SvFF-basen Karl-Erik Nilsson kan i sommar se tillbaka på ett drygt år som Lars-Åke Lagrells efterträdare och utanför familjen fotboll är det säkert få som noterat Emmabodas tidigare kommunalpolitiker högst upp i fotbollspyramiden. Nilsson är gammal elitdomare och vet att den domare som inte märks är en skicklig domare.
Om det är modellen för en ledare för en av Sveriges största folkrörelser är en annan sak. Samtidigt har han blivit vald och som icke-medlem i familjen saknas rösträtt för mig, men för min del är det för defensivt och för fegt. Särskilt 2013 då samhället är ett annat och man behöver ett annat förhållningssätt för att vara med i debatten.
Att fotbollen borde spela en stor roll och definitivt större än vad den gör är uppenbart. Det finns en mängd frågor där en tydlig SvFF-bas hade varit viktig men till skillnad från Lagrell så håller sig Nilsson i från saker som kan bränna till, lyssna på honom i Ekots lördagsintervju om klubbar och relationer med huliganer så förstår ni att det är lättare att greppa en ål.
Istället för att ta striden så drar Nilsson sig tillbaka och sedan kanske bloggar eller twittrar för de redan frälsta. Naturligtvis är det inte fel att distansera sig från företrädarens expansiva och utåtriktade ledarskap, men det måste finnas ett mellanting och att inte synas och märkas mer är fel för fotbollen.
Ingen fråga var för liten för att Lars-Åke Lagrell skulle kasta sig huvudstupa efter den, och med mobilen i högsta hugg ta strid för fotbollen, och på så sätt synliggöra vad svensk fotbolls högsta höns stod i frågan. Det fanns åtminstone något att bryta sina åsikter emot även om få inom fotbollen vågade kliva ut att ta striden med SvFF-basen.
Nilsson gjorde helt rätt som rev upp SvFF-styrelsens beslut kring 51-procentsregeln efter protester från klubbar och fans, men han visar prov på en försiktighet och dålig koll när han själv saknade en åsikt i en sådan viktig fråga och bara red på det som redan var planerat av företrädaren.
Debattklimatet i svensk fotboll är i dag för tamt och för dåligt och det gäller inte bara när det handlar om spelidéer, taktik och talangutveckling utan även kring många frågor utanför planen och både kring bredd och elit. Konsensus råder alltid, åtminstone utåt, och där är ingen större skillnad under ledning av Karl-Erik Nilsson.
Okej, Sef som är elitklubbarnas sammanslutning har tagit ett kliv bort under ledning av Lars-Christer Olsson och man har brutit sig loss med nytt mediaavtal, men annars ska familjen fotboll framstå som något som gett Maria Sveland stark ångest vid första anblick. För det gäller att verka som en lycklig familj även om det är omöjligt för fotboll sett till de stora skillnaderna.
När nu Karl-Erik Nilsson ska sätta sitt första stora avtryck som ordförande så handlar det om ett nytt strategi och måldokument för svensk fotboll 2013-17 där hela rörelsen är med och utformar det. Det är ett dokument som ska ligga till grund för hur svensk fotboll ska fortsätta ta kliv och utvecklas.
Klassiskt att Nilsson inte bara tar avstånd från Lars-Åke Lagrells tidigare strategidokument med kommentaren: “Det är inte korrekt att hävda att något ändrats. Vi har skapat ett helt nytt dokument”, utan även serverar ett ännu mer urlakat strategidokument så att det blir än svårare att kritisera.
Bara det att ordet våld som genererade mycket kritik i samband med Alexander Gerndts misshandelsdom nu är borta och det därmed finns färre saker att ta fäste på är inte så underligt. Som ex-politiker vet Nilsson hur man slipar bort kanter och på så sätt inbjuda till mindre kritik men också lämnar mer till att avgöra från fall till fall och på så sätt kan ta ett fastare grepp när det behövs.
Givetvis heter det att detta dokument är något hela fotbollsrörelsen tagit fram via workshops, öppenhet och diskussion, och där har Karl-Erik Nilsson gjort en avgörande insats. Samtidigt tror jag de flesta varit med om liknande processer där det som kommer uppifrån naturligtvis ger en viss styrning och påverkan på slutprodukten.
Själv satt jag med på ett gäng möten på Expressen under Joachim Berners ledning 2001 där i princip alla kom fram till att göra den tidning som chefredaktören ville ha och som tokfloppade. Jo, vi hade möjlighet att säga vad vi ville, men det fanns naturligtvis en indirekt styrning och där blir inte sällan en slags massrörelse.
Det blir ofta som chefen vill, och har man då fått in känslan att alla är delaktiga i beslutet, då är det ännu lättare att köra på framöver. Karl-Erik Nilsson är naturligtvis skicklig på det spelet, för annars hade han aldrig hamnat högst upp.
En ledare som kan avfärda kritiken mot att SvFF saknar en policy kring hur man gör med dömda spelare med kommentaren: Ingen policy är också en policy, visar prov på teflonartade egenskaper som kommer väl till pass om man vill verka men inte synas – eller bli synad.