Med sex raka segrar inför säsongens avslutande match är det så harmoniskt som bara kan bli i Inter. Det är som att orkanen som Antonio Conte blåste igång för tre helger sedan aldrig ödelade något i sin väg.
Juventus åkte ur Champions League mot Lyon och klubben tillsatte en annan tränare än Antonio Conte, som hotade med att stämma tidningen La Repubblica för uppgiften om att Intercoachen hört sig för bland Juvefolk om Maurizio Sarri eventuella sparkning.
Conte fick snällt sitta kvar på sin egen bänk och se Inter bli Italiens enda kvarvarande representant efter kvartfinalerna i de två europeiska turneringarna. Inters kolugne vd Beppe Marotta har till och med sagt att Contes raseri mot klubben efter den sista Serie A-omgången “är glömt”.
Det bästa sättet att sminka över interna konflikter är genom att vinna fotbollsmatcher. Inter har gjort det på ett övertygande sätt med segrar mot Getafe och Bayer Leverkusen i Europa League innan 5-0-krossen i semin mot Sjakhtar Donetsk, den största italienska semifinal-marginalen sedan AC Milan trasade sönder Real Madrid i Europacupen 1989.
Conte har spelat exakt samma elva dessa tre matcher. Milan Skrinar har tappat sin plats i backlinjen till en Diego Godín som spelat upp sig under sommaren och slovaken är till och med säljbar numera.
På mittfältet har Conte backat Christian Eriksen mot kritiken som dansken fått. Trots det finns inte tid att pussla in honom i det här skarpa läget. Conte har föredragit balans och dynamik med Marcelo Brozovic, Nicolò Barella och Roberto Gagliardini på centralt mittfält, flankerat av Ashley Young och Danilo D’Ambrosio.
Att Inter slipper hetsen i Milano och får jobba ostört i västra Tyskland är säkerligen en stor faktor till framgången. Conte har lyckats med ytterligare en sak efter uttalandena i början av augusti, nämligen att få presidenten Steven Zhang att lämna Kina för första gången sedan pandemin bröt ut. Frustrationen hos Conte har minskat när den högsta beslutsfattaren faktiskt är plats och mottaglig för tränarens önskemål.
Ikväll är det ändå på planen allting ska avgöras och i Europa League-sammanhang finns inget svårare motstånd än Sevilla FC. Den femfaldiga vinnaren var ett par klasser bättre än Roma i åttondelsfinalen, visade styrka mot Wolves i kvarten och var effektivare än Manchester United senast.
En kan ifrågasätta betydelsen av en Europa League-titel för en klubb som Inter. Klubben har dock inte vunnit någonting överhuvudtaget sedan Coppa Italia 2011 och det är bara att titta på kvällens andra finallag för att se vad vilken skillnad en pokal kan innebära.
När Sevilla besegrade Middlesbrough i Uefacup-finalen 2006 hade klubben vandrat 60 år utan vunna titlar. Målvakten Andrés Palop liknar i en intervju med The Athletic segern vid en återfödelse för klubben, som blev beroende av att spela och vinna fler finaler. Sevilla vann ytterligare fyra titlar i samma turnering de kommande tio åren.
Ett grundproblem för Inter har varit bristen på vinnare i truppen. I den väntade finaluppställningen är det bara Young och Godín som vunnit tunga titlar. Eriksen och Romelu Lukaku är prestigefyllda stjärnvärvningar men några vinnare har de inte bevisat sig vara.
Att få in den här vinnarvanan är fundamentalt för att glappet till Juventus ska överbryggas i Serie A och själva anledningen till att Conte och Marotta anställdes. Om Inter tar sin första titel på nio år så har Antonio Conte lyckats med ett delmål och framförallt slagit ner ett mentalt hinder i truppen.
De onödiga poängförlusterna och utbrotten under sommaren kommer vara glömda då. Antonio Conte har ett lag som kan bryta Sevillas finaldominans i turneringen, och ett gyllene tillfälle att skapa en perfekt uppladdning till nästa säsong.