POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Ingen plats för Dybala i Juventus XL-rock

Efter 560 dagar i serieledning är Juventus inte längre högst upp i tabellen. Det kan fansen leva med efter det ur vitsvart synvinkel intetsägande 0–0-mötet borta mot Fiorentina igår. Säsongens första poängtapp men andra moln på horisonten tornar upp och blir mörkare.

Efter att transferfönstret stängde utnämnde Juventus en trupp till höstens Champions League-gruppspel. I den saknades Mario Mandžukic. Inte heller fanns det någon plats för Emre Can, en spelare som gjorde det väldigt bra i just Champions League under våren.

Mittfältaren var inte sen att beklaga i media när hans Tyskland samlades för landslagsläger. Emre Can påstår sig fått garantier från Juveledningen om spel i CL, annars hade han lyssnat mer på intresset från Paris Saint-Germain och eventuellt rört på sig. När det gäller Mandžukic är tongångarna inte lika sura utåt, men kroaten sägs utvärdera intressenter från MLS.

Emre Cans jämrande är en konsekvens av den extraordinära sits som Juventus hamnat i kölvattnet av mercaton. De har en extremt bred trupp med en reservelva bra nog att vinna Serie A. Samtidigt är Juventus fast med ett koppel av spelare som sitter på höga löner men är svåra att bli med.

Under sommaren såldes därför högre värderade spelare som João Cancelo och Moise Kean för att balansera böckerna med en Ronaldolön som tickar och hål som de Ligt-köpet lämnade i samma bok. Maurizio Sarri har en XL-trupp att förfoga över på fotbollsplanen men också en grupp människor där den ene kommer bli mer missnöjd än den andre.

Utspel likt Cans existerade knappt under Max Allegris tid och lagkemin är bara en av alla utmaningar som Sarri bemöter när han för första gången tränar ett lag där titlar är ett krav. Spelet på planen är en annan fråga.

Mot Fiorentina såg det oinspirerat och yrvaket ut. I princip inga målchanser skapade Juve och när ett lag spelar så brukar det innebära förlust. Juve räddades dock av att motståndet inte vunnit en Serie A-match sedan februari och som trots fint spel, anfört av Ribéry som bara orkade en timme, inte kan avgöra matcher.

Sarri tvingades se både Douglas Costa och Miralem Pjanić linka ut skadade i första halvlek. Bernardeschi och Cuadrado hoppade in på Artemio Franchis bekanta gräs och Bentancur ersatte Pjanić. Ingen skymt av Paulo Dybala, fast på bänken och med endast ett kvartslångt inhopp mot Napoli i säsongsprotokollet.

Argentinaren är ett fall i sig för Juventus. Klubben misslyckades med att sälja dess mest värdefulla spelare efter Ronaldo i somras och situationen blir mer och mer skruvad. Dybala gjorde ingen bra fjolårssäsong men kunde åtminstone hoppas på en omstart i Sarris 4-3-3-formation.

Sarri själv beklagade sig över att hans åsikt om Dybala inte vägde något när klubben försökte sälja 25-åringen. Är behandlingen av anfallaren sanktionerad av någon i ledningen? Maurizio Sarri har jobbat ett år under den nyckfulle Roman Abramovitj och tre med Aurelio De Laurentiis intensiva stämma i örat.

Men i Juventus finns potentater på olika nivåer i klubben med mer makt än tränaren, så är realiteten i Italiens mest framgångsrika klubb. Paulo Dybalas bror Gustavo skrev med tydlig anspelning på Twitter igår att ”violinen inte kan spela vacker musik om en sträng saknas”. Oljudet är inte nära men Maurizio Sarri kan snart få fler trasiga strängar att ta hand om.

****

Tillfällig serieledare är istället Inter efter 1–0-viktorian mot Udinese. Senast de svartblå sågs i serieledning var i december 2017, en ledning Inter tappade när de ironiskt nog förlorade mot just Udinese på San Siro. Ken Sema fick chansen från start i bortalaget och 25-åringens leende när lagen stod uppradade inför match är bara det ett argument för att behålla San Siro.

Norrköpingssonen hade en jobbig match dock. Längst ut till vänster i ett 3-5-2 fick Sema fokusera mycket på defensiven och hade väldigt få genombrott framåt. Hans Udinese skapade problem för Inter genom att ligga lågt och satsa på kontringar, men stjälptes av Rodrigo de Pauls röda kort efter en lavett mot Candrevas bakhuvud.

