Det har stormat på olika sätt i både Inter och Juventus efter att de avslutade Serie A-säsongen 2019/20. Som vinnare till nästa långlopp med start i helgen tror jag på Inter. Och det är inte bara för att Facebook i natt påminde mig om att det är fyra år sedan jag såg Inter besegra Juventus med 2-1 på San Siro.
Det var andra tider då. Inters kvitteringsskytt Mauro Icardi flydde till Paris med svansen viftandes under lejontatueringen på torson. Tränaren Frank de Boer skulle få sparken 1,5 månad senare. Juventus var trots förlusten på väg mot sitt klimax under Max Allegri och spelade Champions League-final senare den säsongen.
Tränarna har fortsatt en stor del i varför jag tror på ett tronskifte. Juventus utnämning av Andrea Pirlo ger ingen känsla av övertygelse. Samtidigt har Antonio Conte rökt fredspipa med Interledningen och skaffat sig närmast managerlikanande befogenheter i klubben.
Men först rasade Conte inte bara en, utan två gånger i augusti mot de styrande i Inter. Tillbaka i Italien efter Europa League-finalen hölls ett möte med presidenten Steven Zhang och vd:n Beppe Marotta, och på något sätt kom trion överens om att jobba vidare tillsammans.
Att sparka Conte och ta in någon annan (läs Max Allegri) var aldrig något ekonomiskt alternativ för ledningen, som har hans föregångare Luciano Spalletti på lönelistan ytterligare ett år. Treårsplanen med Conte fortsatte trots tränarens vresiga utbrott.
Conte har dock eldat igång Inter på olika sätt. Zhang tog sig utanför Kina för första gången sedan coronarestriktionerna för att vara på plats även under Europa League-slutspelet, där Inter förlorade finalen mot Sevilla. En symbolisk grej i sig som vittnar om 29-åringens ambition med Inter.
Den kolugne och kloke Marotta har även aktivt lyssnat på Contes hesa stämma under transferfönstret. Inter var nära att säkra Brescias mittfältare Sandro Tonali, bara för att vrida om siktet mot Barcelona och gå för Arturo Vidal (som Conte haft i Juventus) i en affär som väntas gå i lås snart.
Samtidigt har Conte fått förhålla sig till att löneposterna ökat i Inter med nästan 60 miljoner euro bara på ett år. 34-årige Aleksander Kolarov har värvats från Roma men Inter har gått bet på Hellas Veronas eftertraktade mittback Marash Kumbulla som valde den italienska huvudstaden.
Vidal ville Conte ha redan i vintras men gick på ledningens inrådan efter Christian Eriksen i ett läge där Inter behövde spets och skulle få det till en bra prislapp. Nu finns det inget slut på de centrala mittfältsalternativen med Radja Nainggolan och João Mario tillbaka från utlåningar.
Det finns en risk att vara en tränare så tillmötesgående i transferpolitiken. 51-årige Antonio Conte lär knappast stanna i Milano efter de här tre säsongerna och har endast kortsiktiga resultat i tankarna, till skilland från Zhang och Marotta.
Det finns inga garantier för att Conte ens är kvar säsongen ut. Inte med tanke på hans missnöjesyttringar som både pyrt och blossat upp under det senaste året. I slutändan bör risken inte vara så stor – Conte har själv inget att vinna på lämna i ett läge med Juventus inom behörigt avstånd.
För Conte är en vinnare, och vill inget hellre än att smyga upp bakom den gamla damen och få den att trilla av ledarpallen. I spelarväg finns alla verktyg för att Inter ska hindra Juventus från att ta klubbens tionde raka scudetto. Nu är det upp till Antonio Conte och de andra att hålla huvudena åtminstone tillräckligt kalla.