Med Eriksen finns inga ursäkter kvar för Inter

Vissa klagomål är mer legitima än andra. Men vet ni vad? Det är dags att sluta gnälla nu, särskilt över sådant som Inter självt kan styra över. Den egna spelartruppen till exempel. Inter har inte alls upplevt någon baksmälla eller tristess under januari. Åtminstone inte i transferväg.

De har varit inblandade i en av de märkligaste transferupplösningar på flera år, som verkar sluta med att Leonardo Spinazzola spelar vidare i Roma som inget har hänt och Matteo Politano får torka tårar i Neapel istället, och som få fortfarande förstår bakgrundsanledningarna till.

De har lyssnat på tränaren Antonio Contes tjat om att truppen är för smal för en scudettoutmanare och plockat in falnade yttrar på Premier Leagues stjärnhimmel. Ashley Young kommer precis som sin tidigare lagkamrat Chris Smalling från Man United som ett förlöjligat nyförvärv till Serie A.

Young fick ändå starta direkt när Inter tog emot Cagliari igår, och stod för en pigg insats med en assist till Lautaro Martínez mål som tidig belöning. Young må ha sina brister men är användbar på fyra olika positioner i Contes 3-5-2. Med även den tidigare Contefavoriten Victor Moses från Chelsea inlånad har Inter effektivt breddat truppen för att hantera flerfrontsslaget.

Det verkligt anmärkningsvärda är värvningen av Christian Eriksen. En av världens bästa spelfördelare går till Inter för runt 20 miljoner euro och väntas tjäna 8M euro netto per år där. Det är fantastiska nyheter inte bara för Inter, utan även för Serie A i stort. Eriksen till Inter är den starkaste demonstrationen ett italienskt lag gjort i transferväg sedan Cristiano Ronaldo fick Juventus att spränga banken för 1,5 år sedan.

En kan ändå inte låta bli att undra varför det blev just Inter. Började spekulanterna bland Europas gigantklubbar att rygga mot Eriksen efter att ha sett danskens tama höst i Tottenham? Det vore märkligt. Eriksens motivation och gnista var släckt efter Champions League-finalen förra året och Tottenham borde släppt taget om den lille trollkarlen i somras.

Att Spurs inte gjorde det kan Inter tacka för idag. Eriksen förstärker ett redan fint sammansatt innermittfält och bör ge Inter den skjuts laget behöver för att vinna lo scudetto. För en knuff i rätt riktning är vad Inter behöver om de ska orka våren ut.

De har under de sju senaste ligamatcherna spelat oavgjort fem gånger och bara vunnit två. Matchen mot Cagliari blev en tydlig påminnelse över den senaste tidens problem. Trots det tidiga ledningsmålet kunde Inter inte stänga matchen utan backade hem och tillät Cagliari att ta över.

Radja Nainggolan (vem skulle annars göra det?) kvitterade med ett distansskott när tolv minuter återstod, och vore det inte för Juventus förlust mot Napoli hade avståndet till serieledning varit större än tre poäng, även på ett mentalt plan.

Antonio Conte har klubben tagit in för att göra Inter till vinnare igen. Inför Cagliari fick tränaren frågan om nyförvärven skulle ändra på lagets taktik, varpå Conte ställde motfrågan till reportern om han skulle ändra på något som fungerar?

Den 27-årige Eriksen är ingen bevisad vinnare men likväl en fotbollsmagiker kapabel att ordna matchvinnande poäng för Inter under våren. Med den här massiva övergången finns inga ursäkter längre. Inter ska se till att vinna Serie A, redan i år.

Twitter: @erikhadzic

Genoa placerar sig på Serie A:s jumboplats med bara tre segrar på 20 matcher. Klubben har inte orkat sig upp på den övre halvan på fem år och är synonym med schablonbilden av en italiensk klubb ständigt i kaos och kris.

Den bilden är en smula överdriven. De som blir mest besvikna år efter år är supportrarna själva, som i deras självbild ser någonting annat än en klubb som ska plaska runt 15:e platsen varje säsong. Genoas stora problem, förutom att ägaren Enrico Preziosi inte hittar en köpare till klubben, är ruljangsen på tränarna.

