En gång varje sommar samlas hela Juventus på en herrgård i Villar Perosa, en liten stad utanför Turin. Platsen för denna slags upptaktsträff är inte slumpmässigt vald. Det är härifrån familjen Agnelli härstammar, Juventus ägare sedan nästan hundra år tillbaka.
Med en tydlig stämma pratar klubbpresidenten Andrea Agnelli framför spelartruppen. VD:n Beppe Marotta och vicepresidenten Pavel Nedved som står lite vid sidan, nästan för att förstärka bilden av att Agnelli bestämmer i Juventus FC.
Presidenten talar om målet att vinna Champions League samtidigt som de ska segra i Serie A för sjunde året i rad. Han förklarar traditionen med att samlas på Villar Perosa och betonar framtidens målbilder med att poängtera att spelare som Bettega, Platini och Del Piero stått på samma grusuppfart. Historik och vision som binds ihop på ett effektfullt sätt, där den enda gemensamma nämnaren är kravet på att vinna.
A-laget: Juventus är en Netflixproducerad dokumentärserie i tre delar där tittarna erbjuds en unik inblick i Italiens största klubb. Det är en bakom-kulisserna-serie främst där vi följer med det vitsvarta tåget från det traditionsenliga försäsongsmötet med Primaveralaget i Villar Perosa över den höstsäsong som nyss spelats.
Matchklipp varvas med spelarintervjuer, hemma-hos-besök och samtal med tunga aktörer som Allegri, Marotta och Nedved. Även tidigare spelare kommer till tals i serien och förklarar essensen i klubben. Hur de motiverar sig själva till att orka med pressen från fansen, och framförallt att ha vetskapen om att Juventus bara existerar för att vinna.
Mitt i detta välprogrammerade och extremt resultatmedvetna maskineri är det befriande att se andra sidor av spelarna som lever under dessa krav på framgång. Gonzalo Higuaín förkarar rådet han fick från sin fotbollsspelande pappa när han flyttade till Real Madrid som 18-åring, att spelarna där också är varelser med två ögon, en näsa och en mun.
Giorgio Chiellini tar sig tid att besöka det italienska basketlandslaget, Daniele Rugani letar julklappar som en annan på stan, och Claudio Marchisio förklarar varför mockabryggt på traditionellt sätt är det enda kaffe som ska drickas.
Den som förväntar sig utläggningar om Calciopoli eller svårigheterna efteråt med Agnellis ägarstrid mot bröderna Elkann kommer bli besviken. Den typen av självreflektion finns det ingen plats för, mer än tränare Max Allegris samtal om behovet att förnya sig själv och laget.
Det är för mig helt okej i denna form. Vi får ändå bilder från ett Neapel draperat i Juventushat inför höstens seriefinal, där Higuaín förklarar känslorna han har mot sin förra klubb. Napoli tar också en överraskande tydlig plats som Juventus antagonist i scudettoracet.
Tydlig är också frånvaron av Leonardo Bonucci i serien. Han syns enbart under förra vårens guldfirande och benämns aldrig med namn. På ett subtilt sätt slinker Bonucci ändå med i presentationen av Blaise Matuidi, där nyförvärvets försvarsegenskaper nämns som viktiga eftersom ”när några av de viktigaste försvarsspelarna lämnat laget”.
Dokumentärserien är en trevlig och inte alltför tillrättlagd inblick i en storklubb. Ödmjukheten i att kunna öppna sig själva syns även på spelargruppen som kollektiv, som till synes bekymmerslöst ställer upp på diverse sidogig för klubbens räkning. Det råder ingen tvekan om att namnet Juventus är störst och ingen spelare har några mandat att sätta sig emot det.
Att vinna sitter i väggarna i Juventus och mentaliteten överförs på alla plan från generation till generation. Det är denna inställning som får mig att tro att Napolis chanser att vinna ligan inte ökar efter jag tittat klart det sista avsnittet, trots tio raka vinster.
Samma känsla får mig att tro att en vinst på Wembley nästa vecka inte bara är en svår uppgift. Det är något Juventus ska klara av.
Twitter: @ErikHadzic