Säsongen 19/20 gjorde Union Berlin entré på Bundesliga-scenen. Detta efter att schweizaren, Urs Fischer, utsågs till huvudtränare säsongen innan och ledde dem igenom Bundesliga-kvalet till Tysklands högsta liga. Sedan dess har resan bara varit en makalös färd uppåt. Klubben hade då cirka 21 000 medlemmar – nu, efter fem år, har Union Berlin över 60 000 medlemmar.
![]()
Klubbens stora styrka har varit att för varje säsong förstärka truppen ytterligare, trots tappen av nyckelspelare. En av de huvudansvariga för detta har varit sportchefen Oliver Ruhnert. Han har tillsammans med sitt scoutingteam visat vad ”Fingerspitzengefühl” är i sin renaste form.
MISSTAGET
För varje säsong som gick trodde de flesta att ”nu kommer Union-tåget att sakta ner”. Men så har fallet inte blivit, förrän nu.
I somras klev Union utanför sina framlagda ramar när det kommer till transfermarknaden. Detta i tron att de skulle kunna förstärka laget ännu mer nu när de spelar i Champions League för första gången någonsin.
![]()
I stället för att plocka in spelare som är mindre kända eller har haft en sämre session i sin tidigare klubb valde Union att plocka in stora namn såsom landslagsspelaren Robin Gosens och den rutinerade offensiva pjäsen Kevin Volland. Sportchefen Ruhnert löste också flera intressanta lån som Chelseas 20-årige anfallare David Datro Fofana eller Leeds Brenden Aaronson.
Många hyllade Unions transferfönster och hur de lyckades knyta till sig så många duktiga fotbollsspelare med en rätt så liten budget i jämförelse med sina CL-konkurrenter.
![]()
Den stora överraskningen kom när den före detta italienska landslagsstjärnan Leonardo Bonucci kom från Juventus på free transfer. En extremt oväntad flytt, men rimlig tyckte många, med tanke på vilken rutin han skulle tillföra när det kommer till CL-spelet.
De mer kritiska frågorna gentemot Bonucci-värvningen dök upp lika snabbt som de försvann då Union, med sin färska transferhistoria, har påvisat vilken bra känsla de har när det kommer till värvningar.
Med facit i hand kan vi dock konstatera att utvecklingen inte har gått som Union hoppades på. All respekt till spelarna som har kommit in, men fram tills skrivande stund har sommarens transferagerande tyngt klubben rejält.
Det så framgångsrika kollektiva spelet har varit som bortblåst – bakåt har Union läckt som en sil och framåt har de knappt producerat någonting.
KORT GLÄDJEHOPP
För två veckor sedan fick Union slutligen bryta sin förlustsvit efter 1:1 borta mot Napoli i Champions League-spelet. Detta blev klubbens första poäng någonsin i CL. Denna glädjeimpuls varade inte länge. Ett par dagar senare stod Union för en bedrövlig insats när de förlorade med hela 4:0 mot ligaledarna Bayer Leverkusen.
RYGGRADEN SAKNAS
Att nyckelspelare såsom Rani Khedira och Robin Knoche var skadade i början av säsongen hjälpte heller inte Unions tunga höst. Inslussningen av de nya spelarna in i Fischers framgångsrika system har fallerat rejält. Självfallet kunde de inte gå uppåt i all evighet, men att det har blivit som det har blivit hade nog ingen kunnat föreställa sig.
![]()
ETT SORGLIGT FARVÄL
De flesta tränare som lett ett Champions League-aktuellt lag genom 14 raka segerlösa matcher hade sedan länge flugit ut med huvudet först, men så är inte fallet i Union Berlin. Urs Fischer har under sina fem år skapat sig en sådan unik sits i klubben så att klubbledningen helt enkelt har gett honom mandatet att själv bestämma när det är dags för honom att ta klivet ner som huvudtränare. Både styrelsen och spelarna har varit tydliga att de stöttar Fischer, men i måndags blev det officiellt att Fischer kommit överens med klubben att det var dags att ta farväl. Ett oerhört sorgligt avslut på en sagolik fotbollsresa.
För ett par veckor sedan såg vi även Bosse Svensson lämna sitt Mainz efter 16 aktiva år i klubben (de senaste två år som huvudtränare). Även detta ett sorgligt avsked. I den första matchen utan Svensson lyckades Mainz ta säsongens första ligaseger och skickade då detta fina meddelande på sina sociala medier:
Det är många klubbikoner som har fått slänga in handduken denna höst vilket såklart är tråkigt, men jag vill lyfta det fina i detta. Att dessa tränare och klubbar har tagit farväl av varandra på ett nyktert och kärleksfullt sätt är ändå väldigt vackert i denna annars rätt så känslokalla och tuffa moderna fotbollsvärld.
Nu återstår det att se vilken väg Fischer respektive Union tar härnäst – en sak är i alla fall säker och det är att de tillsammans har skrivit en av tysk fotbolls mest häpnadsväckande saga.