Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Ny Balotelli, samma italienska problem

Fyra år har gått sedan Mario Balotelli bar en italiensk landslagströja senast, i den ödesdigra 0-1-förlusten mot Uruguay som skickade hem Gli Azzurri redan i Brasilien-VM:s gruppspel. Giorgio Chiellini fick sitt berömda bett, men ärret som den turneringen lämnade hos Mario Balotelli tog desto längre tid att bearbeta.

I måndags var det äntligen dags igen. Roberto Mancini tog med Balotelli i sin första landslagstrupp och 27-åringen väntade inte länge med att återbetala förbundskaptenens förtroende. 20 minuter tog det innan anfallaren gjorde sitt 14:e mål i den 34:e landskampen.

Rubrikerna under landslagsamlingen har handlat om en mognare och mer harmonisk Mario sedan det begav sig sist. Måndagskvällens kapten Leo Bonucci talar om en förändrad person. Landslagscomebackande Mimmo Criscito sträcker sig ännu längre och tycker att Balotelli är en av världens bästa spelare.

Tyvärr så kom inte det snygga målet från distans att beröra allt eftersnack. Matchen mot Saudiarabien spelades i schweiziska Sankt Gallen och på läktaren dök en ovälkommen banderoll upp.

En del av uppladdningen hade handlat om vem som skulle ta över lagkaptensbindeln i Gigi Buffons frånvaro. Någon tyckte att svaret aldrig skulle vara Mario Balotelli och kletade budskapet ”min kapten är av italienskt blod” på banderollen. Huvudpersonen själv uppmärksammade detta på Instagram efter matchen och påpekade att ”vi är i 2018, det räcker, vakna!”.

Det är såklart inte första gången Balotelli blir utsatt för rasism. Förutom det som var standard bland vissa motståndaranhängare under spelarens tid i Serie A, apljud och n-ordet, så sjöngs ramsor riktade mot honom att ”det inte finns svarta italienare” eller att ”om stadion hoppar dör Balotelli”.

Författaren Alessandro Alciato har skrivit boken Demoni om idrottare som brottats med bekymmer utanför planen som varit lika tuffa som de sportsliga utmaningarna. I ett utdrag berättar Mario Balotelli om hur han blev nekad att spela fotboll en gång på grund av sin hudfärg, och hur han brukade vara den första att anklagas när något försvann i skolan, även bland lärarna. Kort sagt, hans liv i Italien hade varit enklare om han var ljushyad.

Som en utomstående är det tragiskt att betrakta dessa återkommande problem för färgade spelare i Italien. Har det verkligen inte ens gått lite framåt under dessa fyra år? Tittar vi på det politiska kaos som Italien befinner sig i är svaret nej.

Invandringskritiska partiet Lega (tidigare Nord) fick över 17 procent av rösterna i parlamentsvalet och kan mycket väl kamma hem ännu fler röster i det nyval som nyligen blev fastlagt.

Det borde vara sunt förnuft att inte gå emot spelare som har en nyckelroll i laget en stödjer, särskilt när laget i fråga befinner sig i VM-koma. Tyvärr tror jag att landslagets enda svarta stjärna behöver vinna ett VM-eller EM-guld innan han blir accepterad av den stora majoriteten.

Situationen har flera beröringspunkter med den fullständigt urspårade diskussion som Raheem Sterling upplever just nu efter att ha tatuerat in ett M16-gevär på vaden. I en blandning av sensationsjournalistik, klassförakt och lite rasism har 23-åringen blivit brännmärkt som nidbilden av en fotbollspelare hos de brittiska tabloiderna.

Sterling och Balotelli. Båda är unga, färgade, har arbetar-eller underklassbakgrund och bär lite för mycket bling-bling för allmänhetens bästa.

Den senare skriver under själv på att han blivit en mer harmonisk person i takt med föräldraansvaret och mognaden som kommit med åren. På planen har de två åren i det italienarna kallar Nizza blivit en succé.

43 mål på 66 matcher i Nice, varav 18 Ligue 1-mål 17/18 i det som måste ses som Balotellis bästa säsong i karriären. Högt löneanspråk talar för en flytt från Azurkusten i sommar för så lite som tio miljoner euro. Roma, Napoli och det intressanta spåret Parma ryktas som nya adresser i hemlandet. Marseille, Arsenal eller Dortmund om Balotelli stannar utomlands.

Nice nummer nio har bevisat för alla att han förtjänat denna chans i landslaget. Frågan är om något av Serie A:s storlag vågar satsa på Balotelli som centerval under mercaton? Nu är vi där igen, tvivel om hans personlighet och cirkusen den medför snarare än prestationerna på planen.

Råämnet Mario Balotelli fortsätter att väcka känslor. Chansen är stor att det blir nya rubriker till helgen. På fredag möts nämligen Frankrike och Italien i det som kan bli Balotellis sista match på Allianz Riviera i Nice. Och Mario Balotelli kan, för att använda Roberto Mancinis ord, fortfarande göra det mycket bättre.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Elvan med säsongens största besvikelser

Det finns spelare som kommer se tillbaka på säsongen 2017/18 med glädje, andra som helst bara vill glömma året och se fram emot semestern på Sardinien. Detta är ingen floppelva, utan mer ett lag bestående av spelare jag av olika anledningar blivit mest besviken på.

Prestationen, eller bristen på en sådan, är central för att hamna här. Höga förväntningar eller en dyr prislapp är andra parametrar som gjort att supportrar misströstat över valda spelares insatser.

Formationen är ett 3-4-3 och jag har inte på något sätt siktat efter balans i laget när jag valt de utdömda. Det är en väldigt framtung elva som förmodligen förlorat med 1-3 i varje match de ställt upp i.

Målvakt:

Gianluigi Donnarumma, Milan, 38 matcher/12 hållna nollor, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6,05

Det har varit tolv månader som verkligen testat 19-åringens psyke. Förra säsongen var Donnarumma enligt mig Serie A:s bästa målvakt, vilket fick agenten Mino Raiola att börja dregla över sin andel i en framtida rekordförsäljning.

Sanningen är att Gigio varit långt ifrån den nivån det senaste året. Att hans psyke skulle testas efter att ha öronmärkts som världens mest lovande målvakt är inget konstigt. Faran ligger i om Donnarumma låtit sig luras av det upphaussade snacket och blivit för bekväm i rollen som ohotad förstemålvakt i Milan.

Så som Donnarumma spelat den här säsongen är han inte värd några 70 miljoner euro, än mindre en ordinarie tröja i gigantklubbarna han ryktas till. Nästa säsong tillkommer intressant konkurrens i form av Pepe Reina, för målvakten som redan lovats målvaktströjan i landslaget av Roberto Mancini.

Backar:

Bruno Peres, Roma, 18 matcher/0 mål, 5,75

Tröttsamt val? Ja, möjligen. Men ingen frustrerar Romas supportrar mer än Bruno Peres själv. Inte heller hans andra säsong i den gulröda dräkten blev någon hit. Känslan är snarare att han blivit sämre.

Torino-Peres lär aldrig dyka upp i en Romatröja och klubben fortsätter att ha svårt med högerbacksköpen. Förra sommarens nyförvärv Rick Karsdorp har vi knappt sett skymten av, och det är den främsta anledningen till att romanisti får dras med Peres alltjämt.

Matteo Musacchio, Milan, 15/0, 5,64

Vad hände här egentligen? Argentinaren kom som en etablerad La Liga-försvarare från Villarreal till Milan, ett lågmält men smart köp gick tankarna. Musacchio tog också omedelbart en ordinarie plats i Vincenzos Montellas trebackslinje, men av många yra höns där var Musacchio den kanske mest förvirrade.

När Milan gick över till en fyrbackslinje fanns inte längre någon plats för honom. Tre ynka starter under 2018 summerar mittbackens säsong ganska väl.

Dalbert, Inter, 13/0, 5,68

En säsong i portugisiska Vitória SC och sedan ett år i Nice. Mer erfarenhet från den europeiska toppfotbollen behövdes inte för att Inter skulle övertygas och värva brassen för 20 miljoner euro.

Speltiden under hösten var sparsam och Dalbert fick mest nöja sig med inhopp. 24-åringen “tränar bra” hette det från Interhåll och det är inget ovanligt i Italien att utländska försvarare slussas in sakta på detta sätt. Alex Sandros första månader i Juventus är ett annat exempel på det.

Sedan hände något. Speltiden upphörde och på vänsterbackspositionen hamnade Dalbert bakom D’Ambrosio, Cancelo och Santon – tre högerfotade försvarare. Det blev endast 69 minuter på planen under säsongens tre sista månader.

Dalbert ska inte dömas ut efter ett år. Men han har potentialen att bli en klassisk Interflopp.

Dalbert

Mittfältare:

Antonio Candreva, Inter, 36/0, 5,96

Den italienska landslagsyttern har många särdrag, men den här säsongen har Candreva varit en karikatyr på sig själv. Jag gillar Candreva och tycker att topparna är högsta Serie A-klass. Speltopparna alltså, inte håret, som för övrigt håller samma höga nivå.

31-åringen hade en period under mitten av hösten då han var bland Inters absolut bästa spelare. När laget sedan gick i ide och inte vann på månader var Candreva en av de mest svårväckta.

Som ni ser stannade Candreva på noll mål. Ett ganska otroligt facit för en spelare med ett så fruktat tillslag. Höstens formtopp ledde till åtta assist, efter årsskiftet kom sedan inga fler målgivande passningar från hans högerkant. En tydlig och smärtsam påminnelse om den stora bollbegåvningen och vad som ändå aldrig lär bli.

Maxime Gonalons, Roma, 16/0, 5,73

Lyonprodukten lämnade kaptensbindeln och sin klubb för ett äventyr utomlands han inte kunde tacka nej till. Med massor av internationell rutin var tanken att Gonalons skulle fungera som ett alternativ till Romas ordinarie mittfältstrio.

Fransmannen fick sina chanser men tog dem aldrig. Unge Lorenzo Pellegrini sprang förbi i köordningen på mittfältet när Gonalons fortsatte att uppträda både temposvagt och osäkert. Inte ens övergångssumman på ynka fem miljoner euro känns prisvärd efter en säsong.

