POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Utvecklingen på Milinković-Savić är höstens gåta

Med tanke på att Lazio förlorade Champions League-platsen de hade större delen av 2017/18 under säsongens sista minuter var både glädjen och lättnaden stor när lagets bästa spelare Sergej Milinković-Savić återfanns i sensommarens premiär.

Den 23-åriga serben var ett av de hetaste villebråden bland Europas storklubbar under mercaton. Men i Rom stod Laziopresidenten Claudio Lotito på sig som ett klippblock och är en erkänt svår förhandlare. De skulle till ett bud i miljardklassen för att Lotito ens skulle titta på det, och något tillräckligt stort kom aldrig.

Milinković-Savić blev således kvar och verkade till synes till freds med det. Han uppskattar livet i Lazio, får där jobba med en spännande tränare i Simone Inzaghi, och ger intrycket av att vara en person med fötterna på jorden som inte har bråttom någonstans.

Men hösten har inte blivit som Milinković-Savić tänkt sig. Den 1,91 m långa mittfältaren har gått från en fältherreroll med återkommande spektakulära inslag till att reduceras till någon sorts bifigur i ljusblått. Besvikelserna har avlöst varandra och någon bättring syns inte i sikte tre månader in på säsongen.

Har den ryktesfyllda sommaren satt sig på Sergejs huvud? Är han negativt influerad av sin agent, den tidigare skyttekungen Mateja Kežman? Skulle något av ovanstående stämma vore det inte konstigt eftersom det fortfarande är en ung spelare det handlar om.

Kanske har Vojvodinagrabben blivit för bekväm i det nya livet som fixstjärna i Serie A? Lazio har behållit den höga nivån från förra säsongen, men hos Milinković-Savić finns enormt mycket att hämta fortfarande.

I värsta fall kan Lazio få ett Andrea Belotti-fall, där en spelare öronmärks med en skyhög prislapp efter en supersäsong men som stagnerar när han inte uppnår de nya kraven i samma klubb. I Milinković-Savićs fall tror jag inte detta kommer hända dock.

Talangen är odiskutabel och serben har presterat på hög nivå över längre tid än Belotti för att fortsätta den jämförelsen. Likväl, när våren nalkas sommar i Rom kan Lotito stå där och fundera på varför han inte släppte sin ädelsten för dyra pengar när chansen gavs.

SMS

Just nu ligger problemet minst lika mycket på tränarnivån. Simone Inzaghi bytte ut spelaren i minut 65 under söndagens hemmamöte med Milan. Milinković-Savić utstrålade ett egendomligt kroppsspråk på vägen mot Olimpicos avbytarbänk. Påtagligt besviken över att bli utbytt, men med känslorna tillbakahålla som om han är fullt medveten om sin egen svaga form.

Inzaghi tog samtidigt ut höstens andra stora Laziobesvikelse Luis Alberto och satte in Jordan Lukaku och Joaquin Correa. Åtminstone Luis Alberto såg ut att ha skärpt till sig igår och dubbelbytet gav inga klara signaler till fansen på Olimpico. Simone Inzaghis tillkortakommande har varit coachningen under stormatcher och nya frågetecken hopades när Milan tog ledningen mindre än kvart efter dubbelbytet.

Franck Kessié sköt ett skott som vallades in via olycksfågeln Wallaces arm. Milans tre främsta mittbackar var skadade och tvingade Gennaro Gattuso att improvisera fram en trebackslinje med fjärdevalet Zapata och ytterbackarna Abate och Rodriguez. Trots ett chans- och spelövertag för Lazio kunde den konstellationen så när bärga hem tre poäng till Milano.

Matchen höll på att glida Lazio ur händerna när den riktiga forceringen uteblev. Det var en matchbild som påminde om cupsemifinalen i våras, när ett spelförande Lazio till slut förlorade mot Milan på straffar. Den gången hade dock inte biancocelesti någon Joaquin Correa att tillgå.

Den lille spanjoren var på väg från målet när han vred in ett avslut som drog sig förbi Donnarumma i den 94:e matchminuten. Till Inzaghis stora lättnad fick hans lag in en välförtjänt kvittering. Tränaren jublade emfatiskt, uppvisades på läktaren någon minut senare, höll på att halka på löparbanan, och dröjde sig kvar på trappan ner till spelargången som en olydig pojke.

Inzaghi slapp ytterligare frågor om hans svaga facit mot toppkonkurrenterna efter Correas mål. Men det kommer inte bli något Champions League-spel för Lazio om de inte vänder på just den trenden. Detta var säsongens första poäng mot en konkurrent i topp-sex. Milinković-Savić har endast gjort mål mot Roma av topplagen i Serie A.

Milan ska trots det bittra slutet vara tillfreds med en poäng här. Gattuso visar han tagit kliv framåt på ett taktiskt plan med tanke på det löjliga skadeläget. De klarar inte av att anfalla på lika många sätt som Lazio, men spets finns bevisligen även i avgörande lägen. Snart kanske en viss svensk återvänder och adderar lite mer av den varan till laget.

****

Annat från omgång 13:

Inledningen på Il Derby della Lanterna var lika sprakande som läktararrangemanget på härliga Marassi. Gastón Ramirez missilinlägg hittade planens äldsta skalle och redan i den åttonde minuten hade Fabio Quagliarella gjort ett nytt derbymål och gett Sampdoria ledningen.

Den stod sig inte ens tio minuter. Samps danske mittback Andersen hade en jobbig match och missbedömde en långboll som Genoas Piątek snappade upp och målvakten Audero tvingades riva ner den frispelade polacken. Piątek lurade bort Audero på straffen och satte sitt första mål på sex matcher.

Genoa var aggressivare, mer direkt och farligare framåt än stadsrivalen. Under en intensiv och tempofylld period i mitten på matchen var hemmalaget nära ett flertal gånger, men Sampdoria räddades av en storspelande Emil Audero. Intensiteten smittade av sig även på tränarna, och med fjärdedelen kvar visades Genoas tränare Ivan Jurić (bilden nedan) upp på läktaren för att ha lämnat sitt tekniska område en gång för mycket.

