Andrea Pirlo
Låt mig först klargöra: FC Portos avancemang efter förlängning mot Juventus är helt rättvist. Den regerande portugisiska mästaren är bättre i tre av fyra halvlekar under ordinarie tid i dubbelmötet, och ur Juve-synvinkel är det inte orimligt att den undermåliga insatsen i Porto (2-1-förlust) skulle betala sitt pris.
Sérgio Oliveiras straffmål efter 19 minuter i går satte ytterligare tryck på Juventus, som fick en gratisbiljett tillbaka in i matchen efter Mehdi Taremis sällsynt korkade andra varning i den 54:e minuten. Fem minuter tidigare hade Federico Chiesa kvitterat och med halvtimmen kvar att spela ledde ett nytt mål från kantspelaren till att förlängningsläge uppstod.
Juventus borde ha fått in ett tredje mål innan dess, men fick istället se Oliveiras förlängningsfrispark släcka nästan allt hopp när den gled förbi Wojciech Szczesny. Juventus skapade tryck mot Portomålet, men i princip bara tack vare fötterna hos två spelare.
Leonardo Bonuccis uppspelsfot rev sår i gästernas heroiska försvar med giganten Pepe i spetsen. Men Juan Cuadrados inlägg (32 stycken!) och Chiesas obevekliga vilja att förändra matchen var de största anledningarna till att Juve kunde ta matchen till en förlängning.
Det är dock fortfarande svårt att se konturer av ett fungerande anfallsspel i Andrea Pirlos lag. Tränaren har haft över ett halvår på sig att få ihop det, men får fortfarande främst förlita sig på individuell briljans i offensiven. Att Juventus är ett skakigare lag defensivt än tidigare behöver inte ens understrykas längre.
Champions League-misslyckandet – och sättet som Juve åker ur på, kan i sig vara en orsak till att Pirlo får gå i sommar. Jag tror fortfarande att han ges förtroende säsongen ut, men med tio poäng upp till ledande Inter i Serie A har vågskålen tippat över efter gårdagens fiasko. Idag finns det fler argument för ett avslutat samarbete med Pirlo än mot.
Cristiano Ronaldo
Det här skulle vara Ronaldo stund, hans turnering. Istället kan Champions League-historiens främsta målskytt konstatera att han för första gången på 15 år lämnar ett CL-slutspel mållös. I går kunde Ronaldo fått en straff mot slutet lika gärna som Porto fick sin i första halvlek.
Annars var han inte där. Framförallt inte när Oliveira sköt sin frispark i den 115:e minuten och Ronaldo lyften från muren med ryggen vänd mot Portospelaren – innan skottet avlossades. Jag kan inte minnas när jag såg en mur bidra till ett frisparksmål så tydligt.
Och insatserna där 35-åringen inte spelar en huvudroll blir fler och fler, Serie A-spelet undantaget. På tre Champions League-slutspel finns det magiska hattricket mot Atlético Madrid och bortamålet mot Ajax (som skulle visa sig värdelöst) under sin första säsong att hämta ur Ronaldo minneslåda.
Men ett överraskande uttåg mot Ajax följdes av ett än mer skrällartat mot Lyon i CL-åttondelen i fjol. Nu kan en konstatera att Ronaldo inte klarat den viktigaste målsättningen som sattes upp när han värvades 2018: Att bryta Juves Champions League-förbannelse.
Nästa sommar går hans kontrakt ut i Juventus. Detsamma gäller den 27-årige Paulo Dybala, och innan argentinarens skadeproblem började i höstas kom påminnelsen om att han och Ronaldo inte får ut maximalt av varandras spel.
Snart kommer Juventus behöva bestämma sig för om de ska förlänga Ronaldos eller Dybalas kontrakt. Att båda stannar är knappast troligt. Ronaldos lön är så långt ifrån pandemikompatibel som det går att komma. Samtidigt finns chansen för Juve att fortfarande få en hyfsad slant för Dybala trots höstens spelmässiga besvikelser.
Men väljer Juve Ronaldolinjen så går det inte att ha en superstjärna som tillåts vila i ligamatcher som den mot Lazio förra helgen, för att sedan inte dyka upp när ett säsongsöde ska avgöras.
Klubbledningen
De som tar det beslutet är den sportsliga ledningen med president Andrea Agnelli, hans vice Pavel Nedved, och sportdirektören Fabio Paratici. Den senare fick en stor del av äran för rekryteringen av Ronaldo; sedan dess har mycket gått bakåt efter att Beppe Marotta lämnade VD-rollen hösten 2018 och så småningom hamnade i Inter.
Juventus har blivit allt mer vilset i den moderna fotbollsvärlden. När man vinner ligatitlar år efter år och är en allvarlig utmanare bland Europas bästa är det enklare att förbise det stora PR-fokuset, icke-ränder och tigerfärgade matchtröjor.
Men positionen som Juventus hamnat i våren 2021 är en där de är distanserat i Serie A-toppen och har ännu längre till kontinentens toppklubbar i kvalitet. Juveledningen klippte banden med Max Allegri 2019 efter fem raka scudetti. Maurizio Sarri försvarade ligatiteln men gav aldrig bilden av att vara en riktig Juventustränare.
Sarri var i alla fall en erfaren och taktiskt driven tränare till skillnad från mannen på dagens post, som framförallt är en älskad klubbsymbol. Klubbledningen kan därför inte göra något annat än att behålla Pirlo säsongen ut. Varför skulle de anställa honom från början om det inte vore för den långsiktiga planen och tillåtelsen att förändra?
Andrea Agnelli drömmer om en tung roll i familjekoncernens Ferrari. Nedved finns redo som en duglig ersättare, men det kan bli svårare i frågan om Paratici. Hans köp av Chiesa, Dejan Kulusevski, Weston McKennie, och Álvaro Morata har visat sig ha stor tillväxtpotential.
Men ingen ur denna kvartett, Chiesa undantaget, kan i dag lyfta laget till normala Juventushöjder. Sommarens dyraste värvning Arthur har heller inte kunnat lösa flera år av mittfältsproblematik.
Agnelli och resten kan säkert ta ett år av motgångar. Men tendensen de senaste åren är tydlig, och den pekar inte till klubbledningens fördel.