Marko Rog, Napoli, 28/1, 6.0

Napolis fjortonde man. 22-åringen var ständigt Maurizios Sarris tredje inhoppare under säsongen och fick som regel nöja sig med 10-15 minuter per match. Det är inte hela världen att Rog bara åstadkom ett enda mål i Serie A och noll framspelningar.

Det oroväckande är att han bara fick starta en enda match, i roteringsfesten mot RB Leipzig på hemmaplan. Alla vet hur Sarri jobbade med Napolitruppen och just därför förvånar det mig att kroaten inte övertygade Sarri att satsa på honom i mer än några minuter varje match.

Jag hade stora förväntningar inför säsongen att Marko Rog skulle ta ytterligare steg i utvecklingen. Så har inte blivit fallet för den mångsidiga mittfältaren. Som en effekt av det fick Rog inte plats i den kroatiska VM-truppen och den innermittfältsuppsättning som kan vara världens bästa.

Domenico Berardi, Sassuolo, 31/4, 5,48

Vi har väntat ett par år nu på att den 23-åriga yttern ska ta det sista klivet. Berardi slog igenom stort som tonåring för fem år sedan och gjorde runt 15 mål två säsonger i rad.

Sedan dess har det inte avslutats på ett lika självklart sätt framför mål och den gånga säsongen är det tydligaste exemplet på Berardis målstagnation. När det var som tyngst gick Berardi elva matcher utan att göra mål på våren.

I ett krampaktigt Sassuolo klev istället jämnåriga Matteo Politano fram som den stora räddaren. Är dags för Domenico Berardi att byta miljö för ge ny energi till karriären?

Berardi

Anfallare:

Patrik Schick, Roma, 22/2, 5,56

Att den unge tjecken skulle behöva tid i Roma förstod man, och visst gjorde höstens skador så att 22-åringen kom snett in i säsongen. Det ursäktar inte det faktum att det tog 34 omgångar innan Schick gjorde sitt första Serie A-mål för Roma.

Egentligen har prestationerna under Champions League-slutspelet varit hans främsta under säsongen. Det säger en del om den enorma potentialen som finns inneboende hos anfallaren.

När alla klausuler betalats om två år kan övergångssumman ticka upp till 40 miljoner euro. Alla inblandade kan ha överseende med ett tufft första år. I höst börjar den riktiga pressen på Schick att leverera.

Nikola Kalinić, Milan, 31/6, 5,73

30-åringen har blivit symbolen för en Milanmercato som lovande mycket men som inte gjorde laget ens tabellmässigt bättre jämfört med säsongen innan. Kalinić var aldrig förstavalet förra sommaren men kom med ett gott rykte efter 15 ligamål för Fiorentina 16/17.

En i rörelsemönstret smart Kalinić skulle passa Milan bättre än den stationära Carlos Bacca, men oj så fel vi fick. Där Bacca åtminstone var en avslutare av rang slutade kroaten på sex mål bara.

Med tanke på att han kostade 25 miljoner euro är det lätt att förstå varför kroaten blivit en återkommande syndabock och buats ut på San Siro. Ridå.

André Silva, Milan, 24/2, 5,63

När vi ändå är inne på dyra nyförvärv och Milan. Den 22-årige portugisen kostade klubben 380 miljoner kronor från FC Porto. André Silva gjorde en bra match mot Juventus, avgjorde mot Genoa i samma veva och satte en massa mål mot svagt motstånd i Europa Leagues gruppspel.

Det är allt. Problemet med en mångsidig anfallare är att det ofta blir oklart för tränaren vilken position som är den bästa för forwarden i fråga. André Silva har varit för svag för centerrollen och är blockerad på kanterna av bättre spelare.

Cristiano Ronaldos goda vitsord hjälpte i alla fall André Silva att behålla en plats i truppen som ska åka till VM. Väl där, och senare i höst ska han bevisa för omvärlden att han inte är fullständigt bortkastade pengar.

ASilva

****

Avbytare:

Simone Scuffet, Udinese, 6 matcher/1 hållen nolla, 5,83

Alex Sandro, Juventus, 26/4, 6,04

Kevin Strootman, Roma, 32/1, 5,89

Luis Nani, Lazio, 18/3, 5,83

Alessio Cerci, Hellas Verona, 24/3, 5,89

M’Baye Niang, Torino, 26/4, 5,69

Diego Falcinelli, Sassuolo/Fiorentina, 32/2, 5,46

****

Tränare:

Vincenzo Montella, 43 år, Milan/Sevilla

Montella kommer alltid ha Manchester. Segern i CL-åttondelen är också den enda ljusglimten när tränaren blickar tillbaka på en säsong där han misslyckats spektakulärt på två olika platser.

Nedgången i Milan började redan under förra våren. När Montella fick en startelva av nya spelare accelererade tåget fortsatt åt fel håll innan det spårade ur och Montella fick sparken i slutet av november.

Ingen kan klandra Montella för att ta sig an jobbet i Sevilla efter bara några veckor som arbetslös. Men fyra spel- och resultatmässigt kaotiska månader senare fick tränaren sparken även där.

Chanserna i storklubbar är förbrukade för Montella under en överskådlig framtid och det gäller att komma upp på sadeln igen på en mindre häst. Roberto Donadoni fick sparken från Bologna och Montella borde vara ett alternativ. Bara den typen av klubbar gäller nu för Vincenzo Montella.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Ancelotti-Sarri: Ett steg bakåt och två framåt för Napoli?

Aurelio De Laurentiis väntade och väntade tills tålamodet försvann. Redan i helgen klargjorde Napolipresidenten att tid inte fanns mer för Maurizio Sarri att fundera, den deadlinen var borta. Uttalandet var inte tomt prat eller det återkommande käbblet de emellan som varit så vanligt under tränaren Sarris tre år i Napoli.

Igår kväll satte sig De Laurentiis och sportchefen Giuntoli med Carlo Ancelotti för möte i Napolipatronens Romvilla. Tre timmar senare hade parterna kommit överens. Carlo Ancelotti ska bli Napolitränare i sommar. Maurizio Sarri fick en farvältweet av filmproducenten De Laurentiis idag.

Det blev inget Hollywoodslut för Sarri. Napoli gick på tomgång under de två avslutande månaderna och inte ens bortasegern mot Juventus hjälpte laget att hitta energi till de sista fyra omgångarna.

Sarri envisade med att spela samma kärna på 14-15 utespelare i match efter match och vågade inte chansa med namn som agerade i spelartruppens periferi. Eftersom utfallet inte blev en scudetto hade Napoli behövt genomföra nödvändiga förändringar i truppen till sommaren.

Nu är inte det Sarris problem längre. På ett sätt är det svårt att förstå hur en klubbledning (läs De Laurentiis) väljer att göra sig av med en tränare som spelat in 91 poäng under säsongens Serie A, det högsta någonsin för ett andraplacerat lag.

Möjligen hade Maurizio Sarri nått vägs ände med laget. Under nuvarande klubbfilosofi kunde jag bara se det gå sakta utför vid Vesuvius fot. När Sarri väl öppnar munnen kommer han skylla det uteblivna ligaguldet på inaktiviteten under transferfönstren. De Laurentiis i sin tur hävdar att potentiella nyförvärv väljer bort Napoli för att speltid inte på något sätt kan garanteras.

Under de senaste tre åren har Napoli blivit ett av de största gunstlinglagen i Europa. Maurizio Sarri kan ta åt sig hela den äran, och kanske har det blivit för mycket för visionären De Laurentiis, mannen som en gång räddade klubben från undergång.

Nu får han istället en mer lättjobbad tränare. Aurelios ego må vara stort, men han är verkligen ingen Silvio Berlusconi eller Florentino Perez. Han är inte ens en Nasser Al-Khelaifi, affärsmannen från Qatar som rattar Paris Saint-Germain.

Samtliga dessa namn har Carlo Ancelotti haft över sig under de tio senaste åren. I Napoli kommer Ancelotti bli namnet med stort N, till skillnad från Sarri som hämtades från Empoli och som av vissa fortfarande betraktas som en ”provinstränare”.

Eftersom Napoli blivit så bundet och förknippat med Maurizio Sarri kommer Ancelotti få det tufft på alla plan under det inledande halvåret. I en trupp där ett stjärnskott som Piotr Zielinski tjänar EN miljon euro i månaden kommer de flesta spelarna se fram emot att samarbeta med en så aktad tränare som Ancelotti.

Andra kommer känna sig besvikna över att förlora Sarri och söka sig efter nya adresser. Spelaromsättningen kommer bli stor för Partenopei i sommar och en ny spelmodell ska gnuggas in.

En kan undra varför Ancelotti valde just Napoli av alla stora klubbar i världen? Den påstådda lönen på sex miljoner euro per år kan hinta om att transferstrategin hos den snåle De Laurentiis är på väg att förändras med Carletto i stallet. Hur skulle han annars kunna locka dit tränaren?

Carlo Ancelotti är en fantastisk tränare som lyckats överallt han varit och vunnit allt. Det är en enorm grej att Napoli rekryterar honom. Men tro inte att han kommer till ett dukat bord. Höstens startelva i Napoli kommer inte bli densamma som avslutade våren och vi bär med oss Ancelottis slutfacit från FC Bayern, där svårigheterna att ta över ett invecklat Guardiolasystem uppenbarade sig.

Cupexperten Ancelotti lyckades aldrig i Europa med Bayern. Något liknande är att vänta i Napoli med när han tar efter en annan fotbollsideolog. Klarar den blivande 59-åringen den fasen kan det innebära det sista steget för Napoli.

Är det något Carlo Ancelotti allt som oftast lyckas med är det att förvalta. Förvalta en fungerande trupp under några år, förvalta och skapa relationer. Hänger Napoli kvar i toppen har de självfallet större chanser att vinna titlar med en vinnare som Ancelotti.

Tillbaka till Sarri är det oklart om den äventyrliga lusten fått honom att tveka över en förlängning så länge. Huvudspåret är Chelsea där en invecklad situation är i pågående med Antonio Conte, vars FA-cuptitel får Roman Abramovitj att tveka på om han ska trycka på den stora röda avskedaknappen igen.

Det andra spåret sägs vara Zenit St. Petersburg där Roberto Mancini lämnat tränarstolen ledig. Det är som sagt svårt att spekulera i hur villig Sarri är att sprida sitt evangelium utomlands och under vilka omständigheter.