En uppgiven Jurić gastade på väg från domarna att de ”inte hade några själar” och förkunnade att ”detta är derbyt”. Åtminstone har kroaten ett jobb kvar denna måndag. Matchen slutade oavgjort och nog var detta utgången som flest skulle känna sig nöjda med, i det som beskrivits som ett enande derby efter Morandikatastrofen.

Om detta var Genoas rätta sida behöver Jurić inte bekymra sig över en dåraktig sparkning den närmaste tiden. Framförallt har han två guldklimpar längst fram i Kouamé och Piątek. Den senare leder alltjämt skytteligan och visade förutom straffen ett brett register som anfallare.

Oscar Hiljemark och Albin Ekdal gjorde båda solida insatser från start. Genoamittfältaren kämpade väl och tog en passiv roll i lagets speluppbyggnad. Samp-Albin var som vanligt bolltrygg men hade precis som hela laget svårt att hitta konstruktiva lösningar på mittfältet.

Juric

Juventus nya ledare Ronaldo och Mandžukić (kapten i lördags) gjorde varsitt mål när SPAL besegrades planenligt på hemmaplan. Bianconeri har redan slagit rekord i antal poäng under en säsongsstart och leder med åtta före tvåan Napoli. Ett så stort försprång har inte ett lag haft efter 13 omgångar sedan Roma säsongen 2000/01.

En åttonde raka scudetto skymtas i horisonten trots att hösten inte är slut. Överhuvudtaget känns Serie A-tabellen mer skiktad än på länge. Silvret kommer stå mellan Napoli och Inter, den sista Champions League-platsen tar något av Lazio, Roma eller Milan.

Detta såvida inte något provinslag sticker upp och kan utmana bland Europaplatserna. Oddsen för att det blir Atalanta steg efter farsen borta mot Empoli när Bergamolaget slarvade bort en 2-0-ledning under matchens sista 50 minuter.

Det dröjde 13 omgångar men till slut hittade Antonio La Gumina, Empolis överlägset dyraste nyförvärv någonsin, målet med sin reducering innan paus. Med kvarten kvar stressade 22-åringen Atalantas Masiello till ett självmål, och långt inne på stopptid nickade Silvestre in segermålet på hörna. Andra raka segern under nye tränaren Beppe Iachini och Empoli petar ner Bologna under strecket.

Parma är uppe på en smått sensationell sjätteplats efter 2-1 i regionderbyt mot Sassuolo. Återigen var det Gervinho och Inglese som kom med i målprotokollet, och nykomlingen har inte bara en, utan två-tre kandidater till säsongens bästa nyförvärv. Med tanke på förutsägbarheten i flera av tabellens olika zoner är Parma det absolut roligaste som händer årets Serie A-höst.

Höstens mest intressanta upplösning? Just nu ser inget ut att hota dramaturgin som uppstått i Roma. Efter den överraskande förlusten i Udine säger rapporterna att tränaren Di Francesco har veckans matcher mot Real Madrid och Inter på sig för att bevisa att han förtjänar jobbet.

Eller överraskande, Roma har bara tagit fem poäng under de fem matcher som föregått Champions League-spel i höst. Fortsätter vi med siffror och förtydligar Romas dåliga höst så är laget tolv poäng sämre än motsvarande tid förra året. Det är den sämsta säsongsstarten sedan 2011/12, och mot seriens sex sämsta lag har Roma bara tagit sju poäng.

Omvandlat till ord ser offensiven alltjämt orörligt, oinspirerad och fantasilös ut under många matcher. Bortamatchen mot Udinese var inget undantag och det funkar inte med Schick ensam på topp, som visserligen fick klen hjälp av El Shaarawy och Cengiz Ünder från kanterna.

Matchens enda mål gjordes av Rodrigo de Paul och får sägas vara helgens vackraste. Den argentinska landslagsmannen hade inför helgen varit involverad i 73 procent av Udineses elva mål, högst siffror av alla i de europeiska toppligorna.

Den har därmed ökat och avlastningen bör bli bättre under nye tränaren Davide Nicola. En parantes är att forwardskollegan Kevin Lasagna gick från spel i Italiens två matcher mot Portugal och USA (vad roligt amerikanerna hade åt hans namn) till 90 minuter på bänken i Serie A.

Napoli fick bara 0-0 hemma mot Chievo i Ventura-ersättaren Di Carlos första match. Som om inte poängtappet vore tungt nog har Napoli och staden Neapel hamnat i nya rubriker med negativ klang.

Under matchen Udinese-Roma hördes ”anti-territoriella” ramsor mot Neapel och dess invånare bland båda klackarna, såväl som på Juventus curva senare under kvällen. Det var inte bara de vanliga ”Forza Vesuvio” eller ”Noi non siamo napoletani” (vi är inte neapolitanare) som hördes, utan supportrarna hälsade också att ”Vesuvius ska tvätta staden med lava”.

Den här typen av ramsor behandlas likadant juridiskt som de med en rasistisk underton, men bara vid ett tillfälle har en match tillfälligt stoppats av den anledningen. Den nye förbundsbasen Guiseppe Gravina ser en eskalering och talar om större krafttag framöver mot fans som använder denna retorik.

Napolitränaren Carlo Ancelotti talade förra veckan sig varm om mozzarrella och pizza som får en att vilja stanna länge i Napoli, och såg scudetton som en dröm och ingen utopi. Frågan är vad han skulle kalla en serie fri från läktarhat mot hans eget lag?

****

Helgens lag: (4-3-3)

Audero (Sampdoria)

Stryger Larsen (Udinese), Ekong (Udinese), Silvestre (Empoli), Pasqual (Empoli)

Kessié (Milan), Scozzarella (Parma), Traoré (Empoli)

Keita Baldé (Inter), Pussetto (Udinese), Douglas Costa (Juventus

****

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Annorlunda Genuaderby i en stad som går på knäna

Derbyt i Genua är ett av de hetaste i Italien och kommer bjuda på koreografier i vanlig ordning som gör de flesta fotbollsläktare avundsjuka. Den här gången kommer dock inte den sportsliga eller supportermässiga rivaliteten hamna i fokus.

Detta är det första Derby della Lanterna som spelas sedan brokatastrofen i Genua den 14 augusti. Åskoväder och skyfall ledde då till att en del av Morandibron rasade rätt ner i Polceveradalen och floden som ligger där.