När Romelu Lukaku stångades mot fysiska Udinebackar till föga nytta passade Stefano Sensi på att smyga upp bakom och avgöra minuten innan paus. Gästernas 1,91 långe Rodrigo Becao är 23 cm längre än Sensi men kunde inte förhindra Intermittfältaren från att nicka in matchens enda mål.

24-åringen bara fortsätter att stråla i sin nya omgivning. Motståndet har hittills hetat Lecce, Cagliari och Udinese. När Sensi ska angöra sitt första Milanoderby nästa helg väntar en helt annan utmaning.

****

Dries Mertens utmanar Sensi om titeln som inledningens bästa spelare och delar skytteligaledningen med Domenico Berardi efter två mål mot Sampdoria. Napoli kunde inte starta med varken Milik eller Insigne och använde därför anfallsparet Mertens och Lozano på topp.

Efter belgarens båda mål började publiken sjunga om ”Ciro”, det vanliga neapolitanska förnamnet som Mertens fått adoptera för hans acklimatisering till Neapel. Ciro Mertens är nu bara tre mål bakom stadens husgud Maradona i Napolis målliga.

Med ett kontrakt som går ut i juni har 32-åringen kunnat fundera på ett liv utanför södra Italien. Ledningen får chansen att visa sin kompetens gällande Mertens framtid i klubben. Anfallarna i Napoli är många och skickliga, men ”nödlösningen” Mertens har levererat under tre säsongers tid utan att få de största rubrikerna.

****

Det är blott den femte gången i historien som Sampdoria inleder Serie A med tre raka förluster. Återigen var det ett antal misstag som underlättade Napolis dagsverke, men insatsen var inte lika alarmerande som mot Lazio och Sassuolo.

Eusebio Di Francesco är redan en pressad man och stämningen i klubben osäker med det eventuella köpet av konsortiet lett av klubblegendaren Gianluca Vialli. Sampdoria ska inte oroa sig för bottenstrid men det vore olyckligt om det nya ägandet skulle inleda en ny era utan att ha något att spela om. Albin Ekdal är en av få spelare som dock kan hålla huvudet högt i denna stormiga inledning.

****

Poddario är tillbaka för en ny säsong! Lyssna på när undertecknad och SvenskaFans Johan Stistrup knyter ihop mercatosäcken och summerar premiäromgångarna. Podcasten finns på iTunes och Acast

Twitter: @ErikHadzic

 

Erik Hadzic

Två månader som revolutionerat Roma

När Gianluca Petrachi började jobba som sportchef i slutet av juni kom han till ett allt annat än städat skrivbord. Kapten Daniele De Rossi lämnades utan nytt kontrakt av klubben, fansen var i uppror efter en misslyckad säsong, och någon vecka tidigare hade ikonen Francesco Totti lämnat sin direktörsroll efter en schism med främst Franco Baldini i Romas ledning.

Inte för att Petrachi är ovan med kaosartade entréer. När han fick jobbet som Torinos sportchef i januari 2010 var han inte bara oerfaren och ifrågasatt. Torofansen hade ett hårt prövat decennium bakom sig och laget låg farligt nära kvalstrecket nedåt i Serie B. Några supportrar våldgästade anfallaren David Di Micheles födelsedagsfirande på en restaurang och sportchef Rino Foschi sa upp sig.

Petrachi hade bara ett par års erfarenhet av jobbet utanför sidlinjerna i Serie C-klubben Pisa. På planen var mannen från Lecce en kringflackade typ. Mest anmärkningsvärt från spelarkarriären var när Italienbekantingen David Platt började som spelande tränare i Nottingham Forest och lockade över ett gäng italienare, däribland Petrachi

Petrachi stannade bara ett år i the Championship efter en säsong fylld av skador men fick bekanta sig med en ung John Terry – på lån i Forest från Chelsea. Just mittbackar och Petrachi är en historia som inte slutade där.

I Pisa anställde Petrachi Gian Piero Ventura under sitt första sportchefsår säsongen 2007/08 och lånade in en viss Alessio Cerci från Roma. Båda två skulle återvända till Petrachi i Torino med en säsongs mellanrum (och duon är återförenad idag i Serie B-klubben Salernitana).

