Old Firm mellan Celtic och Rangers i dag och allt talar för att Fredrik Ljungberg sitter på Celtics bänk. Igen. Från de stora rubrikerna och löftena om en skadefri Fredrik Ljungberg när han kom i januari till en betydligt mer blygsam roll i det skotska storlaget, som förvisso leder ligan och går bra, men det i en liga som är än mer på dekis.
På något sätt tycker jag att det är sorligt. En av svensk fotbolls allra största som var tongivande i ett av de bästa landslagen vi haft och som spelade i nio säsonger i ett Arsenal som då vann titlar på rad. Som bland annat gick igenom en säsong i Premier League utan förlust. Ja, det spelar ingen roll vad man tycker, fakta talar ett tydligt språk om Ljungberg.
På något sätt var sjysst att han satsade på något nytt, och drog till USA för att prova på det. Efter två säsonger där utan mycket avtryck vände han tillbaka till Europa. Agenten Phil Smith talade om mängder av erbjudanden, precis som föregångaren Claes Elefalk. Ändå valde Fredrik Ljungberg att provspela för Celtic i den skotska ligan. För fansen och passionen, förklarade svensken.
Ja, ja, jag borde ju skita i att Ljungberg fortfarande älskar att spela och träna fotboll och vara en del av ett lag, alternativt att han inte vet vad han ska göra nu när karriären snart är över. Det borde ju inte vara mitt problem att han i dag är nöjd med att kriga om en plats i Celtic, och drömma om att komma tillbaka till matcherna.
För jag ogillar ju att Börje Salming hoppar på Peter Forsberg, även om jag kan beundra Salmings mod och att han hade helt rätt, men det måste väl vara upp till individerna att få göra som de vill. Eller hur?
En klassisker är ju att sluta på topp. Fast hur ska man veta när det är? Och om man fortfarande har roligt även om man inte är på topp så ska man väl kunna fortsätta. Eller? Ja, jag är kluven, för det är något ovärdigt över att se en stor spelare som Ljungberg knappt platsa i en riktigt svag liga och egentligen mest leva på sitt namn, och det räcker inte ens till en plats i elvan.
Samtidigt är det häftigt att man som Ljungberg och Forsberg är beredda att ta en massa skit och ifrågasättande bara för att de vill köra på och spela vidare och inte gå in i nästa fas av livet. Så det är bara att hoppas att det stämmer att Ljungberg börjat närma sig formen, och att han kommer att sätta färg på den skotska ligan under våren.
Och då mest för hans egen skull, för innerst inne tror jag att han lider på bänken eller läktaren i Glasgow. Och alla som tar upp landslaget igen bör kasta sig bakom en skämskudde eller två. Han är inte ens nära.
Apropå Ljungbgerg så sade Sven-Göran Eriksson häromveckan i Expressen att han hade kontakt med Ljungberg innan han gick till Celtic. Naturligtvis var kopplingen att “Ljungan” skulle kunna gå till Leicester i sommar. Sett till hur den klubben närmar sig Premier League så känns inte det som det naturliga steget för Ljungberg sett till hans insatser.
Ändå undrade Robert Börjesson om inte Celtic var bättre sett till att där får han spela Champions League. I dagsläget känns det inte som om Ljungberg har ett val, den tiden i hans karriär är förbi, och det är upp till klubbarna.
Vad jag förstått från Glasgow-håll så är det snarare så att klubben avstår en förlängning med honom om han inte rycker upp sig rejält. Och frågan är om han har det i sig? I eftermiddag får vi ännu en indikation.
***
Fotbollskanalen Europa i TV4 i kväll – redan 23:05. Missa inte.
***
Qviding verkar köra på sitt egna spår, efter vad jag hör, och tar platsen i superettan och skippar alltså Örgryte. En hyfsad smäll för Öis som får starta om i division 1. Stalltipset är även att ständige supportern och rikemannen Benny Rosén köper tillbaka Öis-gården från konkursboet efter Örgryte Fotboll och lånar/hyr ut den till den ideella föreningen.
***
När jag följde engelska ligan i början existerade inte internet och vi fick som sagt nöja oss med en match i veckan mellan mitten av november till i slutet av mars. Då blev kortvågsradio en räddning och framför allt i slutet av 1980-talet körde jag ofta Leeds-matcher via radio. Sändningarna hade minst sagt en del störningar och inte sällan stod jag utomhus för att få till rätt vinkel och fritt blås till BBC-sändningen.
Under gårdagen fick jag nostalgiska vibbar när jag hörde ett radioreferat av Leeds-Norwich via nätet. En match som hade allt att döma av rapporten. Alltid lika svårt att avgöra vem det är som gör mål, och samma hemska känsla i magen varje gång. Fast det var gött när Somma kom in och fixade 2-2 efter bara någon minut på plan. Sydafrikanen är vår tids David Fairclough? För som inte minns eller vet – googla.
***
Scenerna från Olympiakos-Panathinaikos gör att jag fattar att anfallsstjärnan Djibril Cisse som säger att han ska sluta spela i Grekland efter 1-2 förlusten och attackerna från Olympiakos-fansen.
[youtubeplay id=”GlSl228JBIw” size=”large”]
Även Olof Mellberg ska ha varit inblandad i kaoset men jag har inte hittat några bilder på honom. Kanske lättare för honom att spela vidare efter segern?
***
Oerhört imponerande om Gais får in Wanderson också. Ovanpå att man tagit in Alvaro Santos från Örgryte utan större kostnad. Onekligen en spelarmarknad som gynnar klubbar med små resurser.
***
Ribban räddade Manchester United på slutet mot Crawley Town. Tänk att Premier Leagues dominant bara vann med 1-0 hemma på Old Trafford mot division 5-laget och en del av reserverna som fick chansen av Sir Alex Ferguson kom knappast närmare A-laget efter vad de visade upp. Inte utan att jag fattar om en del United-fans börjar tvivla på Gabriel Obertan och Bébé.
***
Får flera mejl som beskriver bristen på demokrati i den svenska fotbollsrörelsen när det handlar om 51-procentsregelns vara eller icke vara. En laddad fråga, minst sagt, och med starka politiska dimensioner. Lars-Åke Lagrell som nu försöker driva igenom en uppluckring är en vass “power-player” och han verkar ha tagit skurit några kurvor.
Grunden till det senaste bråken är fotbollens remissvar där man går “all in” för att luckra upp 51-procentsregeln. Det talas om 10-procentsgräns så att man ska kunna backa till 34-procentsgräns och så ska det framstå som att alla har gjort något. Den viktiga poängen är at föreningarna själva ska bestämma.
Samtidigt finns det en del tunga gubbar på andra planhalvan och Fair Play är inte riktigt det som kännetecknar kampen. Fast visst är det lite humor att Bosse Johansson är för uppluckring när hans förening, Elfsborg, har ett årsmötesbeslut på att behålla 51-procentsregeln. Och att Mikael Santoft skrivit under remissvaret trots att han bara är tjänsteman och egentligen ska hålla snattran och göra som rörelsen vill.
Min inställning i 51-procentsregeln är att föreningarna måste få göra som de vill, men jag delar många desillusionerade kritikers syn på bristen på demokrati i svensk fotboll. Det gäller i förbundet, det gäller i de flesta av föreningarna. Insynen är för dålig och kampen förs bakom stängda dörrar, precis som när det handlar om 51 procent eller ej.