Även för en klubb som Lazio, där hastiga svängningar är ett allmäntillstånd, har den här våren varit omskakande. Mars månad inleddes på bästa sätt med en 3–0-seger mot Roma och avslutades med efterlängtad revansch mot Inter på San Siro.
På samma arena vann Lazio borta mot Milan för första gången på 18 år när Joaquín Correa sköt de vitblå till cupfinal. Laget gick däremellan tre raka matcher utan seger i ligan och Champions League-drömmarna släcktes definitivt under 1–3-förlusten mot Atalanta på Olimpico förrförra helgen.
Tränaren Simone Inzaghi har under våren lyckats bryta Lazios försmädliga facit mot andra topplag, samtidigt som han hamnat i skottgluggen efter oacceptabla förluster som den hemma mot Chievo i april.
Ofta har kritikerstormen mot 43-åringen varit orättvis. Mot Chievo gav Sergej Milinković-Savićs eftersläng ett direkt rött kort och satte Lazio i numerärt underläge med mer än halva matchen kvar.
Mot Atalanta i ligan gick det att ifrågasätta Inzaghis motiv att spela den opålitlige Wallace i trebackslinjen, det var brassens felpass som låg bakom gästernas ledningsmål. Men Inzaghi har också brottats med interna oroligheter utanför planen, som i allra högsta grad påverkade lagets prestation mot Atalanta den gången.
Jag talar nu inte om förra månadens rasismskandaler bland Laziofans utan om de tusentals supportrar som valde att vissla ut Wallace vid varje bollberöring under matchens sista halvtimme. Oavsett spelarens oduglighet är det ett obegripligt beteende som får kontraproduktiv effekt mot laget.
I gårdagskvällens cupfinal däremot visade Lazios supportrar varför de är bland Italiens allra mest högljudda och skapade tillsammans med Atalantas stora följe en fantastisk atmosfär på Olimpico i Rom.
Detta är vad italiensk fotboll handlar om. När två stora följen möts på en arena som Olimpico blir faktiskt den något avslagna Coppa Italias final en av årets fotbollshöjdpunkter i Italien. Den här gången skulle ”hemmafansen” äntligen få jubla efter två finalförluster mot Juventus de senaste säsongerna.
Matchen var intensiv och tufft spel präglade det höga tempot. I Atalantas fruktade anfallstrea var det bara Papu Gómez av kugghjulen som kom upp till någon nivå. Josip Iličić spenderade ungefär hälften av tiden på det regntunga gräset på grund av Lazios hårda behandling. Mer centralt släppte mittbacken Francesco Acerbi aldrig Duván Zapata från buren i straffområdet.
Atalanta kom inte närmare än en stolp- och ribbträff i samma sekvens i första halvlek. Marten De Roons skott gick via Bastos hand i stolpen utan att varken domare eller VAR-team reagerade. Tränaren Gasperini skydde inte orden när han fick se sekvensen i repris efter matchen och kallade VAR:s icke-beslut för ”skandalöst och chockerande”.
Cupfinalen kunde ha ramats in av ytterligare ett fatalt misstag med anledning av VAR-normen i Italien. Men andra hjältar klev fram istället. Dessvärre för Gian Piero Gasperinis del inte från Atalanta.
Genom Simone Inzaghis tre år som huvudtränare har han återkommande kritiserats för matchcoachingen. Inget konstigt för en tränare ännu i sin linda men felbesluten har kostat Lazio dyrbara poäng i tävlandet om Europaplatser.
Inzaghi verkade på väg att knäcka koden efter mars blytunga vinster. Nu har han en cupfinalseger att lägga till bältet, hans första stora titel på seniornivå (jag räknar till skillnad från president Claudio Lotito inte upp supercupen på fingrarna).
Inte utan tränarens egen påverkan förstås. I den 36:e minuten tog Inzaghi ett oortodoxt beslut när han bytte ut mittbacken Bastos och tog in den rutinerade Radu. Angolanen hade redan ett gult kort och borde blivit utvisad efter handssituationen, Inzaghi kände således att det vore riskabelt att ha Bastos kvar i finalen.
Han valde också att inleda med Sergej Milinković-Savić på bänken efter att serben missat den senaste tidens matcher på grund av en ankelskada. 24-åringen byttes in i minut 78 och behövde bara fyra minuter innan han nickade in det förlösande ledningsmålet på hörna.
Mittfältarens säsong har varit frustrerande, även om hans vår sett piggare ut blev Milinković-Savić inte kvitt faktumet att han haft svårt att prestera i stormatcher. Till slut kom ett trendbrott även på den här fronten och ingen vet om det var det ”Sergeantens” sista stora slag i Laziotröjan.
I den 90:e minuten kontrade Joaquín Correa, mannen som fixade finalplatsen, in slutresultatet. Hösten innebar en acklimatiseringsperiod för Sevillaförvärvet men under våren har argentinarens betydelse ökat för varje vecka.
Sportchefen Igli Tare har tillsammans med Lotito kritiserats för snålheten på transfermarknaden. Nu kan duon återigen peka på ett billigt köp (15 miljoner euro) sett till effekten Correa haft på Lazio. Han kan också dra fram Caicedokortet, anfallaren från La Ligas B-hylla som betytt mer för laget än Ciro Immobile gjort under våren.
I slutändan är detta Simone Inzaghis seger och den person jag unnar titeln mest av alla i Lazio. Tre säsonger som huvudansvarig i Lazio kan knäcka vem som helst, men Inzaghis energi och hetsiga stil svalnade inte för en sekund i regnet på Olimpico. Tränaren lämnar dock framtiden på glänt med hans kommentarer efter matchen.
”Jag har varit med i denna familj sedan 1999 som spelare och sedan coach. Det har funnit stunder där jag trodde att jag skulle beskyddas mer, men jag vet vilka som delar ut gratis kritik och vilka som försöker vara konstruktiva”, sa Inzaghi på presskonferensen efter segern.
Hans lag är klart för Europa Leagues gruppspel igen och kan slappna av under säsongens två sista matcher. Lazio har trots den negativa stämningen runt stora delar av säsongen presterat på en någorlunda normal nivå sett till den relativt tunna truppen.
Säsongen 2018/19 kunde gått i moll men slutade med en sjunde Coppa Italia-titel. En säsong väldigt typiskt för tillståndet som alla laziali är bekanta vid. Om detta var Simone Inzaghis farväl i hans långvariga relation med Lazio kunde den inte manifesterats vackrare.
Twitter: @ErikHadzic