Ventura blev katalysatorn som förde upp Torino till finrummet. På fyra och ett halvt år med Petrachi gick Toro från bottenstrid i Serie B till att kvalificera sig för Europa League. Under sina nästan tio år på posten skapade 50-åringen enorma vinster med försäljningarna av spelare som Glik, Darmian, Cerci, Ogbonna, Immobile och Maksimović. Petrachi hade även ett öga för den svenska marknaden och värvade in Pontus Jansson och Samuel Gustafson.

I en intervju med Corriere dello Sport nyligen gick den förre Romamittfältaren Radja Naiggolan stenhårt mot Petrachis företrädare Monchi, som avgick med svansen mellan benen tillsammans med tränaren Di Francesco i mars, och anklagade spanjoren för att ”demontera” ett lag som gick till Champions League-semifinal förra våren. Uppdraget att plocka upp spillrorna gavs till den portugisiske tränaren Paulo Fonseca.

”Fonseca vann över mig när vi träffades första gången, för han har en fascinerande idé om fotboll som också är väldigt lätt att förstå. Han vill äga bollinnehavet, dominera och ta initiativet hela tiden. Bollen finns närvarande vid varje träningspass, det är väldigt sällan vi bara löper”, sa Gianluca Petrachi efter premiäromgången.

Den tionde juli säkrade Petrachi Pau Lopez tjänster som ersättare till Robin Olsen i målet. Spanjoren är Romas dyraste köp under sommaren och kan hamna på 30 miljoner euro som slutnota. Nästan lika mycket kostade Leonardo Spinazzola från Juventus men där Roma skickade vänsterbacken Luca Pellegrini åt andra hållet för 22 miljoner.

Petrachi

Petrachi blev av med mittbackstjärnan Kostas Manolas som Napoli köpte ut för 36 miljoner. Men i dealen kunde Roma få loss konkurrentens 21-åriga balansspelare Amadou Diawara för 21 miljoner. Ingen av Diawara och Spinazzola är i nuläget tänkta för startelvan, men affärerna visar hur Petrachi jobbat för att spetsa till bänken utan att gå överstyr ekonomiskt.

Roma vann sedan dragkampen mot Milan om franske mittfältaren Jordan Veretout och värvade två lovande mittbackar i Gianluca Mancini och Mert Cetin för runt 25 miljoner euro sammanlagt. Den största game-changern i Romas värld blev ändå inget nyförvärv.

Med någon vecka kvar till säsongspremiären annonserade klubben att de förlängt kontrakten med mittfältsjuvelen Nicolò Zaniolo, yttern Cengiz Ünder och, högst oväntat, 33-årige Edin Džeko inom loppet av några dagar. Kontrasten mot Monchis Roma som sålde nyckelspelarna Nainggolan, Strootman, Alisson och Salah kunde inte vara större.

Under augusti blev klubben också av med floppförvärven Nzonzi, Gonalons och Schick på lån till klubbar utanför Serie A. Mot slutet av månaden provade Petrachi också mer oortodoxa metoder och Roma blev ett sartirobjekt när ridån för Silly Seasons galenskaper skulle gå ner.

Smalling, Zappacosta, Kalinić och Mkhitaryan heter Petrachis antihjältar. Davide Zappacosta är en tidigare Petrachi-adept från Torino som gjorde den udda övningen att förlänga med Chelsea och lånas ut direkt i samma veva. Henrikh Mkhitaryan är också ett lån och borde hitta sin rätta nivå som startspelare i Roma.

Chris Smalling gör Petrachis omvända resa 20 år senare med vetskapen att han inte blir den stora mittback som 29-åringen en gång förutspåddes bli. Smalling kommer ändå med nästan ett årtiondes rutin från Premier League bakom sig och är för den delen inte sämre än någon annan av Romas mittbackar. Nikola Kalinić, tja, sämre backupanfallare finns där ute och kroaten har åtminstone tidvis levererat mål i Serie A.

Men det är försvaret som mycket av Romas öden kommer vila på. Paulo Fonseca är en dokumenterat sämre tränare försvarsmässigt än offensivt. Roma släppte in tre mål mot Genoa i premiären och fick mängder av avslut mot sig i 1–1-derbyt mot Lazio. För tredje säsongen i rad ska dessutom en ny målvakt spelas in.

Med utvecklingen i Torino som facit finns hopp om att backvärvningarna inte blir undantag från Gianluca Petrachis fina försvarsöga. Tio nya spelare in och femton ut blev summan av sportchefens första två månader i huvudstaden, som finner det ”absurt” att transferfönstret inte stänger vid säsongsstart och skyller på regelstiftare som inte förstår pressen som spelare verkar under.

