 0-0 slutade den första matchen på San Siro och Lazio skulle visa sig bli ett ännu tuffare motstånd än Roma. Hemmalaget kom ut och dikterade stora delar av matchen mot ett Milan med tydliga tendenser av trötthet.

Där Roma kändes sega med en borttappad tro på det egna anfallsspelet prövade Lazio Milanförsvaret på ett helt annat sätt. Genom Immobiles djupledshot, via fötterna på Luis Alberto och hans inbytte ersättare Felipe Anderson, eller längre bollar på Milinković-Savić. Lazio var dock inte skarpt nog att utnyttja de många gånger som Milan tappade boll på egen planhalva i första halvlek.

Milan sjönk ännu lägre i andra halvlek men kändes ständigt farliga i deras omställningar. Cutrone föll bort under matchen och byttes ut mot anfallskonkurrenten Nikola Kalinić. Mer lyckad var den andra målskytten från i söndags, Calabria, som åter gjorde en stark insats. Jag har väldigt svårt att se Andrea Conti (snart tillbaka efter korsbandsskadan) ta en plats i Milans 4-3-3-system framöver.

Matchen gick till förlängning och där skulle Kalinić få ett gyllene läge. Under en kontring med bara ett par minuter kvar av förlängningen frispelade Leo Bonucci kroaten som symptomatiskt skyfflade vänsterskottet över ribban.

Straffar. Nu behövdes Gattusos energi och övertygelse igen för att mana på ett slitet lag som borde avgjort i förlängningen. På andra sidan stod Lazios Simone Inzaghi i kostym i regnet, en minst lika stark motivator själv inför ett straffsparksavgörande.

Skytteligaledaren Ciro Immobile satte den första straffen. Sedan tog målvakterna över. Straffarna från Rodriguez, Milinković-Savić, Montolivo och Lucas Leiva räddades samtliga av Strakosha eller Donnarumma. ”Målvakterna har tagit huvudrollerna i straffläggningen, och regnet har övergått till snö”, basunerade RAI:s uppjagade kommentatorer för att ytterligare förstärka aktörernas mentala prövning.

Sedan följde sju raka mål i denna märkliga straffläggning, på närmast perfekta straffar. Tills Luiz Felipe Ramos klev fram. Den 20-årige brassens nervositet gick att ta på även framför skärmen och backen dunkade bollen över ribban.

Chansen att avgöra sudden death-straffarna skulle Alessio Romagnoli få. En Romaprodukt, som fotade sig själv i en Laziotröja för ett par år sen. Gud vet vad som gick igenom hans huvud innan straffen, men han skickade Strakosha åt fel håll och Milan till en final mot Juventus.

Framför Curva Nord valde Romagnoli att inte fira straffmålet, ett väldigt ovanlig bild med tanke vilka känslor spelare har under en straffläggning. Gattuso? Jo, han firade på sitt speciella sätt. Likt en uppspelt vovve på väg att kopplas loss sprang han mot Romagnoli men bromsades in av euforiska lagledare.

Att vara milanista måste vara fantastiskt för stunden och de ska njuta efter den miserabla höstsäsongen. Men redan på söndag väntar nästa stora prövning i Derby della Madonnina.

Med tanke på att både Inter och Milan turats om att gå kräftgång de senaste fem åren har derbyt inte haft någon stor favorit. Så är icke fallet den här gången. Milan går in med ett solklart favoritskap och Inters enda chans är att rossoneri är slitna för stunden.

Ännu sämre odds har Lazio hemma mot Juventus. Den matchen spelas tidigt på lördag kväll och Lazio kommer känna av veckomatchen på ett ännu tydligare sätt. Deras räddning kan bli att Juventus har en ännu viktigare match borta mot Tottenham nästa onsdag. Krälar sig Simone Inzaghis mannar undan detta grepp med en poäng är det en prestation nästan i paritet med deras vinst på Juventus Stadium i höstas.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

Annons
Annons