Ingen tränare kan sägas ha lyckats med sitt jobb över tid sedan Gian Piero Gasperini lämnade för Atalanta sommaren 2016. Efter en usel vår ifjol stannade il grifone kvar i Serie A tack vare bättre inbördes möte gentemot Empoli. Nu är risken överhängande att den 13-åriga sejouren i högsta serien tar slut denna vår istället.

Jag tror faktiskt att Genoa är ett av tre lag som kommer spela i Serie B i höst. Med tanke på all kortsiktighet som präglat klubbens aktioner, och all återkommande tanklöshet bland tränarbytena, har det spridit sig ett gift i verksamheten som inte försvinner genom poäng på planen bara.

Det är denna miljö Sebastian Eriksson kommer till, som inte kunde tacka nej till ett ytterligare Italienäventyr. Snart 31 år fyllda förväntas det inte någon nyckelroll eller startplats av svensken. Erfarenheten däremot från åren i Cagliari 2011–2015 blir viktig i ett lag med flera lovande spelare som med all säkerhet inte är redo för en ångestfylld kontraktskamp.

Davide Nicola, han som mirakulöst räddade Crotone kvar för tre år sedan, är Genoas tredje tränare 19/20 efter Aurelio Andrezzoli och Thiago Motta. Nicola spelar ett 3-5-2 med unge Francesco Cassata, danskbesvikelsen Lasse Schöne, och klubbens dyraste nyförvärv Stefano Sturaro som återkommande inslag centralt på mittfältet.

Eriksson har dock lärt sig spela mittback på senare år och kan därför bli aktuell för trebackslinjen med. Något säger mig att Erikssons karaktär kan passa Genoas nedflyttningskamp i vår. Jag minns beskrivningen som gjordes i magasinet Offside för ett gäng år sedan av en spelare med ”blyg men temperamentsfull” personlighet.

En udda kombo som är i ett udda lag med kniven på strupen. I Italien finns ingen Falcon Alkoholfri Arena att gå bärsärk i, men Sebastian Erikssons humör kanske kan få igång något i Genoa. För hans egen del är risken stor att det blir i arg sinnesstämning under resten av säsongen.

****

Årets första Poddario är ute med mig och SvenskaFans Johan Stistrup. Vi går igenom mercatons tre första veckor, en topptrio som redan är klar, Napolis ombyggnad, och varför det är okej för spelare att gråta. Avsnittet finns där poddar finns. 

**** 

Twitter: @ErikHadzic

Med det emotionella lagt åt sidan har jag skrivit en lista med 15 spelare som inte alls levt till åtminstone mina förväntningar inför säsongen. Matteo Politano är i egenskap av bubblare, även högaktuell för denna lista.

15. Mario Balotelli, Brescia, 14 matcher/5 mål/0 assist, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6,17/10

Kanske en aning hårt mot Super-Mario men kraven var höga när 29-åringen återvände till sin barndomsstad. Inledningsvis var Balotelli avstängd i fyra matcher under tiden Brescia plockade sex poäng och såg ut att fungera utmärkt utan fixstjärnan.

Väl tillbaka präglades hösten av en brant vikande formkurva hos Brescia och en anfallare som inte hade något flyt alls. En uppryckning under vintern med ett par viktiga mål har dragit Brescia bort från jumboplatsen, och kanske kan Balotelli avsluta säsongen med hedern i behåll, det vill säga med ett nytt ordnat kontrakt för nykomlingen.

14. Fabián Ruiz, Napoli, 18/1/2, 5,70

Debutsäsongen innebar en dundersuccé för spanjoren ifjol. Men precis som hela Napoli har Fabián Ruiz tagit minst ett steg tillbaka under 2019/20. Kroppsspråket är återkommande negativt och frustrationen stor när Napoli inte får någon ordning på mittfältet. Med två inköpta innermittfältare under januarifönstret förbereder Napoli redan Ruiz oundvikliga avsked.

13. Kevin-Prince Boateng, Fiorentina, 14/1/0, 5,50

Fyra minuter. Så kort tid tog det innan tysk-ghananen gjorde sitt första mål i premiärmatchens inhopp mot Napoli. Några fler mål har det sedan inte blivit. Boateng har istället fått se sig bli petad av den 19-årige centern Dušan Vlahović.