Omkring 30-40 fordon strök med i fallet och olyckan tog 43 liv under den ödesdigra sommarförmiddagen. Ponte Morandi är ingen ”vanlig” bro utan en fundamental trafikled för hela regionen, och fungerade som en motorvägslänk på den tungt trafikerade sträckan mellan staden och grannlandet Frankrike i väster.

Olyckan ledde till ett scenario där många parter skyllde på varandra och där politiker försökte göra populistiska poänger av broraset. Faktum kvarstår att en ny Ponte Morandi inte kan planeras och byggas upp i en handvändning. Det finns planer på att bygga en alternativ bro under tiden och inte en som ersätter. Under tiden är Genua en invalidiserad stad som redan går på knäna.

Broraset har begränsat cirka 60 000 människors liv i zonen vid Morandi. Detaljhandeln inom det drabbade området har gått ner med 60 procent. Stadens stora akvarium förlorade hälften av besökarna under de 15 dagar som följde katastrofen, efteråt har siffran legat på 25 procent färre än vanligt.

Den viktiga hamnen har mellan oktober 2017 och samma månad i år tappat 8,1 procent i trafik. Siffran kommer förstås öka, men hamnens betydelse går inte att underskatta i det som en gång var en av världens mäktigaste sjöfartsstäder.

På ett sportsligt plan är det svårt att låta bli och beskriva Genoa och Sampdoria som två lag i fritt fall. Bägge rivalerna går in till derbyt med tre raka förluster efter en säsongsstart som lovade mycket. Sampdorias Europadröm har bytts ut mot en tolfteplats, en poäng bakom i tabellen ligger den ännu formsvagare stadsgrannen. Oroligt är ett ord som bra beskriver läget i Genoa.

Il grifone har en vinst på nio derbyn och inte mäktat med att göra mål i de tre senaste. De fem senaste hemmaderbyna på Marassi har inneburit fem förluster. Alla är överens om att tränaren Ivan Jurić får sparken vid en förlust ikväll. Det skulle innebära att kroaten bara får sex matcher i sin tredje vända som Genoatränare.

Kortsiktigheten vid ett sådant händelseförlopp kan tyckas häpnadsväckande. På många sätt är den det också, och kan bara ursäktas med att Jurić sedan tidigare är avlönad av klubben och att det därför inte kostar något att sparka honom. Efter ett tursamt kryss i debuten på Juventus Stadium har den före detta Genoaspelaren inte lyckats vinna någon match.

Ivan Jurić har fått jobba i motvind från start efter den oväntade sparkningen av Davide Ballardini, som trots en poängmässigt bra start stämplades som ”värdelös” av nyckfulle presidenten Enrico Preziosi. Jurićs inträde har sammanfallit med anfallssensationen Krzyzstof Piąteks måltorka, polacken har till och med blivit bänkad av tränaren vid ett tillfälle av någon svårförklarlig anledning.

Men även på Marassis andra tränarbänk börjar Marco Giampaolo ifrågasättas. Sampdoria är som en charmerande sommarkväll under perioder och kan slå samtliga topplag på hemmaplan. Sedan hamnar de i en dvala som under långa perioder förvandlar laget till ett av de sämsta i serien.

Giampaolo är inne på sin tredje säsong som Sampdoriatränare och mönstret är tydligt under varje år. Höga toppar samtidigt som hans lag har svårt att studsa tillbaka efter en förlust. Vid något tillfälle varje år leder det till en djup formsvacka, senast nu i våras, då laget både verkar energifattigt och apatiskt.

Förmodligen är det detta som hindrar 51-åringen från att ta över ett storlag framöver. Den taktiska skickligheten är stor men Giampaolo kritiseras för att vara för mjuk i ledarstilen. Denna reflekterande tränarpersonlighet uppges dessutom ha tröttnat på presidenten Massimo Ferrero och hans excentriska showman-stil. Men vid derbyförlust kan det bli så att Ferrero snart agerar gycklare framför någon annan på tränarbänken.

Svenskarna Albin Ekdal och Oscar Hiljemark uppges ha goda chanser till startelvan ikväll på varsitt mittfält. Hiljemark är ingen Jurić-favorit men fick göra sin första start under honom i den senaste omgången. Ekdal bänkades i 1-4-förlusten mot Roma innan uppehållet men har varit en ordinarie pjäs i blucerchiatis diamantuppställning.

I så fall gör han sitt första Lanternaderby, ett där det riktiga hatet kommer vara frånvarande med tanke på de senaste tidens svårigheter i Genua. Publiken på ett nästan utsålt Marassi ska försöka se derbyt som ett tillfälle där de kan glömma de nytillkomna problemen i vardagen.

Författaren Riccardo Gazzaniga bor i området Rivarolo och kan se den brutna bron från sitt fönster. Han klarar inte av att skriva något om ämnet, bron är helt enkelt för nära, och det är omöjligt att hålla den rätta distansen, säger han till La Gazzetta dello Sport.

”Vi är som fängslade. Om sensorerna känner något skalv stängs gatan av och allting blockeras”.

Han beskriver Certosa på den andra sidan floden som ett deserterat område där inte människor finns i rörelse längre. Gazzaniga står ut genom att folkets gemensamma känsla av förståelse besegrar den vardagliga tyngden. De är medvetna om den enorma tragedin och svårigheterna den medfört i återuppbyggnadsfasen.

På Genoas Gradinata Nord kommer som vanligt en enorm banderoll med texten ”You’ll never walk alone” finnas. Det budskapet lär beröra folk från båda sidor av staden denna gång, under minut 43 då Marassi planerar att hylla Morandibrons offer.

Ingen vill förlora detta derby och ett kryss vore det bästa för alla inblandade i sorgearbetet. Säsongens första Derby della Lanterna får ses som en nystart i denna långa process. Den enda som riskerar att gå ensam är tränaren som eventuellt förlorar matchen.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

De Guzman-fallet är inte bara en Napolikliché

Jonathan de Guzmán kunde vara ytterligare en spelare som fått storklubbskontrakt efter ett lyckat VM. Två starka säsonger på lån i Swansea belönade nederländaren med en plats i VM-truppen 2014, och mittfältaren startade tre matcher i Louis van Gaals lag som tog hem bronsmedaljen i Brasilien.