Petrachi har en trupp som ska kämpa om Champions League-platser, varken mer eller mindre, men som ser starkare ut än förra säsongen. Han vill tona ner förväntningarna och pratar om en genuin revolution som pågått under sommaren. Med tanke på hur tonläget i Roma var när 18/19 tog slut har Petrachi kommit en bra bit redan i processen.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Sommarens 15 bästa värvningar och fem floppvarningar

De italienska klubbarna har spenderat som aldrig förr och en häftig maktkamp har pågått mellan de tidigare kollegorna Fabio Paratici och Beppe Marotta, sportsliga höjdare i Juventus respektive Inter. Ser man till denna lista finns en klar vinnare bland duon, men så enkelt är det inte eftersom klubbarna opererar utifrån olika svåra förutsättningar.

Mina tre huvudkriterier är:

Vad tillför spelaren kvalitetsmässigt säsongen 19/20? Jag listar utifrån vad de kan prestera kommande säsong och inte om två eller tre år.

Hur mycket höjer hans närvaro lagdelen?

Är värvningen ekonomiskt berättigad? Lån innebär en lägre risk för klubben och därför har dessa svårare att plocka en topplacering jämfört med en spelare som det investerats tungt i.

15. Henrikh Mkhitaryan, Arsenal→Roma (lån+3 miljoner euro)

Bytet Mkhitaryan-Alexis Sánchez för drygt 1,5 år sedan lämnade varken Arsenal eller Man United som vinnare. Den svårstavade armeniern har till skillnad från Alexis spelat fotboll då och då och visat upp den stora arsenalen av framspelningar och dribbelräder.

Tyvärr har 30-åringen bevisligen inte den mentala styrkan som krävs för att prestera vecka efter vecka i en av världens största klubbar. Vad passar då bättre än att kliva ner en nivå till ett lag där han kommer ges stort förtroende? Mkhitaryan har än mycket kvar att ge.

14. Simon Kjaer, Sevilla→Atalanta (lån)

Mitt i Champions League-förberedelserna ångrade prestigeförvärvet Martin Škrtel att han lämnade Istanbul och rev kontraktet med Atalanta efter bara några veckor. Folket i Bergamo ringde deras nyfunna vänner i Andalusien och fixade det tredje nyförvärvet från Sevilla under sommaren.

Simon Kjaer har många flyttar bakom sig i karriären men också Serie A-rutin i bagaget till skillnad från Škrtel. Dessutom är 30-åringen en bättre mittback och hans erfarenhet kan bli guld värd för Atalanta i CL. Med minimalt manöverutrymme ser sportchef Sartori återigen ut att lyckas med en mittbacksvärvning.

13. Nicolò Barella, Cagliari→Inter (lån+45M)

22-åring som förstås inte ska vara som bäst i detta nu men har redan hunnit spela över hundra matcher i moderklubben Cagliari. Vi kan ändå förvänta oss en hel av landslagsmittfältaren som kan motivera den höga prislappen. Barella är bra i båda riktningarna och visar upp ledaregenskaper trots den ringa åldern. Given plats på Antonio Contes femmannamittfält.

12. Kevin-Prince Boateng, Sassuolo→Fiorentina (1M)

Entrén. Tysk-ghananen debuterade på Artemio Franchi med tian på ryggen och behövde bara fyra minuter innan han gjorde mål mot Napoli i premiären. Fiorentina har sålt 2017 års stora investering Giovanni Simeone för att satsa på en 32-årig vagabond som center. Om det fanns frågetecken skingrades rätt många den augustikvällen av Boateng och hans bländande självsäkerhet.

11. Matteo Darmian, Manchester United→Parma (2M)

Fyra säsonger i norra England kändes som en evighet när det riktiga lyftet aldrig kom. Den tidigare landslagsspelaren ryktades tillbaka till stöveln ett gäng transferfönster i rad utan att komma loss, vilket Parma kan tacka för idag.

29-åringen är fortfarande en väldigt kompetent arbetare på högerkanten och en klar uppgradering på Vincent Laurini som Parma spelat under säsongsstarten. Mycket bra värvning till ett vrakpris.