Det kan lika gärna bli så att 59-åringen tar ett sabbatsår eller fortsätter i en italiensk klubb. Hur är det nu egentligen Milan, är verkligen Gattuso ert framtidsnamn?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Säsongens lag i Serie A 2017/18

Serie A-säsongen är till ända och det är dags att hylla spelarna som hyllas bör. Som vanligt premieras jämnhet över hela säsongen före enstaka formtoppar och jag tar bara hänsyn till prestationer i Serie A. Formationen är ett 3-3-1-3.

Målvakt

Alisson, Roma, 37 matcher/17 hållna nollor, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6,37/10

Höstens sensationella form fortsatte under våren. 25-åringen har varit ligans överlägset bästa målvakt och kan därmed räknas som en av världens främsta på sin position. Brassen har ett lugn som bara de största målvakterna har, likt Gianluigi Buffon under hans storhetsperiod.

Formen har skjutit Alissons självförtroende i höjden vilket inte minst visas i det närmast övermodiga spelet med fötterna. Det är mer en regel än ett undantag att han dribblar bort en framrusande motspelare varje match.

Backar

Milan Škriniar, Inter, 38 matcher/4 mål, 6,27

Det mesta har redan sagts om denna fantastiskt lovande mittback. Škriniar kom från en debutsäsong i Sampdoria för att försöka stadga upp en dysfunktionell backlinje, och som han har gjort det.

Även under Inters långa vintersvacka kunde laget lita på att 23-åringen höll ihop defensiven så till den grad att poängtappen sällan kunde skyllas på försvarsbrister. Mittbackskollegan Miranda blev bättre i slovakens sällskap och det är verkligen inte uteslutet att Inter får ta emot ett bud som blir svårt att tacka nej till i sommar.

Mehdi Benatia, Juventus, 20/2, 6,26

Så kom säsongen vi väntat på sedan genombrottet i Udinese i början på 10-talet. Säsongen då den Frankrikefödda marockanen visade att han kan ta en ordinarie plats i ett av världens bästa lag.

17/18 gick inte spikrakt för Benatia efter en inledande petning och skada. I seriefinalen mot Napoli tappade han markeringen på näste man i elvan och blev petad under resten av ligaavslutningen som ”straff”. Däremellan var hans ligans kanske bästa försvarare och visade mental styrka när han gjorde två mål i cupfinalen mot Milan för ett par veckor sedan.

Kalidou Koulibaly, Napoli, 35/5, 6,26

Senegalesen har redan fått kultstatus i Napoli efter stopptidsmålet mot Juventus och förärades en väggmålning i ruffiga innerstadsområdet Forcella. Koulibaly har få övermän i det fysiska spelet och är ett farligt vapen på fasta situationer.

Partnerskapet med Raúl Albiol har hållit en högre nivå en vad folk förväntat sig genom hela säsongen. Jag tror att 26-åringen kan bli ännu bättre om han slipar bort en del misstag i uppspelsfasen och behåller koncentrationen i spelet. Då kommer vi snacka om Koulibaly i sällskap med de allra bästa mittbackarna.

KK

Mittfältare

Allan, Napoli, 38/4, 6,43

Allan är hjärtat på Napolis extremt hyllade mittfält. Det är han som hittar kombinationer, täcker ytor, bryter bollar och kommer i anfallsvågor. Kort sagt, Allan är fundamental för det som kallas Sarrismo.

När lagkaptenen Marek Hamšik haft en avvikande form under säsongen har brassens betydelse ökat. Att han medverkat i alla omgångar säger rätt mycket om tränare Sarris rädsla för att gå in i matcher utan Allan.

Bryan Cristante, Atalanta, 36/9, 6,21

23-åringen går från klarhet till klarhet. Kom till Atalanta i januari förra året och tog ganska snabbt en plats i startelvan som Roberto Gagliardinis ersättare. Den här säsongen har den italienska landslagsmannen fått en mer framskjuten position på mittfältet vilket gjort Cristante till lagets näst bästa målskytt.

Ekot han lämnar runt fotbollseuropa är numera så högt att Atalanta får svårt att behålla Cristante i sommar. Den lyckliga klubb som köper honom får en mittfältare med ett stort, stort register.

Sergej Milinković-Savić, Lazio, 35/12, 6,51

Min känsla är att serben inte varit lika dominant i spelet under våren som på hösten. Mer än något annat säger det om kraven jag fått på 23-åringen i takt med den galopperande utvecklingen.

Ingen mittfältare har gjort fler mål än Sergej i Serie A. Få kan matcha hans fysik, ännu färre den lekfullheten i kombination med tekniken som får en att tänka på en viss svensk långskånk. Då har jag inte nämnt ett huvud som verkar trivas i matcherna med allra störst betydelse.

Trequartista

Luis Alberto, Lazio, 34/11, 6,62

Den mest oväntade utvecklingen på en spelare i Serie A. I positionen bakom spjutspetsen Immobile har spanjoren gjort otroliga 16 assist under 17/18. En makalös säsong slutade dock med skadan i 36:e omgången mot Atalanta som höll honom borta under ligaavslutningen.

Sedan Luis Alberto klev av Olimpico den eftermiddagen slutade Lazio vinna fotbollsmatcher  och det kostade laget i slutändan en Champions Leaguebiljett. Den flärdfulle 25-åringens betydelse för Lazios offensiv kan inte bli tydligare.

LA

Anfallare

Ciro Immobile, Lazio, 33/29, 6,69

Neapolitanaren har gått från att vara en djupledshotande avslutare till att bli en forward som är livsfarlig i närheten i alla områden offensivt. Utöver en delad skytteligaseger har Immobile gjort nio assist, ett poängfacit som ingen Serie A-spelare uppnått sedan 2004-05.

28-åringens omprofilering har på nytt väckt intresse för en forward som redan misslyckats i utländska storklubbar. Tar Immobile sista chansen att visa att han är en man för de bästa lagen, eller stannar han som en stor fisk i det mindre Laziovattnet han stortrivs i?

Mauro Icardi, Inter, 34/29, 6,48

Jag bestämde mig för ta ut argentinaren i säsongselvan först efter avslutningen mot Lazio. Inte för att han var bra på något sätt i den matchen, utan för det faktum att han trots den spelmässiga kräftgången ordnade straffen som initierade vändningen och på kuppen blev skytteligavinnare tillsammans med Immobile.

Icardis bidrag till anfallsspelet kommer alltid att diskuteras och på nytt har det hämnat honom när han ställdes utanför den argentinska VM-truppen. Hans avslutsförmåga är det svårare att snacka bort. Jag tror att Icardi uppnår en 35-målssäsong inom kort.

Douglas Costa, Juventus, 31/4, 6,38

Sakta men säkert spelades Bayern-nyförvärvet in i startelvan under hösten. Under våren har brassen tagit allt större plats på kanten med inlägg, utmaningar och avslut. Costas explosiva stil har kommit Juventus väldigt bra till hands och gjort laget ännu svårare att försvara sig mot.

Fortsätter 27-åringen i denna stil kan nästa säsong bli enorm för honom. 13 assist slutade Costa på, men det finns utrymme för mer i målväg med det tunga skottet han har. Kraven är höga i Italiens bästa lag och Douglas Costa är på god väg att infria alla dem.

****

Avbytare

Thomas Strakosha, Lazio, 38/11, 6,27

Aleksandar Kolarov, Roma, 35/2, 6,22

João Cancelo, Inter, 26/1, 6,27

Miralem Pjanić, Juventus, 31/5, 6,35

Josip Iličić, Atalanta, 31/11, 6,55

Lorenzo Insigne, Napoli, 37/8, 6,57

Matteo Politano, Sassuolo, 36/10, 6,23

****

Tränare

Maurizio Sarri, 59 år, Napoli

Trots den hårda konkurrensen från mästartränaren Allegri går det inte att bortse från det fantastiska jobb som Sarri gjort under sina tre år i Napoli. För varje säsong har klubben plussat på det egna poängantalet med några pinnar, den här gången hamnade Juve fyra poäng före trots att Napoli kom över 90.

Bedriften blir större när en ser till envisheten hos Sarri som konsekvent använder samma stomme av spelare. Om det är för att tränaren chansar och hoppas det räcker hela vägen, eller för att han tycker alternativen är för svaga är oklart.

Sarri har i vilket fall implementerat en spelidé som de allra flesta klubbarna i världen är avundsjuka på. Den stora frågan är om han gjort sitt i Napoli och vilket lag som i så fall får äran att jobba med honom?

Twitter: @ErikHadzic

 

Erik Hadzic

De mörka åren är över i Inter

Förutom under de få, men extremt framgångsrika åren efter Calciopoli har de inte varit lätt att vara interista. Det tog Massimo Moratti 15 år av besvikelser, hånskratt och massor av bortkastade oljemiljoner innan han upprepade pappa Angelos bedrift som Interpresident på 1960-talet och vann allt som gick att vinna.

De Interåren under 90- och början på 2000-talet är ändå inget jämfört med vad som hänt efter trippeln 2010. Inter spelade i Champions League senast 2011-12 och har sedan dess slutat på fjärdeplats som bäst men också stått för avskyvärda placeringar på åttonde och nionde plats.

Fansen har fått ställa sina hopp till spelare som Fredy Guarín, Zdravko Kuzmanović, Ezequiel Schelotto och Rolando, vilka värvades för stora pengar men som aldrig kom i närheten av prestationer värdiga en Intertröja.

Nu är de åren över och ljuset kan skymtas efter vandringen i totalt mörker. Efter en osannolik vändning i det avgörande mötet mot Lazio på Olimpico är Inter klart för Champions League till hösten. Pengarna det innebär lättar på den hårt åtdragna FFP-snaran som virats runt il Biscione, ormen, och möjliggör omfattande investeringar i sommar.

Inter vore inte Inter om de skulle bjuda supportrarna på en stillsam kväll. Lazio var bättre under 75 minuter och visade det med all tydlighet från början. Interisti bjöds till och med på en käftsmäll då. Ett av Lazios många succéköp Adam Marušić smällde upp bollen på Ivan Perišićs nylle och förbi en fastfrusen Samir Handanović.

Övningen i Balkanuttal fortsätter. Senad Lulić tog ledaransvaret som Laziokapten och matade med inlägg från sin vänsterkant. Sergej Milinković-Savić vann allt som oftast duellerna innan dessa inspel kom fram, med huvudet eller helt enkelt genom att ta emot dem på bröstet med sin överlägsna fysik.