Napoli, regerande italienska cupmästare, köper de Guzmán från Villarreal för sex miljoner euro och säsongen 14/15 får den då 27-åringe De Guzmán mycket förtroende från tränaren Rafael Benitez. Det var innan problemen började med betydande personer inom Napolis organisation.

På våren 2015 börjar De Guzmán få magbesvär. Lagläkaren Alfonso De Nicola kan inte ställa en diagnos utan ändrar spelarens diet. De Nicola låter inte nederländaren träffa någon annan läkare, Maurizio Sarri tar över som tränare under sommaren, men de Guzmáns fysiska kapacitet ligger långt ifrån max trots att läkaren deklarerar motsatsen.

De Guzmán är vid det här laget förbrukad inom klubben. En del inom Napoli tror att han fejkar skadan, spelaren själv börjar tveka på om han har verkligen har ont. Den nye sportchefen Cristiano Giuntoli hälsar att De Guzmán har sommaren på sig att hitta en ny klubbadress.

Mittfältaren vägrar, och på träningen efter deadline-day ser Giuntoli de Guzmán på träningsplanen i Castel Volturno. Sportchefen kallar spelaren för skithög och smäller till honom i ansiktet. Slagsmålet är igång och lagkamraten Zuñiga tvingas gå emellan.

Under resten av hösten har Jonathan de Guzmán bara tillåtelse att jogga runt träningsplanen. Övriga lagkamrater är bakbundna av klubbens beslut att frysa ut spelaren och en läkare utomlands diagnostiserar de Guzmán med idrottsbråck.

En operation tillåts först när Feyenoordprodukten lånas ut till nykomlingen Carpi i januari – Giuntolis tidigare arbetsgivare. Det tar nästan ett år innan De Guzmán är helt återställd, han blir utlånad till Chievo sommaren 2016, och Napoli släpper honom ett år senare till Eintracht Frankfurt. Där vinner han tyska cupen och blir första nederländare att göra mål i Europas fyra största ligor.

JDG

Historien om Jonathan de Guzmán är både remarkabel och extrem. Den förbättrar  heller inte bilden många inom fotbollsvärlden har av staden SSC Napoli verkar i. Ni vet, platsen där lagets anfallare Arkadiusz Milik blir pistolhotad och rånad på en Rolex-klocka värd 20 000 euro timmarna efter en triumferande Champions League-seger mot Liverpool.

Milik är inte den första och säkerligen inte den sista Napolispelaren som blir rånad i sin egen stad. Ett samhälle som den neapolitanska maffian Camorran håller i ett tungt grepp. Gomorra, tv-serien som behandlar organisationen, spelade en roll när två av Lyons bästa spelare valde bort Napoli förra året.

Corentin Tolisso och Maxime Gonalons hade följts av Napoli i flera år och skulle förr eller senare lämna det OL som de spelat i sedan barnsben. Tolisso valde dock bort Napoli, mycket på grund av stereotypen av staden och influerade hans dåvarande kapten Gonalons att istället skriva på för Roma. Detta berättade deras agent Frederic Guerra till Radio Kiss Kiss Napoli förra våren. Inte ens Guerras neapolitanska rötter kunde ändra spelarduons uppfattning om Neapel.

Detta förstärker Napolipresidenten De Laurentiis bedrift att locka Carlo Ancelotti till klubben i våras. Inte för att 59-åringen löper någon stor risk att bli rånad i Neapel, utan för att Ancelotti köpte hela konceptet Napoli. I efterhand har det inneburit ett transferfönster med få förstärkningar, problem mellan stadsstyret och klubben, och inte minst det svåra arvet efter Maurizio Sarri.

Jag tror varken Neapel eller klubben Napoli är särskilt mycket värre än något annat. Det framgår bland annat i kärleken som utlänningar som Pepe Reina, Dries Mertens och Marek Hamšik (jo, han har också blivit rånad) gång på gång bedyrat till staden. När allt kommer omkring tror jag mer det handlar om mångmiljardindustrin som fotbollen utvecklat sig till.

Spelare ses som handelsvaror i många fall. När deras tekniska och fysiska tillgångar är slut är spelarna förbrukade. Det finns inget som säger att proffsen måste respekteras som människor kontraktstiden ut, även om exemplet med de Guzmán är extremt sådant på ren och skär vuxenmobbing.

Nästan lika mycket förundras jag över Cristiano Giuntolis uppförande. 46-åringen lyckades ta miniklubben Carpi från Serie D till A på fem säsonger i rollen som sportchef och belönades med det stora steget till Napoli. Hans arbete under tre år i södra Italien har ifrågasatts av många och Napolifansen har undrat hur mycket han egentligen haft att säga till om?

Förmodligen inte mycket alls, eftersom alla vet att Aurelio De Laurentiis styr klubben med en järnhand. Desperat över sitt eget misslyckande i fallet de Guzmán tvekade Guintoli inte över att låta händerna tala i ett pressat läge.

Kommande sommar går Guintolis kontrakt ut i Napoli. Vilken klubb vill då anställa en sådan person? Ännu viktigare, hur många mobbare finns det egentligen där ute i elitfotbollens maktpositioner? En frispråkig nederländare gav sin version, men de allra flesta fotbollsspelare kommer aldrig vara lika öppna.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Sökes: en italiensk anfallare som gör mål

Nästan exakt ett år efter playoffet mot Sverige 13 november 2017 valde Gian Piero Ventura att göra sig själv till åtlöje igen genom att avgå från jobbet som Chievotränare. Venturas förfall blev en plågsam påminnelse för italienska fotbollsfans om förra årets ”apokalyps”.

Denna jobbiga vecka fick heller inget bra slut. Italien spelade mållöst på San Siro mot Portugal igår och slutar på andra plats i Nations League-gruppen. Samma arena som mot Sverige, liknande problem att göra mål nu som då.

Italiens första halvlek mot Portugal var troligen lagets bästa sedan 2-0-segern mot Spanien i EM-åttondelen 2016. Gli Azzurri tryckte ner den defensivt inställda europamästaren långt nere i Rui Patricios straffområde. Mittfältet med Verratti, Jorginho och stjärnskottet Barella fungerade som ett klockspel, där framförallt Verratti dikterade på ett sätt som var länge sedan han gjorde i den azurblå tröjan.