När 32-åringen efter förra säsongens succé i Sassuolo lånades ut till Barcelona under våren fanns alltid risken att Fiorentina värvat en spelare som inte skulle prestera på grund av dålig matchträning. Efter halvåret i Katalonien visade sig Boateng på hugget direkt i sin nya miljö, men precis som den sparkade tränaren Montellas lagbygge pyste allt ur ganska omgående.

12. Simon Kjær, Atalanta, 5/0/0, 6,0

Lånades in från Sevilla för att bidra med Champions League-erfarenhet till debutanten men fick bara spela en match i gruppspelet. Atalantas trebackslinje är förvisso samspelt sedan flera säsonger tillbaka och en underskattad del lagets framgångssaga. Men visste hade dansken förväntat sig en större roll? Nu ska 30-åringen styra upp mer akuta problem i Milan under våren.

11. Lasse Schöne, Genoa, 16/1/1, 5,71

33-åringen har fått uppleva Genoa från dess allra sämsta sida med tränarbyten, fansprotester och fortsatt ägarturbulens. Det försvarar dock inte danskens första halvår i Italien. Spelmässigt har Schöne dragits med i bottenlagets nivå, och riskerar att bli spelaren som på ett år gick från CL-semi till Serie A-nedflyttning.

10. Adrien Rabiot, Juventus, 10/0/0, 5,95

Precis som i Boatengs fall fanns risken att fransmannen skulle behöva en lång startsträcka på grund av uteslutningen ur PSG:s matchtrupp under 2019. Rabiot har fått sina chanser i Juventus men inte varit i närheten av att sätta något avtryck på mittfältet. Vore det inte för långtidsskadan på Sami Khedira kunde minuterna varit ännu färre.

9. Simone Verdi, Torino, 17/0/3, 5,70

Vad hände med spelaren som briljerade med spektakulära mål i Bologna för ett par år sedan? Nog för att Torino är ett svårt lag att skina i offensivt, men 27-åringens första halva har varit en stor besvikelse. Tyvärr fortsätter Torino att kväva offensiva stjärnor i ett genomförsiktigt spelsystem. De många starterna visar ändå att Verdi till stor del har sig själv att skylla på för slutprodukten.

8. Danilo, Juventus, 9/1/0, 5,77

Bytet med João Cancelo kändes tveksamt från början. Brassen har heller inte visat något som skulle få Juventusfansen att sluta oroa sig över högerbacksplatsen samtidigt som Cancelo har det ännu tuffare i Manchester City.

Danilo har blivit ett andraval, kanske rent av tredjevalet bland Juventus högerbackar. Med en offensiv som är ljusår från Juan Cuadrados, och försvarsegenskaper som inte sticker ut gentemot Mattia De Sciglios står Danilo i ett knepigt mellanläge.

7. Kalidou Koulibaly, Napoli, 14/0/0, 5,53

Den främsta symbolen för Napolis förfall under säsongen. Hur ska en annars förklara att senegalesen gått från att vara bland Serie A:s bästa till att bli en misstagsbenägen back på några månader? Det krackelerande kollektivet Napoli är en orsak, saknaden efter parhästen Raúl Albiol en annan. Koulibaly har odiskutabelt egenskaperna för att komma igen men frågan är om det blir i Napolis färger?

6. Lorenzo Insigne, Napoli, 19/3/4, 5,63

Det fungerade aldrig optimalt för Insigne när han spelade som en av två anfallare i Carlo Ancelottis system. När krisen kunde stavas med versaler efter höstens spelarmyteri var 28-åringen heller inte rätt slags kapten för ett lag i upplösningstillstånd. Törnen under säsongen har varit så stor att framtiden för Insigne ser väldigt oklar ut på alla sätt.

5. Federico Chiesa, Fiorentina, 17/3/5, 5,90

Anfallaren river och sliter lika mycket som tidigare. Men i ett lag utan etablerade forwards har 22-åringen fått dra ett ännu tyngre lass, och den som kan Chiesas kroppshållning vet att huvudet borras ner och ryggen blir krokigare för varje motgång La Viola upplever.

Därför är det frustrerande för både lagkamrater och inte minst Chiesa själv under långa vinstlösa perioder. När säsongen summeras kan den ändå bli en värdefull erfarenhet för ett psyke som verkar ha det mesta redan för den absoluta eliten.