10. Mario Balotelli, O. Marseille→Brescia (free agent)

Ska 29-åringen äntligen hitta sinnesro på platsen där allt började? Brescia väntar på en efterlängtad säsongsdebut för mannen som är avstängd tre matcher för en eftersläng i sitt allra sista Marseilleuppträdande. Väldigt typiskt Balotelli och klichéerna lär fortsätta för stjärnan i alla italienares blickpunkt.

Det kommer målen också göra. 41 mål på 76 matcher under tre Ligue 1-säsonger visar att krutet hållits torrt framför mål. Efterslängarna, utspelen och målgesterna får komma som underhållningsbonus i comebacken.

Balo

9. Radja Nainggolan, Inter→Cagliari (lån)

Talar vi om revansch borde den inre glöden brinna hos belgaren den här säsongen. De inledande matcherna hos Cagliari kunde börjat mer övertygande men jag är säker på att Nainggolan hittar formen och visar att han är alldeles för bra för det laget.

8. Romelu Lukaku, Manchester United→Inter (75M)

26-åringen kommer inte hålla ett bättre målsnitt än det som gjort Mauro Icardi till Inters åttonde bästa målskytt i historien. Belgaren bidrar med andra saker som kraft, genombrottsförmåga, och bättre samspel med övriga spelare offensivt.

Lukaku kunde ändå inte hoppats på en bättre start med mål i premiären och en avgörande straff mot Cagliari senast. Lukaku är den som förkroppsligar fansens entusiasm kring det nya Inter och kommer göra det så länge målen kommer.

7. Lasse Schöne, Ajax→Genoa (1,5M)

Genoa har fått en flygande start på säsongen med fyra inspelade poäng. Innermittfältet med Radovanović och danskduon Schöne-Lerager ser väldigt fint balanserat ut, och får ytterligare förstärkning när kreatören Saponara återvänder från skada. Centralfiguren är ändå Schöne som vid 33 års ålder fortsätter att spelfördela på en hög nivå.

6. Simone Verdi, Napoli→Torino (3+22M)

Yttern fick sina chanser men var inte tillräckligt bra för en startplats i Napoli. Framme i sina bästa år tar 27-åringen trappan ner till ett Europa League-besviket Torino, och ett lag som borde vara på Verdis rätta nivå efter att ha växt sig för stor för Bologna dessförinnan.

Jag tror att Verdi kan explodera i Torino igen. Han är precis den spelaren Toro behöver som kan bryta mönster i ett anfallsspel som ofta blir stationärt. Det är dessutom en återkomst till klubben Verdi spenderade ett par utvecklingsår i mellan 2011 och 2013.

5. Hirving Lozano, PSV→Napoli (38M)

Kungen av debutmatcher har slagit till igen. Mål i den mexikanska ligadebuten, mål i VM-premiären, och nu en fullträff i Napolis färger på Juventus Stadium. 24-åringen gör mål var han än kommer och är användbar på alla offensiva positioner.

Det kommer kännas helt rätt den dagen José Callejón fasas ut från högerkantsplatsen med en Lozano på plats. Allt talar för att mexikanen är redo att bli en ny publikfavorit. Lozanos far har redan blidkat fansen med uttalanden om att sonen inte ser Napoli som en språngbräda till annat.

4. Manuel Lazzari, SPAL→Lazio (10M)

Sommarens absolut mest prisvärda köp. Landslagsyttern har på två matcher visat vilken uppgradering han är jämfört med fjolårsbesvikelsen Adam Marušić. Fart, precisa inlägg, och outtröttligt löpande är Lazzaris signum. 25-åringen kan bli skillnaden som ger Lazio den efterlängtade Champions League-platsen.

3. Stefano Sensi, Sassuolo→Inter (5+22M)

24-åringen har stått för en frenetisk start och varit Inters bästa spelare under nysatsningens början. Sensi gjorde mål i debuten och fixade straffen som föregick Lukakus avgörande i helgen. En spelare som skulle kämpa om en plats på innermittfältet ser nu helt given ut med sina spetsegenskaper.

Sensis närvaro har avlastat Brozović i uppspelsfasen samtidigt som han själv bidrar med kvicka fötter, spelsinne och skottvillighet. Detta är spelfördelarens första matcher i en storklubb men redan ser Sensi ut att uppfylla all potential.