Kanterna med Insigne och Chiesa blir förmodligen de som Italien startar med i EM 2020, och ytterbackarna Biraghi och Florenzi har offensiva kvalitéer som sticker ut från mängden. Men det blev ändå inga mål. Centern Immobile missade från öppet läge tidigt och ett ytterligare när Rui Patricio kom ut snabbt och parerade.

Cristiano Ronaldo-lösa Portugal flyttade fram laget efter paus och stoppade den italienska sprakande offensiven. Gästerna bevakade resultatet och såg till att de vann denna A-grupp med en match till godo. Italien lämnades kvar med en känsla av positiv nystart under Roberto Mancini, men också med ett par negativa trender som fortsätter.

Landslaget har inte vunnit under sex hemmamatcher i rad vilket är historiskt sämst. Under halvåret med Mancini har laget bara gjort två mål i samma match vid ett tillfälle, inför VM mot Saudiarabien i en träningsmatch. Bristen på ett självklart centerval kostade laget en VM-plats och gäckar även Venturas efterträdare på posten.

Ciro Immobile borde vara det namnet, särskilt eftersom förra säsongens skytteligavinnare en gång för alla bevisat att han håller högsta Serie A-klass som striker. Men Immobile har inte fått till det i landslaget och missarna i lördags gör det inte lättare för Mancini att argumentera för hans startplats.

Det andra huvudspåret är Andrea Belotti, som inte heller lyckats i landslaget och bara mäktat med tio mål under 2018. Belotti petades från Mancinis trupp precis som Torinokamraten Simone Zaza, som efter en stark Valenciasäsong inte tagit en ordinarie tröja under hösten.

Mario Balotelli testades i den första gruppmatchen mot Polen men borde aldrig tagits ut med tanke på att han vägrade försäsongsträna med Nice. En anfallare från Serie C hade gjort mer nytta än Balotelli mot Polen och den far-son-liknade relationen med Mancini prövas ännu en gång.

Med kvarten kvar i lördags ersatte istället Udineses Kevin Lasagna Immobile. En 26-åring som bara spelat en hel säsong i Serie A och som, kanske oförtjänt, får symbolisera ett avstannat italienskt forwardsunder. Längre ner i hierarkin kommer Milans Patrick Cutrone få sin chans ganska snart, vilket även Cagliaris Leonardo Pavoletti borde få. Särskilt om man ställer dessa namn mot Lasangas som vice-Immobile.

Gårdagskvällens andra stora samtalsämne var förstås San Siro-publikens psykningar mot Leonardo Bonucci på mittbackens tidigare hemmaplan. De milanisti på plats som valde att håna Bonucci hade säkert hållit inne känslorna sedan förra helgen, då Juvetränaren Allegri valde att bänka 31-åringen hela matchen mot Milan.

Lördagens utgång blev en bisarr situation med en hemmaspelare som blev väldigt tydligt utvisslad under matchens inledning. Komiskt kan jag tycka, men idiotiskt om en vill det egna lagets väl. Det sätter fingret på en klubb- och landslagssupporterdiskussion som aldrig slutar glöda.

Själv satt jag hemma i Malmö med väldigt delade känslor när jag såg Sebastian Larsson uppenbara sig i landslagsdressen mot Turkiet. Ett land som kommentatorerna berättade bland annat lägger landskamper i Konya för att slippa den interna rivaliteten mellan Istanbulgiganterna.

I Serbien är det välkänt att en hel del Partizan- och Röda Stjärnanfans inte följer landslaget på grund av åsynen av rivalens spelare i landslagströjan. Kanske var inte engångsbuandet av Bonucci så farligt då trots allt?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Higuaín visade varför han inte är bra nog för Juve

Juventus gjorde en mycket fin match mot Manchester United i veckan och såg under 85 minuter ut att segla mot Champions Leagues åttondelsfinal. Men de engelska gästerna ställde till med djävulskap när de på fyra minuter stod för en chockartad och helt ologisk vändning på matchen.

En ny röd djävul skulle hanteras fyra dagar senare när Juventus åkte till ett San Siro drypande av entusiasm. För säkerhets skull ställdes självmålsskytten Leo Bonucci åt sidan när den förra lagkaptenen i Milan återvände till hans tidigare hem.

Han välkomnades med en banderoll från Curva Sud med texten ”bara Schettino är värre än dig”. Francesco Schettino var kapten på det förlista kryssningsfartyget Costa Concordia och dömdes förra året till 16 års fängelse för dråp. Efter det oväntade nederlaget i veckan kunde åtminstone inte jag se hur ett uppretat Juve skulle gå på ännu en mina mot ett Milan med spirande optimism.

Det var heller aldrig något snack om saken. Det tog bara åtta minuter innan Juve var i ledning när Mario Mandžukić gjorde sin favoritmanöver genom att söka upp en ytterback och på dennes blindsida nicka in bollen i mål.

Juventus anföll kontrollerat. Kantspringarna Sandro och Cancelo var hela tiden med framåt. Ronaldo och Mandžukić såg att Milans ytterbackar hette Abate och Rodriguez och hade ingen anledning att sluta utmana dessa två. Dybala var hal och svårfångad strax bakom anfallarna.

Ändå tycker jag Milan hade hyfsad kontroll i det egna försvaret. De skulle få en gyllene möjlighet att kvittera några minuter innan paus när bollen studsat upp på Benatias arm och straffspark dömts efter VAR-granskning. En diskutabel men enligt mig rättvist dömd straff.

Fram steg Gonzalo Higuaín. Anfallaren som fixade straffen och han som Juventus skickade iväg på lån när Ronaldo anlände och argentinaren blev överflödig. Higuaín sköt straffen längs marken mot Szczesnys högra hörn, men målvakten fick ner handen och styrde bollen i stolpen och ut.

Det var en sekvens som kunde sammanfatta Higuaíns stormatchsproblematik ganska väl. 31-åringen har missat straffar i Copa América-finaler och slutomgångsbataljer med Napoli, och bränt frilägen i världens största match på Maracaña.

Allt detta kan läggas på hög till de i regel anonyma prestationerna i Juve-tröjan från CL-kvartsfinaler och framåt. När Juventus siktar på att bli Europas bästa lag finns det inte utrymme för tveksamheter, och Higuaín kan inte garantera den höga nivån.

Matchens dramaturgi skulle ännu tydligare göra honom till antagonist och Ronaldo protagonist. Portugisen följde upp drömmålet mot United med en ny stark insats med stor rörlighet. Framförallt på kanterna utmanade han försvararen, kom ner på kortlinjen och slog inlägg, som om han var 25 igen.

Det var dock från en position nära målet Ronaldo snappade upp en retur från Cancelos skott och avgjorde matchen med sitt 2-0. Två minuter senare football-tacklade Higuaín Benatia vid mittplan och blev varnad. Gonzalo Higuaíns värsta sida klev då fram (inte de sumpade målchanserna) när han började gestikulera och skrika några decimeter från domare Mazzoleni.

Mannen i gult drog upp det röda kortet för protest, och en Higuaín i totalt vredesmod fick hållas tillbaka av lagkamrater och före detta sådana. När situationen lugnat ner sig avslöjade en blick full av ånger att han visste att han gjort bort sig inför ett fullsatt San Siro. En ny besvikelse för Milanfansen, en ny kväll med förlorarstämpeln för El Pipita.

Fem segrar på de sex senaste i ligan hade gett milanisti hoppet tillbaka. Insatsen igår påminde alla om hur långt det är kvar till de bästa lagen i Serie A och hur snabbt optimism kan bytas ut mot något helt annat. Men kudos till människorna i Curva Sud som genom ett fenomenalt tifo hyllade ultrasrörelsens femtioårs-jubileum i San Siros rödsvarta del.

Higuain

Än värre blev stadsrivalen Inters söndag. Nerazzurri blev fullständigt utspelat av Atalanta i Bergamo under första halvlek. Kanske satt tröttheten i sedan tisdagens holmgång mot Barcelona i veckan? När tre halvlekar av veckans två matcher var spelade hade Inter släppt till över 40 skott mot eget mål.

Ändå var antalet insläppta mål bara två. Det andra kom av Atalantas Hateboer i den nionde minuten. Atalanta spelade flödande fotboll men var ineffektivt, och Inter räddades av en storspelande Handanović. La Dea överbelastade via Zapata och Gosens på Inters högerkant, där D’Ambrosio såg ut att närsomhelst vilja avfyra en nödraket i luften i hopp om hjälp.

Mot Barcelona hette den stora hjälten Mauro Icardi, och på något sätt var det inte förvånande att han skulle straffa hemmalagets målsumpande efter paus. Det kom efter en kontroversiellt dömd straff och bara två minuter efter domaren blåst igång halvleken. Skulle Inter åter knycka en poäng trots att spelet var undermåligt?

De svartblå gästerna spelade upp sig men var numret för små även på fasta situationer. En kvart efter Icardis kvittering nickade mittbacken Gianluca Mancini in 2-1 på en Iličić-frispark. Den italienska U21-landslagsmannen växte upp som svartblå, interista alltså, inte Atalanta, och har numret 23 tatuerat efter idolen Marco Materazzi.

Ett par minuter innan full tid skallade hans albanska mittbackskollega Djimsiti in trean efter en ny frispark av den instrumentale Iličić, och på tilläggstid böjde Papu Gomez elegant in 4-1 bakom en maktlös Handanović. Ett par månader efter missräkningen mot FC Köpenhamn i Europa League-playoffet verkar Atalanta skakat av sig den värsta besvikelsen.

Bergamolaget har fyra raka segrar och är bara fem poäng ifrån en CL-plats nu. Tränaren Gasperini förtjänar att prisas för sitt arbete även efter denna svåra situation. Det verkar inte spela någon roll att laget förlorar ett antal nyckelspelare varje år. Inom en snar framtid lär vi åter förundras över namn som Gollini, Barrow, Mancini och Gosens. Ynglingar som Atalanta plockat upp och Gasperini förädlat.

Förundrar fortsätter också Inter att göra med insatser som den här. Det är inte första gången de svartblå får en ”blackout”, som La Gazzetta dello Sport valde att rubriksätta farsen. Den bedrövliga defensiva insatsen blir mer svårförklarad med tanke på att laget bara släppt in sex mål på elva omgångar inför denna. Mittfältet, utan Nainggolan, hängde inte ihop alls med en dålig Vecino och Brozović som vaknat på sitt sämsta humör.

****

Annat från omgång tolv:

Sexan Roma tätar igen gapet till CL-platserna efter 4-1 hemma mot Sampdoria. En Juan Jesus i förvånansvärt stabil form tåade in Cristantes nick på mållinjen innan Patrik Schick gjorde sitt första mål i Romatröjan sedan april.  ”Vi har alla väntat på hans form och självförtroende”, kommenterade tränaren Di Francesco som mer ser tjecken som en center än trequartista.

Stephan El Shaarawy gjorde Romas två avslutande mål, det första briljant och det andra kyligt. ”Faraonen” har trots anfallskonkurrensen haft en ordinarie startplats under hösten, mycket tack vare hans efterfrågade målnäsa. Tillbaka på Olimpico gjorde också Samps Gregoire Defrel mål, med en slags stel Bergkamp-vändning som jag personligen älskade.

SES

Det svänger om Parma och Torino fortsätter att frustrera. 4-1 förra helgen mot Sampdoria kunde inneburit vändpunkten på säsongen för Toro, men säger nog mer om det hopplöst svårförklarliga Sampdoria. Parma kom till Turin med tre raka utan vinst och bara en poäng mot nästjumbon Frosinone senast.

Men med 25 minuter spelade hade gästerna en 2-0 ledning genom mål av Gervinho och Inglese. Baselli reducerade för Torino men det räckte inte för poäng. Tre lag parkerar nu mitt i tabellen på samma poäng. Förutom Parma också ligans två kryssgladaste lag Torino och Fiorentina.

Chievo tog den första poängen under Gian Piero Ventura mot Bologna där Svanberg och Helander gjorde slätstrukna insatser från start. Fler poäng kommer det heller inte bli under Venturas ledning. Den tidigare förbundskaptenen sa upp sig efter 2-2 på Bentegodi under söndagen och lämnar Chievo på sistaplatsen med noll poäng. Kanske hade han bråttom till AIK:s guldfest?

Mer allvarlig var anfallsveteranen Sergio Pellissier i sin kritik mot Ventura. På Instagram skrev 39-åringen att tränaren ”ville därifrån så fort han anlänt till Chievo” och uppmanade folk att ”inte vara som Ventura”. Tränaren försökte övertalas av klubbledningen men han verkar bränt alla broar hos spelartruppen. Fyra matcher blev det i fortsättningen på detta episka tränarfall.

Napoli låg under mot Genoa när ett regnoväder svepte över Marassi och stoppade matchen i femton minuter. Den ena sidan av planen såg likväl ospelbar ut, men Partenopei grävde fram en kvittering av Fabian Ruiz och tvingade hemmalagets Biraschi till ett självmål några minuter före slutet.

Juventus har stått för tidernas bästa start på en Serie A-säsong men Napoli hänger fortfarande i och har ett hanterbart avstånd på sex poäng upp till mästarna. Napoli tycks ha utvecklats i nya led under hösten med Ancelotti. Matchavgörande Mertens filosoferade över detta och spann vidare på ett av 10-talets mest frekventa fotbollsuttryck.

****

Veckans lag (3-4-3):

Provedel (Empoli)

Gagliolo (Parma), Mancini (Atalanta), Djimtisi (Atalanta)

Cancelo (Juventus), Freuler (Atalanta), Gosens (Atalanta), Alex Sandro (Juve)

Gervinho (Parma), Iličić (Atalanta), El Shaarawy (Roma)

****

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Reportage: Livorno & Lucarelli, äktenskapet som brast igen

Livorno. Denna mytomspunna hamnstad på toskanska västkusten var den sista destinationen på min odyssé runt Italien. Jag kom hit för att se en av de mer speciella orterna på den italienska fotbollskartan, och ett möte mellan krislaget Livorno och sladdande Perugia i Serie B. Jag kom också hit för Cristiano Lucarelli.

AS Livorno och en speciell fotbollstad, båda sakerna förkroppsligar den tidigare skyttekungen Lucarelli. Historien är välbekant. 43-åringen växte upp på Stadio Armando Picchis läktare och valde 2003 att flytta till hemstaden efter en karriär med flera fina adresser, bland annat Valencia. Dittills hade det inte hindrat forwarden från att följa Livorno på hemma- och bortaplan trots att lagtillhörigheten var en annan.

Livorno låg i Serie B och under Lucarellis första säsong sköt han upp klubben till högstadivisionen efter 55 år i lägre serier. Under den här perioden blev den lilla klubben med den stora fanbäraren känd över hela Europa. Det inte bara genom historien om Lucarelli och hans mål.

Kurvan på Armando Picchi är tydligt vänsterinfluerad politiskt och matcherna mot Lazio, med dess dominerande ultrasfalang Irriducibili långt ute på högerkanten, blev ett av Serie A:s mest uppmärksammade möten under mitten av 00-talet. På planen mötte Lucarelli den uttalade fascisten Paolo Di Canio, en minst lika stor idol bland många laziali, i en forwardsduell mellan två vitt skilda ideal.

Kommunisten Lucarelli stannade fyra år i Livorno. Han sökte sig vidare till Ukraina och Sjakhtar Donetsk, bland annat för att studera gruvarbetarnas villkor i Donbass-regionen. Äventyret blev kort och Lucarelli återvände till Serie A, men inte till Livorno utan Parma. Något gick sönder i relationen mellan fansen och supportern på planen, och kunde inte repareras med en utlåning till Livorno våren 2010.

Det är med den här bilden jag anländer till Toskanas näst största stad. Ägaren till B&B:et jag sover över på plockar upp mig utanför centralstationen. Han är inget vidare fotbollsintresserad men berättar engagerat om staden och vad en inte bör missa. Han talar om Livorno som en mångkulturell och tolerant stad, som bland annat haft en stor judisk population och många britter och nederländare positionerade där för handelns skull.

Italiens kommunistiska parti grundades här men hotellägaren närmast viftar bort mitt påstående om att Livorno är en vänsterstad och pekar på att populisterna i Femstjärnerörelsen (Movimento 5 Stelle) fick i princip lika många röster som det demokratiska partiet, Partito Democratico, i det senaste valet. De främlingsfientliga i Legan plockade åt sig knappt hälften av demokraternas röster, 15,4 procent.

När jag sedan går runt i Livorno märker jag att det inte finns mycket som andas socialism här. Jag är på jakt efter hammare och skäror men hittar inte fler sådana även vad jag sett i andra italienska städer under resan. Istället förstärkts bilden av en dynamisk stad som under århundraden fungerat som en viktig hamnportal.

Armando Picchi ligger i stadens södra delar och under promenaden från arenan in mot centrum skiftar stadsbilden. Jag går förbi marinbasen, ser sjömän och tror för en sekund att jag hamnat i en svartvit filmproduktion. Sedan kommer den eleganta hamnpromenaden i belle époque-stil och förvandlar Livorno till ett attraktivt turistmål.

Jag går vidare längs vattnet, förbi färjelägena, det stora båtvarvet och fiskestugorna där det jobbas för fullt med dagens fångst. Den gamla stadsbebyggelsen kallas ”Piccola Venezia”, Lilla Venedig, och är ett supermysigt kvarter byggt med kanaler enligt venetiansk stil. När jag sedan är framme i Livornos centrum känns det som vilken italiensk stad som helst. Och kvällens besök på Armando Picchi vet jag ärligt inte vad jag ska förvänta mig av.

Livorno1

Sommaren gick i romantikens tecken inom AS Livorno. Under våren hade de vinröda vunnit den toskanska kampen i Serie C:s A-division före Robur Siena och ärkerivalen Pisa. I det kommande transferfönstret värvar Livorno 35-årige Alessandro Diamanti, som axlade Lucarellis mantel och fick under två år kultstatus i klubben innan han flyttade vidare till West Ham.

Sedan tidigare fanns Igor Protti i organisationen som lagledare, den gamle forwarden som var med förde Livorno till Serie A tillsammans med Lucarelli. Körsbäret på den vinröda tårtan blev återkomsten av Lucarelli. 43-åringen kom från en säsong i Catania i Serie C, som han sånär höll på att ta upp till Serie B.

