Den italienska fotbollsfredagen började med masshysteri i Rom. Den hade ingenting med Gli Azzurris kvartsfinal mot Belgien och göra – än mindre med lördagens möte mellan England och Ukraina på Olimpico – utan det var José Mourinho som hade äntrat scenen och presenterats som Roma-tränare.
Någon timme innan midnatt hade portugisen förlorat en av sina nyckelspelare innan det riktiga arbetet ens börjat. På den andra sidan Alperna gjorde vänsterbacken Leonardo Spinazzola en fenomenal insats mot Belgien i München. Han var överallt, och fick SVT-kommentatorn Glenn Strömberg att utbrista att han “aldrig sett en försvarare vara så offensiv tidigare”.
28-åringen befann sig på mittplan när han mot slutet av matchen tog en ännu en rush och attackerade en boll på belgarnas planhalva. Då tog det tvärt stopp i löpningen, och vid första anblick såg det ut som en av alla muskelbristningar som spelare riskerar oftare vid tätt matchande.
Det var värre, det var hälsenan enligt uppgifter, och den var av. Det är trots allt Leonardo Spinazzola det handlar om. Mannen från Foligno i centrala Italien har ett annorlunda skimmer över sig, ända sedan han började spela fotboll på en upptinad isrink hemma i Umbrien.
Spinazzola fick sitt stora genombrott säsongen 2016/17 i det Atalanta som slutade på en fjärde plats i Serie A. Ytterbacken lånades ut dit under två säsonger från Juventus, men tyckte att det räckte med en för att bevisa att han var redo för konkurrensen hos mesta mästarna.
Spinazzola tjurade, gjorde sin besvikelse offentlig, och petades i säsongens två första matcher. Han togs sedan till nåder av tränaren Gian Piero Gasperini och accepterade ett till år i Bergamo – men under våren 2018 tvingades Spinazzola att operera korsbandet.
Skadeuppehållet gjorde att han missade inledningen av 18/19-säsongen och Juventus släppte Spinazzola efter säsongen till Roma. Det blev bara tolv framträdanden i i vitsvart trots att han var i klubbens ägo sedan 2010.
Spinazzola har varit en av Serie A:s allra bästa vänsterbackar när han kunnat spela under dessa två år i Roma, men fick stora delar av våren spolierad på grund av en muskelskada. Den uppladdningen till trots klev han in till EM och visade sig vara Italiens kanske allra bästa spelare.
Det blir inget mer spel i turneringen för honom – men väl för Italien. Om gruppspelet var en uppvärmning på hemmaplan i Rom, och åttondelsfinalen mot Österrike krävde en ansträngning på en högre höjd, så var Belgien det första riktigt stora testet.
Italien klarade det med bravur och vann helt rättvist efter Nicolò Barellas och Lorenzo Insignes mål i första halvlek. Italiens presspel fortsätter att vara på en egen nivå i detta EM och föranledde det första målet, när Jan Verthongen tog det ogenomtänkta beslutet att försöka utmana den azurblå vågen, men istället tappade bollen och fick se den rullas in i nät av Barella.
2-0-målet var av det eleganta slaget och kom från Insigne 13 minuter senare i den 44:e minuten, när Napolianfallaren böjde in bollen ur favoritpositionen till vänster utanför straffområdet. Romelu Lukakus straffreducering på tilläggstid i första halvlek skulle inte räcka för Belgien.
Italien stängde till de farliga ytorna i andra halvlek, och Lukaku har fortfarande inte gjort något mål i öppet spel mot Juventusduon Leo Bonucci-Giorgio Chiellini sedan han kom till Italien för två år sedan.
Det finns både försvars- och anfallsmässiga skäl till att utmåla Italien som den klara favoriten till EM-segern nu. Efter tolv raka segrar och 31 matcher utan förlust fick Roberto Mancini dessutom vinna mot en av de riktigt starka nationerna.
Förbundskaptenens lag gjorde det utan någon anfallare på planen, då Ciro Immobile stod för en miserabel insats som endast är ihågkommen för sekvensen med plågorna på gräset och det plötsliga helandet som åter gav Immobile liv när han hörde nätrasslet från Barellas skott.
Immobiles tillkortakommande tillsammans med skadan på Spinazzola är de enda orosmolnen på den italienska horisonten. I semifinal väntar ett ineffektivt och ängsligt Spanien, och på den andra halvan av slutspelsträdet talar det mesta för att England får spela både semi och final på Wembley.
Varken Spanien eller England har fått ut max av taktiska idéer eller spelarpotential hittills i EM. För Italien gäller motsatsen. Mancinis lag kan bara hoppas att peaken inte kommit för tidigt och att ångan hålls uppe i två matcher till.