Håller inte ALLA på lag?

Fått en del mejl och twitter-reaktioner med frågor om det har hänt i Sverige. Klart att lokaltidningar som Sydsvenskan, HD, Barometern håller på “sitt” lag emellanåt och att Stockholms-baserade DN i början av 1990-talet drev tesen att IFK Göteborg skulle dela med sig av miljonerna som klubben tjänade i Champions League, men det är inte som i Spanien. Det är inte ens nära.

Naturligtvis är det en affär som ligger bakom resonerandet i Spanien. De som köper och läser AS i Madrid håller ofta på Real och har sin världsbild klar: den bygger på att Barcelona får fördelar i La Liga och läsarna vill ha den bekräftad.

Då ser redaktören till att fixa det, även om sportchefen nu ska vara “råkatalan” så vill han väl ha bonus och att tidningen ska gå bra. Sedan gick man väl över gränsen här, men det är knappast AS läsare som blir upprörda över det.

I veckan som gick skrev Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström om att vara journalist och samtidigt hålla på lag. En farlig kombination, enligt Nyström och menade att han skulle vara en sämre krönikör om han höll på ett lag i elitserien och menade att hans kollegor inte kunde dölja att de håller på Djurgården, MoDo, Frölunda och Skellefteå.

Naturligtvis är det problematiskt men jag tror att majoriteten av de fotbollsjournalister som jobbar en gång i tiden fastnat för ett eller flera lag och fortfarande har en mer eller mindre stark relation till det laget. Det skiljer sig inte från att politiska journalister naturligtvis har sympatier för partier och att nöjesjournalister är svaga för Bob Dylan, Bruce Springsteen eller Lasse-Stefanz.

Grunden är att man är så intresserad av något att man fastnar för det och vill jobba med det och då som journalist. Att heja på ett lag eller en idrottare är en start och sedan går det inte att sudda ut i efterhand. Vare sig man vill eller ej, och sedan brukar det plana ut.

Jag kan inte ta bort min uppväxt som Leeds-fan efter en London-resa 1976 och där jag köpte Leeds-prylar och sedan var “hooked”. Eller att jag fick en Landskrona-dräkt som 7-åring och fick in Bois i hjärtat. Eller att jag ofta och gärna såg HIF på Olympia, både i början av 1980-talet och i början av 90-talet med Henrik Larsson och Mats Magnusson. Jag var till exempel på Ruddalen när HIF föll i det allsvenska kvalet och det var inte Frölunda som jag höll på i just den matchen.

Dessutom stod jag ofta nära klacken på MFF:s matcher från 1985 och en bit in på 1990-talet. Såg när Roy Hodgsons talangspäckade lag firade två SM-guld och tappade ett efter straffar mot IFK Norrköping och när man skrällde i Europa och hade svårt mot Ajax. Och då var jag inte direkt en neutral observatör från läktarplats.

Eller alla matcher jag såg IFK Göteborg göra på väg mot Uefa-cupvinsterna 1982 och 1987 och än i dag kan jag bli knäckt när jag tänker på Roland Nilssons och Per-Edmund Mordts svaga straffar mot Barcelona och där en Europacupfinal var sjukt nära.

För att inte tala om alla matcher jag sett från läktaren som svensk. Det började på allvar med VM-kvalet i Chorzow den 25 oktober 1989 där landslaget säkrade en plats i VM i Italien, den matchen är 5.15 in i klippet och där Joakim Nilssons (en av mina absoluta favoritspelare) räd inför 1-0 egentligen är snyggare än den betydligt mer omskrivna tvåan från Johnny Ekströms attack.

[youtubeplay id=”n0xJIJPNO_s” size=”large”]

Efter Polen-resan blev det VM -90, EM -92, VM -94 från läktaren och lägg till ett antal kvalmatcher både på hemmaplan och bortaplan där emellan. Naturligtvis var jag ingen neutral observatör i Palo Alto -94 eller på Råsunda när Brolin och Dahlin låg bakom målet mot England och de engelska hårdingarna bakom oss sneglade surt efter jag skrivit något om: “We always xxxx Des Walker” som svar på deras: “You never beat Des Walker.”