4. Suso, Milan, 16/1/2, 5,21

2019 blev 26-åringens tyngsta år i Milan. Då och då blixtrar spanjoren fortfarande till med drömmål från distans och precisa inlägg. Men dessa moment förstärker bara intrycket att det handlar om tillfälliga guldkorn från en begränsad spelare. Med sådana prestationer som bara kommer sporadiskt har det aldrig varit mer uppenbart än nu. Sälj.

3. Krzysztof Piątek, Milan, 18/4/0, 5,33

Här är frågan svårare vad Milan ska göra med detta besynnerliga forwardsöde. Invänta en ny tränare som polacken kan börja om under? Låna ut? Sälja, och riskera att gå med förlust och förlora prestige? Ibrahimovićs närvaro ser inte ut att hjälpa för tillfället heller. Milan hade så gärna velat se Piątek stå för rubriker och mål istället för kortsiktslösningen Zlatan.

2. Kostas Manolas, Napoli, 14/2/0, 5,76

Årets mest förlöjligade citat i Romakretsar stod den grekiske mittbacken för när han i somras deklarerade att han valde Napoli för att vinna titlar. Manolas har istället blivit en huvudantagonist i det kantrande skeppet Napoli som just nu befinner sig på undre halvan. Som en kunde ana har 28-åringen haft det väldigt svårt utan en riktig ledare bredvid sig. Då räcker inte all den snabbhet och brytningsförmåga som Manolas har.

1: Federico Bernardeschi, Juventus, 14/0/0, 5,41

Det har verkligen inte saknats förtroende från tränaren Maurizio Sarri. Tack vara Aaron Ramseys återkommande skadeproblem har 25-åringen fått många chanser i positionen strax bakom de två anfallarna i Juventus. Men siffrorna talar sitt tydliga språk.

Bernardeschi känns inte längre som ett hot när han viker in från höger. Han klarar heller inte av att hitta ytan framför straffområdet så ofta som Sarri hade önskat. På den mest krävande av scener är det uppenbart att den före detta supertalangen inte har självförtroendet för att prestera. I sommar anländer också en viss svensk, redo att stjäla rollen.

Twitter: @ErikHadzic

Den segern satt hårt inne för i biancocelesti. Napoli var närmare ett ledningsmål än Lazio i en låst match på Olimpico men straffades av målvaktsmisstag för andra helgen i rad. Förra helgen var det Alex Meret som fumlade in en boll i 1–3-förlusten mot Inter.

Den italienske landslagsmålvakten skadades inför matchen mot Lazio och fick se varför ersättaren David Ospina styrka aldrig varit spelet med fötterna. Colombianen drällde i eget straffområdet så pass att Ciro Immobile, vem annars, kunde sno åt sig bollen och skjuta in matchens enda, och sitt tjugonde mål från snäv vinkel i den 82:a minuten.

Utmaningarna i den spretiga spelargruppen och det tuffa spelschemat till trots så kunde nog inte Gennaro Gattuso tänka sig en sådan dålig start som Napolitränare. Tre förluster på fyra matcher, och Fiorentina och Juventus som väntar kommande helger.

Lazio däremot visar att de tagit klivet till att bli ett lag att räkna med på allvar. Nej, jag tror fortfarande inte att de kommer vara med i scudettostriden i april/maj, speciellt inte med en i jämförelse med toppduon tunn trupp.

Två matcher i rad dock har romarna spelat utan att övertyga och vunnit efter sena mål. Den uppväxlingen är tydlig, och det är nästan svårt att förstå hur pass mycket karaktär Simone Inzaghi tillfört till Lazio i sin fjärde säsong som huvudtränare.

Det innebär att kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen kommer stå mellan Atalanta och Roma. Båda lagen står på 35 poäng, sju pinnar bakom Lazio som dessutom har en match till godo. När säsongen nu vänder är utgångstipset att Atalanta tar en ny, inte lika sensationell CL-plats.

Mot Inter på Guiseppe Meazza senare på lördagskvällen visade Atalanta hur otroligt stark Gian Piero Gasperinis lagmaskin är. Trots ett baklängesmål efter några minuter (Lautaro Martínez tionde för säsongen) tummade La Dea aldrig på principerna och fortsatte metodiskt att arbeta för en kvittering.

Den kom med kvarten kvar i en andra halvlek som gästerna fullständigt tog över. Succétysken Robin Gosens styrde in kvitteringen, och hade det inte varit för Samir Handanovićs räddning på Luis Muriels straff hade Atalanta tagit de tre poängen. Gosens mål var det 28:e som Atalanta gjort efter paus under säsongen.

Lagets huvudmotståndare om fjärdeplatsen Roma imponerade inte lika mycket i 1–2-förlusten mot Juventus på Olimpico. Även här kom ett tidigt mål genom Juves mittback Merih Demiral, som skadade sig en stund senare och ersattes av Matthijs de Ligt.

21-årige Demiral startade sin fjärde raka match men fick se den ett år yngre konkurrenten de Ligt göra en strålande match bredvid Leo Bonucci. Juventus kontrollerade matchen efter Ronaldos 2–0-mål på straff i den tionde minuten och Roma kändes steget efter.

Det var också Juventusspelarna när Nicolò Zaniolo gav sig på en halsbrytande dribblingsfärd över halva planen. 20-åringen hann nästan fram till Juves straffområde innan han stoppades med de Ligt och Adrien Rabiot i hasorna. Zaniolo fick utgå och efteråt konstaterades ett skadat korsband i ena knät.

Ett brutalt slut på en vacker uppvisning i fotbollsteknik, och en fortsättning på skadeeländet som gäckat Roma under en lång tid. Med ett gäng namn kvar på skadelistan (Zappacosta, Santon, Kluivert, Pastore) och en Henrikh Mkhitaryan som knappt hann göra comeback innan han gick sönder, adderas Romas framtid Zaniolo till rehablokalerna där luften redan är dålig.

Den andra halvan av säsongen blir en uppförsbacke för Roma så länge skadelistan ser ut som den gör. Dessutom är klubben mitt uppe i slutförhandlingarna av ett ägarbyte där en amerikan lämnar över stafettpinnen till annan. James Pallotta får hoppas att Dan Friedkin kan lösa både stadionbygget och skadeförbannelsen som vilar över Trigoria.

****­­

Annat från helgen:

Albin Ekdal har bara stått för korta inhopp i Sampdoria sedan ankelskadan han drog på sig i derbyt mot Genoa den 14:e december. Mittfältarens lag stod för en islossning när Brescia besegrades med 5–1 på Marassi. Förra årets skytteligavinnare Fabio Quagliarella stod för två mål i samma match för första gången den här säsongen.

Det säger mycket om sakernas tillstånd när tolvan Udinese är på samma poäng som Napoli och en bakom Milan. Mot Sassuolos hopplösa försvar kunde Udinelaget göra tre mål på hemmaplan. Matchens andra mål gjorde Ken Sema, med ett vintage-vänsterskott av typen vi sett honom göra i Allsvenskan.

Tabellåttan och nykomlingen Hellas Verona fortsätter att gå som tåget. Publiken på Bentegodi fick dock vänta femton minuter innan avsparken kunde genomföras mot Genoa. Anledningen? Straffområdeslinjerna var inte tillräckligt ifyllda och behövde mer färg. Veronas insats var allt annat blek sedan, när slutresultatet skrevs till 2–1.

****

Helgens elva: (3-4-3)

Handanović (Inter)

Rrahmani (Verona), de Ligt (Juventus), Nuytinck (Udinese)

Berenguer (Torino), Thorsby (Sampdoria), Luis Alberto (Lazio), De Paul (Udinese)

Papu Gómez (Atalanta), Ibrahimović (Milan), Quagliarella (Sampdoria)

****

Twitter: @ErikHadzic

Då hade det gått 360 minuter sedan i rossoneri senast gjorde mål i Serie A. Senaste gången Milan gjorde två i samma match var mot Bologna för en månad sedan (3–2) och dessförinnan hände det så långt bak som den 20:e oktober i 2–2-mötet mot Lecce.

Det är inte många lag bland Europas toppligor som har ett sämre målfacit (de var faktiskt bara sex lag inför helgens omgång) och fortfarande finns väldigt mycket att förbättra offensivt för Stefano Pioli. Nu har han åtminstone Zlatan att tillgå i verktygslådan efter omstarten.

