SvFF:s trovärdighet är noll efter cuphaveriet

Förbundet var dessutom arrangör av söndagens cupfinal mellan Djurgården och Göteborg och vi som var rappa nog att under några minuter skifta från SVT2 till SVT24 till SVTPlay kunde följa den deppiga utvecklingen efter att Pontus Farnerud avgjort straffläggningen. Där Blåvitt-fansen rusade in på planen och det blev kaos.

Exakt vad som hände därefter går det inte riktigt att utreda här och nu men klart är att bengaler både tändes och kastades från en del av Blåvitt-fansens sida och någon från Djurgårdens sida kastade en stol som skadade en ordningvakt. Som tur var kunde man hålla isär de provocerande Blåvitt-fansen och Dif-fansen.

Naturligtvis har klubbarna ansvar för sina fans och inte minst har individerna ett ansvar. Det är bara att hoppas att man kan spåra upp och straffa de som gjorde sig skyldiga till brott. Det är också befriande att Tobias Hysén, John Alvbåge och andra i IFK-truppen är tydliga med att ta avstånd från dem som förstör.

Klubbarna kommer säkerligen att bli bötfällda för de fel fansen har gjort och den notan kommer från förbundet. Bengaler, rusningar och turbulens kostar för klubbarna som dock gör oerhört mycket för att motverka de tendenserna.

Grundproblemet är naturligtvis att de här elementen finns inom fotbollen och jag har skrivit det många gånger och vidhåller: utan att man får mer hjälp av staten så kommer inte fotbollen att kunna hantera de här problemen.

Klubbarna jobbar stenhårt kring de här frågorna och de plöjer in miljontals kronor och lägger tusentals timmar på att försöka få ett stopp på det här. Bara okunniga klandrar klubbarna för att de inte gör tillräckligt, de jobbar stenhårt.

Därför förstår jag Djurgårdens frustration efter skandalen. Här har de själva fått kännbara straff och oerhört mycket negativ publicitet efter att det varit skandaler på Stadion och sedan slipper de inblandade undan rätt mycket efter det här.

Ett stort problem är att SvFF, som redan innan det här haft en svag trovärdighet bland fans och ledare, tappar ännu mer av den. Här fick man som arrangör svart på vitt hur svårt det är att hantera den här typen av problem och att det inte fanns en beredskap. Trovärdigheten går i botten.

Bara det att förbundet gett klartecken ihop med klubbarna till att en supportergrupp som representerade laget som vunnit cupen skulle få springa in på planen om den bara stannade vid mittlinjen. Ja, det låter ju bra, men verkligheten är en annan när folk väl rusat in, och var fanns beredskapen för det.

Förbundet säger nu att man inte kan bötfälla sig själv, vilket är förståeligt, men det är klart att om den dömande makten visar sig vara usel på att själv hantera problem som den straffar andra för…ja, det blir en omöjlig situation med en urholkad makt.

Karl-Erik Nilsson må pudla på sin blogg och säkerhetschefen Anders Sigurdsson kan önska att Disciplinnämnden tar upp arrangemanget för att se om SvFF gjort något fel. Det hjälper föga när de flesta i och kring klubbarna tappat tron på förbundets kunnande i frågorna om säkerhet.

Under alla år har Lars-Åke Lagrell lagt ansvaret på klubbarna och den inriktningen har inte ändrats under Karl-Erik Nilssons styre men nu har förbundet visat att man inte ens kan hantera säkerheten på sin nya tremiljardersarena. Först sprang en dömd planstormare in och kramade Lionel Messi i samband med matchen mot Argentina och sedan slutade cupfinalen i kaosartade scener där det var oerhört nära att sluta i fullskaliga kravaller.

Därför klingar det tomt att lägga ansvaret på klubbarna. Enda sättet att räta upp trovärdigheten är att ödmjukt lägga ner linjen om klubbarnas ansvar och sedan avisera konkreta åtgärder och helst en ny organisation som på allvar kan jobba med säkerheten inom SvFF. Förbundet måste vara bäst i klassen om man ska straffa andra, inte sämst.

I förlängningen hade det kunnat öppna för att exempelvis fotbollsförbundet och hockeyförbundet hade kunnat ändra på reglerna och ge de klubbar, vars medlemmar vill, möjligheten att låta en investerare ta över makten i föreningen i utbyte mot kapital som hade kunnat användas till att utveckla klubben.

Dagens regelverk innebär att en ideell förening inte får sälja mer än 49 procent av eventuella aktier och att medlemmarna alltid har makten via ett 51-procentigt innehav. Över detta regelverk styr RF:s 69 olika specialförbund och sett till att denna långbänk, som pågått egentligen sedan i slutet av 1990-talet, nu är framme vid ingen ändring så lär det så förbli ett bra tag.

Om Karin Mattsson o Co kan sitta kvar är en annan fråga? Det är naturligtvis allvarligt att de styrande för svensk idrott inte har bättre koll på strömningarna och dessutom har gjort en utredning som uppenbarligen är undermålig. Förtroendet för ledningen måste vara nere på noll efter det här haveriet.

Frågan är vad hockeyförbundet gör vid förlusten? Man är pressat av Hockeyligan som vill gå i den riktningen och den har redan tagit ett kliv bort från förbundet. Ja, det är naturligtvis inget lätt läge och det är inte heller så lätt av kliva av svensk idrotts sammanslutning, men det går inte att utesluta att hockeyn letar andra vägar.

Tänk att det var nära att förslaget från Mattsson o Co gick igenom, till och med fotbollsförbundets styrelse hade gett klartecken. Utan att Bosse Johansson i Elfsborg reagerat mot hela processen i mars och författat en motion till SEF – elitklubbarnas sammanslutning – och på så sätt väckt liv i frågan så hade förändringen fått klartecken i dag.

I och med att Johansson lyfte frågan i SEF så fick Aftonbladet nys om det och dånade på med ett rejält pådrag vilket väckte både andra medier och andra specialförbund och fotbollen. Många reagerade över att man försökte smyga igenom avregleringen utan att egentligen diskutera den. Sedan började dominobrickorna falla.

I många av fotbollens storklubbar såg fansen/medlemmarna till att årsmötena gick emot SvFF:s linje. Sedan svängde SEF, vars två representanter i SvFF-styrelsen röstat för en förändring, och plötsligt var en majoritet bland elitklubbarna emot en förändring. Då insåg SvFF-basen Karl-Erik Nilsson att man var tvungen att ta frågan en gång till.

Efter att fotbollsförbundet frågat runt bland distrikt och klubbar så kom SvFF-styrelsen fram till att man skulle svänga i frågan. Så från att ha gett klartecken till en avreglering för några månader så röstar i dag Karl-Erik Nilsson o Co:s ombud (han är på Uefa-kongress och Champions League-final i London) nej till en avreglering av 51-procentsregeln och bidrar till att sätta stopp för den riktningen.

På samma sätt började många av idrottens specialförbund att svänga efter att ha fått insyn i hur bräckligt Mattssons linje var byggd och hela processen ledde till att det blir omöjligt att få till två tredjedelars majoritet som hade krävts för en förändring.

Själv undrar jag vilka inom fotbollen som ville skrota 51-procentsregeln? Jo, jag vet att tidigare Dif-basen Bosse Lundquist var för och hade stöd av AIK under Per Bystedt och i viss mån av AEG-Hammarby, men annars har det varit svårt att hitta företrädare för den riktningen.

Åtminstone sådana som vågar kliva fram på barrikaderna. Eller är ledare så fega att de inte vågar stå för en fråga som i förlängningen hade riskerat att de blivit bortröstade? Det finns en del som “off the record” säger att de tror att en uppluckring kunnat ta bort huliganismen.

Oavsett är det fascinerande att ingen öppet vågar driva den linjen när nu fotbollen tog ett sådant beslut. Ja, det är faktiskt helt galet att man kunde ta det klivet.

Att förra SvFF-basen Lars-Åke Lagrell drev på i den riktningen är också svårt att fatta, för jag tror knappast att det var något han brann för. Jo, han brann givetvis över att få bestämma och få igenom det han jobbade för, men inte för frågan i sig.

De jag talar med tror att det handlade mycket om prestige. Lagrell kände sig en gång i tiden blåst av Lundquist, som sagt att SEF stod bakom förslaget när han var bas och drev på hårt i den riktningen och det fanns inte så mycket motstånd.

Men haverier av olika slag i samband med Riksidrottsmötet 2009 och 2011 gjorde att man fick kalla tillbaka det hela gång på gång, bland annat för att fotbollen inte var ense om det hela, och det skulle hela tiden tillsättas nya utredningar.

Efter de förlusterna blev Lagrell inställd på att driva igenom förändringen, och den viljan fick extra bränsle av att hans bittra fiender Bengt Madsen och Gunnar Larsson jobbade på andra sidan. Just rivaliteten och prestigen kring att bestämma blev här viktigare än frågan i sig.

Maktspelet inom svensk fotboll och svensk idrott slutar aldrig att fascinera. Visst, det är demokrati och sedan försöker alla utnyttja systemets brister för att få igenom just sin vilja och sin ambition, och ofta är det personlig prestige som styr och gamla allianser som spelar en stor roll.

När svensk idrott ska ta beslut i en oerhört viktig fråga så duckar man hellre debatten utåt och försöker trycka igenom den istället. Det är beklämmande att det går till så, men det påminner mig om hur svensk fotboll valde ordförande.

För egen del tror jag att svensk fotboll visst klarat av att hantera att äga frågan om 51 procent eller ej. Trots allt är det svensk fotbolls medlemmar som ska besluta i frågan och det måste gå att lita på dem lika väl som man ska lita på Fäktningsförbundet.

Samtidigt är det blott ett fåtal klubbar som i en eventuell förlängning hade kunnat kapitalisera och jag förstår naturligtvis fansen/medlemmarna som inte vill tappa sin makt över klubben och det är bara att hoppas att fler kommer till årsmöten.

Debatten kring 51 procent eller ej blir ofta svart eller vit. Motståndarna till en avreglering lyfter fram Bundesligas framgångar och publikdrag eller att norska Tippeligan har tappat efter att man släppte in privata investerare i klubbarna.

Tyvärr är det så att det finns inkompetenta ledare både bland de som är kapitalister och köper in sig i klubbar och bland dem som är valda av medlemmarna. Om medlemsstyrt alltid var av godo så hade inte Leksand, Timrå, AIK, Hammarby, Örgryte, Gais och så vidare havererat ekonomiskt.

Men sett till att ingen eller väldigt få inom fotbollen ville gå i den riktningen så är det naturligtvis rätt att SvFF i dag röstar nej till förändringen och sedan får elitklubbarna lägga kraften på att utveckla svensk fotboll utan att tänka i den riktningen.

Dessutom är det så att den svenska modellen av riskkapital och tredjepartsägande ännu så länge inte stoppats av Uefa och det finns många öppna vägar kring att göra affärer om det finns investerare som vill satsa på svensk klubbfotboll.

Under 25 minuter svarade han bra och fylligt på frågorna om framtiden, året i Frankrike, kaoset i PSG, bråket med Leonardo, sin beundran för David Beckham och drömmen om VM i Brasilien och att slå målrekordet i landslaget. Hela intervjun finns HÄR.

PSG:s svenska affischnamn var oerhört tydlig med att han verkligen inte vet vad som händer i framtiden, och kunde ju skoja om att varje gång han sagt att han ska stanna i en klubb så har det blivit en flytt.

“Jag vågar inte säga något. Jag har två år kvar och allt kan hända. Det har jag lärt mig inom fotbollen. Jag har bytt flera gånger och då har jag planerat för att stanna en lång tid men det har inte hänt. Vi får se vad som händer, det är mycket som kan hända som situationen är nu.”

Kritiken mot det Qatar-finansierade projektet, som nu kan stå utan tränaren Carlo Ancelotti, och där de franska tidningarna är fyllda av dagliga spekulationer, var uppenbar. Han pratade om en klubb som har tydlig växtvärk och att det har gjort året svårt och rörigt.

“Med tanke på var jag kom i från, jag kom från Milan och innan representerade jag Barcelona. Jag har varit i den atmosfären där vi snackar världens största klubbar. Så kommer jag till Paris, men med all respekt för ligan så är den inte klassad som spanska, italienska eller engelska. Sedan är klubben fortfarande liten och för ett och halvt år höll klubben på att åka ner i division två. Det var ingen toppklubb och det är det man vill representera. Men man trodde på det här projektet som ska växa och bli hur stort som helst och i dag är man här och försöker hjälpa till och göra det bästa av läget.” 

“Milan har sin identitet och tradition och historik. De har den stämpeln var man än kommer och även om laget i dag inte är favoriter att vinna är det fortfarande Milan. Det får du med lång historik och de spelarna som spelat där och med all respekt för gamla spelare som varit i Paris, så har de inte den historiken. De är inte är många världsstjärnor eller talanger som stannar i Frankrike utan de drar vidare till de större ligorna.”

På frågan om han själv fick välja vad han ska göra så var svaret intressant sett till avslöjandet om att Paris SG inte var något han hade i tankarna för ett år sedan, tvärt emot vad han sade när han skrev på:

“Jag vet inte, jag vet inte. Jag var inte inställd på att komma till Paris för ett år sedan utan jag var inställd på att åka till USA med Milan och förbereda mig inför nästa säsong och hela den biten. Istället fick man ett samtal i mitten av juni eller i juli om att Paris var inne i bilden och så fick man tänka annorlunda, så vi får se.”

Passade på att fråga om Zlatan kunde tänka sig att sänka lönen för att komma i väg, något som var tvunget för att få till en flytt till Juventus, men det ville han åtminstone inte erkänna utåt:

“Jag trivs bra, man får inte blanda ihop saker, jag trivs bra, men det finns inte en tanke. Det funkar inte så. Man byter inte om man redan trivs bra och har det bra och då ska du inte byta för att få mindre lön så som du säger. Jag har Mino (Raiola, agent) och Mino är bra på det och brukar lösa det.”

Svårigheten för Zlatan är att det finns väldigt få alternativ i Europa som kan betala den lön han önskar och som även är en klubb som kan vara med och kriga i både den inhemska ligan och i Champions League. Om han inte ska stanna i PSG är det Real Madrid och Manchester City, Chelsea som är möjliga om nu Juve stängt dörren. Napoli tror jag inte är realistiskt.

Ancelotti kan vilja ha med sig Zlatan Ibrahimovic till Real sett till att Higuain och Benzema lär vara på väg ut och José Mourinho kanske, kanske kan nappa på att återförenas i London. Sedan är det om Pellegrini vill ha Zlatan till City som definitivt ska värva en anfallare i världsklass eller två?

Eller så kanske det kan finnas ryska eller ukrianska storklubbar som definitivt har stålarna som kunde göra Zlatan till en av världens bäst betalda spelare, men är det klivet han vill ta? Ja, det lär bli en sommar fylld av spekulationer för Mino Raiola har ingen lätt uppgift att skifta Zlatan till en annan klubb.

Vad Zlatan drömmer om? Ja, så som han talade om Italien så är det inget snack om att det är förstaalternativet. Verkade inte som om England lockade och sett till hur han jämförde kulturerna i Spanien och Italien och menade att han fick vara glad om han blev insläppt på en restaurang i Spanien till skillnad från sitt andra hemland.

Ur svensk synvinkel var det naturligtvis positivt att Zlatan ville hålla i gång i helgen för att vara i stöt till VM-kvalen mot Österrike och Färöarna i början på juni och att han vill gå om Sven Rydell som har gjort flest mål i landslaget med 49. I dagsläget är Zlatan trea i listan med 39 gjorda mål och även Gunnar Nordahl är före med 43 mål.

Att hoppa in ett år i Djurgården mot en möjlighet till bra betalt och en ny miljö och ett nytt fotbollsland lockade uppenbarligen tillräckligt för att ta klivet och då är han redo i höst när VM-kvalet går mot sitt slut och i dagsläget är Norges väg till Brasilien rätt lång och snårig. För Högmo är det bara en bonus om han räddar Dif, men alla förstår om det misslyckas.

Har mest hört positivt om Högmo men en del som känner till honom väl undrar om han klarar trycket i Djurgården. Under sin tid i storklubben Rosenborg med stor press kring jobbet gick han in i väggen och fick till slut lämna klubben efter rätt kort tid. I varken Tromsö eller i norska damlandslaget, U21-landslaget var det lika stort tryck.

Ja, det återstår naturligtvis att se och människor lär sig av erfarenheterna och förhoppningsvis vet han hur han ska hantera ett ökat tryck i Djurgården om det går dåligt. Samtidigt kommer han in till rejält sänkta krav och därför är kanske risken mindre att han hamnar i en liknande situation som Magnus Pehrsson gjorde.

***

Trots att jag är Leeds-fan kommer jag att sakna Sir Alex Ferguson. Gillar att han fick en tårta i form av en hårtork på sin sista presskonferens inför en match:

[youtubeplay id=”uVl55dyWhLA” size=”small”]

***

Att Rikard Norling pratar med turkiska Genclerbirgli är inte särskilt underligt. Alla vill väl ta ett kliv upp i karriären.

***

På söndag avslutar vi säsongen av Fotbollskanalen Europa med ett extra långt program i TV4-Sport och ett samkör med Club Calcio enligt följande:

18.00 Fotbollskanalen Europa: Ligue 1

18.30 Fotbollskanalen Europa: La liga

19.00 Fotbollskanalen Europa: Bundesliga

19.30 Fotbollskanalen Europa: Premier League

20.00 Club Calcio

20.45 Serie A: Siena – Milan

22.30 Club Calcio

23.00 Fotbollskanalen Europa: summering

I Fotbollskanalen Europa är det Patrick Ekwall, Simon Bank, Johanna Garå, Jesper Hussfelt och jag. I Club Calcio b blir det Hussfelt med Martin Åslund, Thomas Nordahl och Marcus Birro.

***

David Beckhams framgångar vid sidan av planen hade effekten att en del ansåg att han inte var en vass spelare, men få hade hans känsla när det handlade om inlägg, frisparkar och avslut. Dessutom var han en vinnare.

***

Trist med nedläggningen av TV4-News och de många åtstramningarna och nedskärningarna på mediaområdet är både deprimerande och oroande. Risken för ökad PR-styrning av medierna är påtaglig och där är det bara att hoppas att ägarna inte bara betonar sista raden.

***

Såg hockey-kvarten Sverige-Kanada på plats i Globen och det är få saker som slår att uppleva dramatisk idrott på plats. Oerhört häftigt med den svenska segern, och den magiska känslan var nästan som den jag hade som liten pojke framför tv:n 1977.

Sedan var ju Fredrik Petterssons kraftfulla straff helt i min smak.

Däremot måste man undra kring arrangörernas jobb sett till att det inte går att sälja ut Globen helt och hållet i en avgörande VM-kvart mot Kanada. Biljettpriserna är för höga och det är lite svårt att förstå att inte läxan gått hem kring dem. Förvånar även att folk hänger i baren istället för att kolla när perioderna börjar.

***

Roberto Mancini fick sparken i Manchester City och det är bara att inse att trycket på managers i dag är därefter. Omsättningen är brutal och i England rätt fascinerande med alla byten i topplagen som gäller inför höstens Premier League. Enligt Sporting Intelligence lär bara tre av 20 managers ha haft sina jobb i mer än tre år i höst. I Campionship är det två av 24, i League 1 är det tre av 24 och i League 2 är det tre av 24.

När det gäller Mancini är det slående med alla stories som kommer ut i samband med sparkandet av italienaren som handlar om att han är arrogant och långt i från trevlig mot andra anställda och spelare. Sant eller ej? Ja, det är lite underligt att inget läckt ut tidigare, samtidigt är det väl alltid så att det kan finnas en rädsla för den som bestämmer.

Den här dokumentären om Johansson är först ut och det handlar väl om SVT eller TV4 som är aktuella köpare och sedan hoppas man säkert på att få ut den i Europa. Lennart Johansson är större än många tror, som fotbollsledare från Uefa eller Fifa så är du i många länder på högre nivå än en svensk statsminister.

Den förre Uefa-presidenten är onekligen en av Sveriges största idrottsledare och den nu 83-årige profilen har ett liv som få andra. Började på golvet efter militärtjänsten på Forbo-Forshaga och slutade som VD, och efter att ha glidit in i AIK:s bandystyrelse växlade han upp till fotboll och blev ordförande i hela AIK innan det blev Svenska Fotbollsförbundet, Uefa och höga poster i Fifa.

Det stora avtrycket han gjort är att han skapade Champions League i en tid när de stora klubbarna i Europa hotade att bryta sig loss. Den storyn är intressant och mest fascinerande är att dagens Uefa-president Michel Platini går hårt åt Champions League i dokumentären och säger att han ogillar upplägget och turneringen.

Fransmannen poängterar att om man inte är mästare i sitt eget land så borde man inte heller kunna bli Europamästare och drar upp frågan varför inte det svenska mästarlaget är med i mästarnas cup, men Platini inser också att det gått för långt för att ändra på upplägget. Samtidigt intressant att högsta basen sågar sin egen turnering och kassako.

Filmen inleds med en del tunga namn som uttalar sig om Lennart Johansson och jag studsar till på Fredrik Reinfeldt som knappast har någon relation med Johansson. Statsministern tillträdde bara några månader innan en skadeskjuten Johansson lämnade posten som Uefa-president och hans uttalanden ger ingen tyngd.

Däremot är Göran Persson klockren och särskilt delen när han berättar om hur Storbritanniens premiärminister Tony Blair talar om “Lennart”. Det säger mycket om statusen man har som Uefa-preisdent och det finns fler som är bra av rösterna, som Peter Schmeichel, Roy Hodgson och förre Uefa-vd:n Gerhard Aigner.

Samtidigt är det ingen rak hyllning, bland annat har man med Olof Brundin som gjorde den rubrikskapande intervjun med Lennart Johansson i Aftonbladet inför Fifa-valet 1998 där han sa följande efter ett besök i Sydafrika: “Hela salen var full av svartingar och det blir jävligt mörkt när de sitter tillsammans. Är de dessutom ilskna så är det inte så jävla muntert.”

Även i dag är det märkbart hur förbannad Johansson är över att ha blivit utmålad som rasistisk och poängterar att han anser sig vara en av de europeer som gjort mest för fotbollen i olika länder i Afrika.

Filmen är 55 minuter och känslan efteråt är att man haft material för 90 minuter men har klippt ner och samtidigt velat ha med många delar och många röster. Jag hade velat se mer tid för för att fylla i storyn om Johansson. Hade även önskat mer miljöer som när han var på Champions League-finalen i München, eller på EM i somras eller träffar Kurre Hamrin i Neapel. Inser att det är svårt med de som intervjuas, men däremot hade jag velat ta rygg på Johansson än mer.

Ja, jag hade velat ha ännu mer Lennart i “Lennart”. Det finns väldigt sköna intervjuscener där han är rak och öppen och både rolig och allvarlig om en rad skiftande ämnen: om sin tro, om döden, om att han inte alltid är nöjd med sitt liv och vad han uträttat och om att man inte behöver vara statistiker för att veta att man som 83-åring inte har mycket kvar.

Lennart Johansson är en fascinerande man och jag har stor respekt för honom och det är stort att man gjort en dokumentär om honom när han och en hel del av huvudpersonerna kan vara med och berätta om hur det gick till i olika sammanhang. Den är väl värd att se, men 55 minuter är för snålt till ett sådant livsöde.

Uppskattar även att Lennart Johansson bjöd till efter visningen och gick hårt åt Sepp Blatter och krävde att Fifa-presidenten ska avgå efter förra veckans rapport om mutor inom Fifa. Även om Johansson är nöjd över att han får upprättelse är det tydligt att det svider att han inte fick vinna 1998, och vem kan klandra honom för det.

Tankarna går till hans mamma och systrar i Kroatien som han försörjde, polare utanför fotbollen, lagkompisar i AIK och i de andra klubbarna som han spelat för, ledarna som jobbat med honom och alla kring AIK som har en relation till Ivan Turina.

Sorgen och chocken slår mot många och det är så ogreppbart. Att livet bara kan ta slut sådär. När man är 32 år och vältränad idrottsman med familj och med ett nyskrivet kontrakt och ett boende i en stad där man trivs och gärna stannar.

Ja, det är obegripligt, från lycka till total olycka. Tänk att livet är så bräckligt. Vad betyder ett insläppt mål då? Idrotten och dess uppumpade allvar bleknar, åtminstone för ett tag, när livets verklighet gör sig påmind på ett så brutalt sätt.

Ivan Turina gjorde direkt intryck i AIK. Etablerade sig med tiden som en av allsvenskans bästa målvakter och såg till att klubben gick från en skakig tillvaro till att bli ett topplag igen, och man slogs inte bara om allsvenska medaljer utan gav även CSKA Moskva, PSV Eindhoven och Napoli problem.

En kroatisk bjässe på närmare två meter och hundra kilo var som klippt och skuren för rollen som ankare i AIK. Det är klart att om man tillhört Dinamo Zagreb så har man sett det mesta när det handlar om fotboll, passion och dess plus och minus och då hanterar man AIK.

Ovanpå det var han en skicklig målvakt som sällan överdrev sina insatser och sparade sitt agerande och snackande till när det verkligen gällde. Då klev han in och såg oftast till att parera läget som uppstått med bibehållet lugn.

Även om den kraftfulle Turina på planen såg ut att vara en hårding med rakad skalle och en tystlåten och kompromisslös stil så var han han mjuk utanför. Egentligen motsatsen till hur han uppträdde när han försvarade sitt mål, en person som inte tog så stor plats och en vänlig själ.

Oavsett om AIK spelar mot största rivalen IFK Göteborg på måndag som planerat eller om man skjuter på matchen till en annan dag så är jag övertygad om att Ivan Turina får ett vackert avsked av AIK-fansen och spelarna som vill hedra en av de sina.

Fotbollen är konstigt nog ofta vacker i sorgens stund, då sluter man sig samman och enas, det är bara förbannat sorgligt att det måste till en tragedi för att det garanterat ska vara så.