Serben såg ut att omfamna den här typen av avgörande match och jag är mer säker än någonsin på att han kommer bli en av världens bästa spelare framöver. Lazio var mer strukturerade i anfallsspelet och Inter såg virrigt ut defensivt. Men Inter hade sina dolda hjältar.

I den 29:e minuten skyfflade vänsterbacken Danilo D’Ambrosio in kvitteringen på en hörna. En spelare som har tendensen att bli hackkyckling hos fansen men som likväl varit tillräckligt stabil för att behålla en plats i startelvan, om än på fel kant.

Fyra minuter innan paus tog Lazio rättvist tillbaka ledningen efter att just D’Ambrosio inte hängt med Felipe Andersons sprinterrusch som avslutades på bästa sätt. Inter förlorade de mesta av duellerna på mittplan och trion Brozović-Rafinha-Vecino hade ingen bra kväll tillsammans.

Den här matchen handlade på förhand nästan bara om ett namn. Stefan de Vrij fick chansen från start, trippade runt och spelade nästan felfritt för att behålla diskretionen. Ändå tills den 78:e minuten.

Mittbacken hängde inte med i Mauro Icardis tvära vändning och gjorde ner argentinaren i straffområdet. Icardi som hade dittills varit iskall placerade säkert in kvitteringen på den efterföljande straffen.

Motsatsen till iskall var Lulić som hettade över och drog på sig sin andra varning minuten efter straffmålet. Två minuter senare var chocken för Lazio total. Matías Vecino, en spelare som inledde säsongen starkt men som hamnade utanför elvan efter vintern, tilläts att knoppa in segermålet på hörna.

De Vrij byttes ut kort efter målet och filmades gråtande på bänken med en tröja över huvudet efter slutsignalen. Den blivande Interspelaren hade gjort allt för att slippa huvudrollen han motvilligt tilldelats. Ändå blir han på något sätt en syndabock för Lazio.

Som laziale hade jag en dålig känsla inför matchen. I mitt huvud fanns på förhand bara scenarion som innebar en Intervinst. Simone Inzaghi tog med kvarten kvar ut en förmodligen slutkörd Ciro Immobile istället för den överhettade galenpannan Lulić.

Jag kan bara hoppas att den tidigare lårskadan hämmade skyttekungen (29 mål tillsammans med Icardi, andra skytteligavinsten för båda) och att Inzaghi tog beslutet på rätt grunder. Med Immobile på planen är jag inte säker om vi fått detta utfall.

Segern för Inter är i slutändan väntad i min värld. Laget är och förblir Pazza Inter, vilken tidsepok och vilka svartblå spelare det än handlar om. Den här kvällen var Lazio också Lazio, en klubb som bekant har svårigheter att stava till ordet vinnarkultur.

Segern möjliggjordes av Luciano Spallettis byten när han bland annat tog ut besvikelserna Rafinha och Candreva (noll mål hela säsongen!), satte in Éder och Karamoh som rörde om offensivt och slutligen även Andrea Ranocchia för att hota i luften.

Glädjen hos Ranocchia efter 2-3-målet framför över ett Curva Sud fullpackat av interisti gick inte att ta miste på. Mittbacken kom till klubben efter trippelvinsten som ett av landets mest lovande försvarslöften, men har snarare kommit att symbolisera otillräckligheten i Inter post-Mourinho.

När Spalletti presenterades som Intertränare för ett år sedan var jag övertygad om att han skulle föra laget till Champions League på första försöket. Tyvärr för egen del fick jag rätt. Inför matchen försökte jag hitta trösten i att en Intervinst faktiskt skulle vara bra för Italien och Serie A.

Lidandet har varat länge. Men nu är Inter redo att flexa musklerna på den högsta nivån i Italien. Det vann på ett sätt som är väldigt typiskt laget och Lazio ramlade ur topp-fyra, efter att ha tillbringat större delen av säsongen där, på inbördes möten.

Lazio och Inter fick världens blickar på sig för en kväll och stod för en dramaprestation utöver det förväntade. Inter fick revansch för klubbtragedin på Olimpico den femte maj 2002 med en nästan lika känslosam insats. Charmtrollen Lazio och Inter, sluta aldrig att underhålla oss.

****

Annat från omgång 38:

Sannsagan Crotone tog slut för den här gången. ”Hajarna” strandade efter mirakelöverlevnaden förra året och gör Benevento och Hellas Verona sällskap till Serie B. Det blev för mycket begärt att åka till Neapel och tvunget hämta poäng.

Napoli förtog sig inte på något sätt i första halvlek. Men ett felpass av Marcus Rohdén mitt på egen planhalva hittade via Mario Rui och Lorenzo Insigne till Arek Miliks panna, polacken styrde elegant in ledningsmålet för Napoli.

Efter det började hemmalaget spela ut. Tvåan kom kort senare genom en deras kanske vanligaste anfallsvapen: inlägg från Insigne, avslutet från Callejón, mål för Napoli. Crotone hade väldigt svårt att komma till målchanser och ett bortamål dröjde till den nittionde minuten av Tumminello.

Personligen tycker jag det är tråkigt att ett charmigt lag som har en svensk landslagsman åker ur Serie A. Kortfattat blev 1-2-förlusten borta mot Chievo för två omgångar sedan avgörande för degraderingen och det avslutande spelschemat mot Lazio och Napoli för svårt.

Ser man över hela säsongen blev heller inte tränarbytet lyckat när Walter Zenga tog över efter avgående Davide Nicola i början på december. Zengas Crotone har varit oberäkneligt och under stunder spelet bra fotboll, men Nicolas defensiva struktur har saknats.

Laget har flera intressanta spelare som lär försvinna till större klubbar. Jag hoppas dock att Walter Zenga tar sina excentriskt blå glasögonbågar och fortsätter med laget i Serie B, där de givetvis får utnyttja bollförarkvalitéerna laget har mer. Zengas tränarkarriär hade också mått bra av lite framgång och mindre press i en lägre serie.

Rohdén då? Jag räknar inte honom till spelarna med störst chans att röra på sig i sommar, inte så länge han agerar bänkspelare för Sverige i VM. Säsongen har varit upp och ner för den förre elfsborgaren men jag beundrar sättet som han tagit sig tillbaka till startelvan efter nio raka matcher utanför den i början på året.

Låt vara att konkurrenten Ahmad Benali skadades under våren, eller att det finns all anledning till att ifrågasätta valet av Rohdén före Ken Sema i VM-truppen. Mittfältaren har visat att hårt jobb lönar sig och jag unnar honom en plats på planet till Ryssland.

För Napolis del innebar segern ett nytt poängrekord och för första gången kommer ett lag tvåa med över 90 inspelade poäng. Men nu är kanske tiden med tränaren Maurizio Sarri förbi. Aurelio De Laurentiis sa efter matchen att tidsfristen gällande hans eventuella förlängning är slut. Sarri själv vill ha mer till eftertanke då ”det är presidenten som vill ändra mitt kontrakt”.

På Crotones bekostnad stannade nykomlingen SPAL kvar i högsta serien. Redan i den fjärde minuten tog Ferraralaget ledningen på straff mot Sampdoria på hemmaplan och försatte Crotone i ett läge där de var tvungna att ta poäng mot Napoli.

Uppgiften underlättades av att bortalagets Gianluca Caprari fick sitt andra gula kort i den 33:e minuten. Matchen slutade komfortabla 3-1 till SPAL och deras första och sista mål gjordes av Mirco Antenucci.

Den 33-årige anfallaren har överglänst större namn som Marco Borriello och Alberto Paloschi i laget och varit den mest bidragande spelaren offensivt. Med sina elva mål är han en stor anledning till att SPAL fixade kontraktet i klubbens första Serie A-säsong på 49 år.

SPAL hade faktiskt en vinst färre än Crotone och de många (14) kryssen såg länge ut att bli ödesdigra i kampen om överlevnad. Men under intressante tränaren Leonardo Semplici hittade laget den rätta formeln mot vårkanten och Serie A-kontraktet är välförtjänt.

SPAL har sunda ägarförhållanden, stabil ekonomi och en lovande sportchef i Davide Vagnati. Det finns möjligheter att rent av slippa den värsta bottenstriden nästa säsong, men frågan är om de gör det med Pa Konates hjälp. Jag förmodade att han skulle få det svårt i SPAL:s 3-5-2 men vänsterbacken fick inte en enda Serie A-minut den gångna säsongen.

Samtliga bottenlag ovanför Crotone vann under årets mest kritiska dag. Precis som Antenuccis mål varit fundamentala för SPAL:s överlevnad var Roberto Ingelses 13 mål för Chievo också det. Den blivande Napolianfallaren gjorde matchens enda mot Benevento och jag är väldigt tveksam till om Chievo hade klarat kontraktet utan Ingleses målform.

Färske huvudtränaren Lorenzo D’Anna tar alltså tre av tre segrar under inhoppet på Chievobänken. Det blev också vinster för Udinese och Cagliari, lag som båda gjort extremt ojämna säsonger men som nu kan andas ut och samla sig under sommaren.

Förutom Lazio går också Milan och Atalanta till Europa League, där de senare får kvala sent i juli. Milan krossade Fiorentinas strimma av EL-hopp i 5-1-vinsten på San Siro och kommer precis som förra året på sjätte plats. Men för första gången i klubbens historia hamnar Milan utanför topp-fem under fem raka säsonger.

Det är en något märklig avslutning Milan får på den första säsongen med kinesiskt ägande. Efter en dålig inledning under både Montella och senare Gattuso peakade säsongen under tidig vår. Sedan försvann den lilla chansen till CL-spel, Milan åkte ur EL i åttondelen och förlorade cupfinalen stort mot Juventus.

Pressen kommer vara stor på Gattuso att få en bra start på 18/19-säsongen och fansen får fortsätta våndas över de finansiella oklarheterna som råder i klubben. Gattusos förlängning är logisk men hade föga överraskande ingen positiv effekt på resultaten när den kom mitt under våren.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

De Vrij-derbyt: Att sänka sin framtida arbetsgivare

Niko Kovač och hans Eintracht Frankfurt gjorde det på ett spektakulärt sätt igår i den tyska cupfinalen. Att slå den framtida arbetsgivaren FC Bayern och skicka ett statement om sin egen lilla storhet bland tvivlarna.