Hans 2–0-mål i den 64:e minuten var en påminnelse om det Milan har saknat ändan sedan Krzysztof Piątek blev del av en underpresterande omgivning. Något konkret, överraskande, och kreativt ur en situation som egentligen inte var någonting.

Lika briljant utfört var Zlatans andra mål på nick lite senare, som dock dömdes bort för offside. Hårfint, men utan att ta till vattenpass och linjal ska tilläggas. 38-åringen ser naturligtvis inte lika rapp ut som under sin förra Milansejour. Men bevisligen är han fortfarande en världsklassavslutare. Och en sådan har Milan saknat sedan Zlatan själv lämnade klubben 2012.

Hans kroppsspråk visar inledningsvis också att han är redo för den här utmaningen. Det är positivt och uppmuntrande mot lagkamrater som genomlidit visselorkaner på San Siro både som kollektiv och i vissa fall som individer. För en gångs skull var det heller inte med darr på ribban som Milan vann.

Försvarsspelet neutraliserade Cagliaris offensiv fullständigt efter 2–0-målet. Den defensiva kapaciteten är också hög i Milan vilket Gennaro Gattusos tid som tränare visade. Segern innebär att Milanolaget knappar in på Cagliari på den sista Europa League-platsen, och är nu fyra poäng bakom sarderna.

Cagliari är efter en otroligt stark höstsäsong inne i en till synes hopplös formsvacka. Den remarkabla övertidsvändningen av Lazio på Cagliaris hemmaplan den 16:e december blev en dolkstöt som vred om hela den rödblå kroppen. Laget har tre raka förluster sedan dess och är uppe i raka utan vinst.

För Milans del är Europa League det bästa som kan komma ur denna plåga till säsong. En mindre renovering i truppen är redan inledd i januarifönstret. Medan den hårt kritiserade klubbledningen försöker parera tidigare misstag har de en Zlatan på planen som ser till att ge lite hopp tillbaka till klubben.

Twitter: @ErikHadzic

Efter 10 minuter i andra halvlek bytte Milans nya nummer 21 av den ordinarie centern Krzysztof Piątek. Årets hittills mest väntade byte. Milan riskerade fram tills det ett baklängesmål flera gånger om mot ett bortalag som slarvade i avsluten.

Med Zlatan på planen märktes en signifikant skillnad, åtminstone i centerrollen i Stefano Piolis 4-3-3. Ibrahimović såg hungrig ut, vann nickdueller, och drog på sig bevakning. I den 62:a minuten fick han en nickmöjlighet som räddades av Sampmålvakten Emil Audero. I anfallet efteråt spelade Zlatan fram Rade Krunić till ett öppet läge framför mål.

Men Milan var precis som Sampdoria ineffektivt, både i straffområdet och när den avgörande passningen skulle slås utanför boxen. Samma visa som präglat båda lagens säsong med andra ord. Zlatan kan inte revolutionerna Milans låga självförtroende, men han visade tillräckligt mycket i sitt inhopp för att försäkra om en nivå som fortfarande kan göra skillnad i Serie A.

Det syntes i kvalitén i bollbehandlingen och på sättet han manade på lagkamraterna efter det femtioelfte misslyckade inlägget på San Siro. När Zlatan tröttade tog han sin vana trogen saken i egna händer och gick ner djupare i planen för att distribuera bollen vidare. Något som man sett Piątek göra väldigt få gånger under hösten.

Zlatan gjorde detta mot ex-Djurgårdaren Omar Colley och Julien Chabot. När tuffare motstånd väntar får vi se om Zlatan har tempot för plåga även Serie A-eliten bland mittbackar. Under eftermiddagen var det faktiskt en annan inhoppare som skapade mest oreda i gästernas försvar, 20-årige Rafael Leão, som också missade Milans bästa möjlighet.

Trots att Milan tryckte Sampdoria tillbaka under sista halvtimmen mäktade de inte med någon slutforcering. 0–0 för andra hemmamatchen i rad och tredje raka mållösa i Serie A. Zlatan har en plats att fylla här och av detta inhopp att döma verkar han snart fysiskt redo att spela huvudrollen.