Sensi

2. Matthijs de Ligt, Ajax→Juventus (75M)

Något överraskande bänkad i premiären mot Parma men kastas nu i hetluften direkt. Korsbandsskadan på kapten Chiellini gör att de Ligt inte får någon mjuk inskolningsperiod i höst. Mot Napoli ramlade tre bollar in bakom det nykomponerade Juveförsvaret och belackare är inte sena att ifrågasätta den dyre nederländaren.

Juventus backlinje blir knappast bli bättre med de Ligt istället Chiellini, men i slutändan kan de vinna på att 20-åringen testas direkt. Jag hyser inte det minsta tvivel att de Ligt som karaktär inte skulle klara prövningen. Inom en snar framtid har Juventus en av världens bästa mittbackar och då kommer inte ens prislappen ses som anmärkningsvärd.

1: Diego Godín, Atlético Madrid→Inter (free agent)

Gammal är äldst. Om de Ligt är framtiden är Godín som allra bäst här och nu. Inter har fått en av världens bästa försvarare utan någon övergångssumma inblandad, vilket gör att de svartblå har Serie A:s bästa backlinje.

33-åringen är dessutom en stor ledare och farlig i offensivt straffområde. När Inter ska förvandlas till vinnare bär inte Antonio Conte allt ansvar. Från försvarsposition kommer Godín statuera exempel och försöka lyfta Inter som kollektiv också. Det lyckades i den tidigare förlorarklubben Atleti och kommer fungera här också.

****

Det finns också en skara nyförvärv med en annan risk hängande över sig. En där fansens förväntningar riskerar att slå fel när spelaren inte visar sig på rätt plats eller i rätt karriärsskede för att bemöta alla krav.

Alexis Sánchez, Manchester United→Inter (lån)

En egensinnig anfallare med antisocial stämpel ersätts av en annan i Inters trupp. Fem mål på 45 matcher – med en bisarrt hög årslön – och chilenaren är äntligen fri att lämna mardrömmen i Manchester temporärt. Jag ser dock inte karriärsvändningen komma i Inter, trots Sánchez tidigare framgångar i sydeuropeiska ligor.

30-åringen anlände till Uniteds försäsong med skadad hamstring och det hårda matchandet i Premier League verkar ha påverkat explosiviteten i de kompakta benen. I sådana fall är Alexis inte samma spelare som tidigare, och kommer få det oerhört tufft att peta Lautaro Martínez från startelvan.

Ante Rebić, E. Frankfurt→Milan (tvåårigt lån)

Milan har investerat tungt på forwardssidan med köpet av 20-åringe Rafael Leão för 35 miljoner euro. Det vore orättvist att floppvarna för en anfallare jag aldrig sett spela, men portugisen är inte Milans enda forwardsfrågetecken. I en bytesaffär skickar de André Silva över Alperna och får Frankfurts Ante Rebić.

Den kroatiske landslagsmannen är en duktig men begränsad anfallare som kan användas centralt såväl som på kanten. Problemet är att Rebić är en omställningsspelare som firat stora framgångar i Frankfurts direkta spelfilosofi. I ett Milan som satsar på bollinnehav kommer dessa ytor inte finnas och tyskarna drar vinstlotten i forwardsbytet.

Franck Ribéry, Bayern München→Fiorentina (free agent)

Det känns hårt att placera en legendar som Ribéry i detta fack. Men jag är verkligen inte säker på om fransmannen har kontinuiteten kvar för att blixtra till mer än då och då. Dessutom har konkurrensen skärpts till med den mycket intressante Sottil och trixige algeriern Ghezzal som nyanlända på ytterpositionerna.

Ribery

Khouma Babacar, Sassuolo→Lecce (lån+3M)

Senegalesens karriär har stannat av under 1,5 år i Sassuolo med allt för få mål. Det kanske inte blir något av den en gång så lovande centertanken i Serie A. Lecce har jagat Babacar under en tid som i syfte att hitta anfallaren som kan lösa ett nytt kontrakt. Jag tror att 26-åringen får det nog så tufft i forwardskonkurrensen med Diego Farias, Lapadula och La Mantia.

Marko Rog, Napoli→Cagliari (2+13M)

Efter flera säsonger som inhoppare i både Napoli och Sevilla är det berättigat att ställa frågan om Rog fortfarande är den stora talang som han bitvis gett sken av? I ett förstärkt Cagliari borde vi få ett positivt svar, men de rödblå har tillräckligt många bra mittfältare för att 24-åringen ska hållas på sin vakt. Upp till bevis för kroaten.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå