Sveriges seger mot Frankrike i EM i tisdags fick onekligen konsekvenser. Mer eller mindre öppna bråk i det franska landslaget efter förlusten och bäst är väl ändå att Hatem Ben Arfa hotade med att åka hem. Hur gammal är han? Newcastle-spelaren borde skärpa sig, för det finns inte mycket tålamod i hemlandet.
Skälet till Ben Arfas ilska var att han blev utbytt efter en timme och ansåg att det fanns andra som var sämre i laget. Dessutom ringde han på mobilen från omklädningsrummet och blev tillsagd av Laurent Blanc. Ben Arfa och Samir Nasir började käfta med varandra och då tyckte Ben Arfa att Blanc kunde skicka hem honom.
På ett sätt hade man gärna sett det. Han är en fantastisk spelare och visade under våren i Newcastle att han har ett stort register, men att hålla på så, och det bara två år efter en skandal som det franska landslaget knappt hämtat sig från än. Ja, det är i det närmaste oförlåtligt att ställa till en scen för det.
Ovanpå det så rök tydligen Alou Diarra och Samir Nasri ihop och den senare är varken populär i landslaget – ingen lagspelare, enligt franska medier – eller i hemlandet där 80 procent av de röstande på L’Equipes hemsida inte vill se honom från start i nästa match. Ja, det är en uppförsbacke för talangen som vann ligan med Manchester City.
Det är Sydafrika än en gång. För två år sedan skickade Raymond Domenech hem Nicolas Anelka efter han kallat förbundskaptenen en “son av en hora” efter att ha blivit utbytt i paus, och det hela slutade med att spelartruppen vägrade träna och sedan var kaoset i gång som nådde ända upp på presidentnivå och en del spelare som Patrice Evra och Franck Ribéry blev avstängda från landslaget.
Sedan dess har ordet Knysna, som var orten där dramatiken utspelade sig under VM för två år sedan, blivit något som symboliserar allt som är fel med dessa överbetalda spelare och där vanliga fransmän och franskvinnor har svårt att ta laget till sig. Det är långt från 98-laget som på något sätt kunde hålla bråken på rätt nivå, och där Aimé Jaquet kunde hålla dem under kontroll.
Att landslagets stjärnor inte kan hålla sina egon i schack är ju bara bedrövligt. Särskilt inför en kvartsfinal i EM, där man ställs mot Spanien. En seger där så kanske det blåser över, men om “les bleus” får åka hem i morgon så kommer naturligtvis att skulden falla på spelarna och frågan är om inte generation 87 får den värsta smällen.
Generation 87, eller rättare sagt: “La generation 87” är Nasri, Ben Arfa, Jeremy Menez och Karim Benzema. De spelarna var basen i det U17-landslag som vann U17-EM 2004 och efter det har förväntningarna varit stora, och Nasri har kallats den nye Zidane. Även om de tagit kliv till stora klubbar så har det inte varit spikrak väg.
Däremot har de hela tiden haft egon och de olika bråken med tränare eller andra som stått i vägen har knappats gynnat deras image, åtminstone inte hos genomsnittsfransosen. Kanske går det hem hos en del av de yngre, men det franska landslaget behöver en framgång för att man i Frankrike ska börja glömma Knysna.
Sveriges insats i tisdags drog upp Sydafrika till ytan igen och Florent Malouda sa sig känna igen demonerna från bråken 2010, och det är inte utan man undrar om vem det är som läcker om bråken. För bara dagen efter fanns de i de franska tidningarna och Laurent Blanc kunde bara bekräfta, även om han tonade ner allvaret och sade att alla pratat ut. I kväll vet vi om det hjälpte, eller inte.
***
Roy Hodgson kör en omvänd Erik Hamrén. Alla de engelska spelarna måste sjunga nationalsången.
***
Två dygn i Gdansk och det var en rätt skön känsla att slå sig ner i en taxi och inte omedelbart känna: undrar hur mycket jag blir blåst på nu? Naturligtvis ska man inte dra för stora växlar av en stad, men det var slående vilken resa Polen gjort. Varit där 1989 och 1999 tidigare och de sista 13 åren har inneburit ett enormt kliv, och även om det inte riktigt löst transporterna till och från Arena Gdansk så har man varit moget för EM.
Ukraina är långt, långt efter. Bara hoppas att injektionen av pengar som EM i den forna Sovjetrepubliken gett inte bara hamnar i de styrandes fickor utan verkligen ger utveckling och utväxling för landet. För känslan är att Ukraina är närmare Polen mellan 1989 och 1999 än på andra sidan ’99, men om de får fart på hjulen kanske det kan gå undan.
Ändå är det slående hur oflexibelt det mesta är, inte så att folk är ovänliga, men att de är fast i ett sätt att tänka. Bara det att vi måste köa på presscentret för att köpa kuponger som vi sedan löser in mot kaffe, och där det inte funkar om man inte har exakt rätt värde i kupong, inte ens för mycket går. Kreditkort är inte heller att tänka på, för det tar man inte i presscentret.
***
Apropå Spanien, hetsa inte upp er så mycket:
[youtubeplay id=”fSfeKl1h6-w” size=”medium”]
Bara visa på planen vem som bestämmer, så kan ju fransmännen hålla på med satir.
***
Undrar om det kan finnas många fler och större rivaliteter i Sverige än Italien–England? Tipsextra/Tipslördag mot Uno-Kryss-Due och vidare till dagens Club Calcio. Värsta för engelsmännen att Roys landslag i det närmaste spelar italienskt från förr i tiden, och att Italien gått åt andra hållet.
***
Även ur Jogi Löws landslag läcker det. Tänk att hans överraskande satsning på Miroslav Klose, Marco Reus och André Schurrlé kom ut i förväg.
***
Vi bor på Englands hotell inför EM-kvartsfinalen, men vi kan väl inte räkna med att få full insyn likt SvD och Aftonbladet hade senast. Eller har Roy Hodgson inte lärt sig?