Den här säsongen händer det för Lazio

3–1-segern mot Juventus igår markerade slutet på 16 år av vinstlösa matcher på Olimpico mot vitsvart. Ett Olimpico som mötte upp entusiasmen hos hemmahjältarna i finaste skrud med runt 60 000 på plats. Och Simone Inzaghi fick stå som segrare mot Maurizio Sarri för första gången i tränarkarriären.

Matchen hade ändå inte behövt innebära Sarris första förlust som Juventustränare. Jag tänker på Luiz Felipes dobbsatsning i första halvlek som inte ens gav frispark, och minns när Thomas Strakosha skänkte bollen till Paulo Dybalas fötter och tvingas rädda upp sitt misstag vid ställningen 1–1.

Sarri fick några positiva signaler som Rodrigos Bentancurs match (men knäskadad, han med) och dennes samspel med Cristiano Ronaldo vid ledningsmålet. Ronaldo tycktes uppväckt från sin dvala, mer livlig i rörelsemönstret och skötte länkspelet offensivt lika bra som Gonzalo Higuaín gjort under hösten. Men där stannar det.

Lazios stjärnor lyste istället upp Romkvällen. De har gjort det i sju raka segermatcher nu och bidrar till att i biancocelesti bara är tre poäng efter serietvåan från Turin. När Ciro Immobile hölls i schack av mittbackarna Bonucci och De Ligt smög hans hovleverantörer upp och ordnade festen.

Luis Albertos slog ett inlägg till Luiz Felipe som nickade in kvitteringen på tilläggstid i första halvlek. Han hade ytterligare en svepande djupledsboll som frispelade Sergej Milinković-Savić och föranledde Lazios 2–1-mål med kvarten kvar. Serben dammade av den klassiska målgesten och låtsades putsa assistkungens skor, som förtjänar den uppmärksamheten efter assist nummer tio och elva i Serie A.

Spanjoren frispelade några minuter tidigare också Manuel Lazzari som fick säkerhetsrisken Juan Cuadrado att stoppa yttern och få sig själv frilägesutvisad. Efter en försiktig inledning i andra halvlek exploderade matchen när Lazio varvade upp till en nivå som befinner sig uppe bland Serie A:s absolut högsta.

Det börjar mer och mer kännas som att detta är säsongen då Lazio får ihop allt till slut. Det misslyckade fjolåret i Serie A innebar att intresset för ovan nämnda spelare var svalt jämfört med sommaren tidigare.

Att rättfärdiga Claudio Lotitos höga prislapp på Milinković-Savić var svårt efter den tama 18/19-säsongen. I Luis Albertos fall verkar otroligt nog bara hans kära Sevilla varit intresserat i somras och Ciro Immobile var inte tillräckligt het hos svårflörtade klubbledningar.

Samtliga tre är bättre än någonsin nu. Simone Inzaghi har också finjusterat Lazios spel i hans fjärde säsong som huvudtränare så att alla ingredienser samspelar till fullo. Vi kunde se det i Milinković-Savić som återkommande sökte sig mot högerkanten för att storma in mot mitten och utnyttja sin överlägsna fysik vid långbollar.

Han har fått en något mer defensiv ansvarsroll på mittfältet som frigör Luis Albertos geni och tillåter Inzaghi att spela den speedige dribblern Joaquín Correa framför mittfältet ihop med Immobile. 24-årige Milinković-Savić gjorde ledningsmålet i vårens cupfinal mot Atalanta och såg till att Lazio fick kröna en säsong full av besvikelser med en titel.

Att få stå som en titelvinnare under en period med motgångar kan visa sig ovärderligt för Simone Inzaghis fortsatta Laziokarriär. De sju segrarna på rad visar att Inzaghis manskap hittat en mognad och stabilitet i sitt spel, där tränar själv fick briljera med klockrena byten som det blev igår kväll.

Är Lazio ett potentiellt scudettolag då? Blir Serie A-toppen ett trelags-race i vår? Jag hävdar bestämt att svaret är nej på båda frågorna. Det vore en otrolig men inte orimlig framgång bara att gå till Champions League för Lazio. Simone Inzaghi vet nämligen mycket väl hur snabbt det kan svänga i hans klubb.

Lazio har med hans hjälp, tillsammans med sportchefen Igli Tares fruktsamma arbete, tagit sig till en spelmässig nivå som fruktas av alla Serie A-lag. Utöver det har han fått en känsla tillbaka i klubben. Nästintill fullsatta läktare och ett magnifikt tifo som igår betonar att grejen med Lazio är på allvar igen. Det blir inte den sista kvällen som fansen njuter av hajpen.

****

Blir 2020 året med två Champions League-lag från Rom? Knappt fyra månader efter Paulo Fonsecas första Serie A-match åker hans Roma till serieledaren Inter och försvarar hem ett 0–0-resultat. Den defensiva grundtryggheten trodde jag inte att anfallsideologen Fonseca skulle finna så snabbt.

Inters bästa chanser kom visserligen när Romaförsvararna med övermodiga och slarvade med bollen, men de kunde inte utnyttjas av succéparet Lautaro-Lukaku som hade en timid kväll i fredags. Återigen drog istället Romas mittbackar Mancini och Smalling till sig uppmärksamheten tillsammans med andremålvakten Mirante och hans avgörande räddningar.

Återigen kom också påminnelsen om hur viktig Stefano Sensi är för Inter med mittfältaren fortsatt skadad. Roma ströp Inters uppspelsvägar med en ihärdig bevakning på Marcelo Brozović som i sin tur inte fick tillräcklig hjälp av Borja Valero och Matías Vecino.

Det tuffa spelschemat fortsätter för Inter när en ”final” väntar på tisdag i den sista gruppspelsomgången mot Barcelona på San Siro. Om avancemanget uteblir fråntar det inget av Antonio Contes fantastiska arbete sedan sommaren. Spridda busvisslingar från San Siro efter slutsignalen mot Roma visar ändå hur högt Conte redan monterat ribban i mångas ögon.

****

Ett ukrainskt tema för Atalanta som åker österut i lagets avgörande Champions League-avslut mot Sjakhtar Donetsk. La Deas egen ukrainare Ruslan Malinovskyi kvitterade också Hellas Veronas ledning med ett otroligt skott när Atalanta hakade på i CL-kampen.

Ett fint spelade Verona var i ledning två gånger innan de fick kapitulera. En utvisning i den 85:e minuten och Berat Djimsitis avgörande på tilläggstid gav Atalanta en 3–2-seger, och en moralisk boost inför den historiska möjligheten på onsdag.

****

En spelsekvens kan säga mycket om stämningen i ett fotbollslag. När Mario Rui återerövrade bollen på egen planhalva mot Udinese var ingen Napolispelare redo för en omställning. Lagkamraterna stannade upp i sina löpningar eller joggade långsamt framåt, och en förbryllad Rui fick spela kort i sidled istället.

Ingen har någon förklaring till spelarnas agerande i klippet som gått viralt. Vad fick de att stanna upp? Skrek någon ordet böter? Ropade Carlo Ancelotti på ritiro från sidlinjen?

Napoli har sju raka utan vinst i Serie A efter 1–1 uppe i Udine. Men bara de klarar av det sista CL-hindret Genk på hemmaplan talar allt för att Ancelotti får stanna som Napolitränare även efter nyår. Trots allt.

Twitter: @ErikHadzic