Ikväll är det Stefan de Vrijs tur. Den nederländska mittbacken är i det närmaste klar för FC Internazionale och ska spela sin sista match i Lazio mot de svartblå på Olimpico. De Vrij kommer vara motiverad över att visa sin nya klubb vad han går för. Och glömde jag berätta att en plats i Champions League står på spel mellan de två lagen?

Läget är glasklart inför ligaavslutningen. Om Lazio undviker att förlora slutar de minst fyra och tar den sista direktplatsen till höstens Champions League. Femman Inter måste vinna för att hamna på samma poäng som Lazio och via bättre inbördes möte (höstmötet slutade mållöst) gå förbi Lazio. De senare kan även springa om trean Roma om resultaten går rätt väg under kvällen.

Lika självklar har inte situationen runt Stefan de Vrijs medverkan i matchen varit. Jag har inte varit i Italien den senaste veckan, men med tanke på hur intensiva diskussionerna vanligtvis är på fotbollsdedikerade radio- och TV-shower måste de nått brännpunkten i samtalen om de Vrij.

Folk har ställt sig frågande om det är så vettigt att spela Lazios bästa försvarare i avslutningen. Om han är klubben tillräckligt lojal när ett realistiskt scenario är att han flyttar vidare till en klubb som inte spelar i CL på grund av hans eget lag.

Det är otvivelaktigt att dessa spekulationer nått de Vrij själv under veckan. Tränaren Simone Inzaghi har dock bekräftat att mittbacken kommer starta mot Inter och därmed avslutat resonemangen om att han skulle petas enbart på grund av motståndet.

Jag är övertygad om att Inzaghi tar rätt beslut och läser de Vrij så pass bra att han vet att 26-åringen kommer stå för en hundraprocentig insats. Det är ändå inte utan risk som Inzaghi spelar honom. Vid en förlust kommer rubrikerna vara oändliga huruvida han inte skulle ställt över de Vrij, särskilt om spelarinsatsen inte är felfri.

Varför går Stefan de Vrij till Inter då? Den krassa verkligheten är att Inter, även utan CL-spel, är en mer potent klubb än Lazio och kommer alltid ha enklare att utmana om ligatiteln. I praktiken förklaras övergången med att Inter är beredda att de betala de sex miljoner euro som de Vrijs representantfirma SEG kräver i agentarvode.

Lazio kommer överleva även utan spelaren som varit klubbens genomgående bästa försvarare sedan ankomsten från Feyenoord 2014. På söndag kväll får de dock tvunget klara sig utan nyckelspelarna Marco Parolo och Luis Alberto. Mer glädjande är att Ciro Immobile redan efter tre veckor är redo att spela efter lårskadan han ådrog sig.

Lazio-Inter handlar inte bara om en nederländsk mittback och massa Champions League-pengar som ligger i potten. Kampen om skytteligasegern ska också avgöras mellan nämnde Immobile på 29 mål och Inters Mauro Icardi som gjort 28.

Immobile har under säsongen utvecklats från en djupledshotande avslutare till en mer komplett forward med större påverkan i anfallsspelet. Icardi har varit Icardi, det vill säga löpt massor, stått på rätt plats och gjort avsluten till en enkel konst.

Ändå stod argentinaren för två eventuellt ödesdigra missar i chockförlusten hemma mot Sassuolo senast. Jag tror inte att Mauro Icardi stannar i Inter vid missat CL-spel igen, även om uppgifter om ett nytt sockrat kontrakt förekommer.

Lazio1

Lazio må ligga tre poäng före, ha hemmaplansfördelen och känna styrkan i att ha gjort en bättre säsong än Inter. Matchen är ändå inget annat än en fifty-fifty-duell och psykologin fascinerar. Mycket talar för att Lazio visar att de är det bättre laget och tar sitt examensprov i mentalitetsförändring under Simone Inzaghis handledning.

Men i Immobiles och Luis Albertos frånvaro har laget kryssat två matcher mot Atalanta och senast Crotone. Trots den miserabla 1-2-förlusten mot Sassuolo har Inter bjudits på en sista chans att ta fjärdeplatsen när Lazio misslyckades att säkra CL-spel mot Crotone.

Pazza Inter, den sjuka förmågan att underprestera när det gäller som mest gjorde så att Inter förlorade mot Sassuolo och även tappade segern i slutminuterna mot Juventus i den förgående hemmamatchen.

Interfansen har upplevt två skräckfilmer i rad på San Siro när CL-biljetten båda gångerna känts som ivägflugen på en svartblå himmel. Men Pazza Inter kan också göra så att Inter, mot alla odds, greppar denna möjlighet till upprättelse och vinner bara för de getts en sista liten chans.

Något av lagen kommer vända blad i respektive klubbhistoria sent ikväll. Lazio kan för ovanlighetens skull åstadkomma två höga tabellplaceringar i rad (femma ifjol) och Simone Inzaghi då bekräftas som den mest lovande italienska tränaren i sin generation.

Inter kan avsluta en mörk period i klubbens historia och nå Champions League för första gången sedan säsongen 2011-12. Lyckas Inter har klubben på sikt ett stabilare ekonomiskt fundament än någonsin att bygga vidare på, och kommer då börja utmana om lo scudetto igen.

Vad som än händer är Stefan de Vrij, trots den för stunden halvjobbiga sitsen, en vinnare. Senast ett liknade ”play-off” om den sista CL-platsen hände var i sista omgången 2014-15. Lazio låg precis som nu tre poäng före Napoli som var tvunget att vinna för att gå om.

Trots att matchen spelades på San Paolo och att Lazio tappade en tvåmålsledning lyckades gästerna vinna med 4-2 efter en dramatisk avslutning. I sin första säsong för Romklubben fanns Stefan de Vrij på planen även då.

****

Gårdagen handlade bara om Gianluigi Buffons sista match i Juventus. Målvaktslegendaren fick ett känslosamt avsked på Juventus Stadium efter 17 år i den vitsvarta tröjan. Buffon kostade Juventus omkring halvmiljarden från Parma och är än idag världens dyraste målvakt.

Under den perioden har Buffon hjälpt Juve tillbaka till toppen efter några tunga år, vunnit VM-guld, fått börja om i Serie B efter Calciopoli, och igen varit med att bygga upp en ny mästarupplaga i klubben. Under dessa 17 år har Italien avverkat sju premiärministrar.

Men nu är det slut och kontraktet med Juve går ut i sommar. Gigi Buffon såg till en början glad ut och fick värdiga applåder av publiken när han byttes ut och spelarna tackade av honom i den sextionde minuten.

När Buffon närmade sig bänkplatsen som blivit mer hemtam under en säsong när efterträdaren (?) Szczesny kontinuerligt spelats in kom även tårarna. 40-åringen gick sedan ett långt varv runt planen och tog publiken på de första bänkraderna i hand, och mötte många tårfyllda ansikten.

Gigi

Jag ska inte hymla med att min bild av Buffon förändrats efter de smaklösa uttalandena mot Michael Oliver efter det bittra uttåget mot Real Madrid förra månaden. Vid tidigare tveksamma domslut under 10-talet har Buffon resonerat i stil med att ”domaren dömer, det är inget att älta för de missgynnade”.

Gianluigi Buffon är ingen perfekt människa och förmodligen inte lika hygglo som han ger intrycktet av att vara på planen. Däremot har han varit en stor ambassadör för italiensk fotboll och är med sin jämnhet över tid en av tidernas bästa målvakter.

Ett nytt kapitel väntar nu och det blir spännande att se vilken europeisk storklubb han väljer. Buffon ska ha en eloge för valet att stanna inom toppfotbollen och inte gå till en plats bara för pengarna. Vid 40 års ålder är det kärleken till fotboll som tydligast kommer i uttryck för Buffon.

****

Från Buffon är det inte långt till Parma och laget från skinkstaden tog i fredags kväll den andra direktplatsen till Serie A. Parma låg inför den sista omgången två poäng bakom Frosinone på andraplatsen bakom redan klara Empoli.

Parma vann sin match i Spezia med 2-0, bland annat efter att Spezias Alberto Gilardino skjutit en straff över mot sitt gamla lag. Frosinone ledde med 2-1 hemma mot Foggia som egentligen inte hade något att spela för. Men i den 89:e minuten åkte Frosinone på en onödig kontring och Foggias Floriano chippade elegant in kvitteringen. När nyheterna om att Frosinone tappat poäng nådde Spezia rusade Parmaspelarna mot den vrålande bortaklacken, de hade gått om Frosinone på bättre inbördes möte.

Parma är det första italienska laget i historien att gå från Serie D till A på tre år. Klubben förklarades bankrutt 2015 och föll ur Serie A. I slutet av 2016 tog tränaren Roberto D’Aversa över efter en halvknackig inledning i Serie C och lyckades till slut vinna playoff-finalen mot Alessandria.

Hans resa är ändå kort jämfört med Alessandro Lucarellis. Cristianos brorsa skrev på för Parma för tio år sedan, blev kapten efter fem år och lovade efter konkursen att hans skulle föra tillbaka klubben till Serie A.

Egentligen skulle 40-åringen slutat redan efter avancemanget till B, men nu har drömmen blivit verklighet. ”Jag höll mitt löfte. Detta kan inte vara på riktigt, det är omöjligt”, sa Lucarelli efter avancemanget till Serie A.

För Frosinone väntar ett ovisst playoff om den tredje och sista Serie A-platsen. De möter vinnaren i ”kvartsfinalen” mellan Bari och Cittadella. På den andra halvan möter Palermo segraren i mötet Venezia-Perugia.

Playoffet till Serie A har utvecklats till någon sorts återträff för tidigare världsmästare. Filippo Inzaghis har en tränarduell mot Alessandro Nesta i den ena kvartsfinalen. I final kan någon av dessa möta Bari, med Fabio Grosso som tränare.

ALucarelli

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Hungrig Mancini ett smart val för Italien

Det tog ganska exakt ett halvår från det att Gian Piero Ventura gjorde sig själv till en av Italiens mest hatade män till att en ny förbundskapten kunde utses. Det blev inte någon av de allra mest attraktiva namnen. Carlo Ancelotti är inte färdig på klubblagsnivå och Antonio Conte är dels fortfarande Chelseatränare, dels inte sugen på att återvända till landslagsuppdraget.

Inte heller blev det interimtränaren och U21-förbundskaptenen Luigi Di Biagio, som ledde Gli Azzurri under träningslandskamperna i mars, och tur är väl det. Äran att leda den fyrfaldiga världsmästarnationen får istället Roberto Mancini.

53-åringen lämnar Zenit St. Petersburg efter bara ett år på en femteplats i Ryska ligan och ett uttåg från Europa League i åttondelen mot RB Leipzig. Mancinis tid i Ryssland har varit allt annat än lyckad. Trots en stor spelarbudget har laget kritiserats för en defensiv spelstil och Mancini är den resultatmässigt sämsta tränaren Zenit haft sedan klubben köptes av halvstatliga oljebolaget Gazprom 2005.

De flesta förknippar Roberto Mancinis tränarkarriär med de två scudettosegrarna han ledde Inter till i efterdyningarna av Calciopoli åren 2007-2008. Han var även mannen som tog Manchester Citys till klubbens första ligatitel på 34 år och skickade under sitt enda år som Galatasaraytränare ut Contes Juventus ur CL-gruppspelet i den berömda snömatchen i Istanbul.

Under kaosartade former lämnade Mancini Inter i augusti 2016 och ersattes av Frank de Boer. Det och den svaga säsongsavslutningen, Inter ledde Serie A över jul 2015 men tappade till en fjärdeplats, lämnade en sur eftersmak i svartblått. Mancini hade dock en trupp som inte var i närheten av dagens Inter i slagkraftighet och slutade aldrig sämre än fyra under de två comebackåren i Milano.

Med sin försiktiga fotboll och en tränarkarriär på väg åt fel håll är Roberto Mancini inte på något sätt ett spännande val som förbundskapten. Italien är dock inte i ett läge där de prioriterar progressiva spelidéer, utan har en heder att återta i den stora skammen att missa Rysslands-VM.

Ventura var chansingen och det intressanta namnet som inte gick hem, och med livremmen hos Mancini kommer hans italienska landslag aldrig spela 4-2-4 i en gruppfinal mot Spanien. Jag ställer mig tveksam till om han kan utveckla spelarna så pass att de vinner ett EM-guld 2020, eller mer kortsiktigt om han kan lösa landslagets anfallsbekymmer som på ett alarmerande sätt uppenbarade sig i dubbelmötet mot Sverige.

Det jag främst ställer min tilltro till är motivationen hos Mancini. Tränaren har varit tydlig med att utnämningen är emotionell för honom och att ”förbundskaptensjobbet är den största aspiration en tränare kan ha”.

Italien får en tränare som verkligen är laddad för detta ämbete och det kan räcka långt i min värld. Efter Zenitmisslyckandet var risken att Mancini skulle hamna utanför radarn bland kontinentens storklubbar. Med förbundskaptensjobbet som livlina har Mancini fått en chans att klättra tillbaka till den högsta nivån och bevisa för alla att det är tränare som fortfarande är relevant.

På planen förväntas Italien formera en 4-3-3 eller 4-2-3-1-uppställning i träningsmatcherna mot Saudiarabien, Frankrike och Nederländerna i juni. Gigio Donnarumma planeras bli förstamålvakt efter Buffons avsked. Mancini ryktas även ta ut tidigare adepterna Mimmo Criscito från Zenit och Nices Mario Balotelli.

Samtal väntar även med Andrea Pirlo om att bli Mancinis högra hand. En duo som i sådana fall hade snittat 0,5 fellagda hårstrån på tränarbänken – tillsammans. Att ha en oerfaren Pirlo med sig hade funkat eftersom Italien givetvis inte kommer misslyckas i ännu ett kval, inte i det betydligt enklare kvalet till EM.

Förbundet har avslutat en komplicerad och utdragen rekryteringsprocess, och fått sitt stora namn. Roberto Mancini är trots det ingen som får svikna italienska fotbollsfans att göra vågen (vilket dem visserligen aldrig gör) men tränarens fotbollskunskap ska inte nedvärderas. Mancinis motivation till att få liv i tränarkarriären kan bli tillräckligt för ett spelarmaterial med talang i överflöd.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Säsongens två största vinnare delade kexet på Olimpico

Om Juventus dagar i Rom hade varit en bröllopsvecka skulle cupfinalens 4-0 mot Milan varit det alltför utflippade förfesten. Känslan var att Juve kom lite bakfulla till den stora dagen, i söndags när klubbens sjunde raka ligatitel skulle säkras. Men eftersom bianconeri både är välklädda och kan hålla masken blev den stora festen lyckad ändå. Juve fick sin ring i form av en ny scudetto, och bara tre fingrar återstår innan båda händerna är fulla av trikolorer.

Biscotto är det italienska ordet för kex men kan också referera till en match som är uppgjord på förhand (större chans till det senare om du frågar som svensk…), och det diskuterades på förhand om rivalerna Roma och Juventus skulle dela på kakan under söndagens kvällsmatch.

En poäng räckte för att Juventus matematiskt skulle vinna ligan, oavgjort för Roma innebar Champions League-spel även nästa säsong. Nu förlorade Inter kvällen innan och med det resultatet blev Roma klara för CL i vilket fall. Det lättade förmodligen på Romaspelarnas nerver något mot ett för kvällen trögt Juventus.

Juventus kom med inställningen att plocka hem den där poängen som krävdes för titeln. Än tydligare blev det när Radja Nainggolan åkte på sitt andra gula kort i minut 68. Juventus mer än något annat fortsatte att kontrollera dess öde och lät inte Roma på något sätt förstöra festen. Gåfotboll räcker för att beskriva matchens sista 20 minuter.

Likväl kunde Juventus fira klubbens 34:e ligatitel och gå om Real Madrid bland toppligornas giganter. Förra årets ”Le6end” på tröjorna blev ”My7h” den här gången, och förnyelse är nyckelordet även i år.

Det går att se i sättet som Massimiliano Allegri tagit sig an ytterligare en säsong som lett till dubbla titlar. På hösten trixar och fixar han med olika spelsystem, och låter nyförvärven få mjukastarta i klubben. Eller ok, Allegri har av olika anledningar faktiskt spelat 36 olika startelvor under säsongens 37 matcher.

Men det hindrar inte huvudpoängen från att komma fram. Juventus har råd att starta höstsäsongerna trögt, för när våren kommer är laget alltid bäst förberedda och har truppen som orkar prestera på hög nivå. Fem olika lag hade gjort minst två mål mot Juve under säsongens första två månader. Under vintern hade laget kalibrerat och släppte in ett ynka mål på sexton raka matcher i alla cuper.

Juventus kan kosta på sig att åka till Neapel för en tidig seriefinal och känna sig trygga med att Napoli leder ligan med fyra poäng. De jagar inte upp sig när titelkonkurrenten vinner returmötet och blåser liv i guldstriden. Juve släcker effektivt ner densamma genom att vara Juve och fortsätter vinna fotbollsmatcher som om ingenting har hänt.

Den här mentala styrkan visas bland spelarna trots att få vitsvarta glimrat under säsongen. Nu senast med Mehdi Benatia som petades ur elvan efter misstag mot Real Madrid och Napoli i avgörande lägen av säsongen, men som revanscherar sig med två mål i cupfinalen mot Milan.

Det går att kolla på Paulo Dybala som bänkats efter mediokra prestationer vid ett par skeenden under säsongen men som ändå smällt in 22 mål, bland dem inte minst stopptidsmålet borta mot Lazio, det som tydligast under 17/18 förklarar att Juve är herre på täppan.

Även Gonzalo Higuaín har varit kritiserad och bänkad under tillfällen denna vår. Likväl är det han som dyker upp och nickar in 3-2-målet mot Inter på San Siro, det som visade sig vara dödsstöten för Napolis titeldrömmar. Men orkesterledaren bakom denna finstämda skara spelare är förstås tränaren Max Allegri.

Inte heller han har undkommit hård kritik och tvivel under säsongen. Allegri har svarat upp så som han brukar göra, med att vinna de mesta som går och stå högst upp på tronen med sitt märkliga Moe Szyslak-leende. Juventus Romvecka fastställde klubbens fjärde raka dubbel, en prestation inget lag tidigare klarat, precis som deras sjunde scudetto i följd förbättrade rekordet Juve slog förra året.

Max Allegri har under tiden i Juventus gjort Italien till sitt expertområde så till den grad att det framstår som en naturlag att bianconeri ska vinna allt där. I Champions League har det blivit två finaler på fyra år och att vinna den turneringen fortsätter vara tränarens sista lilla morot i Juventus. För inte lämnar han innan den pokalen är vunnen?

Allegri själv säger att han ska prata med klubbledningen först, ryktena går flitigt om en flytt till Premier League och någon av storklubbarna som ska byta tränare i sommar. Men efter matchen mot Roma utvecklade Allegri resonemanget.

”Imorgon beger jag mig till havet, men om dem inte skickar iväg mig är jag tillbaka nästa säsong… Några människor kommer lämna, andra kommer ansluta. Vad som än händer vill vi ha fler vinster”, sa Max Allegri.

Om han stannar kommer utmaningarna vara lika tuffa som inför denna säsong. Ikonen Buffon slutar. Vinnarskallen Lichtsteiner försvinner och det kan även någon av Khedira, Asamoah, Mandžukić och Dybala också göra. Barzagli blir inte yngre som mittbacksvikarie.

Samtidigt är planeringen inför 18/19 redan i full fas. Backarna Mattia Caldara och Leonardo Spinazzola kommer från Atalanta, Emre Can som eventuell Khedira-ersättare från Liverpool. Samtliga är spännande namn som har potentialen att bygga upp ett nytt stort Juve och fler lär tillkomma.

Men vikten av att förlora flera av vinnarskallarna ovan ska verkligen inte förringas. Det finns bara en Gigi Buffon med allt vad det innebär. Om Allegri stannar har dock Juventus fortfarande bästa tänkbara förutsättningar att spinna vidare på detta. Att ha en av världens främsta tränare är få förunnat, även en gigantklubb som Juventus.

Oavsett vad som händer i den sista omgången tycker jag det är ganska självklart att den största vinnaren förutom Juventus varit Roma. Nu har visserligen Lazio chansen att gå om i sluttabellen, men det förändrar inte helhetsbilden av Roma 2017/18.

Under ett osäkert ombyggnadsår klarade klubben en på förhand långt ifrån given CL-plats. De gick till semifinal i den turneringen och spelade in runt 100 miljoner euro som förändrar förutsättningarna under sommarens mercato till det klart bättre.

De gör det med en tränare som genomför sin första säsong i en storklubb och som övertygat tillräckligt många om att hans personlighet passar som handsken i den svåra Rommiljön. Då har fortfarande långt ifrån alla Monchis värvningar visat sig lyckade under spanjorens första säsong som sportchef.

Som ni märker finns det en plattform att jobba vidare på och göra något stort av. Om Roma inom kort kommer igång med byggandet av den nya arenan är det väldigt många stjärnor som står rätt i Rom plötsligt.

****

Annat från omgång 37:

Atalantas ineffektivitet har straffat laget i två raka matcher mot Lazio och Milan. På en regnsjuk plan i vad som såg ut som ett Bergamo redo för domedagen gav Frank Kessié Milan ledningen efter en timme mot sitt förra lag.

Fem minuter senare lyckades Atalantabacken Toloi med att glidtackla och ironiapplådera till sig två gula kort i samma sekvens. Tio minuter efter det fick Milans Montolivo syna det röda, i vad som verkade vara världens oskyldigaste ”visa-sulan-tackling”. Totalt blev det tio varningar förutom utvisningarna i säsongens hittills fulaste match.

Det skulle hjälpa hemmalaget för Masiello nickade in kvitteringen efter två minuters stopptid. Donnarumma gjorde ingen tavla likt de två han orsakade i cupfinalen, men Masiellos nick var inte direkt otagbar.

En väldigt tuff situation för den unga målvakten som inte blir bättre av att han har Mino Raiola som rådgivare. Konflikten mellan Donnarumma och fansen är igång igen dessutom. När Gigio gick fram till bortasektionen för att ge bort tröjan bad ultrasledare honom att behålla den rapporteras det.

För Milan räckte poängen till en plats i nästa säsongs Europa League. Det ska till ett smärre mirakel om sjuan Atalanta inte går dit igen efter Fiorentinas chockförlust hemma mot Cagliari. Atalanta är tre poäng och sju plusmål bättre än åttan La Viola.

Leonardo Pavolettis mål strax innan paus kan vara det som räddar sarderna kvar i Serie A. Nickspecialisten gjorde sitt nionde mål på huvudet och är med det delad etta bland Europas toppligor. Cagliari möter just Atalanta i den sista omgången och har en poäng till godo till nedflyttningsstrecket.

En poäng ovanför Cagliari befinner sig Udinese och Chievo. Udineses vinstlösa svit slutade på 13 matcher efter Antonin Baracks avgörande mål borta mot Hellas Verona. Chievo tog den andra raka vinsten efter 2-1 borta mot Bologna.

Giaccherini kvitterade Verdis ledningsmål med en briljant vänstervolley som den senare till och med hade varit stolt över. ”Full Metal Giaccherini” brast kommentatorn fyndigt ut i som en hyllning till Vietnamkrigsfilmen. Inglese gav senare Chievo ledningen med sitt elfte mål och säkrade förmodligen ett nytt kontrakt till de flygande åsnorna.

Chievo hade tre vinster sedan november när Roberto Maran sparkades och Lorenzo D’Anna tog över. Den gamle Chievobacken har tagit två raka vinster efter det och kommer erbjudas ett kontrakt över nästa säsong som tack är gissningen.

De som befinner sig under strecket är nu Crotone efter 2-2 hemma mot Lazio. Milinković-Savićs sena kvitteringsmål hjälpte någon föga. Lazio hade behövt en vinst för att säkra CL-platsen, Crotone en seger för att skicka SPAL under strecket. Nu är kalabrierna på samma  poäng som SPAL och med sämre inbördes möten gentemot alla förutom Chievo i botten.

Lazio tog inte chansen trots att Inter blev Pazza Inter i helt fel läge på säsongen. Eller hur förklarar en 1-2 hemma mot redan klara Sassuolo?! Det är ett debacle av den typen som var Inters signum under en lång tid.

Det är verkligen oförklarligt och San Siro fick för andra gången på två veckor känna hur Champions League-biljetten var redo att kastas ner i Mordors lågor. Laget har fått en sista inbjudan till CL tack vare Lazios poängtapp och då krävs vinst på Olimpico i säsongens sista match.

Det är svårt att förstå hur Inter lyckas parodisera sig självt gång på gång, samtidigt bör frågan ställas om någon egentligen är förvånad? Sassuolo tog trots allt lagets sjätte seger på de sju senaste mot Inter.

CL-fighten mot Lazio blir inte bara en säsongsdefinierande match, den bestämmer mycket av framtiden ekonomiskt också. Det kommer bli otroligt intressant att se hur Inter tacklar matchen mentalt.

Vid sidan av Inter skedde helgens märkligaste incident på Luigi Ferraris i Genua. Napoli vann matchen mot Sampdoria med 2-0 efter mål av Milik och Albiol. Men på grund av anti-neapolitanska ramsor från hemmafansen fick matchen stoppas under flera minuter.

Sampdoriapresidenten Massimo Ferrero klev ner från läktaren till planen för att lugna ner stämningen, bara för att se hemmasupportrarna byta måltavla och börja häckla honom istället.

Det har varit en dyster, dyster vår för Samp som under ett bra tag hotade om en Champions League-plats. Nu ligger de nia, 18 poäng efter fyran Lazio. För ramsorna kommer klubben böta 20 000 euro och klackläktaren riskerar att stängas av i en match.

Det är lätt av avfärda den ”territoriella rasismen” som ett ickeproblem och inget som har med huliganism att göra. När det går så här långt och får spelet att stoppas blir det mest löjligt. Hur många nidvisor ska egentligen till för att göra den negativa stämingen till något centralt i matchen?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Slutet på Napolis gyllene era under Sarri?

Bolognas Simone Verdi kanske gav några juventini skrämselhicka med sitt straffmål i första halvlek på Juventus Stadium. Eller när Emil Krafth träffade stolpen i mitten av andra halvlek. Men hemmalaget vände matchen på mindre än en kvart efter paus och tog en väntad seger som släckte hoppet Napolifansen eventuellt fått efter Verdis mål.

Mer oväntat, eller inte, var att Napoli självt skulle tappa poäng hemma mot Torino. Två gånger om gick Partenopei miste om ledningen och matchen slutade 2-2. Den som såg Torinos trötta prestation i förra omgången mot Lazio blev förvånad. Men Napoli verkade än mer slutkörda så här sent på säsongen än motståndaren.

Med ett sexpoängsförsprång med två omgångar kvar är det bara att gratulera Juventus till lo scudetto. Drömmen levde länge för Napoli, men bristen på ork, kvalité och slutprodukt blev för uppenbar till slut. Symboliskt nog rasade en mur utanför Stadio San Paolos Curva A igår.

Supportrarna på plats hyllade laget och riktade sitt vrede mot domarna och presidenten för scudettodrömmen som inte realiserades. ”Säsongen 2018/19: bespara övergångssummorna, domarna är de riktiga kapen”, löd en banderoll på arenan.

Den stora frågan är om Maurizio Sarri förblir Napolis tränare kommande säsong. 59-åringen har en utköpsklausul på åtta miljoner euro som kan aktiveras innan maj månads slut. Tränaren har själv inte bestämt sig men presidenten Aurelio De Laurentiis talar nu öppet om ett liv efter Sarri.

Det var i helgen som Napolipatronen gav flera intervjuer till olika mediekällor. På ett väldigt öppenhjärtligt sätt talade filmproducenten om VAR-utmaningarna, ”domarnas underkastelse till Juventus” och en ”förfalskad liga”. Han bekräftade förhandlingar med Sportings målvakt Rui Patricio som ersättare till Reina och pekade också på Bayer Leverkusens Leno som ett alternativ.

De mest laddade citaten berörde tränarfrågan. De Laurentiis önskar att Sarri väljer att stanna men medger att han med tanke på Sarris vemodighet hållit utkik efter tränare ända sedan oktober. Sampdorias Giampaolo ligger närmast till hands om den nuvarande spelfilosofin ska behållas, å andra sidan vore Antonio Conte ”en perfekt överste för att försäkra om att regler respekteras”, säger De Laurentiis om sin vän.

Presidenten beskyllde Sarri för den uteblivna scudetton eftersom tränaren inte använt sig av tillräckligt många spelare under en säsong som inleddes i augusti med Champions League-kval och där bränslet nu är slut. Sarris ovilja att rotera i truppen har i sin tur orsakat klubben problem på transfermarknaden eftersom ”spelare blev rädda över att inte få spela”, enligt De Laurentiis.

Sarri då? Han bemötte presidentens åsikter och insisterade på att kritiken inte måste besvaras. ”Han har låtit mig leva ett extraordinärt äventyr, det som tränare för laget jag höll på som pojke, sa tränaren om De Laurentiis.

Sarri och De Laurentiis har käbblat offentligt tidigare, för att sedan låtsas som att ingenting har hänt. Rubriker som påstår att deras relation är sämre än någonsin kan därför tas med en nypa salt. Men Napoli står vid ett vägskäl i tränarfrågan den här gången.

Aurelio De Laurentiis må ha udda citat och teorier om sporten. Men presidentens fotbollskunskap ska inte underskattas. Därför borde han egentligen inte nämna Contes namn överhuvudtaget, en tränare vars spelfilosofi inte direkt rimmar med truppen Napoli sitter på i dagsläget.

Oavsett hur denna saga slutar kan ingen ta ifrån Maurizio Sarri det han byggt under tre säsonger. Napoli är en vinst ifrån att slå klubbrekordet i antal poäng på en säsong. Men ovissa tider väntar framöver där inte bara frågetecken hopas över tränaren, utan flera nyckelspelare också.

Jorginho är en av dem som har Premier League som en tänkbar destination i sommar. I söndags grät mittfältaren öppet efter krysset och förkroppsligade vad de flesta Napolifans känner efter en säsong med storartade förväntningar som långsamt byggts upp.