Vad jag försöker förklara är att jag tror att de flesta sportjournalister – jag vet att Ekwall är undantaget som bekräftar regeln – någon gång har hållit på lag och att det inte försvinner, men att jag inte alls är säker på att det gör alla dem till sämre journalister. Istället har jag en känsla av att många kanske till och med är extra hårda mot “sina” lag, dels för att befria sig från känslan att man kan misstänkas, dels för att man kan mycket om sina lag och klubbar.

För egen del är jobbet något som gör att man kopplar bort känslorna. Jag läste Spurs-supportern Simon Banks funderingar i ämnet inför Milan-Tottenham och där kände jag igen mig i hans beskrivning av tankarna efter Sveriges förlust mot Senegal i VM 2002, och att man går in i ett jobb med vinklar, frågor och artiklar snarare än ett sörjande som det hade varit om jag stått i blågult på läktaren.

Efter Sveriges haveri mot Costa Rica i VM 1990 så var jag helt förstörd och knappt kontaktbar. Efter Senegal-matchen tror jag vi gjorde över 20 sidor från matchen och jag jobbade hela natten (tidskillnaden i Japan var ingen höjdare) innan jag flög med gryningsflyg till Tokyo för presskonferens med de svenskar som var kvar.

Där drog jag loss storyn om att Fredrik Ljungberg var missnöjd med de svenska landslagsläkarna som inte hittat förklaringen på smärtan som stoppat honom under VM. För då var jag journalist.

Naturligtvis ska man vara medveten om problematiken kring att man är journalist och samtidigt kan ha känslor för en klubb, men det får inte gå till överdrift.

Det går att skilja på att vara supporter och reporter, och det går inte att sudda ut det förflutna där man har en eller flera relationer till klubbar, lag och spelare.

***

Håller på FC Köpenhamn i kväll. Varför? Ja, inte är det för att jag en gång i tiden hade lag i en massa länder och sporter och då höll på B 1903 i danska ligan som ju är ena hälften av FCK. Inte heller är det för att jag hatar Chelsea efter FA-cupfinalen 1970 eller något annat skäl, utan för att det är häftigt och inspirerande att se det danska laget utmana Europas elit.

Även om Chelsea är i kris så är jag inte säker på att det är en fördel för det danska laget. Då mister FCK underskattningen som annars hänger med när engelska lag ger sig av till Skandinavien.

En aning inspirerande är det för svenska klubbar att det går, men det är svårt att jämföra sig med FC Köpenhamn som trots ekonomisk kris på senare år fått ihop en slagkraftig trupp. Delar förvisso Stefan Andreassons uppfattning om att FCK borde nå CL-spel varje år, men det imponerade är att klubben är så ung och fått sådan fart på verksamheten.

Det bästa för svensk fotboll är att en del av FCK:s CL-pengar kan skvätta över till Sverige om klubben vill ha någon härifrån. Då är det inte mycket att göra mer än att sälja och vara glad över att någon klubb har pengar och vill köpa spelare i allsvenskan.

***

Är rätt nöjd med att jag är i Italien på måndag så jag kan se Milan-Napoli på inhemsk tv och följa pådraget i samband med det som blivit en seriefinal i serie A. En skön extramatch är ju Ibrahimovic vs Cavani.

***

Snöandet håller på att knäcka mig. Värst är att jag blir beroende av SL:s kollektivtrafik och inte kan cykla så fritt som jag hade velat. Och det jag har emot kollektivtrafik är känslan av att se en buss försvinna från hållplatsen precis när jag svänger runt hörnet eller se hur dörrarna på t-banetåget slå igen när jag srpungit som en gnu med väskorna hängande runt halsen.

Vem vill sitta och vänta? Inte jag.

***

Att däremot hålla på en liga…ja, det gör mig konfunderad.

***

Kenny Dalglish gör uppenbarligen allt för att Andy Carroll ska trivas i Liverpool. Managern hängde på nyförvärvet på en konsert med Boyzone (!). Fast trivs Dalglish egentligen?