Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

15v

Ronaldo förtjänar alla applåder i världen

Zinedine Zidane kände igen sig på Juventus Stadium igår. Inte bara för att Turin är hemtam mark för fransosen, när han just bevittnade Cristiano Ronaldos extravaganta 2-0 mål kom säkert en flashback – Zidane har själv gjort ett av Champions League-historiens vackraste och viktigaste mål, det avgörande i finalen 2002 med fel fot dessutom.

Zidane, cool som bara han är, tog sig för sitt kala huvud och började vifta med handen som om han hade bränt sig. 2-0 till Real Madrid var ett brännmärke i detta dubbelmöte och hade kunnat elda på Juventuspubliken i och med att provokatören Ronaldo gjort målet.

Istället valde stora delar av den norra kurvan att ställa sig upp och applådera. Jag blev stum av det målet, samtidigt som jag hänfördes av publikens reaktion. De valde att hylla ett mål som redan då betydde att deras lag med 90 procents sannolikhet skulle försvinna från turneringen.

Dessa supportrar valde att se bortom det sportsliga misslyckandet, de la alla rivaliteter vid sidan för ett ögonblick, och inte minst struntade de i att den långt ifrån älskvärde Ronaldo sänkte Juventus igen.

Det hade sett något som stod över detta, ett konstverk och ett mål som förklarar essensen med varför så många förlorat sig i fotboll. Den instinktiva ilskan och besvikelsen höll bara i sig ett par sekunder efter att bollen borrat sig i Gigi Buffons vänstra hörn, medparten insåg att de inte kunde göra något annat än att applådera ett stordåd från en av historiens största spelare.

Jag kan inte nog med att beundra denna inställning från folket på Juventus Stadium. Jag vet själv inte hur jag hade reagerat om något liknande hänt framför mig på Nya Malmö Stadion (det lär visserligen aldrig hända, Rosenberg försökte två gånger). Just därför är respekten så stor från min sida gentemot Juvefansen som valde att hylla Ronaldo.

0-3 är väldigt talande siffror och kunde varit ännu större om inte Cristiano Ronaldo och de andra bränt ytterligare bra lägen under sista halvtimmen. Det hade heller inte behövt sluta i denna förnedring om Juventus haft lite flyt med sig. Klart är att den förväntade passiva inställningen speglades väldigt bra vid Ronaldos tidiga 0-1-mål.

Den approachen kunde också skönjas ur Max Allegris val av spelare och formation. Ingen Matuidi eller Marchisio fick plats, istället gavs Bentancur chansen som redan blivit exponerad på Camp Nou i september mot en liknande typ av motståndare.

Barzagli fick åter chansen över Rugani och den formstarke De Sciglio valdes framför betydligt mer rutinerade Lichtsteiner. Känslan kring elvan var lite väl många tveksamheter på flera positioner. Flera av spelarna ovan var också passiva på ett sätt som inte är Juvevärdigt vid det första målet.

Men Juventus repade sig efter den tidiga chocken. De anföll finurligt och insåg snart att detta CL-vinnande försvar var bräckligt när det prövades. Ofta var det bara den sista passningen som stod i vägen för ett fritt läge när någon av Juventus offensiva spelare anföll i första halvlek. Real attackerade sporadiskt men kändes giftiga varje gång de bestämde sig för att bryta igenom det vitsvarta försvaret.

Mest uppenbart var att Paulo Dybala var mannen som skulle göra det för Juve och med all sannolikhet kände argentinaren likadant själv. För ganska exakt ett år sedan var det han som skickade Juventus vidare med sina två mål i kvartsfinalen mot Real Madrids värsta fiender.

Ur det ansvaret kom mest en iver fram hos Dybala att han behövde ha den sista touchen för att det skulle bli ett hemmamål. Dybala försökte men hade sin omänsklige överman på andra sidan, och fick själv kliva av i förtid när hans sista beröring var med dobbarna i Carvajas mage. En iver som gick över i frustration och slutade med ett rött kort.

Liknande typ av frustration och hopplöshet drabbade snart hela det vitsvarta laget när även Marcelos 0-3 ramlade, då det gick upp för spelarna att det kommer dröja ytterligare minst ett år innan CL-förbannelsen bryts i Turin. Om inte ett Ramoslöst Real drabbas av höstens försvarsympton i Madrid igen är detta dubbelmöte givetvis redan avgjort.

Max Allegri har bevisat sin storhet gång på gång under de tre och ett halvt åren han tränat Juve. Efter den här matchen kommer han med rätta få kritik för sin laguttagning. Han kan skylla på frånvaron av Benatias snabbhet i mittförsvaret och Pjanićs passningsfot.

Eller så bara inser Allegri och vi andra att de mötte ett lag som kommer vinna hela turneringen om de når den egna högstanivån igen likt igår kväll. Och att Real Madrid har en artist som förtjänar att applåderas för extranumret som bjöds.

Det finns en anekdot från tidigt 2000-tal i Madrid, innan världsturnéer i Kina och Nordamerika blev norm, mellan president Florentino Perez och en annan Real-potentat. Perez har lanserat sin Galacticos-idé och skryter, halvt på skämt, halvt på allvar, om hur konkurrensen inom fotbollssporten kommer upphöra när Real Madrid lockat dit alla världens bästa spelare.

Perez talar då om att fotboll för hans lag bara kommer handla om att skapa konst, en slags performance. Vi vet alla hur det gick för det intergalaktiska projektet i Madrid. Men när det kommer till begreppet fotbollskonst undrar jag om Perez kommer känna sig mer belåten någon gång framöver än nu.

