En 43-årig Dif-supporter och familjefarsa avled efter att ha blivit slagen och trillat. Den polisiära utredningen pågår och man har anhållit den 28-årige man som anmälde sig själv i måndags kväll. Bara att hoppas att man kan gå till botten och döma en eventuell skyldig för att få till ett avslut på det ärendet och visa att man kan lösa den typen av brott. Även om det inte gör att familjen som mist en pappa, son, bror får tillbaka honom.
Efter den tragiska händelsen i Helsingborg i söndags har det blivit debatt om säkerhet, fotboll och fans. Efterspelet har visat hur synen på fotboll, fans och säkerhet spretar åt olika håll vilket också speglar sig i olika former av förslag och tankar på vad som måste hända, eller en hel del avfärdande av förslag och utspel som antingen otillräckliga alternativt integritetskränkande.
Många fans är irriterade på vad de anser vara en bristande förståelse för deras tillvaro och där man uppger att bilden är felaktig, exempelvis från Cracked Copy. Även Gustav Gelin är inne på samma linje i sin blogg. Självklart har fansen som står klackarna en bra bild av hur de upplever det och vad de anser blir fel.
Samtidigt undrar jag vilka som har rätt till åsikter? Kan vi gradera fansen? Är de som reser på bortamatcher mer värda? Måste man stå i klacken för att ha rätt att uttala sig? Är en barnfamilj riktiga fans? Är en sponsor även en supporter? Var drar vi gränsen för äkta fans kontra de som inte anses äkta?
Är oerhört glad över att fansen via Supporterunionen och Tony Ernst tagit plats i debatten och att även Sef bjudit in dem till dialog och samarbete och insett värdet av fansen och deras åsikter. Samtidigt är det fler än Ernst o Co som är fans till fotbollen och även de måste ha en rätt att höras, synas och lyssnas till.
För egen del har jag förmånen att få ge min åsikt och jag delar bilden av att fotbollen och fansen behöver hjälp för att bli av med de här problemen och att de flesta som står i klacken klarar av att hålla sig på rätt sida. Samtidigt betyder inte det att jag inte ser problemen kring en del av matcherna och har själv känt av hoten, hatet och hånen.
Det är något jag får leva med som representant för media och där inte alla uppskattar vad jag säger eller skriver. Samtidigt ogillar jag den här uppdelningen där bara de som står i klacken har rätt att ha en åsikt. Vi är fler som går på allsvenska arenor och vi är fler som har rätt att redogöra för upplevelser och vad man ska göra åt det.
Det är dock lätt att det slutar med att man blir steglad i de sociala medierna över att man är en idiot, ska hålla käften och inte fattar någonting. Då har jag ändå följt fotboll från läktare sedan tidigt 1980-tal och givetvis har en syn på problemen.
Kan exempelvis inte förstå dem som slåss för att det ska vara tillåtet att vara maskerade på läktaren. Varför det? Nej, det behövs en lag och att man lagför dem som bryter mot det och andra lagar. Utan att det sker så kommer man aldrig byta spår mot ett säkrare och trevligare klimat på läktarna.
Att bara avfärda de som inte är riktiga och äkta fans är för enkelt. Det finns enormt mycket positivt som följer med i kölvattnet av fotbollens samlande och inkluderande kraft och där alla är välkomna. Viktigt är att försöka behålla det men samtidigt jobba med att förändra det negativa och det är glädjande att AIK-basen Johan Segui kan reflektera kring hatet och dess följder.
Även de äkta fansen måste vara beredda att lyssna på andra och sett till krisläget för svensk klubbfotboll så måste det till ödmjukhet från alla sidor och parter och inte bara ett avfärdande med att de inte förstår. Det är uppenbart för många att det inte fungerar och det är givet att fotbollen behöver hjälp av samhället utan att det betyder att inte fotbollen har ett ansvar.
Nej, jag tillhör inte längre klacken. Det är länge sedan jag stod i Bois-klacken och åkte på bortaresor men jag minns fortfarande hatet, fyllan och känslan av att man bara vällde ut ur bussen och pissade där det passade. Visst, det var även kul och en stark samhörighet bland de spridda karaktärer som åkte buss till bortamatcherna och målet var att stötta laget.
Åkte dock inte med på så många resor för jag inte gillade fyllan inför matcherna, vilket jag aldrig förstått, och även när jag åkte med på Sveriges bortamatcher kunde jag skämmas över hur en del män/killar betedde sig. För en del var det legio att bete sig som svin och det var även en del människor som aldrig skulle gjort liknande om de inte var på fotbollsresa.
Den manliga gemenskapen har många positiva sidor men det finns tyvärr risker att det blir negativt när män festar i grupp och samlas kring något, oavsett om det är fotboll, musik, motorcyklar, studentritualer eller något annat. Det är inte begränsat till en fotbollsläktare, samma typ av attityd och uppträdande går att se på fler ställen.
Dessutom har jag själv varit ung och inser hur lätt det är att romantiseras av den manliga kamratskapen och känslan av vi mot dom som lätt alstras i en sammanslutning. Inte alla klarar av att stå emot när en plan ska stormas eller man ska gå i strid mot polis eller andra fans, och man hetsar varandra och det inte finns utrymme för eftertanke.
Ska man lösa det här krävs en samling där Supporterunionen och andra fans är en viktig del men där de inte kan vara de enda som har rätt att yttra sig om vad som bör göras och vad som är okej att tillåta kring läktarna och inte.