Hade velat ha ännu mer Lennart i "Lennart"

Den här dokumentären om Johansson är först ut och det handlar väl om SVT eller TV4 som är aktuella köpare och sedan hoppas man säkert på att få ut den i Europa. Lennart Johansson är större än många tror, som fotbollsledare från Uefa eller Fifa så är du i många länder på högre nivå än en svensk statsminister.

Den förre Uefa-presidenten är onekligen en av Sveriges största idrottsledare och den nu 83-årige profilen har ett liv som få andra. Började på golvet efter militärtjänsten på Forbo-Forshaga och slutade som VD, och efter att ha glidit in i AIK:s bandystyrelse växlade han upp till fotboll och blev ordförande i hela AIK innan det blev Svenska Fotbollsförbundet, Uefa och höga poster i Fifa.

Det stora avtrycket han gjort är att han skapade Champions League i en tid när de stora klubbarna i Europa hotade att bryta sig loss. Den storyn är intressant och mest fascinerande är att dagens Uefa-president Michel Platini går hårt åt Champions League i dokumentären och säger att han ogillar upplägget och turneringen.

Fransmannen poängterar att om man inte är mästare i sitt eget land så borde man inte heller kunna bli Europamästare och drar upp frågan varför inte det svenska mästarlaget är med i mästarnas cup, men Platini inser också att det gått för långt för att ändra på upplägget. Samtidigt intressant att högsta basen sågar sin egen turnering och kassako.

Filmen inleds med en del tunga namn som uttalar sig om Lennart Johansson och jag studsar till på Fredrik Reinfeldt som knappast har någon relation med Johansson. Statsministern tillträdde bara några månader innan en skadeskjuten Johansson lämnade posten som Uefa-president och hans uttalanden ger ingen tyngd.

Däremot är Göran Persson klockren och särskilt delen när han berättar om hur Storbritanniens premiärminister Tony Blair talar om “Lennart”. Det säger mycket om statusen man har som Uefa-preisdent och det finns fler som är bra av rösterna, som Peter Schmeichel, Roy Hodgson och förre Uefa-vd:n Gerhard Aigner.

Samtidigt är det ingen rak hyllning, bland annat har man med Olof Brundin som gjorde den rubrikskapande intervjun med Lennart Johansson i Aftonbladet inför Fifa-valet 1998 där han sa följande efter ett besök i Sydafrika: “Hela salen var full av svartingar och det blir jävligt mörkt när de sitter tillsammans. Är de dessutom ilskna så är det inte så jävla muntert.”

Även i dag är det märkbart hur förbannad Johansson är över att ha blivit utmålad som rasistisk och poängterar att han anser sig vara en av de europeer som gjort mest för fotbollen i olika länder i Afrika.

Filmen är 55 minuter och känslan efteråt är att man haft material för 90 minuter men har klippt ner och samtidigt velat ha med många delar och många röster. Jag hade velat se mer tid för för att fylla i storyn om Johansson. Hade även önskat mer miljöer som när han var på Champions League-finalen i München, eller på EM i somras eller träffar Kurre Hamrin i Neapel. Inser att det är svårt med de som intervjuas, men däremot hade jag velat ta rygg på Johansson än mer.

Ja, jag hade velat ha ännu mer Lennart i “Lennart”. Det finns väldigt sköna intervjuscener där han är rak och öppen och både rolig och allvarlig om en rad skiftande ämnen: om sin tro, om döden, om att han inte alltid är nöjd med sitt liv och vad han uträttat och om att man inte behöver vara statistiker för att veta att man som 83-åring inte har mycket kvar.

Lennart Johansson är en fascinerande man och jag har stor respekt för honom och det är stort att man gjort en dokumentär om honom när han och en hel del av huvudpersonerna kan vara med och berätta om hur det gick till i olika sammanhang. Den är väl värd att se, men 55 minuter är för snålt till ett sådant livsöde.

Uppskattar även att Lennart Johansson bjöd till efter visningen och gick hårt åt Sepp Blatter och krävde att Fifa-presidenten ska avgå efter förra veckans rapport om mutor inom Fifa. Även om Johansson är nöjd över att han får upprättelse är det tydligt att det svider att han inte fick vinna 1998, och vem kan klandra honom för det.