Därmed markerar detta slutet på Krzysztof Piąteks karriär som försteanfallare i Milan. För ett år sedan var 24-åringen bland Serie A:s allra hetaste anfallare. Polackens stjärna har snabbt dalat det senaste halvåret och det råder ingen tvekan om att han kommer steppa ner ett steg i Zlatans konkurrens.

Jag stod i Piąteks ringhörna länge och trodde att han skulle bli den långsiktiga lösningen på Milans centerproblem. Om han inte vill spela andrafiolen bakom Zlatan väntar nu en utlåning i januari. Uppenbart är att Piątek spelar som bäst med en annan anfallare bredvid sig och inte ensam.

Milans tänkta anfallslösning ger plats för en tidigare talisman som återvänt till fotbollskulturen han älskar allra mest. Det har gått i sidled och baklänges i många år nu och Zlatan kan stadga upp det här och fungera som en ledstjärna på planen. Välkommen tillbaka.

Twitter: @erikhadzic

Därför finns det anledning att återigen prata om Atalanta. Klubben där Dejan Kuluševski spenderade tre säsonger och fick Serie A-debutera i förra året. La Dea är den otvivelaktigt största vinnaren så här långt i affären Kuluševski.

Klubben får 35 miljoner euro i en flerårig betalningsplan som täpper igen hålen som ombyggnaden av Gewiss Arena kostar. De förlorar en enorm talang men får möjlighet att rida vidare från samma plattform med minst lika höga finansiella resurser. Och så kanske nya Champions League-pengar detta år!

Framgångssagan Atalanta är välkänd vid detta laget. Men hur har det gått för spelarna som varit med, byggt upp, och sedan lämnat för större adresser? Dejan Kuluševski har visserligen tagit en omväg via Parma under hösten och är säkert fullt medveten om den enorma prövningen som väntar Juventus miljö.

Faktum är dock att flera bärande spelare under Gian Piero Gasperini haft svåra perioder sedan de lämnat Atalanta. Först lämnade trion Andrea Conti, Franck Kessié, och Roberto Gagliardini under och efter succésäsongen 2016/17 när Atalanta slutade fyra.

Contis skadebekymmer i Milan har spelat roll i att högerspringaren inte kommit i närheten av tidigare höjder. Franck Kessié är bara nyss fyllda 23 år men har sett ut som en begränsad mittfältare i Milan. Roberto Gagliardini är tre år in i sin Interkarriär inget mer än ett bänkalternativ som har problem med tempot i stormatcher.

Sommaren 2018 flyttade Bryan Cristante till Roma där han inte varit den mittfältsdynamon som Atalantatiden indikerade att han kunde vara. Den enda lyckade har istället hans lagkamrat i Roma Gianluca Mancini varit. Men då är Roma inte Juventus på något sätt heller.

Dejan Kuluševskis utmaning blir därmed svårare än ovan nämnda spelares. Förmodligen är också 19-åringen den största talangen av de alla. Juventus går bara efter spelare som de tror kan lyckas i Italiens största klubb. Kuluševski passar in i den kravbilden vilket också övergångssumman indikerar. Bara det bekräftar vad bianconeri ser i svensken.

Den ger däremot inga garantier om särbehandling på något sätt. Kuluševski kostar i runda slängar hälften av en Matthijs de Ligt och kommer aldrig bli lika svår att bänka som nederländaren till exempel. Därför gör yttermittfältaren det klokt i att stanna våren ut i Parma för att skaffa mer Serie A-erfarenhet.

Hans lag möter just Atalanta på måndag och Kuluševski är numera en Juventusägd spelare, inte längre bara en sensation. En spelare med klassen att få Parmafansen att drömma om en återkomst till Europa i höst. Däri ligger hans utmaning, att fortsätta producera poäng utan att tappa fotfästet under våren.

Lyckas Kuluševski hålla tempot uppe kan han bli 20-talets Zlatan i Serie A. Idag återvände Ibrahimović till Milano och välkomnades som en hjälte. Under morgonen kom också uppgiften att Örebro SK:s talangfulle Jake Larsson intresserar nykomlingen Brescia. På lite olika typer av nivåer, vilken dag för svensk fotboll!

Twitter: @ErikHadzic