Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

1v

Klubbtränarnas ansvar i den misslyckade landslagssatsningen

Italien kommer gå segerlöst från tävlingsmatcher ett helt kalenderår för första gången på 60 år. Landslaget missade VM (i Sverige 1958) även då. Nej, Roberto Mancinis första betydande uppdrag som förbundskapten blev ingen succé. Nations League-matcherna mot Polen och Portugal stannade vid en poäng bara(1-1 och 0-1).

En trött insats i Bologna mot Polen följdes av ett nederlag i Lissabon när André Silva av alla människor sänkte ett till laguppställningen förändrat Gli Azzurri. Roberto Mancini fick ta emot sin första kritikerstorm som förbundskapten för valet att spela en matchotränad Mario Balotelli från start i den första matchen.

Anfallaren gjorde en geistlös insats och hånades än mer än Mancini, i synnerhet för hans otränade figur efter en sommar av Marseilleflörtande som lett till att Balotelli knappt haft en försäsong med Nice. Mycket riktigt väljer också hans franska klubb att ställa över honom i helgens match mot Rennes på grund av övervikten.

Mot Portugal roterade Mancini rejält och en azurblå elva helt utan Juventusinslag mönstrades för första gången på 20 år. Till de som fick chansen från start finns spelare som Donnarumma, Lazzari, Romagnoli, Caldara, Chiesa och Cristante. Två sidospår går att härleda ur dessa meningar.

Den tidigare förbundspampen Carlo Tavecchio avslöjade en påstådd agenda mot Lorenzo Insigne under VM-kvalet mot Sverige förra året. Juventusfraktionen i landslaget ska ha påverkat förbundskapten Ventura när Napolispelaren fick minimalt med speltid mot Sverige, dessutom i en diffus roll som inhoppare.

Det andra är frågan om talangutvecklingen i landet. Enligt Mancini har Italien nått den lägsta punkten och aldrig haft så få inhemska talanger i Serie A. Mancini eftersträvar mod, men vems är ansvaret egentligen?

Det går att plocka flera poänger ur hans uttalande och ringa ännu intensivare i alarmklockorna. Men faktum är att Italiens landslagshistoria gått i cykler där stora framgångar följts av dåliga perioder och vice versa.

Gli Azzurri blev världsmästare 1982 efter en halvdant landslags-sjuttiotal och producerade sedan fantastiska spelargenerationer under de två följande decennierna som mynnade ut i ett nytt VM-guld 2006.

Den här generationen med spelare som just Balotelli, Bonucci och Immoblie i spetsen har inte haft samma lycka. Undantaget de två somrarna med Conte och Prandelli är Italien under 10-talet ett landslag som inte klarar att gå vidare från mästerskapens gruppspel, eller ens ta sig dit.

Ett mer extremt exempel är Nederländerna som fram till 1960-talet inte var någonting inom europeisk fotboll. En fantastisk ledar- och spelargeneration mejslades fram och nådde tvärstopp först i och med missade mästerskap både 2016 och 2018.

Nederländerna har gått i samma tankebanor under decennier gällande spelfilosofier. Nu när de plötsligt är ett landslag i B-kategorin är förvirringen stor på vad som behövs göras för att inte samma misstag upprepas igen.

Gällande förtroende för spelare som räknas till ålderskategorin U21 är föga överraskande lagen i franska Ligue 1 överlägsna under säsongsinledningen bland toppligorna. Enligt gårdagens La Gazzetta dello Sport har 52 franska spelare i den åldersgruppen redan fått speltid under säsongen. Tyskarna i Bundesliga är tvåa med 24 stycken medan de tre bästa ligorna knappt når upp till 20 U21-spelare var.

Den Serie A-tränare som varit bäst på att lyfta upp inhemska spelare de fem senaste åren är Gian Piero Gasperini.  Inte bara för att den utmärkta akademin i Atalanta varit tacksam att jobba med och där tränaren förvaltat en ovanligt framgångsrik kull. Även under tiden i Genoa dessförinnan gav Gasperini spelare som Perrin, Mandragora, Izzo och Sturaro chansen.

Långt efter Gasperini kommer Eusebio Di Francesco (Sassuolo, Roma) och Siniša Mihajlović (Samp, Milan, Torino) på andraplatsen. Både Mihajlović och hans efterträdare Vincenzo Montella har fått rättmätig kritik för insatserna på Milanbänken, men de lämnade åtminstone avtrycket i att ha gett akademispelare chansen i A-laget. Under ungdomskoordinatorn Filippo Galli, nu i Bari, har Milan fostrat namn som Cutrone, Calabria, Locatelli och Cristante.

Sämst i granskningen är Rolando Maran (Catania, Chievo, nu Cagliari) vars talangförtroende i princip bara är koncentrerat till Biraghi från Cataniatiden och Chievos Depaoli. Men även mer etablerade namn som Luciano Spalletti och Walter Mazzarri utmärker sig negativt. Trots att Torino, Roma och Inter vunnit de fyra senaste Primaveramästerskapen är det sällan dessa tränare vågat chansa med ungdomar inom den egna organisationen.

Felet är givetvis inte bara tränarnas. I en fotbollsvärld som snurrar snabbare än någon hinner stava till ordet Settore giovanile (sv. Ungdomssektion) finns oftast inte tid att slussa in spelare från de egna leden till A-laget.

Tränarna står under hårt tryck från klubbledning och fans som premierar kortsiktiga mål. För att ta det yttersta exemplet så finns det snart inte plats för renodlade lagbyggare och visionärer som Arsène Wenger kvar inom fotbollen. Tränarna har sina egna karriärer att tänka på och om en klubbledning prioriterar ”säkrare” spelarnamn kommer de inte sätta sig på tvären.

Ibland räcker inte ens en välrenommerad ungdomsverksamhet för att övertyga klubbledningar. Tar man ett fall från den andra änden av Wenger och Arsenal har Manchester City under 2000-talet haft en av Englands bästa akademier. Det hindrar inte klubben från att lägga miljarder på namn som Sterling, Jesus, Sané, Stones och Silva, där ingen är över 23 år. Förra säsongen var den 18-årige Fonden Citys enda egna talang som fick speltid.

Det Roberto Mancini pekar på är en komplicerad process och något som han sannerligen inte har mycket makt över. Punkten där Serie A-lagen insett att dyrare och utländskt inte behöver betyda bättre är vi inte framme vid. Samtidigt har topplagen närmat sig resten av Europaeliten och det är inte tack vare inhemsk talang.

På många sätt är känslan att italiensk fotboll dras åt två olika håll. Topplag som investerar åt det ena hållet, klubbar som konkursar och landslag som floppar åt det andra. Roberto Mancini har en trupp som inte är i närheten av bredd och spets med de som Frankrike och Spanien kan ställa upp med. Han får helt enkelt forma sitt eget landslagsöde med hjälp av kunnande som inte bara sträcker sig till spelartalang.

****

Podcasten Poddario är tillbaka med mig och SvenskaFans Johan Stistrup. Förutom att vi summerar de inledande omgångarna tar vi även upp Ronaldohysterin som råder i Italien, svenskinsatserna och firma Berlusconi-Gallianis kommande klubbköp. Finns på iTunes och Acast

Twitter: @ErikHadzic

Publicerad 2018-09-14 kl 20:32

Senaste tweets

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER