***
Sverige inviger Friends Arena med en match mot England. Efter en herrans massa år i rad utan förlust mot engelsmännen så är det plötsligt ett läge där Erik Hamrén förlorat två raka matcher inom loppet av ett år. Först var det träningsmatchen för ett år sedan i London där Gareth Barry gjorde enda målet och sedan sommarens EM-match där det blev 3-2 till Roy Hodgsons mannar.
Att förlora en träningsmatch betyder inget, kanske en del tänker. Tyvärr är det inte sant, för det betyder en hel del. Särskilt för Sverige som föll till 23:e plats på Fifa:s världsranking och där en ny förlust i kväll kan sänka de svenska VM-chanserna. För om landslaget blir tvåa efter Tyskland så väntar playoff och då är seedningen grund till lottningen.
Sverige har förlorat mot Brasilien i augusti och efter England väntar Argentina och Lionel Messi för riktiga landslaget i februari och däremellan ska landslaget med spelare från Norden till Thailand och spela två matcher och det troliga är att det blir mot starkt motstånd eftersom det är ett skäl till att man valde King’s Cup.
Så därför vore en vinst mot England av stor vikt, eftersom laget är rankat på 6:e plats i världen och är från Uefa så ger det rätt bra poäng för Sverige och detsamma gäller mot Argentina. Men det är en risk att möta så starka landslag då det kan sluta med att Sverige åker ner i rankning och får möta tuffare motstånd i ett eventuellt playoff.
Har haft svårt att ta Fifa-rankingen på allvar, men sett till att Norge lyckades spela upp sig till en elfte plats och därmed blev toppseedat inför VM-kvalet till Brailien så är det bara att inse: träningsmatcherna är viktiga. För egen del tycker jag bara tävlingsmatcher skulle vara en grund till rankningen då vi alla vet hur lätt det är att dagens träningsmatcher blir något annat när byten duggar tätt efter pausen.
***
Roy Hodgson kör med följande lag: Hart; Johnson, Cahill, Caulker, Baines; Gerrard, Cleverley, Osman; Sterling, Welbeck, Young
Stort att Raheem Sterling får köra på, och jag hoppas vi får se Wilfried Zaha under matchen.
***
Rädd att gräsmattan kan förstöra kvällens match. Den imponerade inte på spelarna efter vad jag hörde. Fast det ska bli häftigt med Friends Arena och lite som Zlatan var inne på: det känns inte som om den ligger i Sverige, det är en internationell arena.
***
Rikard Norlings kampanj för att bli manager och tvinga bort Per Ågren har inte gått hem, enligt fotbollskanalens uppgifter. Frågan är bara vad som händer i Malmö? Vad jag hör så är styrelsen – som ligger bakom alla rekryteringar – inte nöjda med varken Norling, Per Ågren eller vd:n Per Nilsson (som får leva med öknamnet Pellejöns 2 och där Pellejöns 1 var tidigare vd:n Pelle Svensson, som för övrigt också är i konflikt med MFF om pengar.)
Ja, det är inte lätt att sia om vad som sker i den maktkampen och det är inte lätt för Håkan Jeppsson att hinna med. Kritiken mot Ågren handlar om att han bommat en del värvningar – däremot kan han inte lastas för att Malmö FF inte sålde Daniel Larsson – och att han som chef inte sett till att ha läget under kontroll med Norling som fått för stora luckor att agera.
I dagens Expressen/Kvällsposten är Jonas Thern lite kritisk mot Malmö FF och Per Ågren för att han inte fått något konkret erbjudande att ta ställning till trots samtal. Varken kring talangutvecklingen, som ju fotbollskanalen.se avslöjade, och nu när det gäller jobbet som huvudtränare.
Lägg till att om Malmö ska ha Thern så måste den ekonomiskt pressade klubben anställa ytterligare en tränare som har Pro-licens eller börjat utbilda sig för att få licensen, och det räcker inte med Daniel Andersson.
***
Philippe Huber är onekligen en artist. Vilken man. Samtidigt är det ingen hemlighet att relationen mellan Kentaro och SvFF inte varit hundra på sistone. Men inte skulle han sitta på bord 40? Bäst är ändå att Huber ska ha i kontraktet att han ska få sitta på honnörsbordet på Fotbollsgalan.
***
Apropå Malmö FF. Kommunikationschefen Per Welinder är tyst nu för tiden. Känns som om klubben hade behövt kommunicera en del.
***
Landskrona har förlorat en stor profil och en riktig människovän i Dagmar Munck af Rosenschöld. En person som Sverige av i dag behöver och som det känns som dagens samhälle inte skapar längre. Den 92-åriga lämnar ett stort tomrum efter sig och det är verkligen sorgligt.