Ljungberg är utan tvekan en av svensk fotbolls största och det har han inte fått nog uppskattning för. Snarare är det så att han hamnat lite vid sidan av, och att Zlatans bild av en egensinnig primadonna gått vinnande ur den kampen, och att de sista åren som inte var framgångsrika också satt en prägel på ex-HBK:aren.
Så grattis till DI Weekend som bärgat intervjun. Ljungberg får ett reportage över tio sidor och ingången är att han startar ett nytt liv med ett nystartat fastighetsbolag i England ihop med en konstnär och en “tung” affärsman. De börjar “försiktigt” med 100 miljoner kronor, men det är oklart om han spelat lämnat fotbollskarriären bakom sig.
![]()
I texten säger Ljungberg att han har flera erbjudanden från Premier League men inte kan skriva på för att han inte blev löst från sitt kontrakt med japanska Shimizu S-Pulse förrän 2 februari. Samtidigt borde hans nya agent Walid Bouzid (ej Fifa-licensierad) ha koll på att kontraktslösa spelare kan söka och få dispens av Fifa.
Även om Ljungberg är extremt öppen (ångrar Calvin Klein som ledde till sextrakasseri och isolering, höll på att dö som nyfödd, sjukdomen hypoglykemi och flickvännen) så är det deppigt att storyn förstörs av en PR-styrning som går i överspinn. Som att det är första gången på tio år som Ljungberg ger en längre intervju till svensk press. Jo, tjenare.
Apropå att han berättar om knölen och oron efter sina stora tatueringar av pantrar så kan jag bara gå tillbaka till den intervju jag gjorde med Ljungberg i maj 2005 som Expressen gjorde sex sidor och löpsedel på och där han berättade att han både läst sig bli testad för HIV och cancer.
Och jag tappat räkningen på de långa intervjuer Robert Börjesson och Johan Flinck gjort med honom under åren och på plats i London, Seattle och Japan. Naturligtvis finns det fler alternativ som under de här åren träffat honom, men jag vet ju att Börjesson satt med honom i Japan i höstas då Ljungberg även ringde mig och Flinck.
Eller att Ljungberg var Sveriges första internationella fotbollsproffs i mångmiljonklassen. Jaha, så Brolin, Thern, Kennet Andersson, Dahlin, Patrik Andersson, Schwarz, Limpar o Co spelade för kaffepengar. Eller att han inte kan gå ut på gatan i London för att att ett foto, eller knappt har tid att plåtas. Ja, han är känd men inte så känd, det är över fem år sedan han var vass i Premier League.
Det är uppenbarligen någon som fintat DI-reportern som inte har större koll på fotboll, men det blir ju tyvärr så att den PR-styrningen slår mot Ljungberg. Han framstår som otroligt om-sig-och-kring-sig och fåfäng och mån om att bli större.
Att exempelvis jämföra de 40 miljoner kronor som HBK fick av Arsenal för Ljungberg hösten 1998 med de “3,8 miljoner kronor” Celtic betalade för Henrik Larsson året före är inte relevant. Inte ens nära.
Jo, jag fattar att man ska himla med ögon och tycka att Ljungberg är enorm. Men summan är för det första fel, för det var 7,5 miljoner kronor, och för det andra gick Larsson till rätten för att komma loss från den holländska klubben och det var alltså inget marknadspris utan hängde ihop med anfallarens kontrakt och en klausul.
Sedan undrar man ju alltid varför man skriver så här och lämnar det helt okommenterat: “Fredrik Ljungberg har de senaste åren deltagit i flera stora välgörenhetsevenemang med kända profiler inom näringsliv, politik och idrott från hela världen. Även Megaartister finns med på ett hörn, liksom kronprinsessan Victoria.”
Jaha. Om man nu vill mörka vilka man kör välgörenhet med “kända profiler” och “megaartister” så borde man kanske helt skippa det. Det är ju samma med hans partners och hans nya fastighetsbolag som är namnlösa i texten. Det är som om Ljungberg och/eller hans rådgivare inte tror att det han uträttat räcker för att folk ska ta honom på allvar.
Det hela blir lite sorgligt med en av Sveriges största inom fotboll, som antingen känner eller fått rådet att känna att det han uträttat inte räcker, och att han måste pumpas upp på konstgjord väg. För tolka mig rätt, jag har alltid gillat Ljungberg och det är något han inte behöver.
***
En helt unik inblick i en Premier League-klubbs inre och landslagsbacken Jonas Olsson är en skön guide i senaste Ekwall vs Lundh on Tour. Han svarar på allt om framtiden, självmålet mot Kroatien, EM och rädslan efter Fabrice Muambas hjärtproblem:
Glöm inte att du kan vinna EM-resa med biljetter till en av Sveriges matcher, en mobil och en fet platt-tv.
***
Djurgården vann men det känns som att det hängde mer på Örebros svaghet. Magnus Pehrssons bygge övertygar inte. Åtminstone inte än.
***
Är jag ensam om att vara spänd på Magnus Hedmans bok? Han jobbade ju på TV4 under några år så det kanske blir en del härifrån också?
***
Gästade SVT:s Debatt i går för att snacka om Sverige ska bojkotta EM i Ukraina och Vitryssland och det gick väl okej, åtminstone att döma av mejl och twitter. Oerhört tacksam för alla som hört av sig. Om ni vill kolla in det så ser ni det:
[svtplay id=”2792719″ size=”large”]
En fascinerande cirkus som jag hamnade i, för även om jag tyckte att diskussionen om evenemang i diktaturer är okej, intressant och relevant, så var snacket om Carolas adoptivdotter och lämpligheten i hennes bloggande om Zoe och sedan debatt om för eller emot legalisering av cannabis på en helt annan nivå.
Eftersnacket kokade över helt och liknade mer Jerry Springer-show och då kan man lugnt konstatera att idrott i diktaturer var ointressant. Till viss del surrealistiskt. Vissa stunder vill jag göra som Burt i “Lödder” och bara knäppa med fingrarna och försvinna:
[youtubeplay id=”3liqQa1w2B0″ size=”large”]
Än mer surrealistiskt blev det på Hotell Park Avenue efter debatten när många av motdebattörerna hängde i baren och plötsligt var värsta polarna. Precis som att man bara spelade en roll i studion, och sedan klev man ur den. Ja, ja, det är väl så det är. Jag har ingen åsikt om Carolas bloggande om ni undrar. Jag tror inte på en legalisering av cannabis men kommer inte lägga mig i Pudas låda för det.
***
Erton Fejzullahu måste ha längtat efter det.
***
Ryktas att det är VM:
[youtubeplay id=”KYIwun7pajc” size=”large”]