****

På tal om Kina, det spelas ett inte oviktigt Milanoderby tidigt ikväll med inte helt oviktiga kinesiska intressen. Inter har till slut fått upp ångan efter en becksvart vinter. Milan kommer från en 1-3-förlust mot Juventus som samtidigt var deras bästa prestation under Gattuso och en bekräftelse på hur långt laget kommit under bara fyra månader med honom.

Hur viktig denna match än är på San Siro är det svårt att förbise det som händer utanför och därmed kan påverka framtiden i båda Milanolagen. Ni har redan hängt med i turerna kring Milans kinesiske ägare Yonghong Li och hans allt mer uppenbara ekonomiska tillkortakommande på denna nivå.

Li lånade tre miljarder kronor av den amerikanska hedgefonden Elliott Management när han köpte AC Milan för strax över sju miljarder för ett år sedan. Till en relativt hög ränta ska lånet betalas tillbaka i oktober och förra veckan skulle en avbetalning på tio miljoner euro in till Elliott.

Pengarna har inte nått banken och betalningen har skjutits upp till den 14 april, men vad värre är att en åklagare kan komma att utreda Li för penningtvätt i samband med köpet av Milan. Att Yonghong Li inte kommer bli långvarig som Milanägare börjar bli mer och mer klart. Då riskerar de rödsvarta att kastas in i en Elliott-cirkus som kan sluta hur som helst, och med väldigt oklara intentioner att förvänta sig av amerikanerna.

Inter i sin tur ägs av den kinesiska storkoncernen Suning som även har den kinesiska klubben Jiangsu. De tränades av Fabio Capello fram tills förra veckan då han valde att sluta efter mindre än ett år i klubben.

Några timmar senare kom nästa uppsägning. Walter Sabatini, den tekniske koordinatorn mellan Jiangsu och Inter avslutade sitt kontrakt i förtid och lämnade uppdraget han hoppade på i somras efter att tidigare varit sportchef i Roma och Palermo.

Det går att tolka dessa uppsägningar på olika sätt. Det kan vara så att både Capello och Sabatini känt att något är på gång inom Suning-gruppen, som för övrigt presenterar strålande ekonomiska resultat. Rykten talar om att Suning känner sig handfängslade under Financial Fair Play och är beredda att sälja klubben för 600 miljoner euro.

Suning har gått ut och dementerat detta men de båda italienarnas uppsägningar kan inte vara tillfälligheter. På samma spår var den köp-och-säljglade Sabatini säkert missnöjd med att han inte fick göra just det, köpa och sälja spelare i någon större utsträckning. Särskilt stor blev nog besvikelsen när Jiangsus brassar Ramires och Teixeira inte kunde lösas till Inter, eller Pastore från PSG.

Förmodligen lovade Suningkoncernens starka ekonomi något men verkligheten blev något annat. Sabatini har upptäckt spelare som Abel Hernández, Josip Iličić och Javier Pastore under tiden i Palermo. Till Roma lockade han Manolas, Lamela, Nainggolan, Pjanić, Salah, Marquinhos och Benatia bland andra.

Det är utan tvivel en skicklig sportchef vi har att göra med, men som också träffar fel ibland i den stora mängden spelaraffärer som kännetecknat hans sportchefskarriär. Inters sportchef Piero Ausilio var tekniskt sätt Sabatinis underhuggare i hierarkin, men frågan är om inte Sabatini kände att han fick för lite att säga till om över Ausilio ändå.

Capello är en outsider till förbundskaptensjobbet och Sabatini borde intressera de flesta klubbar i Serie A som har koll på hans arbetsmetoder. Avskeden lämnar frågetecken över Inters satsning och det känns plötsligt svårt att sia om var både de och Milan kommer vara om ett halvår.

Förhoppningsvis Champions League, kommer supportrar till båda klubbarna svara. En förutsättning för att ekonomin på sikt ska ordna upp sig i Inter och Milan är förstås tillskott av Champions League-pengar.

Det är Inter som ligger i förarsätet och innehar den sista CL-platsen, åtta poäng före stadsrivalen med nio omgångar kvar. Det är med andra ord bara seger som räknas ikväll för Milan. Il derby della Madonnina är en extremt oviss batalj denna gång och kan mycket väl avgöras av vem som vinner lagkaptensduellen mellan Bonucci och Icardi.

Milan och Inter spelar i nuet, om och för framtiden. Vid sidan av alla spekulationer kan de svartblå glädjas över ett nyförvärv som är klart till nästa säsong. Den 20-årige argentinske landslagsforwarden Lautaro Martinez ansluter från Racing Club. Dessutom är Inter nära att signa två försvarare vars kontrakt går ut i sommar, Lazios Stefan de Vrij och Juventus Kwadwo Asamoah.

****

Under kvällen spelades också tre matcher från den uppskjutna omgång 27. Genoa säkrade med största sannolikhet kontraktet efter ett 2-1-avgörande på tilläggstid hemma mot Cagliari. Genoa tog dessförinnan ledningen genom Lapadula, anfallarens första spelmål i Serie A på nästan ett år.

Kvitterade gjorde Barella på straff, hans sjätte mål vilket gör honom till den yngsta mittfältaren i Europas toppligor med så högt målantal. Sampdoria svarade efter tre raka förluster och vann överraskande med 2-1 borta mot Atalanta. Båda lagen är nu lika i tabellen, tre poäng efter Milan.

Men starkast var Fiorentinas vinst mot Udinese, på ett Friuli som hyllade Davide Astori. Genom mål av Veretout och Simeone är nu Viola uppe i fyra raka segrar efter lagkaptenens bortgång. Imponerande. För Udinese innebar resultatet deras sjunde raka förlust och nytt klubbrekord i Serie A, med Svante Ingelsson som fick hoppa in i halvtid.

Twitter: @ErikHadzic

Publicerad 2018-04-04 kl 01:49

Senaste tweets

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER