POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

En skam om Milanoklubbarna river San Siro

Många stockholmare på mitt sociala medier-flöde verkade igår pusta ut över att slippa arrangera vinter-OS i huvudstaden. I tvär kontrast mot segerkandidaturen Milano-Cortina d’Ampezzo, där det firades på miljonstadens gator och gissningsvis även i den lilla skidorten.

Inte helt oväntat har denna seger, ett ”italienskt mirakel” som Gazzetta dello Sports ledare benämnde den, spillt över även på fotbollen. I schweiziska Lausanne satt Milans president Paolo Scaroni och jublade med Inters klubbdirektör Antonio Antonello över OS-beskedet tillsammans med Milanos borgmästare Giuseppe Sala.

Alla nöjda och glada, men segern är också början på en tvist som kan pågå i flera år. Inter och Milan har nämligen kommit överens om att riva den gemensamma borgen San Siro och ersätta med en ny arena för 60 000 åskådare.

Den första notan för bygget ligger på 600 miljoner euro. Därtill ska området fräschas upp med affärer och allt annat som hör ett modernt stadionkomplex till. Både Scaroni och Antonello är på det klara att de inte vill lämna området San Siro, ”en ikonisk plats och världen vi känner till”. Men klubbarna kan inte tänka sig att renovera San Siro och samtidigt spela matcher där.

Problemet är att varken Milan eller Inter äger arenan. Det gör kommunen och den har ett glasklart budskap: invigningsceremonin i vinter-OS 2026 sker på San Siro, enligt avtalet i Milano-Cortinas ansökan. Borgmästaren Sala har tidigare insisterat på att uppgradera arenan och området runtomkring, och hävdar bestämt att ett beslut om rivning tas efter OS.

San Siro, eller Stadio Giuseppe Meazza kommer fira hundra år 2026 om Sala får som han vill. Den senaste stora renoveringen genomfördes inför VM 1990 och San Siro är en älskad men åldrande jätte. Milanoklubbarna har sackat efter Juventus rejält på intäktsfronten under 2010-talet och känner behovet av att förändra för att överleva som storklubbar även i framtiden.

På ett businessplan är det enkelt att förstå klubbarnas planer. Så misskötta som bägge varit under 10-talet är det bråttom att presentera framtidslösningar som kan väcka fansens optimism. Men detta handlar primärt inte om pengar.

I och med att jag inte är Milan- eller Interfan berör detta inte det emotionella avskedet en supporter ställs inför när det är dags att begrava en stor del av det förflutna och vänja sig vid ett nytt vardagsrum.

Det handlar heller inte om kapaciteten på San Siro. 80 000 platser säljs ut vid varje derby och det senaste året har milanesarna hittat tillbaka till rymdskeppet. Inter och Milan snittade cirka 58 000 respektive 54 000 säsongen 18/19.

Tittar en på situationen med den nya arenan i Rom så känner sig Roma tvungna att minska kapaciteten jämfört med jättelika Stadio Olimpico. Det senaste stora europeiska arenabygget Tottenham Hotspur Stadium har nästan dubblerat åskådarplatserna för att behovet fanns att sälja fler biljetter för Londonklubben. Något sådant finns inte i Milano.

Utan det handlar om att bevara den unika ställningen en samlingsplats som Giuseppe Meazza har. Ingen arena av de jag besökt har framkallat samma känsla av storskalighet vid det första besöket. Liknelserna ni hört till katedraler eller ”fotbollens La Scala”, alla myter stämmer in på San Siros pampighet.

Jag undrar om inte Milanolagen undervärderar detta när de vill riva arenan och bygga en ny. När allt fler klubbar känner sig mer eller mindre nödgade att bygga nytt försvinner inte bara ikoniska byggnader som tusentals människor kunnat använda som gemensam samlingsplats varannan helg.

För varje nytt, toppmodernt bygge urholkas originaliteten bland de europeiska klubbarnas hem. Det mesta som byggs börjar likna andra nya arenor och vi kommer komma till en punkt där nya fotbollshem inte väcker någon entusiasm. Långt ifrån alla klubbar dessutom har råd att bygga en massiv kortsida eller installera ölpumpar som fyller en pint på fem sekunder underifrån som i Tottenhams fall.

Där tänker jag att folk skulle fortsätta att vallfärda till San Siro för dess unika ställning. För att det i framtiden inte kommer vara en arena som alla andra. För att den har en själ och enormt mycket historia som ryms i den. Det vore en skam att demolera en plats med nästan hundra år av minnen på nacken. En plats vars värde snarare kan stärka Milanolagens attraktionskraft i framtiden.

Långt ifrån det sista är sagt i denna kamp mellan klubbar och kommun. Milan och Inter vill ha en ny arena färdig till säsongen 2023/24. Men är det något som italiensk byråkrati inte släpper fram är det snabba stadionprojekt. Inte ens i allt mer internationella och dynamiska Milano. Alla ni som ännu inte besökt San Siro är därmed att gratulera.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Det nya Milan blir mer underhållande med Giampaolo

Gennaro Gattuso avslutade sitt tränarjobb i Milan förra månaden och avstod samtidigt från att ta emot lönen under resterande kontraktstid. Stort av Gattuso, väl medveten om att han inte hade någon framtid i rossoneri längre. Klubblegendaren tog Milan så långt han kunde men slog i samma glastak som samtliga rödsvarta tränare gjort sedan Max Allegri lämnade 2014.

Den som får äran att ta det stolta, men på senare år befläckade tränararvet vidare heter Marco Giampaolo. 51-åringen har aldrig figurerat i en storklubb tidigare. För bara fyra år sedan tränade han Cremonese i Serie C. Tidigare har Giampaolo klarat kontraktet med klubbar som Cagliari och Siena, men blivit sparkad från Cesena och Catania.

Vändningen kom när Empoli chansade och anställde Giampaolo till säsongen 2015/16. Lett av evigt unge Massimo Maccarone på topp slutade Empoli tia i Serie A. Efter bara en säsong var det dags att dra vidare till Sampdoria, där Giampaolo under tre år nafsade på en Europaplats men aldrig nådde så långt.

Det tränaren lyckades med däremot var att göra Sampdoria till ett attraktivt, om än nyckfullt tag. Marco Giampaolo och Maurizio Sarri tog examen från tränarutbildningen på Coverciano samtidigt och presenterade samma tes i där. När Sarri lämnade Empoli var det bland annat hans goda vitsord som gjorde Giampaolo till efterträdare.

Likt Sarri har den nio år yngre Giampaolo en väldigt tydlig syn på fotboll. I Sampdoria använde han formationen 4-3-1-2 med en utpräglad trequartista framför tremannamittfältet. Dessa tre ska fungera lika bra offensivt som defensivt även om Albin Ekdal under säsongen haft en mer tillbakadragen roll.

Milan spelar redan med tre innermittfältare och kan flytta ner Suso alternativt placera om Paquetà i ”hålet” mellan mittfält och anfall. Med storklubbar som sägs buda 40 miljoner euro för Suso med en dålig säsong bakom sig bör det inte råda någon tvekan om vilket alternativ Milan bör välja.

Försvarsmässigt har Sampdoria stundtals varit riktigt stabilt och presenterat namn som Milan Škriniar och Joachim Andersen under Giampaolo. Andra dagar har defensiven svajat och hela laget hamnat i svårförklarliga formsvackor.

Jag pratar inte om några matcher utan ett par månader där Samp knappt vinner. Scenariot inträffade minst en gång varje säsong med Giampaolo i Samp. Det går inte bara att skylla detta på truppens bredd. Sampdoria under förgående säsonger var ett notoriskt svårt lag att möta på Marassi och där lyckats besegra Juventus, Roma, Napoli, Inter och Milan.

Det intensiva spel Giampaolo tar med kommer gynna Milan. Utvecklingen offensivt kommer bli en helt annan än med Gattusos och idéfattiga spelfilosofi. Däremot kan det ta tid för spelarna att lära in Giampaolos metoder och idéer. Hur mycket än milanisti längtar tillbaka till Champions League måste den nye tränaren ges tålamod att bygga långsiktigt.

Marco Giampaolo är till ytan också Gennaro Gattusos motsats i ledarstilen. Där den eldige kalabriern byggt en hel karriär på att kunna motivera först medspelare och sedan en hel trupp som tränare, är Giampaolo mer fåordig och litar till de egna idéerna i högre utsträckning.

Jag tror att Milan gjort ett mycket bra val sett till alternativen. Det talades om Simone Inzaghi innan han till slut förlängde med Lazio. Men Inzaghi är en reaktiv tränare precis som Gattuso och det Milan behöver är någon som kan få ut potentialen som finns på de offensiva positionerna.

Valet av Giampaolo exalterar dock få, förmodligen igen, men är en del av Milans nya strategi. Den från Arsenal värvade Vd:n Ivan Gazidis försöker skala ner klubbens kostnader för att möta kraven från Financial Fair Play. Sportchefen Leonardo vänder tillbaka till PSG efter bara ett år och Paolo Maldini befordras till rollen som ”teknisk direktör”.

Milan må ha slutat rekrytera klubbikoner på tränarsidan men det gäller inte hela föreningen. Zvone Boban lämnar sitt Fifa-uppdrag och tar en plats bredvid Gazidis och Maldini i ledningen. Gazidis talar om att Milan ska sluta värva dyrt och istället satsa ungt och bli en modern klubb.

Ett bevis på att Milan menar allvar med det är inställningen till Europa League. De uppges tacka nej till platsen i turneringen nästa säsong i syfte att bättra på klubbens egna FFP-anseende hos Uefa. Att Uefa godkänner Milans förslag är märkligt och systemet med FFP slår återigen knut på sig självt.

Men nu är situationen som den är och Milan måste prioritera ekonomin efter åratal av vanskötsel både där och på den sportsliga fronten. Så länge konkurrensen ser ut som den gör bakom Juventus behöver det inte vara dåligt. Marco Giampaolo är i mitt tycke Milans intressantaste tränarval sedan Allegri och det är tillräckligt för att behålla hoppet om framtiden.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Sarri rör upp känslor men är värd Juve-chansen

De hoppades på Guardiola men fick en Maurizio. De som i Juventusfansen, när klubben efter veckor av spekulationer offentliggjorde Max Allegris ersättare på tränarposten. Pep Guardiola till Juve var aldrig ett rykte jag personligen tog på allvar. Dels på grund av huvudpersonens dementier, dels för att arbetet i Manchester City inte kan ses som avslutat än.

Pep har den senaste månaden istället legat som en bakgrundsstory när Maurizio Sarris namn varit huvudspåret i Juventus tränarjakt. Chelsea har till slut valt att släppa tränaren efter bara en säsong. De blå talar om att italienaren saknat hemlandet och vill komma närmare familjen i Italien.

Jag har fortfarande svårt att begripa varför Chelsea aktivt gör så här med en tränare som resultatmässigt under debutsäsongen i England presterat på maxnivå sett till förutsättningarna. Tränaren själv har tagit illa vid av den högljudda skara fans som protesterat mot hans ”Sarriball” under säsongen men det är svårt att veta om han eller klubben varit den drivande parten i avskedet.

Protesterna kommer inte sluta bara för att han återvänder till Italien. Det finns Juvesupportrar som både ogillar Sarris täta band med Napoli och Neapel där han är född. De ser honom som en provinstränare, en man som under 10-talets första halva tränade klubbar som Empoli och Alessandria. Vinsten i den gudsförgätna Europa League-finalen i Baku var karriärens första pokal för Sarri.

Det är dock inte första gången Juventus tränarrekryteringar ses med skepsis bland allmänheten. Många höjde på ögonbrynen eller blev arga när Allegris namn presenterades för fem år sedan, en Milantränare som dippade efter att direkt bärgat scudetton 2010/11. Idag är Allegri en av världens mest aktade tränare.

Likadant var det när Juventus anställde Marcello Lippi för 25 år sedan. Den blivande världsmästartränaren hade vid tillfället bara slutat sexa med Napoli men tog Juventus till fem oförglömliga år. Med Lippi bröt Juve Milans dominans och han tog en Champions League-titel som kröning.

Ännu längre bak finns exemplet med Giovanni Trapattoni, en annan kommande förbundskapten. ”Trap” hade en säsongs erfarenhet som huvudtränare i Milan när Juventus valde honom 1976. Trapattoni stannade tio år i Turin, vann otaliga pokaler och erövrade Juves första Europacuptitel.

Historien talar för att Juventus vet vad de gör, men inte utan att Maurizio Sarri är en chansning. Det är en annan sak att träna en klubb där bara vinster räknas kontra en uppstickare som Napoli. Utlandsäventyret visar att 60-åringen utvecklats som tränare men Chelseaspelarna har genomgående under säsongen bombats med frågor om de gillar Sarris spelsätt och hur de anpassat sig till det.

Just den speciella stilen som blivit tränarens signum är det tyngsta skälet enligt mig till en Sarrisuccé i Turin. Max Allegri var en fantastisk tränare för Juventus men antagligen kände klubbledningen att han inte kunde ta laget längre. Det vill säga: Juventus skulle fortsatt ha svårt att vinna Champions League med Allegri.

Juventus överger Allegris taktiska flexibilitet och förmåga att få ut max av anpassningen till motståndaren. De går över till en mer offensivt ideologisk väg där bollinnehav och snabba kombinationer framåt är nyckeln. Juventusspelarna kommer drilla detta tills de kan mumla löpvägar i sömnen, och på sikt tror jag det gynnar Juve att bli bekvämare med bollen när de möter kontinentens allra bästa lag.

Maurizio Sarri fick en oväntat bra start i Chelsea men kan inte räkna med samma kvicka utdelning två år i rad. Det spelar ändå ingen roll. Juventus kommer ha tålamod med Sarri och tiden det tar för spelarna att förstå hans signifikativt vertikala spelsätt. Juve kommer inte stressa upp sig ifall de inte skulle toppa Serie A efter hösten ens.

Men Napoli då, vad ska de känna? Även där rör Sarris val av klubb upp känslor, tre år efter att den idoliserade skyttekungen Gonzalo Higuaín gjorde den förbjudna flytten från Napoli till Juventus. En tränarövergång smärtar inte lika mycket. Men Sarri identifierade Napoli som sitt lag och sviker många själar med valet av att klä sig i vitsvart.

Som jag var inne på efter Antonio Contes övergång till Inter är form en färskvara inom fotbollen, inte minst på tränarsidan. Vid sidan av Conte och Allegri finns inte många italienska världsklasstränare längre. Maurizio Sarri är en av dem och får därför chansen efter att ha gått den långa vägen mot toppen.

En väg som började i de toskanska regionserierna, som blev en livsstil när Sarri övergav bankjobbet för att ge tränaryrket en chans på heltid för knappt 20 år sedan, och som nu är framme vid Italiens största klubb. När Juventus kallar är det svårt att säga nej, och Maurizio Sarri är väl värd den här chansen.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Romas Paulo Fonseca, nästa portugisiska stortränare?

Tränarkarusellen rullar vidare. Nu är vi framme vid det mest väntade stoppet, Roma. Klubben som i mars sparkade Eusebio Di Francesco och tillsatte den på standby alltid redo Claudio Ranieri. Han blev bara en interimslösning och igår offentliggjordes ersättaren. Han hämtas från öst och heter Paulo Fonseca.

Paulo vem? Ja, hand upp alla som hade koll på portugisen innan ryktena om Roma tog fart. Tänkte väl det. Men trots att Fonsecas tidigare klubb Sjakhtar Donetsk frekventerar Champions League är det inte så konstigt att hans genombrott i Ukraina gått under radarn.

46-åringen fick sitt första stora jobb redan säsongen 2012/13 i hemlandet och FC Porto. Fonseca lämnade ett par månader innan säsongens slut och Porto hamnade bara tre i ligan. Fonseca fick gå ner och ta betydligt mindre Paços de Ferreira i ett år och vann den efterföljande säsongen cupen med SC Braga.

Därefter gick flyttlasset till östra Ukraina och Sjakhtar som såg potentialen hos portugisen. Det kan tyckas ett banalt jobb att ha hand om ett lag som tillsammans med Dynamo Kiev prenumererar på ukrainska mästerskapstitlar. Men Fonseca skulle inte fylla ut vilka skor som helst.

Han efterträdde klubblegendaren Mircea Lucescu. En man som under tolv år vann åtta inhemska mästerskap, sex cuptitlar plus en Uefa-cup. Som finns avbildad som staty utanför Donbass Arena i Donetsk. En hemmaplan som Paulo Fonseca aldrig fick coacha på då oroligheterna i regionen tvingade Sjakhtar att låna ett hem västerut i landet.

Paulo Fonseca besökte Stadio Olimpico i Rom förra våren med just Sjakhtar. Hans lag blev utslaget i Champions Leagues åttondel på bortamål, men kanske fick Sjakhtars charmiga spel personer i Romas klubbledning att lägga namnet Fonseca på minnet. Nu återvänder tränaren till Roma, i ett läge som är totalförändrat hos förra vårens CL-semifinalist.

Vid första anblick kommer gemene man i Italien reagera på Fonsecas nationalitet. Ska Roma verkligen chansa med en utlänning igen? Det går att dra många paralleller till anställningen av Rudi Garcia för sex år sedan.

Fransmannen inledde strålande men hans tid ebbade ut och klubben valde återvändande Luciano Spalletti när Garcia fick gå efter 2,5 år. Ett par år innan Garcia försökte Luis Enrique implementera Barcelonafotboll i Rom i ett projekt som den blivande CL-vinnaren bara fick ett år på sig. Kombinationen utländsk tränare och Romas uppskruvade klubbklimat är svår men behöver heller inte överdrivas.

Det som främst kan ge i romanisti hopp är sättet som Paulo Fonseca tar sig an fotboll. Utgångsformen är ett 4-2-3-1-system, liknande det Roma använt, men tränaren säger på klubbens hemsida att det viktigaste handlar om dynamiken och principer.

Fonseca beskrivs som taktiskt flexibel. I Sjakhtar dominerade hans lag de svagare konkurrenterna med ett possessionbaserat spel, men kunde i Europaspelet välja att ligga djupare och satsa på snabba omställningar.

Fonseca ska dessutom ha roterat truppen i Sjakhtar på ett framgångsrikt sätt vilket bådar gott för ett Roma med många alternativ men som ofta balanserats fel. Det blir en utmaning i sig, men Fonseca talar mycket om att våga och kommer säkert hitta ett eller två drag som gagnar helheten i startelvan.

Kvalitet finns i Roma redan och möjligheten också att i sommar förstärka en trupp dränerad på självförtroende. En uppgift som ser ut att hamna hos Torinos sportchef Gianluca Petrachi.

Robin Olsen kan bli ett av flera namn som offras efter den misslyckade säsongen och målvaktens aktier stärks inte då det var den i mars avgående sportchefen Monchi som värvade svensken. I ett evighetslångt brev på hemsidan förra veckan skyllde presidenten James Pallotta det mesta av 18/19-haveriet på just Monchi.

Det är alltid svårt att förutspå ödet i en komplicerad klubb som Roma för en tränare som verkat utanför storligorna. Men facit i Sjakhtar Donetsk talar sitt tydliga språk: Fonseca vann tre raka liga- och cuptitlar, och en ukrainsk supercup. Det högoktaniga spelet kan med lite defensiv putsning falla väl ut även i Serie A.

En rad portugisiska tränare gör succé inom alla skikt bland Europas toppligor. På landslagsnivå har Fernando Santos fört Portugal till vinst i EM och Nations League. Kanske har Roma hittat en guldklimp från landet som öser fram talang både på spelar- och tränarnivå? Och vem vill inte tro det bästa om en tränare som klär ut sig till Zorro på en presskonferens?

Zorro

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

USA-utvandraren ska ge Fiorentina nytt hopp

”Okay”.

Ordet kommer släpigt och avslutar många av Rocco Commissos meningar, och får honom att låta precis som en Sopranoskaraktär eller någon av Robert De Niros mest kända rollfigurer. Den italienska fotbollen lämnar plats till ännu en nordamerikansk klubbägare och Rocco Commisso förde sitt eget speciella sätt när han höll sin första presskonferens som Fiorentinapresident.

Amerikanen blandade engelska med italienska, plirade med ögonen och gjorde miner inför publiken i den fullsatta salen, och framstod som en väldigt livfull 69-åring. Han skämtade om hur han kom till Florens på 70-talet med ungkarlsdrömmar men två veckor senare förlovade sig med sin fru.

Han berättade om det misslyckade försöket att köpa Milan från Yonghong Li, den mystiske kinesen som ”spenderade mer pengar inom fotboll på 1,5 år än någon annan på denna planet gjort”. Rocco Commisso lyckades efter många års letande att hitta en europeisk klubb.

För uppemot 170 miljoner euro köper Commisso Fiorentina från Della Valle-bröderna som satt på makten i 17 år. En era som började med klubbnamnet Florentia Viola i Serie C2, som runt decennieskiftet peakade med Champions League-deltaganden, men under den senaste tiden präglats av medelmåttighet.

Diego och Andrea Della Valles låga blev påtagligt mindre för ett par år sedan och ägarna har sedan dess ständigt kritiserats för att inte investera tillräckligt i spelartruppen. Fiorentina under 2018/19 gjorde en liknande resa, fast snabbspolat.

En höstsäsong som lovade mycket kulminerade i slutat av januari när Roma besegrades på hemmaplan med 7–1 i Coppa Italias kvartsfinal. Fiorentina kunde se fram emot en vår med realistiska ambitioner att ta en efterlängtad cuptitel.

Istället inleddes en negativ formkurva som bara jumbon Chievo matchade under våren, med tränaren Piolis uppsägning som följd och nytt Serie A-kontrakt som säkrades först i sista omgången. Nygamle tränaren Vincenzo Montella lyckades inte vinna en enda match under våren.

Det är ur denna depression som Rocco Commisso kommit som en solstråle och ska försöka vitalisera La Viola. Commisso kommer från staden med en fantastiska namnet Gioiosa Ionica långt nere på tåspetsen i Kalabrien. Som 12-åringen emigrerade han med familjen till USA utan ett enda engelskt ord att dra fram ur bakfickan.

Commisso hittade dock sin plats i det amerikanska samhället och gjorde sig en förmögenhet genom kabeltv-företaget Mediacom. Commisso är med på Forbes lista över USA:s 400 rikaste personer men har aldrig tappat intresset för fotboll.

På 70-talet fick han ett collegestipendium tack vare fotbollen och Commisso äger New York Cosmos, klubben som Pelé och Franz Beckenbauer gjorde känd senare samma decennium.

”I all historia av italiensk invandring, i businessvärlden, tror jag inte det funnit någon som mig de senaste hundra åren. Jag är den amerikanska drömmens uppfyllelse på alla sätt”, berättade Commisso för Forbes Magazine och avslöjade att han erbjudits inflytande i en rad italienska klubbar genom åren.

Roma var först med amerikanska ägare i Italien och klubben har precis som Bologna med kanadicken Joey Saputo gått framåt på många plan men backat på andra. Milans Elliott-period är ännu i sin linda och Venezias Joe Tacopina åkte på sin första stora motgång när klubben åkte ur Serie B på straffar i söndags kväll mot Salernitana.

Trumfkortet Rocco Commisso har mot dessa herrar är att han är född i Italien och därmed borde ha enklare att klara anpassningen till det italienska sättet att driva fotbollsklubbar än de andra nordamerikanerna. Commisso bjöd på humor och handlingskraft när han berättade att klubbköpet genomfördes på tre veckor, ”förmodligen ett rekord i Italien”.

Commisso har därmed både tid och pengar och säger sig vara villig att investera tungt i Fiorentina. Till den grad att han hoppas Uefas FFP-organ ser mellan fingrarna när amerikanen gör sommarentré i den europeiska fotbollsvärlden. Commisso kommer också göra allt för att Federico Chiesa ska stanna en säsong till.

Den italienske landslagsyttern skulle ge Violas klubbkassa ett tillskott på minst en halv miljard och verkar dömd att säljas i sommar. Å andra sidan är det ord Commisso kanske är tvungen att säga för att uppmuntra apatiska fans. Gällande Montellas framtid finns inga besked då tränaren semestrar i Indien och helt enkelt är onåbar.

Det kanske största frågetecknet som rests mot italiensk-amerikanen är snarare hans sympatier för Fiorentinas ärkefiende Juventus. För den konspiratoriskt lagde Violasupportern kommer det nog snabbt kännas bättre bara av att se denna bild.

Rocco Commisso i Florens kan bli rock’n’roll och det kan sluta hur som helst är känslan. Amerikanen verkar väldigt övertygad om klubbvalet och ambitionen att göra sig ett namn i hemlandet på ålderns höst. Della Valle-bröderna räddade Florensklubben och fansen upplevde några magiska kvällar och karismatiska spelare under den eran.

Nu ska utvandraren ta vidare denna insomnade klubb och till en början sprida en optimism som saknats på väldigt länge. På sikt ska Fiorentina utmana de bättre klubbarna och kanske vinna den där efterlängtade titeln. Jag tvivlar inte på att underhållningen komma fortsätta under resan med Rocco Commisso. OK?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto