På förhand målades matchen upp som “derbynas derby”, ett avgörande möte om en finalplats i den enda staden med två olika Champions League-vinnare. Inramningen levde också upp till alla superlativ och den elektriska stämningen inför avspark gick fram genom tv-rutan på ett sällsynt påtagligt sätt.
På Inters Curva Nord poserade en gigantisk riddare med Milanos stadsvapen. I koreografin på motsatt sida fanns en maskerad milanista – redo för attack som banderollen löd – efter ramsan “Bandito” som Milanfansen hämtat från den argentinska VM-dängan “Muchachos”.
Milan, i 0-2 underläge, höll på att sno åt sig en ledning på Giuseppe Meazza. Sandro Tonali serverade Brahim Díaz till ett jätteläge i den elfte minuten, som slarvades bort med ett missriktat avslut. Ett ödesdiger miss för matchens vidare utgång. I den 38:e minuten skaffade sig sedan comebackande Rafael Leão nästa stora Milanchans, men skottet strök utanför stolpen.
Däremellan handlade det mesta om Inter. Milan satte hemmalaget i problem inledningsvis med en frenetisk press och bättre bollinnehav än senast, men Inter hittade sätt att hantera den så småningom och skapade flera bra chanser framför Mike Maignans mål.
Efter halvtidsvilan uppenbarade sig Milans problem allt tydligare. Rafael Leão lyckades inte påverka spelet så som Milan tvunget behövde, och bakom vänsteryttern stod Theo Hernández för en ny blek match.
Milan var lättläst och idélöst i offensiven, och i den 74:e minuten punkterade Inter dubbelmötet. Inhopparen Romelu Lukaku hittade en glödhet Lautaro Martínez som skickade medparten på Giuseppe Meazza till ett svartblått himmelrike.
3-0 sammanlagt, en övertygande och rättvis derbyseger för Inter, som tog revanasch för Champions League-förlusterna mot Milan 2003 (semifinal, på bortamål!) och 2005 (kvartsfinal).
Den starkt ifrågasatte tränaren Simone Inzaghi har otroligt nog tagit sitt lag till en första CL-final sedan trippelsäsongen 2009/10. För att sätta bedriften i perspektiv är det bara att kolla på Inters CL-facit under de senaste säsongerna, efter sju år där laget inte ens medverkade i turneringen.
2018/19: Gruppspel. Tränare: Spalletti
2019/20: Gruppspel (final i Europa League). Tränare: Conte
2020/21: Gruppspel. Tränare: Conte
2021/22: Åttondel. Tränare: Inzaghi
Det sista ordet på den här säsongens resa är inte skrivet. Man kan peka på att Inter hade en enklare väg till finalen än vad motståndaren i Istanbul den 10 juni kommer ha, men då glömmer man att Milanolaget mötte både Bayern München och Barcelona i gruppspelet.
Likväl är det enligt mig det mest skrällartade finalavancemanget sedan Liverpool nådde just Istanbul 2005. Få trodde på Inzaghis Inter, knappt ens i gruppspelet och än mindre när förlusterna radades upp under våren. Men tränaren har hela tiden haft spelarnas förtroende, och exemplet visar att tålamod till och med kan löna sig ibland.
För dramatikens skull är det bara att hoppas på att Manchester City tar sig vidare i morgon kväll. Real Madrid förlorar som bekant inte finaler, så den uppgiften slipper nog Inter helst.
Fram till den riktiga finalplaneringen får Inter njuta av att ha satt italiensk klubbfotboll i strålkastarljuset igen. Det som lyst över Guiseppe Meazza två gånger den senaste veckan, med ett bevis på att italiensk fotboll både är älskvärd och relevant fortfarande.
Du kan följa alla matcher i Champions League på C More!