Men Lucarelli fick inte starten han vill ha i hemstaden. Efter de nio inledande matcherna låg Livorno näst sist i Serie B med bara fem inspelade poäng. De skulle möta ett Perugia på elva poäng, med en ifrågasatt tränare i Alessandro Nesta. Backlegendaren tog över Perugia sent i våras efter en serie dåliga resultat av tränaren Roberto Breda. Nesta kunde dock inte vända på trenden och Perugia åkte direkt ur playoff-spelets inledande runda.

När jag kommer till Armando Picchi på kvällen är det knappt något folk kring arenan. Den ligger insprängd i ett område med trevliga lägenhetshus, vilket tillsammans med höga stängsel effektivt tar bort möjligheten för supportrar att interagera med varandra. Efter att ha gått runt halva kvartet hittar jag till slut Curva Nord, där de mest hängivna livornesi hänger, men jag hittar bara ett gatukök och ett kaffestånd.

Möjligen har den dåliga tabellplaceringen skrämt iväg fansen under denna Halloweenhelg. Bara 5 500 åskådare dyker upp och tomheten utanför Armando Picchi förstärks inne på stadion. Men Curva Nord håller en hög ljudnivå och klackens tifo hyllar det femton år långa vänskapsbandet med supportrarna i grekiska AEK. “Combatti Livorno” står det på en banderoll, med en retorik hämtad från vänsterrörelser.

Fansen är de som håller högst nivå denna kväll. Inte ens en kvart har gått innan Perugia tar ledningen efter ett otroligt nonchalant försvarsagerande i Livorno. Backlinjen ser fortsatt skakig ut hela matchen men längst fram kämpar och sliter Diamanti med att få igång laget. Belöningen kommer. Strax innan paus har ”Alino” både kvitterat och gett Livorno ledningen på straff.

Livorno2

Alessandro Nesta coachar intensivt i keps och träningsbyxor. Under spelarkarriären myntades uttrycket ”Nestas ansikte” när mittbackselegantens minspel ändrade karaktär i takt med att en match var på väg att svänga till Nestas nackdel. Jag kunde inte urskilja något sådant från platsen på läktaren, men i halvtidsunderläge flimrade säkert tankarna förbi hos 42-åringen att det första italienska tränarjobbet kunde få ett allt för tidigt slut.

Diamanti jobbade vidare på hitta ett hattrick. Men efter paus kunde Perugia kvittera. Om någon trodde att Serie B skulle handla om catenanccio så var denna match det mest uppenbara beviset på att tiderna förändras. Försvarsmisstagen regnade från båda lagen, och kvällens syndabock blev Dario Dainelli.

Veteranbacken hade sina bästa år i Toskanarivalen Fiorentina och anslöt från Chievo i somras. Snett till vänster på raden framför mig reser sig Alessandro Lucarelli, två år yngre bror till Cristiano och för evigt ihågkommen i Parma efter att fört upp laget från Serie D till A på tre säsonger. Livornofunktionären bakom mig ropar på ”Ale” och uppmanar honom att byta in sig själv istället för Dainelli.

Med kvarten kvar orsakar Dainelli en straff när han omedvetet får bollen på handen nära eget mål. Perugia gör 3-2 och mittbacken byts ut till läktarnas hån. 39-åringen buas ut, ber publiken om ursäkt, och ser tröstlös ut på avbytarbänken. Efter straffen snackar Livornos målvakt till sig en andra varning och visas ut.

Inom loppet av ett par minuter har Livorno blivit sårat och straffat sig självt. Laget är inte i närheten av att skapa något efter utvisningen och eftersom bottenkollegan Carpi tagit poäng under eftermiddagen betyder 2-3-förlusten att Livorno är ny jumbo. Även Igor Protti visas upp på läktaren innan matchen är slut.

Cristiano Lucarelli, i kostym och slips, tycks uppmuntra spelarna att tacka Curva Nord efter slutsignalen. När 43-åringen tar stegen ut från innerplanen till spelargången ser tränaren ut som en man med otroligt mycket tyngd på axlarna. Bredvid honom står ”Triglia” och försöker hålla humöret uppe, klubbmaskoten som föreställer en orange fisk med något sorts skägg.

Lucarelli ser mer samlad ut på presskonferensen. Tränaren säger att resultatet var orättvist, att misstagen kostade Livorno matchen, och frågasätter Perugias straff samtidigt som han konstaterar att videogranskning fyllt en funktion även i Serie B.

”Uppenbarligen har vi en del problem, men det är inte lätt när problemen ser ut som de gör”, säger Cristiano Lucarelli. Han avslutar med att de sett denna film spelas upp tidigare under säsongen i Livorno.

Jag får inte möjligheten att ställa någon fråga om återkomsten till Livorno. Det hade ändå tjänat föga. Två dagar senare, i tisdags kväll, gör Livorno sig av med tränaren. Det är oklart om Lucarelli får sparken eller avgår själv i överenskommelse med de styrande. I samma veva avgår presidenten Aldo Spinelli, som försökt sälja klubben under en evighet, och hans son Roberto från positionen som VD.

De romantiska känslorna som följde våravancemanget har bytts ut mot kaos i Livornos novembermörker. Hemma i Sverige tänker jag för mig själv att Lucarelli minst kommer få till julen på sig som Livornotränare, inte minst för hans status. Några timmar senare är han ivägskickad.

Roberto Breda ersätter, Nestas företrädare i Perugia alltså, och i ärlighetens namn är det ett säkrare kort som tränare. Men med Lucarellis avgång kapas också ett speciellt band mellan klubben och supportrarna. Detta kan mycket väl varit sista gången Lucarelli verkade inom AS Livorno. En återkomst till en tidigare klubb är alltid känslomässigt svårt, inte minst när det handlar om klubbens största ikon i modern tid.

Nysatsningen under Lucarelli fungerade inte och Livorno får försöka att klara sig kvar i Serie B. Bilden ovan är från Armando Picchis innandömen och visar Igor Protti och Cristiano Lucarelli firandes med fansen. Grindarna kommer aldrig vara stängda för återvändare men jag tror att Livorno kan förbereda sig för en framtid med bara en av legendarerna på bilden.

Livorno3

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå