Bakom de satta könsrollerna så har jag med åren insett att det var min mamma som var den starka och kraftfulla i familjen. Utan henne hade inte hjulen snurrat. Hon var en ren urkraft. Inte nog med att hon troget skötte alla sina plikter, hon såg till att ha kul också på många olika sätt vilket är beundransvärt.
Inte sällan struntade hon i vad pappa sa om att hon inte kunde göra si eller så och bara körde på. Klyschigt, men sant, men inget var omöjligt för henne. Eller åtminstone var det så att det var inte lika djävligt som det såg ut, och med bara tid och resonerande så kunde ett Mount Everest snart vara nere på en sandhögs höjd.
När jag läser Aftonbladet i dag och där man frågar män om kvinnliga förebilder så har jag givetvis sådana. I yrkeslivet har journalister som Karin Thunberg, Cecilia Hagen, Caroline Sundewall (tidigare på Sydsvenskan), Susanne Ljung, Britta Svensson, Sophie Nachemson Ekwall till dagens Amy Lawrence, Anja Gatu, Malin Roos, Johanna Frändén, Carolina Neurath alla gett inspiration på olika sätt och det finns givetvis fler.
Tar även intryck av Lina Thomsgård, Anna Odell, Pia Sundhage. Personer som på olika sätt vågat gå emot gängse uppfattningar och strukturer och sett till att ändra på uppfattningar och skeenden och brutit ny mark. Något som är häftigt att se, och inom idrotten finns många starka kvinnor.
Ändå inser jag att min mamma, som hette Inger Appelin som ogift och sedermera Inger Lundh, är den som är min starkaste förebild. Har tyvärr inte alltid kunnat leva upp till det men hon är med mig varje dag. Så är det säkert för många barn och dess mammor, och för mig är det henne jag försöker bolla med när jag hamnar snett, vilket tyvärr händer.
Den 20 mars 2003 är en av de värsta dagarna i mitt liv. Då var jag NY-korre för Expressen och hade bara sovit ett par timmar eftersom George W Bush beordrat anfall på Irak natten mellan 19 och 20 mars. Det ringde i telefonen. Jag stod korridoren i morgonrock, rätt sömndrucken när jag svarade och min syster Anna fanns i andra änden .
Mitt skrik efter Annas besked följer med mig än. Anna berättade att mamma hade fått en allvarlig sjukdom. Jag kastade omedelbart på luren och ringde istället hem och bara grät och skrek när jag talade med mamma som hade fått cancer och satt i soffan med pappa bredvid sig.
Mamma hade inte velat ringa själv. Även om ingen kunde säga hur lång tid hon hade kvar så framgick det att det inte var särskilt långt och jag var helt oförberedd på det. Hon som var så kraftfull. Hon som alltid funnits där för mig.
Drygt tio veckor senare begravde vi mamma i Helsingborg. Det gick som sagt fort och det var många på plats i kyrkan och på minnesstunden vilket speglade hennes stora sociala nätverk. Innan hon gick bort hade jag hunnit ta med mig familjen hem under två veckor i april och jag kastade mig hem en helg i maj när man trodde att hon skulle somna in.
När jag för sista gången, en måndag efter helgen i maj, skulle ta avsked av mamma, innan jag skulle till Kastrup för vidare färd mot New York, så var det svårt för oss båda. Mamma ville bara att jag skulle gå, hon ville egentligen inte ändra på något för att hon var sjuk. Hennes prekära situation fick inte störa mitt jobb.
Än i dag grämer jag mig över att jag inte såg till att någon, eller jag själv, skrev ett minnesord i tidningen över min mamma. Ni vet, en sammanfattning av en persons liv och som ofta bara går till personer som uträttat något karriärmässigt och så vidare. Min pappa fick flera när han gick bort.
Typiskt nog var det ingen som uppmärksammade mamma på det sättet. Kanske inte det viktigaste, men det finns naturligtvis en stark symbolik i det. Kvinnor som rattar familjen är inte lika viktiga som män som gör karriär.
Min mamma är bara en i raden av kvinnor som inte fått nog med credd för sina insatser. Hon kom från rätt enkla förhållanden och hade en stenhård pappa som inte lät henne ta studenten när hon misslyckades första gången.
Minns inte exakt varför hon inte fick rätt betyg i matte, tror det var en ordningsgrej. Men det är ironiskt sett till att hon var oerhört vass på att räkna och jobbade med revision med åren, skötte alla familjens affärer och hjälpte grannar, vänner och andra med att deklarera och bokföra.
Fast min morfar ansåg uppenbarligen inte att det var viktigt för mamma att ta studenten. Jag och mamma pratade aldrig om det, men efter hennes död förstod jag på min pappa att det varit tufft för mamma att inte vara student, bo i Lund och vara gift med en akademiker som kom från en akademikerfamilj.
Det känns tråkigt att vi aldrig borrade i sådana ämnen och snackade om det, men det var knappast något som hon gjorde. Man bet ihop och gick vidare, helt enkelt, och man bar sina sorger inom sig. Inte minst gentemot sina barn.
Min mamma var av den gamla stammen, född 1930, och klagade sällan för inte säga aldrig. Sett till att min farfar dog när pappa var 16, och att det inte fanns något socialt skyddsnät på den tiden, så hade mina föräldrar inget när de gifte sig och sedan blev de ett lag som kämpade ihop för oss.
Som barn ville man tro att det var harmoni i laget, men som vuxen inser man att läget givetvis var annorlunda. Det gick upp och ner som livet gör och när det gick ner så var det oftast min mamma som vände på kurvan och höll humöret uppe.
Inte nog med att mamma gjorde de mjuka sakerna i familjen, hon hade även styr på ekonomin, affärerna, bankerna, bilen och var den som bestämde i många av de hårda frågorna. Det var till mamma jag gick om jag skulle driva igenom något eller få till något och det var hon som hade förståelsen och hängde med i verkligheten.
Mamma uppfostrade inte enligt alla dagens deviser, men så här i efterhand kan jag bara känna att jag fått kärlek och stöd även om jag fick klara mig mycket själv och det var på gott och ont. Är fascinerad över att hon stöttade mig trots alla dikeskörningar och sällan visade sin oro eller sitt missnöje.
Det kan inte ha varit lätt att ha haft en son som drev igenom ett kontrakt som 13-åring som innebar att han inte skulle behöva flytta med om familjen bytte stad. Ett drygt år senare flyttade mamma och pappa till Helsingborg och jag blev kvar och bodde hos sjyssta vänner i Lund och det var mycket tack vare mammas stöd.
Tiden efter det var knappast spikrak, om jag är snäll. Det var tre familjer under året som utbytesstudent i USA. Det var tre olika klasser på tre år i gymnasiet. Det var betyg som svajade. Det var inte alltid att jag var hemma i tid och i städat skick. Lumpen klev jag av efter halva tiden och med underkänt.
Eller när jag fimpade studierna och år efter år bara drev svartklubbar, krogar och jobbade som bartender istället för att göra något seriöst som att börja på Handels eller Journalisthögskolan. Då var det mamma som kom med en samling tanter och käkade lunch för att stötta vår krog Etablissemang Ett eller kom förbi i baren på Chrougen för att testa ett godisshot.
Tålamodet hon visade mig var sensationellt. Särskilt inser jag det nu när jag själv är förälder och förstår inte riktigt hur hon fixade det. Lägg till all hjälp hon gett mig, min familj och det är svårt att fatta att hon hann med alla sina sociala aktiviteter.
Det var nästan det häftigaste med mamma, att hon såg till att njuta av livet. När hon hjälpt oss att packa ihop en lägenhet så var det hon som tog en sängfösare i baren med min syster och svåger för att sedan vara först uppe av alla och i gång direkt.
Eller när mamma som 72-åring kom till oss i New York och hyrde bil, stuvade in min dåvarande sambo och våra två barn, styrde till IKEA och handlade möbler och prylar innan hon dubbelparkerade på Madison Avenue och lastade av i lugn och ro i rusningstrafiken. Och sedan ville hon gärna ta en drink på Les Halles.
På något sätt var det typiskt henne att hon fick tillbringa julen ensam i Stockholm 1950 då hon bott i huvudstaden under hösten och lagt alldeles för mycket pengar på flitiga besök på Riche (jepp, det fanns redan då och var hett). Så hon hade inte råd att åka hem till Skåne över julen och morfar var stenhård och nobbade att ge bidrag.
Inte nog med att mamma fixade någon att fira jul med i Stockholm, hon tog det med sig i livet och uppträdde aldrig så mot oss. Oavsett vad som hände eller gällde så ställde mamma upp och det är något jag tar med mig. Tack, mamma.