På andra sidan kunde Walter Mazzari stå och le. Torinotränaren var den som gav De Laurentiis Napolis första pokal sedan övertagandet 2004, i den klassiska 2-0-vinsten mot Juventus i Coppa Italia 2012. Trots allt det som Sarri åstadkommit kommer tränaren stå med noll titlar i prisskåpet vid ett försommaravsked från Neapel.

****

Annat från omgång 36:

Boka in söndagen den 20:e maj i kalendern! Det är upplagt för en helt avgörande match om den sista Champions League-platsen då mellan Lazio och Inter på Stadio Olimpico. Efter Lazios poängtapp hemma mot Atalanta skiljer bara två poäng mellan fyran Lazio och femman Inter.

Atalanta tog ledningen redan efter två minuter genom 20-årige sensationen Mousa Barrow. Den gambiske anfallaren har gjort tre mål på tio matcher, lika många som danske konkurrenten Andreas Cornelius och bara ett färre än Andrea Petagna – som spelat 19 matcher mer än Barrow.

Kvitteringen kom i mitten av halvleken genom Lazios centervikari Felipe Caicedo. Skönt för ecuadorianen då det spekulerats kring att Inzaghi skulle välja en elva utan anfallare i Immobiles frånvaro.

Den som spelade fram till Caicedos öppna mål heter Luis Alberto och utgick även han skadad kort efter målet. Caicedo byttes ut i början på andra halvlek och Milinković-Savić flyttades upp på topp. Med Lucas Leiva och unge Alessandro Murgia på innermittfältet blev Lazio lättlästa och kreativiteten lidande, något Luis Albertos ersättare Felipe Anderson inte förmådde ändra på.

Det är egentligen inte så konstigt. Det är ändå skytteligaledaren Immobile och assistkungen Alberto som Lazio fick klara sig utan. Tillsammans har de gjort 40 av lagets 85 mål. Atalantas bästa målskytt Josip Iličić började dock på bänken och kom in efter paus för Barrow.

Den senare är en hal anfallare och jämförs inte utan anledning med Samuel Eto’o. Men med Iličićs aviga och rörliga anfallsspel blev Atalanta ännu farligare och tog över matchen. Hade det inte varit för en serie svettiga räddningar av Thomas Strakosha hade hemmalaget inte ens fått med sig en poäng.

Nu blir den kanske värdefull trots allt i kampen mot Inter. Nerazzurri vann borta i Udine mot ett hemmalag som inte fått någon Tudor-effekt. 4-0 slutade det efter mål av Ranocchia, Rafinha, Icardi och Borja Valero, och hemmafansen skanderade sparkade tränaren Oddos namn.

Det spelade ingen roll att Inter var skade- och avstängningsdrabbat. Udinese ser ut att spela utan självförtroende och moral, och var närmast uddlösa framåt. De kan ändå räddas vid en vinst mot seriens sämsta lag Hellas Verona kommande helg. Men nu är avståndet bara en poäng ner till Cagliari på 18:e platsen och antalet matcher utan seger tickar upp till 13.

Den instrumentale Rafinha gjorde sitt första mål för Inter under första halvlek. Brassen hade läge att spela en fri Antonio Candreva till vänster men avslutade klokt nog själv. Candreva står fortfarande otroligt nog på noll mål den här säsongen.

Roma tog en blytung seger på Sardinien och skickade Cagliari under strecket. Hemmalaget fick flera chanser när Romaspelarna slarvade och gav bort lägen, men Cengiz Ünders mål blev det enda och markerar turkens betydelse i Roma den här våren.

Läget är prekärt för Cagliari som kan få ångra säsongens tidiga tränarbyte grovt. Förmodligen har de redan gjort det. Diego Lopez sitter alltjämt kvar och lär fortsätta under de svåra matcherna mot Europajagande Fiorentina och Atalanta. Uppgiften blir inte enklare av att mittfältsregissören Luca Cigarini är avstängd ytterligare en match.

Roma och Juventus möts på söndag kväll i en match med lite speciella förutsättningar. Roma behöver en poäng för att säkra spel i nästa säsongs Champions League, Juventus en pinne för att vinna lo scudetto. Ska Roma nöja sig med oavgjort och låta Juve fira titeln framför dem? Tveksamt.

Tre lag parkerar på 34 poäng, en ovanför Cagliari. Förutom Udinese är det också Chievo och Crotone som spelade en supermatch för överlevnad. De flygande åsnorna lyfte över nedflyttningsstrecket i nye tränaren Lorenzo D’Annas första match efter 2-1-vinsten

Den förre Chievobacken var klubbens Primaveratränare när tog över efter förra helgen, med en enda huvudtränarerfarenhet från alplaget Südtirol tidigare i karriären. Chansingen på en man som spenderade 13 år som spelare i Chievo kan ändå bli lyckad. I detta ovana läge tar klubben alla medel till buds och dumpade biljettpriserna till en euro mot Crotone.

Få spelare har haft lika mycket problem med knäskador under 10-talet. Men igår satte Giuseppe Rossi sitt första Serie A-mål sedan 2014 och dedikerade det till hans förre tränare Sir Alex Ferguson. Oscar Hiljemark spelade sedan fram till Gianluca Lapadulas 2-1 och vändingen för Genoa mot Fiorentina var ett faktum.

Detta Fiorentina är dock inget vanligt lag när det kommer till moral och laganda. Hjälpta av utvisningen på Genoas Pandev vände de matchen i andra halvlek efter mål från fransmännen Eysseric och Dabo.

I omklädningsrummet efteråt sjöng hela truppen Davide Astoris namn och firade att drömmen om Europaspel lever ännu. Kampen om eventuellt tre EL-platser är lika hård som den i övriga ändar av tabellen.

På söndag möts sexan Milan och sjuan Atalanta i Bergamo. I den sista omgången reser Fiorentina för att möta Milan. Den som söker spänning i Serie A behöver bara kolla nedanför topp-två för att inte bli besviken.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Konsten att härska utan att söndra en liga

Om några timmar kan Juventus ta det sista avgörandet steget mot den sjunde raka scudetton. Ett Bologna utan varken form eller något att spela för ska defileras, och då har den gamla damen råd att förlora borta mot Roma i nästa omgång och ändå behålla försprånget när avsågade Hellas Verona besöker i Juventus Stadium i den sista omgången.

Men oavsett vad som händer ikväll lär det inte på något sätt toppa efterspelet till Inter-Juventus förra lördagen. Efter en mängd konstiga och inkonsekventa domslut, med och utan VAR:s hjälp, har domaren Daniele Orsato fått ta raseriets konsekvenser från olika håll. Det rapporteras att han fått polisbeskydd runt hemmet i Veneto under veckan.

Dagen efter matchen satt Napolis Maurizio Sarri på en presskonferens och talade om toppstriden efter lagets förlust mot Fiorentina. Tränaren insåg att titelchansen höll på att glida hans lag ur händerna och talade om det negativa som Juventus dominans fört med sig.

Sarri tog Premier League som ett exempel på en liga som attraherar popularitet tack vare konkurrenssituationen i toppskiktet. Han talar om att klubbarna som försöker utmana Juventus kommer förlora fans, kort sagt eftersom dessa lag aldrig vinner.

Sarri har fel i en sak och det är att klubbkärlek kan manifesteras på fler sätt än framgångar och titlar (även om det senare underlättar tillkomsten av nya fans). Men tränaren formulerade en intressant frågeställning med meningen ”om vi utarmar hela systemet kommer även de rika bli utarmade”.

Tendensen runt Europas toppligor är tydlig. Ett fåtal klubbar har den exklusiva rättigheten till att utmana om de stora titlarna. I Tyskland är FC Bayern än mer överlägsna än Juventus är i Italien och vann på ett sedvanligt sätt sin sjätte raka titel flera veckor före slutomgången.

I Ligue 1 studsade Paris Saint-Germain tillbaka efter Monacos dunderprestation förra året och pulvriserade allt motstånd. Samtidigt har varken PSG och Bayern kunnat ta det sista steget i Champions League de senaste fem åren, mycket på grund av att överlägsenheten på hemmaplan blottar dessa två lag i Europa.

Juventus kan också ställa sig till den skaran. Serie A är på frammarsch vilket Romas framgångar i säsongens CL visar. Men Roma är fortfarande i början på livet efter Totti, i Napoli vet ingen vad som kommer hända i sommar och Milanolagen har inte växlat upp med nya ägare. Vid en sjunde scudetto ter sig den löjeväckande tanken om tio raka guld inte omöjlig alls.

Detta scenario gynnar knappast Juventus i längden. Samtidigt har anti-Juvevärdena runt om i Italien nått pre-Calciopolihalter. Tidigare Interpresidenten Massimo Moratti får flashbacks från tiden innan Juventus bestraffades med en nedflyttning och VD:n Alessandro Antonello menade att ”alla kunde se” när Allegri med en vänskaplig jargong berömde Orsatos insats till fjärdedomaren Tagliavento.

Napolipresidenten De Laurentiis talar om ”en underkastelse från domarna mot Juventus” men hakar ironiskt på tesen att Uefas domarbas Collina för en agenda mot italienska lag, en konspiration som drivs av just Juventus.

Att Juventus får fördelar i egenskap av Italiens största klubb, uppbackad av en av landets mäktigaste familjer är inga nyheter. Det gäller även storklubbar i andra toppligor. Men när det når punkten då allting blir för uppenbart, då kommer Juventus förlora på sin egen överlägsenhet.

När diskussionerna om fördelar och makt tilltar och blir högljuddare mot Juventus blir följden att misstänksamheten mot systemet blir större, och en revolt kommer närmre annalkande.

För Juventus gäller det att slingra sig undan läget de satt sig i och flytta fokus från spelet vid sidan till det som faktiskt händer på planen. Där är Juventus bäst och de kommer snart fira en till scudetto. För klubbens eget bästa gäller det att välja sina strider rätt framöver.

Ingen kommer vinna på en förutsägbar liga med ett infekterat debattklimat, som blivit än mer komplext med VAR:s intåg. Varken fans, möjliga investerare eller klubbarna som försöker bryta den vitsvarta dominansen.

Juventus tydligaste härska- och söndraövning de senaste åren skedde för två somrar sedan när de avväpnade närmaste konkurrenterna Roma och Napoli med att aktivera utköpsklausuler på Pjanić och Higuaín. I sommar har Juventus flera anledningar att låta bli.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

Annons
Annons