Åge Hareide är klar som ny huvudtränare för Malmö FF. Efter att Ronny Deila valt att stanna i Strömsgodset så gick MFF på veteranen och den tidigare HIF-tränaren gånger två. Inget snack om att han var en injektion i svensk fotboll första varvet, däremot är inte jag övertygad över hans insats i Helsingborg i fjol.
Nu heter det givetvis från MFF att Hareide var rätt man. Ja, vad ska man säga? Rikard Norling satte klubben i ett tufft läger när han hoppade av hastigt och oväntat och när Hans Backe nobbade, och Ronny Deila likaså, och antalet alternativ på den nordiska marknaden var få så hamnade man till slut hos en tränare som egentligen pensionerat sig.
Rätt eller fel? Ja, det är svårt att veta, men sett till de spelare jag talat med som var i Helsingborg hösten 2012 så var det sisådär under Hareide. Samtidigt är det knappast en lösning som är för evigt och kanske kan 60-åringen tända till när han återigen får chansen att ta ett svenskt lag till Champions League?
Även om han är norrman så står han inte för den mest cyniska fotbollen, dock är det ett steg till den offensiva fotbollen som Norling drev igenom under sin tid i Malmö FF. Sedan kan man gissa att priset för att locka Hareide till Malmö inte är så högt. Fotbollspensionärer med ett bra bankkonto jobbar inte för stålarna utan för äventyret.
Gott självförtroende har också Åge Hariede och är en behaglig person att ha att göra med, men hans sista svängar i Sverige och Norge har inte varit extremt framgångsrika. Den senaste titeln är från Rosenborg 2003 och det är tag sedan.
Därefter blev han norsk förbundskapten men fick aldrig landslaget att kvala in till något av VM 2006 och EM 2008 så hoppade han av mitt i VM-kvalet till Sydafrika efter en synnerligen svag start. Därefter har resultaten uteblivit.
Örgryte kunde han inte rädda. tiden i Viking satte inga avtryck och han fick till slut lämna jobbet och därefter var det halvåret i HIF som förvisso gav spela i Europa Leagues gruppspel men annars inte var någon direkt succé.
Den stora grejen i Malmö är annars skiftet i den sportsliga ledningen. Redan under gårdagen var fotbollskanalen.se inne på att Daniel Andersson skulle bli Malmö FF:s sportchef, för det har varit en hel del uppgifter i den riktningen på sistone.
Bland annat drev Rikard Norling den tesen, för det var ingen tvekan om att MFF:s guldtränare inte ansåg att Per Ågren höll måttet. Undrar vad Norling tänker i Bergen? Eller han kanske nöjer sig med ett besök vid bankomaten och ett enkelt kontoutdrag?
Så här i efterhand bord vi gått ännu hårdare på det spåret när vd:n Per Nilsson inte kunde kommentera Daniel Anderssons framtid. För varför skulle han inte kunna göra det? Så det var knappast någon panik i skrivningen om Anderssons framtid, utan snarare så att vi var förändringen på spåret och hade med den i text.
Faktum är att även i styrelsen fanns missnöje med Ågren redan förra hösten sett till att han och Norlings konflikt eskalerat och skadade klubben. Samtidigt satt Ågren säkrare sett till att barndomsvännen Håkan Jeppsson var ordförande i klubben. Lägg till att Ågren varit utsatt för hot från grupperingar vilket naturligtvis tärt på honom.
Ett ödets ironi att Patrik Anderssons dröm om att bli sportchef i Malmö FF slutar i att Daniel Andersson fick jobbet. En spännande rekrytering och Daniels fotbollsbas är solid, men att vara sportchef är en annan grej och det är inget jobb utan mer av ett kall. Har “Lill-Bjärred” drivet att vara på hugget hela tiden för att lyfta Malmö FF?
Givetvis är det viktigt att Andersson går bredvid Per Ågren ett halvår för att komma in i jobbet och på så sätt lära sig grunderna. Kanske skulle han sätta sig med Hasse Borg en vecka eller två för att snappa upp ytterligare tips, råd och tankar? Jobbet som sportchef är inte bara avgörande för en klubbs framgångar, det är också enormt utsatt.
Det finns även en logik i att Andersson, som är en MFF-ikon, tar det långsiktiga greppet på hur klubben ska gå vidare och utvecklas. Kanske är han en framtida manager? Även om det är tveksamt att han hanterar att gå en proutbildning samtidigt som han är sportchef?
Ingen kan påstå att Malmö FF haft en optimal höst efter SM-guldet men grupper kan ofta svetsas samman av oroligheter och det är ingen tvekan om att Andersson både kan klubben och gruppen – och det är något som är bra för MFF.
Visst, det är många ledare och en del spelare som dragit vidare. Redan har Jiloan Hamad och Johan Dahlin försvunnit och risken är överhängande att MFF säljer Pontus Jansson som blott har ett halvår kvar på kontraktet. Vilket lösgör en hel del kapital i form av löner och kanske några millar in.
En del kontinuitet försvinner också sett till omsättningen, men i alla förändringar uppstår både risker och möjligheter. Sett i det perspektivet är utnämningen av Andersson vassare än den av Hareide, men norrmannen har alla möjligheter att visa belackarna att han inte alls är en mätt gammal HIF:are.
Lägg till att Daniel Andersson känner en viss Markus Rosenberg betydligt bättre än Per Ågren. Kanske kan Andersson sälja in MFF till den petade WBA-anfallaren och övertyga honom om att flytta hem utan att passera Holland, Norge eller Danmark? Även om MFF är ekonomiskt pressat så gör spelarflyttar och mindre lönekostnader att möjligheten är större att locka hem Rosenberg eller se till att spetsa truppen ytterligare.
Upp till Daniel Andersson att lossa mobilen och börja jobba för att ge Åge Hareide bättre material att jobba med. För om norrmannen ska lyckas lyfta Malmö FF så hänger det till viss del på att Andersson lär sig jobbet som sportchef snabbt, och dessutom ser till att utnyttja sina kontakter inom fotbollen för att göra MFF-truppen stark nog att klara både toppstrid i allsvenskan och spel i Europa.